Kategoriarkiv: Moderaterna

Anders Borg sjunger ut

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 28/1:Corren.

Som moderat finansminister i åtta långa år vägrade Anders Borg att göra något åt Folkpartiets olyckligaste bidrag till samhället: Las, lagen om anställningsskydd. Idag är det annat ljud i skällan.

Arbetsrätten måste bli flexiblare så att unga och invandrare kan få jobb, menar han. Ombytet från Las-kramare till Las-kritiker förklarar Borg med repliken: ”Jag är inte i politikbranschen längre”. Maken till cynisk opportunist!

Eller ska orden hellre tolkas som en luttrad dom över partipolitikens begränsningar och bakvända rationalitet? Arbetsmarknadens strukturella problem är uppenbara. Lösningar kräver dock att nuvarande revirbevakare utmanas, främst LO som ur ett partiegoistiskt perspektiv fortfarande bedöms för dyrt att ta strid med.

Nödvändiga reformer som ger långsiktiga vinster för landet, men riskerar kortsiktigt kännbara opinionsförluster för partiet, är inte värt att spendera politiskt kapital på. Först den som övergett spelet kan tala fritt om vad de tidigare kollegerna i politikbranschen egentligen borde göra.

Fast vilken reformvän blir mycket gladare av någon som kunde lagt sin tyngd i vågskålen mot Las, men väntade tills det ingenting betydde?

Ris och ros till Batra

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 12/1:Corren.

I lördags kröntes Anna Kinberg Batra till ny moderatledare vid partiets extrastämma i Solna. På söndagen avslöjades att ännu en ubåtskränkning troligen skett i höstas.

Kort efter försvarets uppmärksammade insats i Stockholms skärgård under mitten av oktober, jagade militären på nytt en misstänkt främmande farkost i huvudstadens närhet. ”Det är någon som inte respekterar Sveriges territoriella integritet över huvud taget utan använder våra vatten som sin egen bakgård”, säger Niklas Wiklund, örlogskapten i flottan som driver den välrenommerade försvarsbloggen Skipper (SvD 11/1).

Allvaret i vårt klent skyddade lands utsatthet och det drastiskt försämrade säkerhetspolitiska läget i Östersjöregionen har åter illustrerats. Men det gav i alla fall Batra tur med tajmningen.

I sitt installationstal bröt hon med företrädaren Reinfeldts njugga inställning till försvaret och signalerade en återgång till klassisk moderat politik. Upprustning behövs och ett svenskt Nato-medlemskap ska aktualiseras. Det är lika välkomna som nödvändiga besked från ett parti som tidigare kvaddat mycket av sin trovärdighet på dessa för nationen centrala områden.

Nu krävs en skarp, offensiv och folkupplysande opposition från Batras sida som kan bidra till att nöta ner Socialdemokraternas irrationella motstånd till fullvärdigt medlemskap i Nato.

Det svaga Sveriges allianslösa tillstånd är oansvarigt och omöjligt när orosmolnen tätnar över Europa, och ett anfallskrigande Ryssland bortom allt tvivel demonstrerat att man struntar i andra länders gränser. Om detta bör Batra enträget berätta så länge Löfvenregeringen vimsar med att blanda bort korten i Natofrågan.

En annan utmärkt markering var att Batra avser att hålla fast vid Moderaternas liberala linje beträffande asylrätten och arbetskraftsinvandringen. Dock ska integrationspolitiken bli bättre så att fler nyanlända snabbare kan börja jobba. Förträffligt, men hur ska det gå till?

Förutom att skatten på arbetade människors inkomster fortfarande är extrem (trots den lilla lättnad som jobbskatteavdraget gett), är arbetsmarknaden hårt reglerad genom en destruktivt stelbent arbetsrättslagstiftning och kollektivavtal som driver upp ingångslönerna för högt.

Konsekvensen är att enkla jobb straffats ut, företagen vågar inte anställa och sämre kvalificerade personer får svårt att skaffa jobb där kostnaden står i paritet med deras lägre produktivitet. Sysselsättningsproblemen synes hopplösa att komma runt om inte dessa hinder lyfts bort.

Exempelvis kunde Moderaterna förorda en fri individuell kontraktsrätt mellan arbetstagare och arbetsgivare som trumfar fackets kollektivavtal, samt avskaffa Las-eländet. Tyvärr tyder inget på att Batra är intresserad av detta, hon avfärdar uttryckligen sitt ungdomsförbunds krav på en förändrad arbetsrätt.

Surt för alla som idag blir utelämnade åt Ams eller socialkontoret eftersom systemet nekar dem rimliga förutsättningar att skapa en tillvaro baserad på självständig försörjning.

Ett annat minus är att Batra inte utesluter mer statliga förmyndaringrepp i föräldraförsäkringen genom ”stärkt” jämställdhetsbonus på skattebetalarnas bekostnad och ökad kvotering i form av fler pappamånader.

”Vi åkte inte hit i dag och engagerade oss politiskt för att få makt över andras liv. Utan för att fler ska få det över sitt eget”, sa Anna Kinberg Batra till sina partikamrater på Solnastämman. Okej, visa det då.

Godare jul med Ulf Kristersson

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 24/12:Corren.

Spanar jag i kristallkulan för 2015, tror jag att det särskilt finns en rikspolitiker med kapacitet att göra skillnad på ett positivt sätt. Det är Ulf Kristersson, Moderaternas nya finansministerkandidat. Därför vill jag, dagen till ära, skänka honom en julklapp.

Paketet innehåller boken Reformmanifest för visionärer av vår förträfflige Correnkolumnist Stefan Fölster, till vardags chef för Reforminstitutet. Kristersson får boken som en uppmuntran för sin friska ambition att återföra välbehövlig liberal reformglöd till sitt parti.

Han vill ge mera makt åt folket genom att fortsätta sänka skatten och hans motivering är befriande rak: ”Det är en värderingsfråga. Det är i grund och botten bättre med ett lägre skattetryck” (Dagens industri 18/12).

Han vill lösa ett av Sveriges värsta strukturproblem och ta bort politikertillverkade hinder som gör att arbetsmarknaden fungerar så dåligt som just en marknad.

Han avvisar bestämt usla populistiska idéer som att förbjuda riskkapitalbolag från att utveckla välfärden, att tvinga börsbolagen att kvotera sina styrelser och införandet av fler förmyndaraktiga pappamånader i föräldraförsäkringen.

Med politiker som Ulf Kristersson finns hopp om att Sverige kan fira en ännu godare jul nästa år som ett friare, bättre och rikare land.

Suck i december

Publicerad den av
Svara

Löfven och regeringskris

Fler än jag som upplever nyheterna om den politiska cirkusen som på bilden ovan? Minns samtidigt att M och S aldrig har stått närmare varandra än nu. De skulle sakpolitiskt lätt kunnat ta vuxenansvar för Sverige, dunka igenom tillväxtfrämjande strukturreformer och ratta landet på ett helt okej sätt.

Ändå låter de SD iscensätta detta taskspeleri med regeringskris och extra val – och jag i den närande, produktiva sektorn förutsätts finansiera politikerklassens barnsligheter! Sicket pinsamt medborgarförakt.

Åter till frihetslinjen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 24/11:Corren.

Moderata ungdomsförbundet höll stämma i Sollentuna under helgen som gick och valde Rasmus Törnblom till ny ordförande. Som sig bör i denna roll ställde han sig genast i lojal opposition mot moderpartiet.

Moderaterna har de senaste åren hämmats av idéfattigdom, fastnat i ett ständigt mässande om vikten av budgetdisciplin och inte förmått utveckla arbetslinjen vidare. Törnbloms kritik är riktig.

Samtidigt är det blott ack för typiskt att ett parti stagnerar efter en längre tid som regeringsbärare. Fråga Socialdemokraterna. Det dagliga slitet vid maktens taburetter tynger. Horisontlinjen krymper och det administrativa perspektivet tar överhanden.

Tendensen att identifiera sig själv med staten och systemet blir allt märkbarare. Påpekanden om nödvändigheten av fler reformer när de ursprungliga är sjösatta upplevs som irriterande och ansvarslöst tjat från människor som inte förstår hur komplicerat allting är.

Fredrik Reinfeldt och hans parhäst Anders Borg gjorde tveklöst ett utmärkt jobb som Göran Persson 2.0 i moderat skrud. Sverige är på väsentliga punkter ett modernare och bättre land nu än 2006, då en trött Persson lunkade av scenen och lämnade över stafettpinnen till Alliansen.

Arbetslinjen sattes i centrum och det behövdes. Men snart lät det som vi behövde jobba mer för den kollektiva systemnyttans skull, för att staten måste ha fler skattekronor, för att den offentliga välfärdsapparaten måste ha ökade resurser, för att regeringens debet och kredit måste gå ihop.

Problemet med projektet ”Nya Moderaterna” var att de gamla Moderaternas frihetslinje hamnade i skymundan. När partiet ska försöka finna fotfäste för framtiden igen efter Reinfeldtepoken borde man koppla tillbaka till den.

Frihet och demokrati i liberal tappning innebär att fredliga människor så långt som möjligt bör anses mogna styra sig själva och forma sina egna liv utan att vara så hårt bundna till det offentliga systemets restriktioner, diktat och villkor. Det handlar om att bryta med förmyndarskapsparadigmet som ännu råder inom den svenska politiska kulturen, bland annat genom sänkta skatter och minskade regleringar, inte minst på arbets- och bostadsmarknaden.

Allt för målet att stärka den individuella makten på statens och den politiska överhetens bekostnad.

Gösta Bohman formulerande grundbudskapet mycket bra när han gästade Mufstämman i Göteborg för nästan exakt 34 år sedan:

”När vi hävdar begreppet frihet under ansvar, när vi påstår att de enskilda människorna bättre än staten, dess politiker eller företrädare kan förvalta resultatet av sitt eget arbete, när vi tror på tankefrihet, på yttrandefrihet och en fri marknadshushållning, på individuell utbildning och social gemenskap grundad på frivillighet och inte på tvång, då gör vi allt detta därför att vi tror att människorna är förnuftiga nog – eller om de får ansvar, kan bli förnuftiga nog – att själva fatta de nödvändiga besluten. Den västerländska demokratin bygger ytterst på just detta. Om man inte förutsatte att medborgarna var förnuftiga, tänkande människor, då skulle det demokratiska systemet vara en omöjlighet.”

Där har Moderaterna anno 2014 en förträfflig hållning att ta avstamp ifrån. Sätt igång!

Gränslös kommunpolitik

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 5/11:Corren.

”Ingen kommer undan politiken”, sjöng Marie Bergman på 70-talet, decenniet då även det privata utropades som politiskt. Det är en socialistisk idé att göra allt till politik.

Den offentliga makten måste ha fria tyglar för att kunna stöpa om världen och människorna i enlighet med den ideologiska lyckoutopin. Man måste ingalunda vara hårdhudad marxist för att agera som politiken saknade gränser. Attityden lever och frodas i varierande grad inom alla partier.

I viss mån är det en effekt av välfärdsstatens utveckling. Från början var det en fråga om att åtgärda trängande sociala problem. Som det epokgörande beslutet 1913 att införa folkpensionen, så att medborgarna kunde få en tryggad ålderdom.

Den politiska sfären var då mycket begränsad, men tilläts svälla eftersom politikerna levererade reformer som tillgodosåg grundläggande och legitima behov hos befolkningen. I slutet av 60-talet förklarade en stolt finansminister Gunnar Sträng (S), som själv fötts i gammal statarbarack 1906, att välfärdsstaten i princip var färdigbyggd.

Uppgiften som återstod var egentligen bara administration. Målet att göra Sverige till ett drägligare och rättvisare samhälle var ju nått. Men politiker ur senare generationer än Strängs kunde inte nöja sig med det.

Ambitionerna hade gradvis utsträckts till att också förändra mänskliga beteenden och värderingar. Numera tycks offentliga ingrepp i detta syfte så accepterade i den svenska politiska kulturen att inte ens borgerligheten gör något större motstånd, tvärtom.

Exempelvis har ledande företrädare för både Folkpartiet och Moderaterna talat om nödvändigheten att reformera människors könsroller genom lagstiftad kvotering av privata bolagsstyrelser. Särskilt Folkpartiets vilja till ideologisk styrning av familjelivet har redan manifesterat sig i deras omhuldade pappamånadskvotering av föräldraförsäkringen.

I Linköping gjorde den borgerliga alliansen vår kommun till en Fairtrade city 2009 för att främja ”etisk handel” och påverka oss till en moraliskt riktigt konsumtion av varor som bananer, kaffe och te. Flera forskningsstudier, bland annat från Berkeleyuniversitetet i USA, visar dock att Fairtrades alternativa handelssystem leder till en dyr och olönsam överproduktion när ordinarie marknadsmekanismer sätts ur spel.

Men frånsett detta, varför ska kommunen uppfostra oss till att äta en viss sorts bananer och dricka en viss sorts kaffe?

Den nya majoriteten, där Folkpartiet ingår, har glatt fortsatt på den inslagna pekpinnelinjen. Nu har politikerna i stadshuset bestämt sig för att minska Linköpingsbornas köttkonsumtion och öka vår aptit på ekologisk mat. Dessutom ska de lära oss vikten av att cykla mera.

”Vi vill inte tvinga någon till en viss livsstil”, förklarade Rebecka Gabrielsson (FP) i Corren den 30/10. Ändå är personliga livsstilsförändringar precis vad hon vill använda politikens instrument till. Med ett sådant synsätt finns inga gränser för vad politiken inte kan blanda sig i och ingen aspekt av tillvaron är fredat område.

Ur liberalt perspektiv är det djupt oroande. Politikens roll bör vara att sätta ramar. Inte att diktera vad det goda livet innebär. Det är upp till varje enskild Linköpingsbo att bestämma.

Ladda om och sälj!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 31/10:Corren.

Kommunstyrelsens avgående ordförande Paul Lindvall (M) är Linköpingspolitikens Mr Feelgood. Han låter ständigt förstå hur nöjd, stolt och belåten han är över Linköping. Allt går bra, allt är toppen.

Rimligen måste det kommit som en smärre chock för honom att väljarna ändå röstade bort den lokala Alliansen från makten. Förvisso har Lindvall skäl att vara tillfreds.

Det borgerliga styret han lett under åtta år har på flera områden varit framgångsrik. Linköping växer och är välmående, även om problem med utanförskap och den organiserade brottslighetens härjningar fläckar bilden. ”Den nya majoriteten kommer i alla fall inte till några tomma lador”, lät Lindvall lite syrligt förklara i onsdagens Corren.

Uttalandet kom i samband med en pressträff där det strålande ekonomiska tillståndet för Linköpings kommunala bolag presenterades. En försiktig kalkyl av det potentiella marknadsvärdet uppskattas till cirka 24 miljarder kronor, en värdestegring på 6 miljarder kronor sedan 2008. Härligt. Det borde ge rejält med råg i ryggen för alla partier som vill sälja bolagen. Ett aber. Inga sådana partier existerar i Linköping.

Enigheten är bedövande om att verksamheterna bör förbli i offentlig ägo. Bolagen ska användas som politiska instrument för än det ena, än det andra. Bostadsbyggande, miljö- och klimatteknik och diverse andra satsningar – plus att de ger fin avkastning förstås. Det illustrerar baksidan av att vara Mr Feelgood och identifiera sig själv med kommunen.

Viljan till reformer och förnyelse mattas, idéutvecklingen vissnar, det kamerala förvaltarperspektivet tar överhanden. Linköpings borgerlighet kan liknas vid en spinnande fet katt som börjat tappa gnistan och instinkten att jaga vidare.

Så vann Alliansen heller inte valet. Väljarna brukar sällan belöna mätta katter, dåsiga av tidigare meriter. En tid på oppositionsbänken kan då vara nyttig för att trimma rondören, vässa klorna och återfinna hungern igen.

Förslagsvis kan M, C och KD ladda om med att revidera sin syn på Linköpings kommunala bolag, denna djupt osunda hybrid mellan politisk maktutövning, offentlig förvaltning och affärsdrivande verksamhet.

Bolagen stör konkurrensen på marknaden. De har kvävande effekter på det privata näringslivet. De försvårar möjligheterna till insyn, kontroll och granskning av den kommunala sfären. De har också skadlig inverkan på den politiska kulturen.

Oavsett ideologisk hemvist tenderar ofta politiker som sitter i kommunala bolagsstyrelser att smälta samman till en egen snäv intressekrets. Mer än att företräda medborgarna och sina ordinarie partier, riskerar de att bli representanter för ett slags informellt ”bolagsparti”. Vilket naturligtvis är demokratiskt bekymmersamt.

Starta den borgerliga nytändningen inför 2018 genom att överväga avyttring av hela bolagsfloran. Investera istället resurserna i sänkt skatt för att öka medborgarnas frihet, stärka den ekonomiska dynamiken och gynna de välståndsbildade krafterna i Linköping.

Kommunens roll bör sträcka sig till att vara beställare av olika verksamheter. Kommunen måste inte nödvändigtvis även agera utförare och producent. Det kan andra aktörer göra lika bra eller bättre.

Allians för missväxt

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 30/10:Corren.

Correns ledarredaktion uppfattade Stefan Löfven som en näringslivsvänlig pragmatiker i den politiska mittfåran. I händelse av att Alliansen skulle förlora regeringsmakten och ingetdera block fick majoritet, ansåg vi att det bästa för Sverige vore en S- och M-regering.

En sådan koalition kunde blåsa nytt friskt liv i de senaste 30 årens liberala reformagenda som både S och M varit bärare av, men som tyvärr slumrat in under Fredrik Reinfeldts andra mandatperiod.

Fokus borde vara att bryta de förlamande låsningarna som förhindrat rationella lösningar på de allt mer brännande strukturproblemen inom arbetsmarknaden, bostadsmarknaden och energisektorn.

Samt att få ordning på den misskötta försvars- och säkerhetspolitiken i det pressade läge som uppstått när orosmolnen hopat sig över vårt närområde och kring våra gränser. Valnattens resultat ansåg vi talade för en sådan okonventionellt sammansatt, men stark reformregering.

Väljarna signalerade att de önskade förändring. Dock fanns endast en segrare: det främlingsfientliga missnöjespartiet SD. Alliansen backade, de rödgröna låg totalt still på 2010 års förlustnivå, något mandat för skarpa vänstersvängar fanns inte och den traditionella blockpolitiken var i praktiken upplöst.

Samtidigt hade Stefan Löfven hela valrörelsen talat sig varm för breda lösningar och gett intryck av att vilja samarbeta med borgerligheten. Fältet tycktes – förnuftsmässigt sett – ligga öppet för S och M att axla vuxenansvar för landet och riva tag i de oförlösta frågor, som inte minst underblåst SD:s chockerande framgång.

Alltså: i nationens intresse borde de två största partierna förena sig och bilda en ”allians för tillväxt”.

Så blev det inte. När det var upp till bevis, trädde Löfven ut på scenen som vore han Håkan Juholts ideologiska vänstertvilling och band sig fast vid de två små rödgröna ytterlighetspartierna i en svag minoritetsregering, vars inriktning kan summeras som en ”allians för missväxt”.

De allvarliga strukturproblem som plågar Sverige riskerar att nu att fördjupas. Pakten som S slutit med MP och V om den ekonomiska politiken är en smällande grönsocialistisk bredsida av pålagor och restriktioner som hotar arbetslinjen, företagsamheten och innovationskraften i landet.

En klassisk passage i den amerikanske presidenten Calvin Coolidges State of the Uniontal 1923 fångar med spöklik träffsäkerhet konsekvenserna av det budgetförslag som Löfvenministären och dess marxistiska partner Jonas Sjöstedt lagt på riksdagens bord:

”Höga skatter slår mot allt och tynger ner alla. De drabbar fattiga människor hårdast. De försvagar industrin och handeln. De gör jordbruket olönsamt. De ökar kostnaderna för transporter. De utgör en avgift på varenda nödvändighet i livet.”

En av de få ljuspunkterna i regeringen är försvarsministern Peter Hultqvist som verkar mer realistiskt sinnad om Försvarsmaktens behov än sin moderata företrädare. Dock har Löfven girat in på en apart kurs i säkerhetspolitiken genom att uttryckligen utesluta Natomedlemskap, vilket spelar Putin rakt i händerna och undergräver Östersjödemokratiernas gemensamma förmåga att hålla stånd mot ett aggressivt Ryssland.

Löfven har förskingrat sin trovärdighet på en rad avgörande områden. Han och hans regering förtjänar att falla.

Allians för tillväxt!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 15/9:Corren.

Hoppet som tändes under valrörelsens sista skälvande vecka om en superspurt för Alliansen blev till intet. Miraklet som krävdes för att rädda regeringen kvar vid makten inträffade aldrig.

Dessutom rasade det ledande regeringspartiet Moderaterna rejält jämfört med valresultatet 2010. En klar förlust för Alliansen alltså. Men på andra sidan den traditionella blockgränsen stod heller inget klart segrande alternativ.

Socialdemokraterna gjorde ännu ett historiskt uselt val, sett i ljuset av de siffror partiet vant sig vid från folkhemsepokens fornstora dagar. De rödgröna hade inte en tillstymmelse till gemensamt program att bjuda väljarna på, utan spretar helt vilt sakpolitiskt.

Löfven har pekat ut MP som sin naturliga samarbetspartner, men i verkligheten kontrasterar hans mittenorienterade pragmatism bjärt mot de grönas tillväxtfientliga och antimodernistiska samhällsvisioner.

Och vad kommer de hårdnackade radikalerna i V att kräva för att sluta upp bakom en S/MP-koalition? Röran blir inte mindre av att denna minst sagt omaka trio saknar majoritet.

Den parlamentariska situationen är mer fragmenterad och svårmanövrerad än i mannaminne. Vad vi bevittnar är rimligtvis den gamla invanda blockpolitikens upplösning. Sverige behöver ett fungerade styre.

Nu är dags göra det bästa av läget. Faktum är att en förkrossande majoritet av svenska folket inte röstat på utopiska stollepartier. Ur det perspektivet finns ett mycket starkt mandat för att sy ihop en ny allians för tillväxt, välfärd och sysselsättning.

Löfven har själv dömt ut blockpolitiken som fördummande, och gång på gång gjort samarbetsinviter till C och FP. I sig en signal om att MP och V inte är något sällskap som Socialdemokraterna känner sig direkt bekväma med. Löfven har också tagit hel del stryk under valrörelsen för sin (berättigade) ovilja att offra kärnkraften på avvecklingsfanatikernas altare.

Men enbart stöd för C och FP räcker inte, dessutom riskerar dessa två borgerliga småpartier utifrån tidigare erfarenhet att förtvina opinionsmässigt i Socialdemokratins skugga. Det problemet har inte det mer jämbördiga Moderaterna som rent sakligt, och frånsett den retoriska krutröken, i grunden är Löfvens naturligaste parter.

Både S och M ligger i mittfältet, båda är reformistiska systembevarare, båda står för modernitet, marknadsekonomi, frihandel, internationellt samarbete och en slags praktisk socialliberalism. Och tillsammans kan de på ett betryggande sätt stänga SD ute!

Så vad hindrar dem? Valresultatet blir endast en komplicerad och oförutsägbar röra om dessa två regeringsbärande partier vägrar ta ansvar och vara konstruktiva. Se möjligheterna istället!

Här finns ju en gyllene chans att bilda en handlingskraftig regering som kan blåsa nytt liv i den svenska reformagendan. S och M passar som hand i handske för att gemensamt riva tag i avgörande områden som kärnkraften, försvaret, industripolitiken, skolan, forskningen.

Dessa två partier hade både kunnat vitalisera Sverige och sig själva om de gör slag i saken.

Möjligheternas duo

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 10/9:Corren.

”Politik ist die Kunst des Möglichen”, sa gamle järnkanslern Otto von Bismarck och enade Tyskland utifrån ett fragmenterat lapptäcke av småstater. Inför valet den 14 september finns goda skäl att påminna om Bismarcks paroll. Är politik det ”möjligas konst” även i Sverige?

Valresultatet lär göra vårt partipolitiska landskap till en lika plottrig och svårmanövrerad historia som den tyska nationen var innan Bismarck tog tag i saken. Även om mätningar indikerar att Alliansen verkar spurta ganska bra på upploppet, är chansen att hänga kvar i Rosenbad väldigt osäker.

Något alternativ som kan ta över existerar inte. De rödgröna blir måhända större än Alliansen rent matematiskt. Vad hjälper det?

S, MP och V är en heterogen skara av stridande viljor, utan ens ett rudimentärt försök till gemensamt program. Dessutom handikappades de av att SD sannolikt får en förstärkt ställning som vågmästare i riksdagen. Som lök på laxen hotar eventualiteten att även tvingas hantera Schymans ytterkantsfeminister.

Att stackars orutinerade Stefan Löfven ska kunna bilda någon slags handlingsduglig regering av denna föga avundsvärda röra, tycks stå i paritet med uppgiften att be honom skapa ett akvarium av en kastrull fisksoppa. Om väljarkåren hindrar den traditionella blockpolitiken från att fungera, vad göra?

Gnälla över folkets dumhet och beklaga demokratins tillkortakommanden? Men vräker väljarna spelet över ända kanske de faktiskt menar något med det; en signal av genomskådande, en önskan om moget statsmannaskap rent av? Enligt opinionsinstitutet Ipsos föredrar 36 procent av väljarna en blocköverskridande regering (DN 29/8). Det är rationellt.

Egentligen har ju S och M upphört att vara varandras huvudmotståndare, annat än retoriskt och maktegoistiskt. Jämfört med den djupa ideologiska klyfta som fanns mellan ärkerivalerna Bohman och Palme på 70-talet, står Reinfeldt och Löfven idag så nära varandra sakpolitiskt att de nästan kunnat tillhöra samma parti.

Ur det vidare perspektivet har S och M sedan mitten av 80-talet varit bärare av samma reformagenda som liberaliserat och moderniserat Sverige. Ingetdera parti vill längre kännas vid radikala systemskiftesidéer, som socialistiska löntagarfonder eller en nyliberal omstöpning av välfärdsstaten. Bägge är pragmatiska teknokratpartier i mittfältet, som utvecklar systemet i takt med tiden för att kunna bevara det.

Nästa mandatperiod kräver lösningar på en rad tuffa utmaningar. Ett aggressivt Ryssland gör att Sverige måste få rätsida på försvars- och säkerhetspolitiken, snabbt och övertygande. Beslut behöver fattas om kärnkraftens villkor, utan tryggad energiförsörjning äventyras tillväxt och sysselsättning.

Eländet inom bostads- och arbetsmarknaden pockar på strukturella reformer. Skolkrisen, sjukvården och integrationsbekymren är andra områden som står högt på dagordningen.

Har vi då råd att förlora fyra dyrbara år åt grälsjukt parlamentarisk kaos, halvmesyrer och utpressningspolitik från ansvarslösa småpartier? Knappast.

Ungefär hälften av EU:s medlemsländer styrs av blocköverskridande regeringar, bland andra Europas ekonomiska motor Tyskland. Är politiken det möjligas konst där, kan också Löfven och Reinfeldt visa prov på det här.