Christian Dahlgrens Blogg

Et in Arcadia ego

Christian Dahlgrens Blogg

Kategoriarkiv: Monarki

Gustav IV Adolf

Publicerad den av
Svara

Gustav IV Adolf

Har han inte drag av Oscar Wilde? Kunde han inte varit medlem i ett engelskt popband under New Romantics-vågen?

Det borde göras en film om den bortkuppade Gustav IV Adolf, ett levnadsöde som går utanpå det mesta, han är ju urtypen för en tragisk romantisk antihjälte. Från enväldig konung av Sverige till en förtida slags Keroauc-figur, rastlöst på drift i Europa, luffare, sökare, mystiker. Vilken grej.

Jag har precis skrivit om honom i en kommande tidningsartikel. Men att i ett längre format verkligen försöka förstå och göra hans människa rättvisa vore en helt fantastisk intressant uppgift. Ingen svensk monark är mer fascinerande.

Dags att bli rojalister, frihetsvänner?

Publicerad den av
Svara

Kungen Carl XVI Gustaf

I en studie av den libertarianske nationalekonomen Hans-Hermann Hoppe (The Western State as a Paradigm: Learning from History, 1997) läser jag om monarkinernas era i Europa seklerna fram till 1914 (vid krigsutbrottet fanns endast tre republiker på vår kontinent: Schweiz, Frankrike och – sedan 1911 – Portugal).

När styret utgick från tronen motsvarade inte statens beskattning av samhällets arbetande och producerande sektor mer än 5-8 procent av BNP i genomsnitt, förkunnar Hoppe. Efter att den gamla världen slagits i spillror tog partipolitikerna över ruljansen, staten expanderande kraftigare än någonsin och skattetrycket steg till svindlande nivåer jämfört med innan.

Hans-Hermann Hoppe är milt uttryckt inte förtjust, och menar att den folkliga friheten tagit på tok för mycket stryk av monarkiernas detronisering (en kritik han har utvecklat i den kontroversiella boken Democracy: The God  that Failed, 2001).

Själv ångrar jag förstås nu omedelbart allt elakt jag sagt och skrivit om kungen genom åren. Skicka riksdag och regering på porten, front mot Republikanska föreningen, Tjabo till makten! Hm…

Länge leve tenniskungen Mr G

Publicerad den av
Svara

Gustaf V tennis

Skrivit i Corren 25/5:Corren.

Tänk om alla våra kungar varit som Gustaf V! Harmlös, slapp och stillsam, mer intresserad av sport och kortspel än politik. Då hade vi sluppit folkplågare som Gustav Vasa, maktberusade fantaster som Gustav II Adolf och krigiska våldspsykopater som Karl XII.

I ljus kontrast till dessa tungt belastade kriminalfall på tronen förvaltade Gustaf V den gamla fina flegmatiska kungatraditionen från frihetstidens Adolf Fredrik, som föredrog att svarva snusdosor istället för att hitta på politiskt elände. Det kan vi vara innerligt glada för.

Både som kronprins och regent stod Gustaf V (1858-1950) i centrum för epokens mest brännande frågor: unionsupplösningen med Norge, demokratins och den allmänna rösträttens införande, eventuell svensk uppslutning bakom Tyskland i första världskriget…

En militant och viljestark man på tronen hade kunnat orsaka mycken allvarlig skada i den dramatiska brytningstiden kring förra sekelskiftet. Tack vare Gustaf V:s i bästa mening slöa medelmåttighet tog vår blågula historia ett betydligt lugnare förlopp.

Naturligtvis var han aldrig någon liberal reformvän. Inblandningen i borggårdskuppen mot statsminister Karl Staaff 1914 bär syn för sägen. Det bisarra budskapet till Hitler 1941, som hyllade tyskarnas framgångar på östfronten, tillhör knappast heller Gustaf V:s stoltaste stunder.

Men när det kom till kritan insåg kungen alltid, om än motsträvigt och suckande, det lönlösa i att försöka vrida klockan tillbaka. Därmed kom han, förvisso ofrivilligt, att stöpa om kungarollen och etablera den formaliserat maktlösa, representativa monarki vi har idag.

Eftersom det nu är dags för en av årets största höjdpunkter, Öppna franska på Roland Garros i Paris (kvaltävlingarna startade 19/5), bör vi förstås även varmt minnas Gustav V:s pionjärinsats för tennisen. I andra sammanhang kanske inte kungen var särskilt fartfylld, med boll och racket var det annorlunda.

Som tjugoårig kronprins gjorde Gustaf 1878-79 en ”grand tour” genom Europa, en slags bildningsresa för unga aristokrater. Några märkbara intellektuella spår satte den inte. Däremot lärde han sig spela bridge och tennis under en fyra månaders vistelse i England. Och det fortsatte han entusiastiskt med hemma i Sverige.

Tidigare hade tennis varit en praktiskt taget okänd företeelse på våra breddgrader. Genom Gustaf V:s försorg rotades dock intresset ordentligt i den svenska myllan.

I början hade tennisen mest karaktär av sällskapsnöje för överklassen. Gustaf tillbringade exempelvis gärna somrarna med att spela på burgna Särö, i min egen gamla hemkommun Kungsbacka, där Sveriges första protokollförda tennismatch ägde rum 1886. Men i takt med att riktiga tennisklubbar växte fram fick sporten sakta men säkert ett bredare genomslag.

Under sitt legendariska alias ”Mr G” utvecklades kungen också till en relativt hygglig dubbelspelare, lobben lär ha varit hans vassaste vapen på banan. Och kungen var imponerande seg, tenniskarriären varade i hela 67 år!

Säga vad man vill om Gustaf V. Men hade inte han introducerat sporten på svensk mark back in the days, är det i högsta grad osäkert om vi alls fått se några vinnare som Sven Davidson, Björn Borg och Mats Wilander på gruset i Paris.

Gustaf V tennis

Stilstudie. Gustaf V i tennistagen.

Staten, det är jag?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 27/11:Corren.

En 1900-talets Nils Dacke som bekämpade överheten med penna istället för armborst. Den småländske författaren, liberalen och motståndsmannen Vilhelm Moberg hade nog gillat att bli ihågkommen så.

Hans syn på den avgörande konflikten i samhället var glasklar. På ena sidan i historien stod ett arbetande, skapande och kreativt folk. På den andra en kontrollerande, utsugande och maktfullkomlig klick av herremän.

Kungahuset var en motbjudande kvarleva från det nakna tyranniets dagar, som ännu i sin representativa form svor mot demokratins grundvärden om frihet och jämlikhet.

”I en monarki uppkommer det alltid en anda av undersåtlighet, som icke är fria medborgare värdig. Kring konungen med Guds nåde och hans anförvanter har i alla tider uppblommat en rik flora av servilitet och inställsamhet, kryperi och allsköns fjäsk”, skrev Moberg i pamfletten Därför är jag republikan”(1955).

Orden har inte förlorat sin aktualitet. Kungahuset utgör i grunden en institutionalisering av en osund, konservativ ryggkrökarmentalitet som vi borde vara främmande för. Hur kan vi fortfarande betrakta det som acceptabelt och legitimt att nationens högsta ämbete uteslutande reserveras för medlemmar ur en särskild, av traditionens trollmakt upphöjd och från övriga människor blåblodigt distanserad familj i hermelinmantel?

Ställ detta förhållande inför förnuftets domstol och det liknar kollektivt vansinne att republiken inte sedan länge är en självklar del av svensk verklighet. Vilhelm Moberg spådde att Sverige skulle bli sist av alla länder att skaka av sig den kungliga överhetsmagin och förpassa monarkin till sagornas värld. Så djup satt sekler av indoktrinerad rojalistisk vidskepelse i folksjälen. Inte blir saken bättre av att de flesta framträdande politiker räddhågat undviker att beröra republikfrågan.

Dit hör dock inte Folkpartiets Birgitta Ohlsson, som i en färsk riksdagsmotion ställer sig på Mobergs gamla barrikad och avlossar en symbolisk armborstpil mot monarkin: ”I ett liberalt samhälle ska alla offentliga poster vara öppna för alla medborgare. Släktband, adelsbakgrund eller kopplingar till privilegierade samhällsklasser ska aldrig sättas före kompetens vid tjänstetillsättningar… Monarkins ärftlighet strider mot liberalismens syn på den fria människan.”

Den meritokratiska princip hon argumenterar för räknas som helt okontroversiell idag, utom när det gäller val av statschef i det moderna demokratiska Sverige. Absurt är bara förnamnet.

Faktiskt skulle frågan kunna drivas ytterligare ett snäpp vidare. Varför ska vi alls ha en statschef oavsett om denne kallas kung, drottning, president eller något annat? Det är en konstig ålderdomlig tanke att nationen prompt måste förkroppsligas genom en speciell person, som i Ludvig XIV:s tveksamma efterföljd ska kunna säga: ”Staten, det är jag!”.

Staten är ingen slags mysticistisk organism som behöver ett mänskligt käril. Staten är ett instrument för offentlig organisation och maktutövning i samhället, och samhället består i sin tur består av alla oss och vi är större än staten. Regeringen har en statsminister, riksdagen har en talman. Det räcker utmärkt.

Min feministiska ikon

Publicerad den av
2

Skrivit i Corren 18/6:Corren.

När ni läser dessa rader har jag tagit semester en månad från tidningen och lagt mig i hängmattan med drottning Kristina. Eller snarare Linköpingshistorikern Erik Peterssons uppmärksammade bok om henne, Maktspelerskan – drottning Kristinas revolt.

Normalt sett är jag inte direkt begeistrad av kungligheter, men Kristina! Give her a big hand! Henne är det ju bara omöjligt att inte tjusas av. Där kan man snacka om någon som verkligen utmanade den ”könsmaktsordning” som det numera är så politiskt poppis att ondgöra sig över.

Kristina var som bekant dotter till den megalomaniske krigarfantasten Gustav II Adolf. Under 1600-talet härjade han vilt i Europa under sitt protestantiska korståg mot papisterna. Sannolikt drevs han av en febrig dröm att göra sig till kejsare över hela kontinenten (det gick förstås åt skogen, men å andra sidan lyckades Gustav II Adolf grunda Göteborg och den bedriften är väl inte fy skam).

Efter faderns död i Lützendimman ärvde Kristina tronen. Men hon gillade inte att tvingas in i en förutbestämd roll och agera efter vad de inskränkta konventionerna krävde av en kvinna, protestant och drottning.

Som intellektuellt orienterad var det heller inte konstigt att Kristina vantrivdes i de dragiga gemaken på Stockholms slott och längtade till den eviga staden Rom. Den nyblivna brackiga svenska stormakten som hon fått på halsen, var ju en hopplöst provinsiell och andefattig öken i jämförelse med vad de katolska ärkefiendernas metropol hade att erbjuda.

Alltså gjorde hon slag i saken; kastade kronan, konverterade och drog. En större skandal har Europa sällan skådat. Men Kristina tog det kallt.

Hon var en sann individualist, som med stolthet och mod röjde sin egen väg genom livet. Att dessutom göra detta i 1600-talets råbarkade värld där toleransen för avvikare var minimal, förminskar inte precis prestationen. I historiens galleri tillhör Kristina en av mina käraste favoriter – just därför att hon rakryggat satte sig över konformismen, vägrade gå in någons ledband och envist hävdade rätten att få vara sig själv.

Det du, Gudrun Schyman! En mer inspirerande feministisk förebild för både män som kvinnor lika får man väl leta efter.

Tankar kring ett kungligt dop

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 10/6:Corren.

Det är söndag och i Drottningholms slottskyrka är det dopceremoni för prinsessan Leonore. Man ber att få gratulera. Dock är min rojalistiska yra synnerligen begränsad i övrigt. Själv har jag dagen innan varit i Stockholm och passerat Gustav III:s pampiga staty vid Slottsbacken.

Det var han som fick dispositionsrätten till Drottningholm, vilket kungafamiljerna haft sedan dess, efter att staten köpte det vackra slottet av drottning Lovisa Ulrika 1777. Det är också insikten om vilken figur Gustav III egentligen var som en gång gjorde mig till republikan. Sorry, Leonore.

”Där låg ett skimmer över Gustavs dagar”, påstod Esaias Tegnér 1836 i en devot hyllningsdikt till 1700-talets gustavianska regim. Det gjorde det inte. På sockeln till Johan Tobias Sergels Gustavstaty läser jag i guldskrift att han var ”lagstiftare, segervinnare, fredens återställare”. Lika knasigt det.

I hård konkurrens med Gustav Vasa och Karl XII borde snarare Gustav III räknas som ett av de värre kriminalfallen vi haft på tronen.

När den maniske krigarkungen Karl XII stupade 1718 var det som en kollektiv suck av ”äntligen!” hördes genom landet. Avskyn mot det otyglade enväldet var massivt, vilket födde en av de vitalaste och mest spännande epokerna i svensk historia: frihetstiden 1719-1772. Observera att frihetstiden var våra förfäders egna benämning på perioden.

Makten tillföll nu riksdagens fyra stånd i en parlamentarisk revolution som internationellt sett var häpnadsväckande progressiv. Den franske upplysningsfilosofen Voltarie kallade Sverige för ”det friaste landet i världen”. Till och med det sedermera mönsterbildande engelska parlamentet fick se sig distanserat.

Den amerikanske historieprofessorn Michael F Metcalf menar att vår riksdag hade ”ett klart försprång framför sina utländska motsvarigheter både i fråga om representativitet och om makten över lagstiftning, beskattning och utrikespolitik. Vad gäller arbetsformer – och framför allt utskottsväsendet – var försprånget ännu klarare”.

Tidigare än andra länder kunde vi fått en utveckling mot ett modernt partiväsende och en demokratisk, konstitutionell monarki av dagens snitt. Så blev tyvärr ej fallet. Gustav III:s statskupp gjorde abrupt slut på de lovande tendenserna. Vi förlorade rollen som parlamentariskt föregångsland och sjönk tillbaka i kungligt förtryck. Därmed kom demokratins fullständiga genombrott att fördröjas ända till 1921.

Det är faktiskt bisarrt hur frihetstiden förtalats i Sverige, samtidigt som Gustav III idealiserats bortom all rim och reson. En kvarlevande reaktionär historiesyn har tydligen skymt blicken för verklighetens förhållanden. Den liberale historikern Fredrik Lagerroth (1885-1974) konstaterade i sin banbrytande forskning om frihetstiden och det gustavianska enväldet att Gustav III:s död ”liksom Karl XII:s måste ha inneburit en lättnad för hans folk.”

Lagerroths dom över Gustav III:s styre är talande: ”Och jag skulle stanna i förlägenhet, om någon uppfordrade mig, som dock rätt noga följt hans bana, att nämna någon politisk fråga, vid vars handläggning han icke begått olagligheter”.

Vår nuvarande monark lär ha sagt att Gustav III är hans favorit i kungalängden. Jag hoppas att Leonore växer upp till att få en mognare uppfattning.

Monarkin som hasardspel

Publicerad den av
Svara

Skrivet 3/6:Corren.

Spaniens kung Juan Carlos har abdikerat, länge leve honom! Även om hans rykte fläckats på senare år genom korruptionsskandaler i kungafamiljen och ett personligt vidlyftigt leverne, så förblir Juan Carlos en odiskutabel demokratisk hjälte i Europas moderna historia.

Efter inbördeskriget på 30-talet avskaffades den spanska monarkin av fascistdiktatorn Fransisco Franco, vars järnhårda styre plågade landet i decennier. Men i slutet av 60-talet bestämde Franco att monarkin skulle återupprättas efter hans död och prins Juan Carlos skulle då bli statschef.

Tanken var att garantera det fascistiska tyranniets framtid i Spanien. Juan Carlos ruvade på andra planer. När äntligen Franco lämnade jordelivet 1975, förklarade sig Juan Carlos som en konstitutionell monark utan politisk makt och verkade för en skyndsam demokratisering.

Två gånger, 1978 och 1981, försökte fascistiska militärer slå tillbaka för att restaurera diktaturen. Juan Carlos vägrade att ha något med kuppmakarna att göra och tog rakryggat parti för demokratin. Hans insatser tryggade Spaniens transformering från en brutal förtryckarstat till ett normaliserat, fritt europeiskt land.

Exemplet Juan Carlos brukar ofta användas av rojalister som vill bevara kungahuset som en offentlig institution i samhället. Den konstitutionella monarkin fungerar som en samlande kraft i nationella krislägen, den utgör både ett skydd och ett stöd för demokratins frihetsvärden.

Detta menar monarkins tillskyndare visade sig också i flera europeiska länder under andra världskriget. I Storbritannien blev kung George VI, vid sidan av Churchill, en oerhört viktig symbol för den engelska ståndaktigheten mot Hitler. På ett liknade sätt betydde Norges Haakon VII och Danmarks Kristian X mycket för att höja motståndsandan hos våra svårt utsatta nordiska brödrafolk under naziockupationen.

Iakttagelserna är i dessa fall helt riktiga.

Men det är ändå som att försöka passa in en fyrkantig kloss i ett runt hål, när rojalisterna tar till demokratiska principargument i ivern att försvara resterna av ett i grunden odemokratiskt och förlegat statsskick. Ty monarkin är ingen försäkring för frihetliga samhällsideal, särskilt inte i pressade krislägen.

Monarkin är ett institutionaliserat hasardspel. Spanien hade tur som fick en exceptionell gestalt som Juan Carlos på tronen. Storbritannien hade tur som fick den plikttrogne George VI när hans playboy till storebror Edward VIII abdikerade 1936.

En herrans tur faktiskt, eftersom Edward (sedan hertig av Windsor) beundrade nazisterna. ”Det vore en tragedi för världen om Hitler förlorade makten”, sa han till en amerikansk journalist sommaren 1940. Hertigen av Windsor kunde ta vår egen kung Gustav V i hand.

I motsats till Storbritannien, Norge och Danmark hade Sverige ingen tur. Vi råkade ha en monark som sympatiserade varmt med Hitler och sannolikt hade blivit Tysklands lydiga marionett om Sverige ockuperats. Även den 1947 omkomne arvprinsen Gustav Adolf (pappa till dagens kung) var en djupt komprometterad nazivän.

Demokratin må ha många brister. Men att statschefen väljs i val är trots allt tryggare, säkrare och rättvisare än att denne ständigt ska slumpas fram inom en viss familj.

The real thing

Publicerad den av
Svara

Habsburg

Ur dagens DN. Är det inte hur coolt som helst att barnbarnet till Österrike-Ungerns siste kejsare är ledamot av Sveriges riksdag? Jag tycker hon kan sitta på Sveriges tron också (så länge vi har någon). Habsburg, det är ju riktiga kungligheter.

Ett överbeskattat folk

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 5/5:Corren.

Bör överskottsmålet slopas? Vänsterpartiet tycker det. Men också en rad tunga nationalekonomer som Lars Calmfors och Assar Lindbeck. Även Svenskt näringsliv har stämt in i kritiken.

Förra veckan sa organisationens avgående vd Urban Bäckström till DN: ”Numera finns ingen anledning att ta ut högre skatter än vad som krävs för att hålla statsskulden på oförändrad nivå, sett som andel av BNP”.

Denna andel uppgår idag till 35 procent. 1995 var situationen radikalt annorlunda, statsskulden motsvarade 75 procent av BNP och som led i budgetsaneringen införde Göran Persson ett tillfälligt överskottsmål.

Den offentliga sektorns finansiella sparande skulle vara 2 procent (snart ändrat till 1 procent) av BNP över en konjunkturcykel. På så sätt skulle statsskulden betas av till mer rimliga nivåer och förtroendet för svensk ekonomin återställas, det vill säga ge oss lägre räntor.

Ja, nu är vi där – dessutom klarade vi nyligen rycken av den värsta internationella finanskrisen sedan 30-talet och kunde segla igenom stormen utan att trovärdigheten rubbades, snarare stärktes.

Men precis som värnskatten, ett annat ”tillfälligt” instrument i Perssons 20 år gamla budgetsaneringspolitik, har överskottsmålet kommit att permanentas. För valrörelsens bägge huvudmotståndare, Moderaterna och Socialdemokraterna, är överskottsmålet lika heligt som vore det ett elfte budord på Mose stentavlor.

I alla fall låter det så när Anders Borg och Magdalena Andersson tävlar inför väljarna om vem av dem som kan vara den strängaste rikshushållaren. Moderaterna har till och med givit upp fortsatta jobbskatteavdrag, tidigare juvelen i kronan på sysselsättningsområdet, för att istället kunna ”samla i ladorna” och ”bygga skyddsvallar” inför en osäker framtid.

Som bilden målas upp befinner vi oss i den ständiga skuggan av nya hotande ekonomiska kriser. Därför måste överskottsmålet behållas som en slags livboj. Att Vänsterpartiet avskyr överskottsmålet är inte konstigt, man vill ha fria tyglar att spendera sorglöst.

Och har bidragskranarna väl börjat flöda är det svårt att stänga dem igen. Tvingas Stefan Löfven husera med Jonas Sjöstedt i en kommande regeringskoalition förstår man onekligen att Socialdemokraterna behöver hålla så hårt i statsbudgetens ramverk att knogarna vitnar.

Men är det förnuftigt att Moderaterna håller kvar vid överskottsmålet i ett läge av robusta statsfinanser och därmed överbeskattar ett redan hårdbeskattat folk? Det minskar till exempel utrymmet för angelägna investeringar i infrastruktur, eller skattesänkningar som gynnar företagande och tillväxt.

Det gör också att hushållens möjligheter att skaffa sig egna livbojar i form av sparat kapital beskärs. Medborgarna hålls kvar i beroende av ett system som tar närmare 70 procent av vanliga löntagares inkomster i skatt (det mesta oredovisat i form av indirekta pålagor).

Det offentliga plockar in ungefär 1600 miljarder kronor från svenska folket i skatt, endast en tredjedel går till vård, skola och omsorg. Är det då verkligen okej att staten ska lägga massor av våra pengar på hög och att politikerna inte förmår prioritera bättre bland utgifterna så att skattebördan kan lättas?

Den kungliga republiken

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 13/9:Corren.

På söndag är det pukor och trumpeter. Då har Carl XVI Gustaf suttit på tronen i fyra decennier jämt. Han ärvde ämbetet som kunglig statschef den 15 september 1973 efter sin åldrige farfar Gustav VI Adolf, som avlidit på Helsingborgs lasarett.

Men det stod redan klart att kungakronan som tillföll honom i praktiken skulle bli föga mer än symbolisk. Sverige var i färd att skrota 1809 års antikverade grundlag med dess sedan länge överspelade paragraf ”konungen äger att allena styra riket”.

På badorten Torekov i Skåne hade politikerna 1971 enats kring den förlösande kompromissen om majestätets moderna position, vilken stadfästes i den nya konstitutionen 1975.

Monarkin tömdes på innehåll och reducerades till en strikt representativ, ceremoniell institution, kliniskt ren från politiskt inflytande. Faktiskt är vår författning i det perspektivet mycket finurligt och försåtligt skriven.

Den baserades på idén om radikal parlamentarism, där folket väljer riksdag som i sin tur väljer en talman med ansvar att utse regeringsbildaren. Raka demokratiska rör hela vägen, alltså.

Som en liten förgylld dekoration ovanpå finns kungen, men som statschef spelar han ingen nämnvärd roll. Det gör statsministerposten väldigt stark, närmast presidentliknande.

Man kan säga att Sverige är en de facto-republik, kompletterad med en kunglig ceremonimästare att plocka fram vid högtidligare tillfällen. Egentligen fanns tunga röster, i synnerhet inom Socialdemokraterna, som på 70-talet ville avskaffa monarkin även till namnet.

Dock ansåg man att svenska folket ännu inte var moget för ett sådant steg. Istället gjordes kungahuset konstitutionellt meningslöst, så att det vid lämpligare tidpunkt i princip kunde raderas ut med ”ett pennstreck”.

Monarkin är till sitt väsen byggt på mytologi, förtrollning och distansering. Grundlagsfäderna tycktes kallt räkna med att samhällets fortskridande modernisering och liberalisering skulle göra kungahuset allt mer verklighetsfrämmande och orimligt i allmänhetens ögon.

Vad som återstod var att invänta den eftersläpande opinionen och låta den gamla ingrodda magin kring kungligheterna sakta blekna bort. Vilket är ungefär precis vad som sker. Enligt mätningarna från SOM-institutet vid Göteborgs universitet, är den långsiktiga trenden för kungahusets ställning i nedgång.

Kungahuset har tidigare tillhört en av de institutioner som folket haft störst förtroende för. Men stödet har dramatiskt eroderats under senare år och har aldrig varit så lågt som nu. Detta oavsett prinsessbröllop, födslar av kungliga bebisar eller något annat festligt.

Statsvetaren och monarkiexperten Carl-Erik Grimstad har konstaterat att om förtroendet fortsätter att minska i samma takt, kommer hovet vara historia inom 50 år.

Fast verkar Carl XVI Gustaf inte redan i dag ganska trött på sitt jobb? Begripligt i så fall. Han kanske skulle varit lyckligare om han fått slippa sin offentliga gyllene bur och kunnat leva livet som privatmannen herr Bernadotte.