Kategoriarkiv: Moderaterna

Hur ser planen ut, Ulf Kristersson?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 13/10:

Moderniseringen av LAS har artat sig till en himla politisk röra. Nyligen kraschade förhandlingarna mellan arbetsmarknadens parter och på måndagen gavs beskedet att Svenskt Näringsliv, LO och PTK inte är villiga att befria partierna från den bittra kalken genom att försöka igen.

Alltså ska det enligt januariavtalet istället bli lagstiftning, ett färdigutrett förslag remissas, som riksdagen sedan bara har att klubba. Tycker C och L.

Men när sanningens minut om LAS-reformen närmat sig har S börjat knorra och åla sig, så det klubbslaget verkar inte självklart.

Stefan Löfven lär få räkna med det onda ögat från sina borgerliga samarbetspartier om han kryper bort från den liberaliserade arbetsrätt som utlovats. Efter att offrat Alliansen och släppt fram Löfven till statsministerposten kan nog C och L svårligen tolerera att lämnas med brallorna nere i den prestigetunga LAS-frågan.

Håller däremot Löfven ord och bär LAS-utredningens lagförslag till riksdagens bord som den sista droppe vatten, då hotar V att utlösa misstroendevotumets hela havet stormar.

Men det vore blott att ta som munväder, trots att SD och KD deklarerat sig redo att ställa upp på V-barrikaden. Det krävs ju även att M slår yttervänstern följe för att välta Löfven ur sadeln.

Och det kan V glömma, slog Ulf Kristersson fast i Aftonbladet den 1/10: ”Vi kommer inte använda ett hot mot den här regeringen för att stoppa reformer som vi tycker är absolut nödvändiga, nej”.

Den vuxne i rummet hade talat. Sakpolitiken var viktigare. Tills den plötsligt inte var det längre. Troligen pressad mer militanta gräsrötter i partiet och rädd för ytterligare väljarläckage till SD, bytte Kristersson ogenerat fot.

Under söndagens partiledardebatt i SVT:s Agenda försökte han rent av i kör med Jimmie Åkesson hetsa Jonas Sjöstedt till att trycka på misstroendeknappen á la skolgårdsbusens klassiska manér: ”haha, du vågar ändå inte, du vågar inte!”.

Okej, tänk om det blir skarpt läge och Sjöstedt faktiskt vågar. Då ska således M också trycka på knappen, fälla Löfven med anledning av en ”absolut nödvändig” LAS-reform som hela borgerligheten annars hett åstundar och bli delansvariga för att Sverige kastas in i regeringskris som bonus till pandemieländet och den värsta ekonomiska nedgången landet drabbats av i mannaminne.

Är det planen, Kristersson? Hur ser din idé ut för att själv bilda regering? Med KD och SD? Mandaten är otillräckliga. Orkar du inte vänta till det ordinarie valet 2022 utan siktar på ett uppslitande nyval nu mitt i all övrig bedrövelse? Tror du att det blir en jackpott i väljarkåren eller vad är kalkylen?

Vi som brukar betrakta M som ett seriöst och ansvarstagande parti har lite svårt att hänga med i svängarna, Ulf.

Moderaterna har rätt om public service

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 24/8:

I USA har Donald Trump återkommande attackerat journalister som varande ”folkets fiender”. I de högerauktoritärt styrda EU-länderna Polen och Ungern har de statliga public service-kanalerna kidnappats och gjorts till regimlojala propagandabasuner.

I början av året krävde Sverigedemokraterna att SVT- och SR-cheferna kallades till uppsträckning inför riksdagens kulturutskott, eftersom partiet bland annat retat sig på hur ungdomsbrottsligheten hade diskuterats i enskilda programinslag.

Sådan är högerpopulismen. Ett utmärkande drag är avskyn mot journalister som yrkesmässigt granskar, speglar och problematiserar. Medier som inte ständigt bekräftar den egna, ideologiskt cementerade verklighetsuppfattningen är per definition instrument i den nationsföraktande vänsterliberala elitens händer. En het dröm är att ta kontrollen över public service-bolagen och tvinga dem till anpassning efter partipiskan.

Kan en liknande förfärande utveckling som i de gamla östblocksländerna Polen och Ungern även drabba oss? Det finns skäl till vaksamhet. Trots att Sverige är en mogen demokrati är inte heller vi vaccinerade mot högerpopulismens locktoner.

Mot denna bakgrund kan det tyckas som en bra idé att ge public service-bolagen ett särskilt grundlagsskydd i Sverige. En parlamentarisk kommitté har diskuterat frågan, men det har slutat i bråk och tandagnisslan.

Att SD vägrat befatta sig med ett grundlagsskydd är utifrån deras speciella motiv förstås stilenligt. Dock är det motståndet från Moderaterna som fått justitieminister Morgan Johansson (S) att explodera i anklagelser om demokratisk opålitlighet. Vad är förgripligt i den linje som M förespråkat?

Partiet är rörande ense om värdet av saklighet och opartiskhet i de statliga mediebolagens sändningstillstånd. Partiet vill generellt värna yttrandefriheten och oberoendet hos alla mediebolag, inklusive public service. Men avvisar ett särskilt grundlagsskydd för SVT, SR och UR då det riskerar att binda public service än närmare staten, konservera nuvarande bolagsstruktur och dess privilegierade modell för mångmiljardförsörjning via skattemedel.

Det är en fullt legitim ståndpunkt. Att bygga extra förstärkta murar kring svensk statsmedia blir samtidigt murar att gömma sig bakom för att avvisa en seriös diskussion om andra sätt att organisera och finansiera public service. Det blir också murar som verkar försvårande på debatten om ett smalare, men vassare public service med mindre lättköpt tingel-tangel och mer av drama, kultur och kvalificerad samhällsdebatt. Det är inte demokratiskt rimligt.

Ska public service garanteras från otillbörlig politisk påverkan är och förblir det bästa skyddet att helt enkelt inte släppa fram politiska vettvillingar till makt och inflytande i staten.

Storebror fick en snyting från Östergötland

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 5/8:

George Orwells berömda dystopi 1984 (1949) drar ut linjerna från stalinismens Sovjetunionen och tecknar bilden av ett kommande totalitärt massövervakningssamhälle – Oceanien, en aggressiv imperialistisk diktaturstat som söker världsherravälde och där det allsmäktiga Partiet är besatt av kontroll och manipulation av individen in i minsta detalj.

Anthony Burgess, själv känd för sin mörka framtidsskildring A Clockwork Orange (1962), kallade Orwells roman för ”en apokalyptisk kodex med våra värsta farhågor”.

Detta århundrade är mardrömmen en pågående realitet. Stalins kommunistiska terrorvälde framstår som primitivt och klumpigt i jämförelse. Inte heller Orwells egen extrapolerande fantasi räckte riktigt till. Den förtryckarapparat som utvecklats i våra dagars Kina, verklighetens Oceanien, för att hålla sin befolkning i schack slår fiktionens med råge.

Partiet styr med en kombination av gammalt beprövat rått våldsregemente och ett tidigare aldrig skådat sofistikerat maskineri för extrem finmaskig massövervakning. Med hjälp av de senaste rönen inom AI-området (artificiell intelligens) strävar regimen inte bara efter att minutiöst kartlägga den enskildes förehavanden i dåtid och nutid.

Man samlar även dessa ofantliga mängder persondata i syfte att förutsäga vad individerna i detta jätteland med 1,4 miljarder invånare kan tänkas göra i framtiden. Handlingar och åsiktsyttringar som Partiet ogillar ska kunna spåras, förebyggas och bestraffas innan de ens blivit materialiserade i sinnevärlden. Tala om paranoia, tala om totalitär despoti i kubik!

Det statskapitalistiskt rika, mäktiga och teknologiskt avancerade kommunisttyranniet har därtill tydliga globala maktambitioner, vilket inte gör saken mindre skrämmande. Finansmannen George Soros betecknade häromåret Kina som ”den farligaste motståndaren för alla som tror på det öppna samhället”.

Vi måste i det sammanhanget vara medvetna om att ett appfenomen som Tiktok, eller mobilsystem från bolagsgiganten Huawei, står under kontroll av Peking och kan användas som trojanska hästar. När den populära svenska artisten Zara Larsson låter sig köpas som reklamfigur åt Huawei blir hon i praktiken Kinas nyttiga förtroendeskapande idiot och medlöpare.

Det är precis som Matilda Ekeblad, MUF-ordförande i Östergötland, förtjänstfullt skrev i Expressen (4/8): ”Diktaturen Kina måste stoppas och det kommer den aldrig göra om vi har inflytelserika kändisar som inte bara stöttar dem utan även banar väg för deras framgång”.

Hennes kritik tog snabbt skruv. Zara Larsson deklarerade i TV4 under tisdagen att hon brutit med Huawei. Kina är en bricka mindre i sin utmaning av friheten i världen. Människorättsgangstrarna i Peking fick en snyting från Östergötland. Visst är det vackert? Kamp mot Storebror lönar sig, Oceanien är inte oövervinnerligt. Hoppet om att mardrömmen tar slut får aldrig släckas.

Den rökta regeringen som kom igen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 16/4:

Statsvetarprofessor Sören Holmberg, valoraklet på SOM-institutet i Göteborg, hade tittat djupt i statistiken och analyserat opinionsströmningarna. Domen var obeveklig: ”Mitt stalltips är att regeringen Reinfeldt är rökt”.

Visst, då – 2007 – såg det onekligen mörkt ut för den styrande Alliansen. En upphämtning som kunde ge Reinfeldt & Co förnyat förtroende i valet 2010 var knappast möjlig, enligt Holmbergs erfarna blick på sifferserierna.

Under normala omständigheter skulle kanske inte statsvetarprofessorn sedan suttit med ägg i ansiktet och tvingats äta upp sin rökta prognos till middag varje dag i veckan. Men helt oväntat kom ju den internationella finanskrisen 2008/09 att skölja in över Sveriges gränser.

Finansminister Anders Borg höll huvudet kallt och navigerade rutinerat genom stormar och blindskär. Väljarna fann det oklokt att byta ut regeringsbesättningen. Det blev fyra år till för Alliansen i Rosenbad.

Tycker ni också att den politiska situationen av idag fått konturerna av ett déjà vu? S/MP-regeringen och dess knaggliga resonemangsäktenskap med C och L verkade tills helt nyligen hopplöst stekt i opinionen, medan SD hade problemformuleringsprivilegiet i fortsatt stadigt grepp.

Så sent som i februari visade Svensk väljaropinions sammanvägda siffror ett nytt bottenrekord för S: 23,7 procent. Plötsligt kom en internationell kris att slå ner som blixten från klara himlen igen, denna gång i form av ett elakt virus från Kina.

Den akuta hanteringen av coronapandemin överskuggande naturligen alla andra frågor. SD hamnade totalt offside med sin anti-etablissemangspopulism och väljarna började i allvarets stund istället sluta upp kring den tidigare så mörbultade Löfven.

På skärtorsdagen den 9 april rapporterade Sifo en rekordökning i stödet för S till 30,6 procent. Krisen fick också januaripartiernas omaka kvartett att, åtminstone tillfälligt, svetsas ihop till en nära nog lika samkörd konstellation som salig Alliansen.

Har vi här en valvinnare 2022? Förutsatt att Sveriges folkvettsstrategi i bemötandet av pandemin blir lyckosam är nog oddsen mycket goda. I annat fall är regeringen spiksäkert rökt – vågar jag mig påstå med pinsam risk att dela Sören Holmbergs öde.

För övrigt är det väl pikant att finansminister Magdalena Andersson fått rollen av Anders Borg. På hans tid klagade den rödgröna oppositionen över att den M-ledda regeringen inte vräkte på med ännu fler skattemiljarder för att rädda Sverige ur finanskrisen. Nu i coronakrisen är det samma klagovisa, fast från M på oppositionsbänken över att Andersson inte lättar generösare på lädret.

Tja, måhända är det sant som Mark Twain sa att historien aldrig upprepar sig – men den rimmar! (Och bara för att jag skrev det, torde jag förstås garanterat bli rökt som Sören…)

Ett radarpar utan känsla för tajming

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 13/3:

”Regeringen står helt handfallen”, dundrade partiledarna Ulf Kristersson (M) och Ebba Busch (KD). ”Bagatelliserar i vissa fall, skyller ifrån sig i andra. ’Vi såg det inte komma’ är redan en modern klassiker. Det lilla som ändå görs, görs motvilligt och för sent”.

Radarparets utspel på DN Debatt i onsdags var menat som en mobiliserande krigsförklaring mot Socialdemokraterna och de övriga januaripartierna, vars tillkortakommanden inte bara hotade ”människors personliga trygghet och framtidstro, utan också den gemensamma tilliten i samhället, respekten för våra viktigaste institutioner och ytterst människors tillit till varandra”.

Nej, det handlade inte om bristerna i politiskt ledarskap som coronavirusets utbrott demonstrerat. Utan om misslyckandena med integrationen, brottsligheten, arbetslösheten och allt det andra ni vet som borde förtjäna ministären Löfvens skyndsamma avgång, helst redan igår.

Politik är till mycket en fråga om tajming. Det räcker sällan med att enbart ha rätt, som så ofta konstaterats av luttrade samhällsreformister av skilda kulörer. För att nå framgång gäller det också att få rätt – att fingertoppskänsligt kunna fånga det gyllene tillfället, slå till vid den avgörande tidpunkt då opinionen är redo att röra sig i önskvärd riktning, när möjligheterna öppnar sig till förändring och spelet kan vinnas.

Milt sagt verkar Kristerssons och Buschs talanger på denna, icke helt oväsentliga punkt, inte alldeles övertygande. Att blåsa i stridstrumpen för att sänka regeringen, samtidigt som coronasmittan grasserar med oförminskad styrka och sätter samhällslivet på hårda prov, var knappast det lämpligast valda tillfället.

Nu tvingades förstås moderater och kristdemokrater att i mötet med verklighetens upptrappande allvar snabbt som attan stämma ner tonen. Pandemin är ett faktum och börskurserna faller kraftigt världen över, nationell politisk samling är en nödvändighet.

Men intrycket av demoraliserande snöplighet och klickande omdöme är svårt att undkomma. Särskilt Ulf Kristersson som borgerlighetens aspirant på statsministerposten gjorde nog klokt i skaffa sig nya rådgivare av bättre virke.

Minns bara hur Kristersson häromveckan poserade på bild i jaktmundering med budskapet ”Stärk gränsen!” medan Grekland sköt tårgasgranater mot desperata människor på flykt undan den blodiga katastrofens Syrien. Det var inte heller hans mest förtroendeingivande dag på jobbet.

Moderaterna gör en Carl XVI Gustaf

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 10/2:

Jonas Sjöstedts aviserade avgång och Vänsterpartiets val av efterträdare i vår borde egentligen varit en tämligen likgiltig affär. Ty vad hade det spelat för roll om Sjöstedt försvinner och om nu den för allmänheten okända, tillika hittills enda villiga kandidaten, Nooshi Dadgostar, tar över rodret?

Knappast ingen, i realiteten. Januariavtalet mellan S/MP-regeringen och de bägge Alliansavfällingarna C och L stipulerar ju att Vänsterpartiet ska utestängas från politiskt inflytande och vara förvisade till att hojta surt i marginalen. Ändå måste vi räkna med partiledarskiftet i V som en mycket betydande tilldragelse, vars konsekvenser för utvecklingen i det tumultartade politiska landskapet lär påverka oss alla.

Skälet till varför det har blivit så, är främst på grund av att Moderaterna gjort en Carl XVI Gustaf och anammat hans bevingade (eller snarare famösa) kungsord från 1979: ”Kommunisterna är mina nya vänner”.

Bakgrunden var att vår monark ogillade den då aktuella grundlagsändringen, som gjorde Victoria till kronprinsessa och avskaffade den dittills gällande strikt manliga tronföljden (vilket innebar att Carl Philip degraderades till ”vanlig” prins).

Kungen fick en oväntad allierad i VPK som röstade nej till reformeringen av successionsordningen, eftersom partiet ansåg att monarkin skulle stärkas av den. Fiendens fiende är dock gärna frestande att bli kompis med oavsett – således går Ulf Kristersson i kungens spår och sluter parlamentets rödgardister till sin famn.

Moderaterna har därmed befriat Vänsterpartiet från januariavtalets isolering till att bli en tung maktfaktor. Tillsammans med KD och SD har en slug tvärideologisk majoritetskonstellation tagit form i riksdagen för att undergräva Stefan Löfvens möjligheter att driva regeringspolitiken längre högerut än vad den förre M-statsministern Reinfeldt pallade.

Men det kan tolkas som uttryck för den klassiska Bohmandoktrinen: även om ärkerivalen S intar exakt samma ståndpunkt som M, måste M ändå finna vägar att distansera sig. Den kuriösa följden är emellertid  inte enbart ett närmande till SD, utan också att M gör V till en salongsfähig partner.

Som Torbjörn Nilsson, Expressens eminente politiske krönikör, nyligen formulerade det: ”Moderater tvättar vänsterpartister. En högerpartiledare står med trasan i hand och putsar upp ett gammalt kommunistparti så att det riktigt blänker om det”.

Å andra sidan. Har självaste majestätet en gång förklarat kommunisterna sin vänskap, kan väl inte ett till monarkin underdånigt parti som M klandras för samma manöver?

Låt inte Vattenfall fimpa Ringhals

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 20/1:

Den här veckan blir politiskt rafflande, gott folk. På onsdag är votering utlovad i riksdagen som kan rädda en viktig del av den klimatsmarta svenska elproduktionen.

Det handlar om Ringhals 2, som stängdes vid årsskiftet, och Ringhals 1 som ska avvecklas under 2020. SD har emellertid krävt att den statliga huvudägaren Vattenfall ska ges nya direktiv för att driva reaktorerna vidare. Inte utan skäl har M, KD och L funnit kravet värt att stödja.

Den Ringhalsvänliga kvartetten räcker inte för majoritet. Men det hänger på håret. Det behövs bara att några få från motståndarlägret antingen somnar i kammaren, uteblir från omröstningen, trycker på fel knapp, eller vågar frondera i övertygelsen om att moderatledaren Ulf Kristersson faktiskt har sakligt rätt när han backar SD i denna specifika fråga.

Ty som han sagt med känga åt S som offrar hälften av Ringhalsverkets fyra reaktorer på MP:s atomkraftsfientliga altare: ”Att avveckla i förtid är ansvarslöst”. För övrigt har ju Ringhals vid den halländska kusten också en särskild plats i den moderata partihistorien.

Hit kom Kristerssons företrädare Gösta Bohman på besök under valrörelsen 1979 och ställdes mot reaktorväggen av radioreportern Bengt Therner om kärnkraftens faror. Bohman svarade: ”Det är mycket farligare att cykla. Det är mycket farligare att använda motorsåg. All mänsklig tillvaro är förenad med risker. En meteor kan falla ner i huvudet på oss… Vi kan få en synål i oss som har legat i en morot”.

Det blev ramaskri, förstås. På tal om ansvarslöst agerande var det bara förnamnet på hur Bohmans resonemang uppfattades, han ansågs bagatellisera hela problematiken på ett häpnadsväckande lättsinnigt sätt. Men Bohman stod pall i stormen och det med besked. Valresultatet 1979 etablerade Moderaterna som största borgerliga parti – fast det var nog snarare trots Ringhals och knappast anledningen till varför M idag ömmar för detta kärnkraftverk…

Statistiskt sett må det vara farligare att cykla i trafiken än att producera atomenergi (fullständigt ute och velocipedåkande var väl inte Bohman). Dock är beslutet att stänga Ringhals 1 och 2 motiverat utifrån bristande lönsamhet, enligt vad ägarna Vattenfall (dryga 70 procent) och Fortumkontrollerade Uniper (knappt 30 procent) påstår.

Då ska man ha i minnet att dessa energijättar i praktiken bildar ett oligopol på den svenska elmarknaden. Som bland annat påpekats i SvD (16/1) har Vattenfall därför större vinst att göra på en stängning av de bägge Ringhalsreaktorerna, än att investera i dem för fortsatt drift. Samhället förlorar i elförsörjning, konsumenterna tvingas betala högre elpriser och Vattenfall tjänar mer kulor åt staten. Tycker ni det låter som en rimlig affär?

Vart tog den vuxne i rummet vägen?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 16/1:

Upprördhet bland regeringspartierna och inte undra på. Oppositionen gaddade sig samman i en ohelig majoritetskonstellation, med Jonas Sjöstedt och Jimmie Åkesson på respektive ytterflanker, för att sabotera den budgetpraxis som gällt i riksdagen sedan 90-talets sanering av Sveriges statsfinansiella moras.

Det var ett politiskt fulspel som även fick talmanskansliets jurister att gå i taket. Men frestelsen att tackla till regeringen kunde Stefan Löfven och Magdalena Andersson inte motstå. Trots löftet att aldrig samarbeta med SD, mönstrade S fan ombord i den rödgröna båten och rev hösten 2013 upp Alliansministärens förslag om höjd brytpunkt för den statliga inkomstskatten.

I sak handlade det om felräkningspengar, motsvarande blott 0,2 procent av skatteintäkterna. Inte mycket att göra stormande affär av, egentligen.

Ändå tyckte tydligen Löfven & Co att frågan var värd ett attentat mot budgetordningen och ryckte skadeglatt på axlarna åt varningar från borgerligt håll: oppositionens beteende riskerade att ge ett prejudicerande klartecken för partier att leka plockepinn med kommande minoritetsregeringars budgetar och få Sverige att bli ett än mer svårstyrt pastorat.

Svinhugg tenderar att gå igen. Nu är det M som tillsammans med sin juniorpartner KD rekryterat de ärrade budgetpiraterna SD och V för att låta Socialdemokraterna betala dyrt för gammal ost. Finansminister Magdalena Andersson kan sitta på sitt departement och jämka, räkna och knåpa som hon vill. Har principen frångåtts om att budgeten måste antas som en helhet, så har den. M tänker i armkrok med den övriga oppositionen driva igenom egna saftiga mångmiljardanslag till kommuner och rättsväsende.

Det kan i och för sig förefalla motiverat. Kommunerna är generellt ekonomiskt pressade av kostnadskrävande välfärdsåtaganden. Men att hälla extra statsbidrag över dem motverkar samtidigt incitamenten till effektiviseringar och ett disciplinerat fokus på kärnuppdraget – något kommunsektorn överlag brister tämligen påfallande i (regionerna ska vi bara inte tala om). När det gäller rättsväsendet – mer specifikt polisen – är det stora problemet i grunden inte pengar. Utan en organisationskultur som varit dysfunktionell i åratal.

Vore det bättre ruter i Moderaterna borde partiet eldat på regeringen om detta istället för att hämndlystet reprisera Socialdemokraternas ansvarslösa hantering av budgetprocessen. Som grädde på moset är Ulf Kristersson även sugen på att tvinga fram ett nyval. Är det verkligen fullt kaos han, den ”vuxne i rummet”, vill ha?

Ett historiskt brott mot moderat tradition

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 13/12:

I hållningen till Jimmie Åkessons reformerade nazistparti var det glasklara besked från Ulf Kristersson. ”Mina värderingar är inte SD:s, jag kommer inte att samarbeta, samtala, samverka, samregera med SD”, slog han fast i Aftonbladet den 8 januari 2018.

Den 27 juni mötte han Hédi Fried, överlevande från Auschwitz och Bergen-Belsen. Hon sade till DN efteråt: ”Han bedyrade att han aldrig, aldrig kommer att gå med på något samröre med SD. Han lät mycket övertygande”.

Skäl till att någon skulle tro annorlunda borde inte funnits. Ulf Kristersson markerade ju tydligt att han var försvuren åt gammal moderat partitradition, den definierande linje som gällt sedan Kristerssons föregångare Arvid Lindman satte ned foten på 1930-talet.

Det var ett avgörande ögonblick i svensk politisk historia. Lindman, ledare för högerns riksorganisation Allmänna valmansförbundet, såg med stigande oro på hur det formellt fristående SNU – Sveriges nationella ungdomsförbund – allt ivrigare försökte driva moderpartiet i extremistisk riktning med den italienska fascismen och den tyska nazismen som förebild.

Det var absolut inga idéer Arvid Lindman fann tilltalande för den svenska högern. 1934 deklarerade han sitt partis oreserverade uppslutning bakom demokratin och bröt kompromisslöst med SNU. Det skedde inte utan starka interna konvulsioner.

”Lindman har fått bära mycket klander för sin negativa inställning till den ’nationella oppositionsrörelsen’ som – har det sagts – kostade högern en generation entusiastisk ungdom”, skrev historikern Alf Åberg (själv ung nazisympatisör på 30-talet) i en minnesartikel i Svensk Tidskrift 1957.

Men Lindmans insats går inte överskatta. Han räddade den svenska högern från moralisk, intellektuell och ideologisk konkurs. Han bidrog till att säkra demokratin i vårt land under en orolig epok. Han stängde dörren för ultranationalistiskt inflytande med konsekvens att varken fascismen eller nazismen lyckades hävda sig annat än marginellt i Sverige.

Utan Lindman resoluta agerande 1934 hade sannolikt ett nazipåverkat högerparti – i likhet med de inhemska kommunisterna – blivit diskvalificerat från samlingsregeringen under andra världskriget. Frågan är om partiet sedan alls överlevt följande decennier.

Troligen skulle vi tvingats glömma Gösta Bohman. Det var på grunden Arvid Lindman lade som Bohman under 1970-talet kunde skapa de moderna Moderaterna, vilka med sitt frihetliga liberalkonservativa budskap blev borgerlighetens ledande kraft fram till dags dato.

När Ulf Kristersson nu svikit sina tidigare löften, sviker han såväl Hédi Fried som det egna arvet efter Lindman och Bohman. Vad är det för rörelse som Kristersson istället lierar sig med? En rörelse som har SNU bland sina ideologiska rottrådar.

På sajten Mänsklig säkerhet (1/10) konstaterar det förra moderata statsrådet Sten Tolgfors: ”SD positionerar sig medvetet och konsekvent utanför den liberal-demokratiska konsensus som ansvarstagande partier delar, som stadgas i svensk grundlag och som demokratin bygger på”.

Skam över dig, Kristersson.

Vad håller du på med, Ulf Kristersson?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 9/12:

Jag trodde på Ulf Kristersson. Jag trodde att han menade allvar med att vara den ”vuxne i rummet”. Jag trodde att valet av honom som moderatledare hösten 2017 skulle innebära att borgerlighetens tongivande parti ånyo blev ett kraftcentrum för klassisk liberalkonservativ idépolitik som syftade till att ta Sverige i frihetligare riktning.

Jag trodde uppenbarligen fel.

Socialdemokraterna må vara skamlösa som kohandlar sig till ännu en period vid regeringsmakten i utbyte mot att genomföra ett program vilket i långa stycken är förbluffande liberalt.

Plötsligt lovar Stefan Löfven att sätta flera efterlängtade borgerliga reformer i verket som Alliansen knappt vågade andas om under Fredrik Reinfeldts tid. Exempelvis värnskattens avskaffande (den ryker äntligen vid årsskiftet).

Inte undra på att Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt ser illrött och rasar. Men att Ulf Kristersson går honom till mötes när det handlar om att stoppa förverkligandet av gamla liberala hjärtefrågor? Skammen vandrar ogenerat hånflabbande på torra land.

När januariavtalet offentliggjordes hotade Sjöstedt med misstroendevotum om regeringen gjorde slag i saken med att införa marknadshyror (i nyproducerade lägenheter) och att modernisera arbetsrätten.

Ingen blev väl förvånad över att det ständigt lika skjutglada SD förklarade sig villigt att haka på. Desto märkligare även M och KD meddelade att de gärna gav Sjöstedt sitt stöd för att sänka regeringen på just dessa punkter! Hur seriöst är det?

Tja, ungefär lika seriöst som att M och KD förra veckan – tillsammans med SD – slöt upp bakom Sjöstedts utslungade misstroendeförklaring mot arbetsmarknadsminister Eva Nordmark (S) som knappt blivit varm i kläderna på sin post.

Förra mandatperioden menade Alliansen – inklusive M och KD – att arbetsförmedlingen hade misslyckats så fullständigt att den inte kunde reformeras i grunden fort nog. Precis den reform som Alliansen krävde är nu Nordmarks ansvar att driva i hamn och då ges borgerligt eldunderstöd till Sjöstedt för att sabotera alltsammans!

Är detta billigt populistiska maktspelande i taktikens träskmarker Ulf Kristerssons idé om förtroendeingivande moderat oppositionspolitik? Den ”vuxne i rummet” går inte bara i trotsig pajkastningsopposition mot sig själv på viktiga sakområden.

Han lierar sig med V och SD, två riksdagspartier på var sin sida ytterkanterna, sprungna ur 1900-talets värsta kollektivistiska förtryckarideologier, vars visioner om samhället ligger ljusår från det liberalt frihetsorienterade Sverige som brukat vara Moderaternas målsättning och kännemärke. Hur ska detta sluta?

Jag börjar bli rädd för att Ulf Kristersson kommer att gå till den moderata partiledarhistorien som Yngve Holmbergs överman i att lyckas sämst med sin uppgift.