Kategoriarkiv: Moderaterna

Skamfläcken Ungern

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 5/3:

Ungern var en gång del i det mångetniska, hyggligt toleranta och kulturellt framstående habsburgska imperiet. Det upplöstes tragiskt som följd av nederlaget i första världskriget, innan dess påminde faktiskt den gamla dubbelmonarkin Österrike-Ungern om ett slags EU i miniatyr.

Arvet och traditionerna från den perioden märks dock inte mycket av i dagens Ungern. Det är symptomatiskt att det bland Sverigedemokraterna här hemma ofta hörts gillande tongångar om detta land.

De skandaliserade tidigare ledande SD-profilerna Kent Ekeroth och Erik Almqvist har till och med emigrerat dit. Partiledaren Jimmie Åkesson har i valet mellan Tysklands Angela Merkel och Ungerns Viktor Orbán sagt sig föredra den senare.

I den SD-närstående tidskriften Samtiden hyllas och försvaras Ungern återkommande. Ni kan ju dra era egna slutsatser om vilka visioner SD har för Sverige med en sådan förebild.

I den ansedda amerikanska tankesmedjan Freedom House ranking över friheten i Europa klassificerades Ungern nyligen som bara ”delvis fritt” – ett hittills unikt underbetyg för en EU-medlem (Sverige tog full pott i frihetspoäng tillsammans med Finland och Norge).

Freedom House motiverar Ungerns sänkta status ”på grund av återkommande attacker på landets demokratiska institutioner av premiärminister Viktor Orbáns Fidesz-parti som använt sin supermajoritet i parlamentet för att införa begränsningar på eller kontroll över oppositionen, media, religiösa grupper, akademi, icke-statliga organisationer, domstolar, asylsökande och den privata sektorn sedan 2010”.

I snart ett decennium har alltså nu Orbán och hans främlingsfientligt högernationalistiska gäng suttit vid makten. Orbán har lyft fram Rysslands Putin och Turkiets Erdoğan som ledstjärnor.

Orbán har påstått sig vilja göra Ungern till en ”illiberal demokrati”, ett mål som rimligen är på väg att nå sin fullbordan. Orbán har regelmässigt förbannat EU, trots att Ungern ironiskt nog är en av unionens största ekonomiska bidragsmottagare.

Orbán har spelat på konspiratoriska antisemitiska strängar i kampanjer mot den judiske finansmannen och filantropen George Soros (född i Budapest, numera amerikansk medborgare) som gjorts till sinister syndabock för allt möjligt.

Inför vårens val till Europaparlamentet har Moderaterna och Kristdemokraterna krävt att Orbáns Fidesz äntligen ska sparkas ut från deras gemensamma europeiska borgerliga partigrupp EPP. Det vore sannerligen inte en dag för tidigt.

Men hur har SD-favoriten Fidesz kunnat välkomnats i detta respektabla liberalkonservativa sällskap från början och tolererats så länge?

Quo vadis, Annie Lööf?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 20/12:

Ännu en dag, ännu ingen regering, ännu en presskonferens med talmannen. ”It’s like deja vu all over again”, som John Fogerty sjunger. Men nu ligger åtminstone en tidtabell med klara deadline-datum på bordet.

Andreas Norlén låter rivalerna Stefan Löfven och Ulf Kristersson fira jul- och nyårshelgen med att försöka finna den gäckande vägen ut ur regeringsbildningslabyrinten. Någon av dessa bägge herrar – om inte en joker i leken sensationellt plötsligt poppar upp – lär därefter bli föremål för den tredje statsministeromröstningen den 16 januari.

Blir även den ett platt fall på hälleberget, har vi det tveksamma nöjet att se fram mot en fjärde votering i frågan den 23 januari. Ett nytt misslyckande då och Sverige får sitt första extra val sedan 1958, vilket senast kan hållas mitt i påskhelgen den 21 april när Jesu korsfästelse och återuppståndelse högtidlighålls.

Det vore ju ett intressant symboliskt sammanträffande, öppet för diverse ödesmättade tolkningar. Ett nyval (av Norlén liknat vid ”avgrunden”) och hela processen kan starta om igen med ännu fler statsministeromröstningar, plus att vi dessutom har ett val till Europaparlamentet på schemat den 26 maj. Mycket att svälja för väljarna, onekligen.

Rimligtvis har partierna tillräckligt av självbevarelsedrift kvar för att undvika en sådan rekordutmattande händelseutveckling. Redan börjar situationen närma sig passeringen av den tålamodsprövande gräns då tennislegendaren Lennart Bergelins bevingade uttryck ”the bottom is nådd” kommer i åtanke.

Någon ideal lösning existerar inte. Moderaternas och Socialdemokraternas intresse av att ta gemensamt vuxenansvar för landet i en storkoalition tycks fortfarande minimalt.

Vad allt således kokar ned till är vilket dåligt alternativ nyckelspelaren Annie Lööf tror att Centerns medlemmar och sympatisörer blir minst besvikna av. Att krypa till korset och stödja Ulf Kristersson som statsminister med Sverigedemokraterna i regeringsunderlaget? Eller att slutligen äta upp högerskon och ge grönt ljus åt Stefan Löfven?

Ska man döma efter DN/Ipsos färska opinionsundersökning har Centern tappat markant på Annie Lööfs nejsägande turer till såväl höger som vänster. Men sannolikt har hennes liberala storstadsväljare svårast att förlåta ett svek mot löftet att hålla SD isolerade. Det skulle betyda att vi får tugga i oss att Löfven har fördelen i dramat, aptitligt eller ej.

Stones-metoden nästa?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 11/12:

Här är ett tips till talman Andreas Norlén för att lösa regeringstrasslet. Gör som Andrew Loog Oldham. Han blev manager åt The Rolling Stones 1963 och var missnöjd med att bandet – då i början av karriären – kört fast i att bara förlita sig på att spela covers.

Skulle Stones komma någon vart och bli verkligt framgångsrika måste de göra som Paul McCartney och John Lennon i The Beatles: skriva egna låtar. Oldham vägrade acceptera Stoneskillarnas oförmåga att själva producera något material som dög.

Han låste in sångaren Mick Jagger och gitarristen Keith Richards i ett sunkigt kök över natten. De fick inte komma ut igen förrän en bra låt var skriven.

Det blev en låt; den fina balladen As Tears Go By (som Marianne Faithfull fick en hit med 1964). Jagger och Richards upptäckte att de kunde samarbeta alldeles utmärkt som ett kompositörspar och resten är gyllene rockhistoria.

Tänk på det nästa gång ni hör klassiker som Satisfaction, Jumpin’ Jack Flash eller Brown Sugar. Utan Andrew Loog Oldhams drastiska köksmetod hade sannolikt aldrig dessa låtar existerat och publiken skulle troligen övergett The Rolling Stones ganska snart efter starten.

I Sverige anno 2018 är väl risken att väljarna börjar tröttna ganska rejält på riksdagspartiernas oförmåga att ge vårt land ett fungerande styre. I den senaste rundan misslyckades Centern och Socialdemokraterna att nå varandra med en blocköverskridande uppgörelse i det liberala mittfältet.

Ännu ett försök har således kraschat, positionerna tycks lika hopplöst nedgrävda i backen som tidigare – även om Stefan Löfven föreföll överraskande mild och försonlig i kontrast till Annie Lööfs närmast militanta uppträdande under måndagens presskonferens. Poäng till Löfven där, vars coolhet med rätt eller orätt fick Lööf att framstå likt en halsstarrig nejsägare.

Men då bör samtidigt minnas att småpartier sällan haft några ljusare erfarenheter av att söka sig till Socialdemokraternas sfär (se bara på hur illa klämda Miljöpartiet blev förra mandatperioden). Lööf förtjänar trots allt ett erkännande för att hon vågat testa en utväg ur kaoset och synat Löfvens hand.

Rimligen driver Sverige nu närmare ett nyval, vilket vore en svår utmaning mot väljarnas förtroende för det parlamentariska systemet och ett föga hedrande bevis på riksdagspolitikernas impotens. Just därför borde Andreas Norlén skyndsamt överväga Andrew Loog Oldhams beprövade recept.

Lås in Stefan Löfven och Ulf Kristersson i ett riktigt trist sammanträdesrum på Helgeandsholmen. Ledarna för de två stora statsbärande partierna får inte ens sticka ut hackan igen förrän de bägge tvingats ta gemensamt ansvar för Sverige. Socialdemokraterna och Moderaterna är de enda som kan bilda en stryktålig, stabil regering och på samma gång hålla ytterkantspartierna borta från skadligt inflytande.

Vem vet? Ett politikens radarpar i klass med rockmusikens ”glimmer twins” Jagger och Richards kanske inte Löfven och Kristersson blir. Men en och annan tillfredställande ”hit” på reformpolitikens område borde de ha kapacitet att åstadkomma.

Ohållbart biståndsregn

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 6/12:

Nästa vecka röstar riksdagen om övergångsregeringens avskalade budget och det kan bli spännande. Moderaterna utmanar nämligen med en egen budgetvariant i samarbete med Kristdemokraterna och i förhoppningen att Sverigedemokraterna sluter upp vid voteringsknapparna.

Anar vi här början till formeringen av det ”konservativa block” som Jimmie Åkesson drömmer om att bilda? En återsamling av borgerligheten inför valet 2022 vore då omöjlig och det liberala kraftfältet i svensk politik hade försvagats betänkligt. Det skulle förvåna om Ulf Kristersson lät något sådant hända.

Icke minst riskerar han annars att undergräva Moderaternas egen ställning, byggd på Gösta Bohmans frihetliga legeringsrecept av liberala och konservativa idéer som varit avgörande för partiets framgångar sedan 1970-talet.

Graviterar Moderaterna i SD:s auktoritära, uttalat anti-liberala riktning vore partiet slut som den breda kyrkan för allmänborgerliga väljare och har sannolikt en marginaliserad framtid att möta på högerkanten.

Men låt oss lämna dylika dystra spekulationer därhän tills vidare. Sakligt sett är Moderaternas aktuella budgetalternativ i stora drag ett prima aktstycke, som bland annat utlovar sänkta skatter och ökade försvarsanslag.

Dock uppstod en fnurra på tråden angående biståndet, som KD vill ha kvar i nivå med dagens enprocentsmål. Dit nådde inte Moderaternas förslag riktigt. Men för KD är det en hjärtefråga att 1 procent av BNI (bruttonationalinkomsten) ograverat ska fortsätta satsas i bistånd 2019.

Det håller även övergångsregeringen, samt Liberalerna och Centern, fast vid. Moderaterna vek sig till slut för KD:s krav och föll in i ledet.

Nog kan det låta toppen och berömvärd solidariskt. I statsbudgeten för 2018 resulterade enprocentsmålet i den största svenska biståndsbudgeten någonsin: totalt 49 miljarder skattekronor, varav 43 miljarder gick till den internationella biståndsverksamheten. Ett enormt belopp.

Tyvärr är det sällan partierna kritiskt och seriöst orkar diskutera den principiella rimligheten i enprocentsmålets konstruktion, som är ett barn av 60-talets radikala vindar. Inte för att statligt bistånd nödvändigtvis måste vara fel – även om forskning visar att frihandel och privata insatser har mycket större betydelse för fattiga länders välståndsutveckling.

Problemet med vår gällande biståndspolitik är att antalet kronor ensidigt tenderar att hamna i blickpunkten. Ett imponerande spenderande i sig blir viktigare än vilken faktisk nyttoeffekt pengarna får.

Guldregnet över biståndsorganet Sida är illustrativt. De höga anslagen gör att deras byråkrater kan dra igång massor av olika projekt. Expertgruppen för biståndsanalys (EBA) har nyligen studerat hur många projekt som sedan överlever när Sida upphört med finansieringen. Svaret är blott 2 av 10.

”Vi ville granska hållbarheten eftersom bistånd ges för att skapa någonting bestående, men vad vi fann var bristande hållbarhet”, sa EBA:s kanslichef Jan Petterson till SVT Nyheter i somras (27/8).

När det lugnat ner sig i riksdagen borde M, KD och övriga riksdagspartier ta en allvarlig funderare på biståndspolitikens reformering. Enprocentsmålet kan inte vara någon helig ko.

Ny start för Sverige!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 4/10:

Minns ni när Ingvar Carlsson var statsminister och Kjell-Olof Feldt finansminister? Valutaregleringen avskaffades, det dysfunktionella skattesystemet reformerades, de offentliga verksamheterna började effektiviseras, TV-monopolet bröts och Sverige ansökte om medlemskap i EU.

Den borgerliga Bildtregeringen, som tillträdde 1991, gasade fartfyllt vidare på den inslagna vägen. Olof Palmes socialistiska löntagarfonder skrotades och privata alternativ uppmuntrades. Det blev friskolor, reklamradio och bemanningsföretag. Och icke minst: telemarknaden avreglerades, vilket drog igång IT-sektorns starka framväxt.

I det korta perspektivet överskuggades dock betydelsen av Carlsson/Bildt-årens strukturreformer av 90-talets statsfinansiella haveri. Det var priset vi tvingades betala för gamla synder. Göran Persson genomförde sedan en ekonomisk sanering som fick Moder Svea på rätt köl igen.

Budgetprocessen stramades upp, punkt sattes äntligen för tidigare decenniers förödande inflations- och devalveringspolitik. Riksbanken blev oberoende av regering och riksdag, välfärdsapparatens ymniga läckor tätades någorlunda hyggligt, ett hållbarare pensionssystem infördes, arvsskatten fimpades.

Maktskiftet 2006 till Fredrik Reinfeldts Alliansregering innebar ytterligare riviga reformtag. Jobbskatteavdragen gjorde det mer lönsamt att arbeta och mindre attraktivt att leva på bidrag, bättre ordning skapades i social- och sjukförsäkringarna, förmöghetens- och fastighetsskatten försvann, bolagsskatten sänktes.

Mellan 1999 och 2014 pressade Persson- och Reinfeldtministärerna ner det totala skattetrycket från 49,1 procent av BNP till 42,5 procent (vilket ökade skatteintäkterna med drygt 260 miljarder kronor).

Redan under Alliansens andra mandatperiod märktes emellertid att luften gick ur reformagendan. Istället kom SD in i riksdagen. Regeringen tappade både majoriteten och orken. Därefter blev det som bekant deprimerande värre… Och hur rävspelet i sandlådan kring höstens regeringsbildning kommer att sluta står skrivet i stjärnorna.

Personligen önskar jag vid här laget att Calvin Coolidge, alternativt Ronald Reagan, gjorde comeback från himlen och tog över Sverige. Fast det är väl ungefär lika realistiskt som att Ulf Kristersson ska lyckas få ett stabilt och handlingskraftigt reformsinnat styre på plats igen. Men vänta lite, måste det verkligen vara så?

Epoken 1986-2010 har ju bevisligen hänt. De facto var då S och M i växelverkan drivande för en liberaliseringsvåg som nog varken Coolidge eller Reagan själva skulle skämts särskilt mycket över. Resultatet var en omdaning av Sverige som, åtminstone delvis, tål att jämföras med 1800-talets uppryckningsperiod under Louis de Geer och Johan August Gripenstedt.

Höj blicken, bortse från partiretorikens dimbank av trista slagordspredikningar och betrakta nyktert vår egen historia. I svensk politik saknas inte förmågan att prestera förstklassigt. De senaste åtta årens vilsna vattentrampande är inget som nödvändigtvis måste fortsätta.

En drömd förmyndarregering med Reagan vid kontrollerna borde kunna glömmas (nåja), om S och Alliansen inser vilket lysande reformverk de har att falla tillbaka på som gemensam grund för att skapa en duglig majoritet.

Det viktigaste nu är att hålla ytterkantspartierna isolerade, fokusera på sakfrågorna och återstarta den framgångsrika liberaliseringen av Sverige.

Friskolor under attack

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 4/9:

För fem år sedan, när Socialdemokraterna befann sig opposition, lovade Stefan Löfven att lagstifta mot ”överetableringen” av friskolor. Med andra ord att ge ökad makt åt stat och kommun på valfrihetens och mångfaldens bekostad. När Socialdemokraterna bildade regering 2014 togs instrumentet fram – ett vinsttak för enskilda aktörer i välfärden.

Det går partiet dessa dagar till val på. Sverige har för närvarande omkring 4000 friskolor, varav de flesta skulle få mycket svårt att fortsätta om förslaget genomförs. Vinsttaket blir en strypsnara som gör de ekonomiska marginalerna hopplösa. Bland annat skulle Småskolan i Ljungsbro utanför Linköping, med toppresultat i Skolinspektionens utvärderingar, riskera att gå en mörk framtid till mötes.

”För att kunna bygga en ny skola, som är vårt nuvarande mål, och få bankens förtroende till det lån som krävs, behövs mycket pengar sparas. Bara diskussionen om vinstbegränsningar i välfärden har skadat oss”, säger rektorn Fredrik Påhlsson som med sin fru startade Småskolan 2011 (Svenskt Näringsliv 2/5 2018).

Vad är vinsten för Linköping om framgångsrika skolentreprenörer som paret Påhlsson hindras från att expandera och kanske i förlängningen helt tvingas ge upp? Vad är vinsten för Sverige om jaktsäsongen på friskolorna rullar vidare och de offentliga skolorna återtar sin gamla monopolställning? Decennier av partipolitisk klåfingrighet och misslyckade statliga reformpedagogiska experiment har skadat det nationella utbildningsväsendet allvarligt.

Mer än någonsin behöver vi friskolorna som med friska idéer, engagerade ägare och lärare kan lämna värdefulla bidrag till att bryta denna negativa utveckling. Konkurrens stimulerar, konformism bedövar.

Att Socialdemokraterna i armkrok med Vänsterpartiet även ivrar för att direktförbjuda religiösa friskolor är väl inte konstigt med tanke på deras trångsynta ideologiska inställning. Men att både Liberalerna och Moderaterna ger dem eldunderstöd på denna punkt?

Jan Björklund säger i SvD (3/9) att totalförbud mot nya religiösa friskolor ”blir ett av våra allra viktigaste krav i regeringsförhandlingarna om några veckor”. Ulf Kristersson vill införa en etableringspaus och misstänkliggör likt Björklund dessa skolor som grogrund för religiös extremism.

Förra året listade tidskriften Skolvärlden hur många friskolor som hade en uttalad konfessionell inriktning. Det fanns knappt 70 stycken i landet. De kristna dominerade överlägset, någon var judisk, ett tiotal var muslimska. Gissa vilka som triggat förbudsidén?

Nu ska minnas att religiösa inslag i undervisningen inte är tillåten. Bön och andakter måste vara frivilliga och hållas utanför klassrummet. Förekommer brott mot gällande lag och extremistisk indoktrinering ska naturligtvis detta beivras och oseriösa skolor stängas. Skärp gärna kontrollen i fall där det är påkallat.

Men att rikta piken mot just muslimska skolor och sedan dra alla konfessionella skolor över samma svepande förbudskam är såväl diskriminerande, som utslag av illa dolt populistiskt väljarfiske i kulturella och religiösa fördomar.

Genom att spela på Socialdemokraternas och Vänsterpartiets planhalva medverkar även Liberalerna och Moderaterna till att underblåsa det generellt friskolefientliga klimat som det röda politikerlaget försöker skapa och vinna anhängare på. Det är djupt olyckligt.

Sakpolitikens triumf

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 31/8:

Med sitt växande opinionsstöd drömmer Sverigedemokraterna inte bara om att få makt och inflytande i regeringsställning. Dessa främlingsfientliga vulgärpopulister siktar även på ett islossningens genombrott i den lokala politiken.

Efter valet räknar SD med att bli vågmästare i 155 av landets 290 kommuner och hoppas kunna pressa andra partier till att inleda samarbete. Ett krav är, enligt partisekretaren Richard Jomshof, att varje kommun där SD ingår i styret ska upprätta ett ”mångkulturellt bokslut” i syfte blottlägga ”kostnaderna för massinvandringen” (SR 28/8).

Något annat egentligt intresse än att hetsa mot människor från annat etniskt och kulturellt ursprung har ju SD som bekant inte. Därför är det knappast konstigt att alla anständiga politiker från vänster till höger betackar sig för att ha med Jimmie Åkessons järnrörsgäng att göra.

SD:s framgångar har förvisso tvingat fram en ökad samarbetsvilja på åtskilliga håll i Sverige. Men inte på det vis som SD önskar. Utan mellan de etablerade partierna över den traditionella blockgränsen.

Valet 2014 kom att rita om den politiska kartan rejält när SD kammade hem sina succésiffror. Konsekvensen blev att vi fick blocköverskridande styren i varje tredje kommun, fler än någonsin tidigare.

Johan Wänström, forskare på Centrum för kommunstrategiska studier vid Linköpings universitet, har i en färsk rapport studerat erfarenheterna av denna utveckling. Resultaten är intressanta.

Att bilda nya, ovana koalitioner är besvärligt och tidsödande. Men gamla inbitna politiska meningsmotståndare har kunnat lösa upp knutarna genom öppet sinne, arbete, ambition och tillit.

De måste vara mer pragmatiska och lyhörda i förhandlingarna, vilket inte minst medborgarna tycks vinna på, ty som Wänström konstaterar: ”förr var det bara fokus på vilket parti som ska styra vilken nämnd, nu blir det istället sakpolitiken som är viktigast”.

Således har blocköverskridande samarbeten också fungerat mycket bättre än vad många skeptiker trott. Säga vad man vill om exemplet Linköping med sitt S/MP/L-styre, men någon katastrof har det ju inte varit. Tvärtom har det i den praktiska politiken rullat på ganska hyggligt, även om det gnisslat en del med Liberalerna.

Att Linköpings socialdemokrater till slut tröttnade på L-tjafset om Kungsbergsskolans framtid och valde att göra upp med Moderaterna i frågan är måhända talande. Av alla blocköverskridande kommunala konstellationer är det nämligen dessa bägge ärkerivaler som klarar bäst av att samarbeta – och håller ihop längst. Se på Åtvidaberg där S/M-styret är inne på sin tredje mandatperiod.

Det kan synas förvånande. Men stora partier brukar vara – och måste vara – mer ansvarstagande än små. I den handfasta kommunpolitiska verkligheten har ideologiska skiljelinjer heller inte samma uppskruvade betydelse som på den rikspolitiska arenan.

Moderatledaren Ulf Kristersson har efterlyst ”fler vuxna i rummet”. Han borde inte behöva leta länge. När det gäller, då är det bland kommunernas jordnära, resultatorienterade förtroendevalda som den demokratiska mogenhetsreserven finns.

Politiker med kurage

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 14/6:

Linköpingsmoderaten Finn Bengtsson är inne på slutvarvet som riksdagsledamot på östgötabänken. Han kommer, som bekant, inte att kandidera för ytterligare en mandatperiod. Det är beklagligt. Hans frispråkiga röst har varit ett salt i debatten med bitande kritik av partielitens toppstyrning och bristen på interndemokrati.

Att Finn Bengtsson vägrat vara del av något kuvat ”knapptryckarkompani” visade han genom sitt rakryggade motstånd mot den beramade Decemberöverenskommelsen 2014, då borgerligheten kastrerade sig själva och överlämnade styret av Sverige till en reformsvag, skattehöjande vänsterregering trots att väljarna valt en icke-socialistisk majoritet i riksdagen.

Särskilt nu, när vi befinner oss i en demokratisk brytningstid med en växande misstroendeklyfta mellan folket och det maktbärande etablissemanget, behövs fler av Finn Bengtssons orädda kaliber och fasta integritet. Självklart inte bara inom Moderaterna, utan i alla partiorganisationers led.

Därför har också Finn Bengtsson varit med att instifta ett pris i sitt eget namn, menat att uppmuntra till värnande av demokratin genom politiskt civilkurage. Årets pristagare presenterades under onsdagen: Amineh Kakabaveh, riksdagsledamoten från Vänsterpartiet som uppmärksammat hedersförtrycket i den islamistiska invandrarkulturen. Ett brännande angeläget ämne, men tydligen så känsligt att Amineh Kakabaveh inte längre ansågs önskvärd på Vänsterpartiets vallista i Stockholm.

Sedan hon sommaren 2015 riktat offentligt ljus mot hur moralpoliser i förorterna begränsar kvinnors och unga flickors liv, förnekar dem rätten till individualitet, självständighet och frihet, reagerade hennes partiledning bisarrt nog med kalla handen. Amineh Kakabaveh har vittnat om utfrysning och om anklagelser att sprida falska rykten, detta alltså av sina egna kolleger i det parti som kallar sig feministiskt!

Kostnaden för att våga tala om den religiösa fundamentalismen blev i hennes fall hög. Men vad blir då kostnaden för Sverige om vi inte i bred enighet förmår ta tag i problematiken med könssegregerade utanförskapsområden och vildskäggiga extremister som avskyr det öppna samhällets värderingar? Toleransen mot intoleransen är farlig, och den blir inte mindre farlig om frågan lämnas till islamofobiska rasister att illvilligt exploatera.

För sitt mod att stå upp för grundläggande medmänskliga och demokratiska ideal är Amineh Kakabaveh en värdig mottagare av Finn Bengtsson-priset.

Bohman gör entré igen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 17/10:

Länge framstod Sverige som något av ett unikum. Medan etablissemanget i våra nordiska grannländer på 70-talet utmanades av högerpopulistiska missnöjespartier, fick sådana rörelser inget fäste i opinionen här. Den lika korta som kaotiska parentesen Ny Demokrati i 90-talets början var undantaget som bekräftade regeln. Till stor del var det Gösta Bohmans förtjänst och de som bar arvet vidare efter honom.

Bohman svetsade ihop konservatism med liberalism i slagkraftig form, kanaliserade den växande otrivseln med socialstatens avigsidor – förmynderi, överbyråkratisering, högt skattetryck, etc – och fann en äkthet i uttrycket som väckte folklig anklang. Det blev genaste svårare att utmåla Moderaterna som en kverulantisk intresseförening för priviligierade som drömde om att återvända till det gamla klassamhället före demokratins genombrott.

Partiet blev borgerlighetens ledande därför att partiet tog position som borgerlighetens rejälaste och saluförde sig effektivt som den socialdemokratiska maktmaskinens pigga antites. Ut med kollektivism, tröga system och flummig 68-radikalism! In med individualism, valfrihet och ordning på torpet!

Moderaterna tog ett stadigt grepp om politikens högerflank, breddade den väljarmässigt, fångade upp liberaliseringens moderniseringsvindar som låg i tiden med Reagan och Thatcher, samt – och detta är poängen – kvävde utrymmet för svenska motsvarigheter till stökiga uppstickare likt Danmarks Mogens Glistrup, Norges Anders Lange och annat i den tangentens riktning.

Både utifrån självbevarelsedrift och av demokratiska anständighetsskäl hade Moderaterna en uttalad taktik att ”hålla rent till höger”, vilken sköttes mycket framgångsrikt.

Det gjorde att man aldrig heller hamnade i den problematiska situation som Socialdemokraterna hade i förhållande till sina extremistiska problembarn vänsterut. Dels bekämpades kommunisterna, dels behövdes kommunisterna i regeringsunderlaget.

Bohmanlinjen fungerade i allt väsentligt tills Fredrik Reinfeldt skapade ”Nya Moderaterna” och ledde Alliansen till två valsegrar genom att triangulera sig till herraväldet över mittfältet och sno valda delar av ärkerivalen Socialdemokraternas kläder. Reinfeldts maktvinnande koncept innehöll dock en draksådd.

På sikt blev partiet vilset när dess kärnidéer vattnades ur. Och en rejäl bit av det högerutrymmet lämnades övergivet och obevakat. Marginalpartiet Sverigedemokraterna fick en grogrund att exploatera och har med sin blandning av vulgärnationalistiskt flaggviftande, främlingsfientlighet, välfärdschauvinism och Per Albin-nostalgi gått fram som en ångvält i det politiska landskapet. De flesta väljare fattar att SD är suspekta.

Men den roll som Bohman och hans ”Moderaterna Classic” intog likt en systemkritisk säkerhetsventil har ju varit vakant. Decemberöverenskommelsen 2014, när hela borgerligheten kapitulerade som opposition, gjorde knappast saken bättre. Vilka andra än Jimmie Åkesson & Co fanns att vända sig till för att tydligt signalera oro när gängkriminaliteten breder ut sig, polisen inte kommer, sjukvården är otrygg, integrationen av nyanlända ter sig likt en fråga utan trovärdiga svar, och så vidare?

Den nyligen avslutade M-stämman visar att Ulf Kristersson vill återta förlorad mark och glömma Reinfeldt. Skärpt politik med tuffare tag gäller. Bohman är tillbaka, sent omsider. Av Sifos oktobermätning att döma, där M går framåt på SD:s bekostnad, tycks det börjat bli match om högerflanken igen.

En vuxen man i rummet

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 10/10:

Som FN:s generalsekreterare levde och verkade Dag Hammarskjöld i toppolitikens centrum. Det är en adrenalinstinn, hård, kampfixerad, oförlåtande miljö. Hammarsköljd kunde också vara en riktig tuffing när det gällde. Det är betecknande att stormakterna efter honom aldrig igen godtagit en FN-ledare av samma starka och självständiga kaliber.

Hammarskjöld var en ovanlig person på sin position. En maktmänniska, samtidigt djupt mänsklig, intellektuell, reflekterande – ljusår från skräniga figurer likt Donald Trump. När Hammarskjölds flygplan dödsstörtade i Nordrhodesia 1961 var han, typiskt nog, i färd med att översätta den judiske filosofen Martin Bubers briljant insiktsfulla verk ”Ich und Du”.

Hammarskjöld hade tagit stort intryck av Bubers tes om det goda samtalets och den öppet prövande diskussionens brobyggande betydelse. Han delade även Bubers kritik av det politiska språket, som med sin konfrontativa oförsonlighet tenderar att trasa sönder den mellanmänskliga förståelsen och få en avhumaniserande effekt. ”Jag tror i princip han har rätt”, noterade Hammarskjöld bekymrat.

Jag vet inte vilket förhållande Ulf Kristersson har till varken Dag Hammarskjöld eller Martin Buber. Kanske inget alls. Men med det tonläge som Kristersson inlett sitt nya uppdrag som Moderaternas partiordförande gissar jag på en viss influens ändå.

Hans jungfrutal vid partiets extrastämma innehöll några lovande nyckelord: ”Jag tror att Sverige behöver värderingsbunden pragmatism, det är ett vuxet förhållningssätt till politik och samhälle”. Sannerligen, vilken kontrast vore inte det till den omogna vulgarisering som tyvärr förgiftar mycket av vårt politiska klimat och tävlingen om maktens köttgrytor.

”Detta spel är ett ovärdigt spel”, för att tala med Herbert Tingsten – och i förlängningen farligt som Martin Buber konstaterade. Marineras det offentliga meningsutbytet i billig plakatretorik, medvetna missförstånd och förintande personangrepp brutaliseras vi som människor och samhällsutvecklingen med oss. Det tycks Ulf Kristersson förstått.

Under söndagskvällens partiledardebatt i SVT avvek han positivt från sina konkurrenter genom en lugn, resonerade, saklig stil. Bland bråkiga tonåringar var han den vuxne mannen i rummet. Tittarnas reaktion? Enligt Demoskops mätning blev Kristersson vinnaren med högst betyg av alla. Det är hoppfullt. Inte i första hand för Moderaterna.

Utan för demokratin. Den måste inte vara prisgiven åt trumpifieringens drängslagsmål.