Kategoriarkiv: Moderaterna

Osmakligt och fördomsfullt, Beatrice Ask!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 22/10:Corren.

Riksdagsledamoten Marie Abrahamsson vädjade förgäves på M-stämman i Norrköping: ”Gör inte frågan till en kriminalpolitisk fråga. Det är snudd på osmakligt.” Men så blev det.

Justitieminister Beatrice Ask trumfade igenom beslutet att M ska överväga kriminalisering av tiggeri som är organiserat i syfte att dra vinning av andras misär.

Svepande talande hon om hur ligor iscensatt resor till Sverige, hur fattiga människor utnyttjas av samvetslösa skurkar som skor sig på tiggeriet. På vilken grund vädrade Ask dessa misstankar? Det är inte första gången heller.

Förra året, vid juletid av alla tillfällen, signalerade hon att det var dags för hårdare tag mot det ökande tiggeriet i svenska städer. ”Det finns tecken på att människor utnyttjas för tiggeri i en omfattning som är väldigt bekymmersam”, hävdade Ask då.

Hennes pressekreterare utvecklade resonemanget genom att peka på diskussionen i Frankrike och Norge som inspirationskällor (Expressen 17/12 2012). Näppeligen de mest förstående länderna när det gäller romer från EU:s öststater. Ty det är ju främst kring denna grupp som frågan handlar. Vi möter dem själva dagligen i Linköping.

Corren har i två reportageserier lodat utförligt i ämnet, både lokalt och på plats i Rumänien. Slutsatsen av vår undersökande journalistik kan sammanfattas till följande; det är verkligen den genuina fattigdomen som vi ser på våra gator.

Det är också något som bekräftas av Socialstyrelsen. Myndigheten har på regeringens uppdrag gjort en nationell kartläggning av tiggeriet och konstaterat att polisen inte kunnat belägga de misstankar om människohandel som Beatrice Ask offentligt torgför. Rapporten publicerades i våras och är rimligen inte okänd för justitiedepartementet.

Därtill är ju människohandel redan kriminaliserat, vilket gör Asks återkommande utspel om behovet att dra fram batongen mot tiggarna än märkligare. Vill Alliansens tongivande parti gå till botten med problemet på riktigt, saknar de inte möjligheter.

EU sitter på högar av pengar som är menade att lindra situationen för Europas fattigaste. Mycket av detta bistånd försvinner dock i korruption, möter svalt eller inget intresse av mottagarländerna (där inte sällan diskrimineringen av romer är utbredd), enskilda hjälporganisationer finner att EU-byråkratin gör det för trassligt att ansöka om medel, och så vidare.

Varför lägger inte Moderaterna sin energi på att reformera EU:s insatser och att öka pressen på syndare som Rumänien att ta större ansvar för sina egna medborgare?

Ask och hennes partikamrater har trots allt hela det svenska regeringsmaskineriet till sitt förfogande. Ändå väljer justitieministern att lägga krutet på en rent ut sagt fördomsfull linje.

Som Thomas Hammarberg, Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter 2006-2012, skrev på sin blogg i lördags: ”Hon kan knappast vara omedveten om vilka krafter hon därmed ger sitt stöd. Detta är verkligen trist.”

Som ett eko från mellankrigstiden

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 21/10:Corren.

”Vårt svar är mer demokrati, större öppenhet och mer humanitet. Men aldrig naivitet.” Det sa Norges statsminister Jens Stoltenberg efter Anders Behring Breiviks massmord på Utøja sommaren 2011.

Nu är Arbeiderpartiets Stoltenberg bortröstad från makten, ersatt av en minoritetsregering bestående av Høyre och den politiska rörelse där Breivik hade sin bakgrund: Fremskrittspartiet (FrP). Större öppenhet, mer humanitet och demokrati? Norges väg riskerar bli den motsatta.

Ett öppet rasistiskt parti har alltså tagit plats i en nordisk regering, insläppta av Moderaternas systerparti och med parlamentariskt stöd av den borgerliga mitten. Ett haveri som borde väcka starka reaktioner. Vilket det också har gjort.

Internationella medier pekar på FrP:s koppling till Breivik, partiledaren Siv Jensens krav på tvångsdeportationer av romer och den hätska antimuslimska propagandan. FrP är inpyrt av febriga konspirationsmyter om en hotande ”islamisering” av Norge, något som Jensen skyller på Arbeiderpartiets ”landsförrädiska” politik.

Känns takterna igen? Samma förvridna tankegods, fast än mer radikaliserat, som triggade Breivik till att iscensätta blodbadet på socialdemokratiska ungdomar. Historikern och fascistexperten Henrik Arnstad beskriver FrP:s nakna rasism som ”så grov att den vore omöjlig för exempelvis Sverigedemokraterna” (DN 14/10).

Ändå har Høyres samarbete med dessa mörkerkrafter mötts förbluffande lamt av svensk borgerlighet. Glädjen att se socialdemokrater besegrade i valet har tydligen fått den värderingsmässiga kompassen att snurra rejält ur kurs.

Ta bara Fredrik Reinfeldt som vägrar att kritisera sina norska partivänner. Istället säger han sig vara ”övertygad om att Høyres närvaro i regeringen kommer att innebära en ansvarsfull ekonomisk politik och en mer öppen asyl- och migrationspolitik” (DN 17/10).

Förre KD-ledaren Alf Svensson hälsade det norska regeringsskiftet välkommet på Twitter med orden: ”Nu får Fremskrittspartiet i Norge möta verkligheten. Det blir hälsosamt.”

I samma veva publicerade SvD:s ledarredaktion (M) en krönika av Kristin Clemet, chef för den liberala norska tankesmedja Civita, som förkunnade att FrP inte alls var så farliga. Borås Tidning (M) och Nerikes Allehanda (liberal) ansträngde sig för att ”nyansera” eller förneka FrP:s rasism, etc.

Måste läxa läras igen? En av Sveriges främsta liberala opinionsbildare, statsvetaren och chefredaktören Herbert Tingsten, påvisade tidigt hur borgerliga partier – liberala som konservativa – banade vägen för fascismen i Italien, Österrike och Tyskland under mellankrigstiden.

Man såg dels socialister som ett värre ont, dels trodde man att mörkerkrafterna kunde tyglas och civiliseras om de gavs regeringsansvar. Vi vet resultatet: allt annat än hälsosamt. Att inte svensk borgerlighet ser med större oro på utvecklingen i Norge är därför minst sagt anmärkningsvärt.

Varför ska vi läsa böcker?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 11/10:Corren.

Alice Munro som nobelpristagare i litteratur? Javisst! Helt uppenbart har Svenska Akademin gjort ett populärt val i år. Redan innan torsdagens tillkännagivande av Peter Englund var nästan alla Munros böcker utlånade på stadsbiblioteket i Linköping. Det säger väl en del?

Skojigt är också att Akademin belönar en utpräglad novellförfattare. Genren som Alice Munro verkar i har annars förlorat mycket av sin traditionella ställning. En respekterad form förvisso, men numera tämligen undanskymd i förhållande till romanen och inget förlagen längre gärna satsar på.

Men med Munros nobelpris kanske novellkonsten går en ljusare framtid till mötes. En kulturgärning som säkert uppskattas av vår regering. Från den politiska maktens sida vill man nämligen gärna att svenska folket ska intressera sig mer för böcker. I synnerhet barn och unga, vars läsförmåga dalat under senare år.

”Kunskapen om läsningens betydelse för utbildning, bildning och delaktighet i samhällslivet måste öka”, förkunnade nyligen kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth (M) och anslog extra skattemiljoner till Statens kulturråd i läsfrämjande syfte.

Ett annat alliansparti, KD, har därtill fastnat för den gamla FP-idén att utforma en statlig sanktionerad klassikerlista över litteratur som alla svenska skolelever måste läsa. Tveksamt dock om något sådant tvång skulle göra underverk för att väcka de ungas lust till Strindberg och Lagerlöf. Snarare lär väl motsatsen bli effekten.

Dessutom är förslaget uttryck för den olyckliga politikersjukan att ständigt vilja detaljstyra skolan, i realiteten ett misstroende mot professionen. Som Katrin Stjernfeldt Jammeh (S), Ilmar Reepalus efterträdare som kommunstyrelsens ordförande i Malmö, klokt säger i tidskriften Fokus (26/9): ”Jag inbillar mig att om du är svensklärare, utbildad i litteraturhistoria och i svenska språket, har du kompetensen som krävs för att lyfta fram verk för dina elever.”

Hon är personligen väldigt litteraturintresserad och tycker att politikens makthavare hellre borde ta det försiktigare med det statliga pekpinneriet. ”Vill man göra något för läsningen som politiker skulle man kunna välja att själv prata mer om verk och litteratur inom sitt politiska arbete”, menar hon.

En förträfflig tanke. Möjligen hade samhällsdebatten generellt kunnat bli lite mer stimulerande och insiktsfullare om fler av våra förtroendevalda lät sig fångas av skönlitteraturen. Och varför inte då Alice Munros noveller som går snabbare att läsa än tjocka romaner?

Hon bjuder mästerlig kvalitet i komprimerat format som berör temat om människans mångbottnade och komplicerade natur, perfekt för yrkespolitiker med pressat tidschema.

Men varför ska vi egentligen läsa böcker? Är det så viktigt när allt kommer omkring? Tveklöst. Akademiledamoten Horace Engdahl har formulerat det bättre än någon politiker och statlig utredning.

På Bokmässan i Göteborg för några år sedan förklarade han: ”Jag kan exempelvis bli sittande med någon i en tågkupé i flera timmar. Och människor som inte läser är faktiskt ganska tråkiga.”

Trianguleringens tragedi

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 8/10:Corren.

Fredrik Reinfeldt vann söndagens partiledardebatt i SVT:s Agenda. Detta enligt opinionsinstitutet Demoskop som frågat 666 tittare, tydligen gick statsministerns tuffare stil hem i stugorna. Ska vi vara teckentydare väntar möjligen en hätskare valrörelse än på länge.  Sakligt gav bjöd emellertid debatten inte på mycket nytt.

Stefan Löfven hojtar om att Alliansen ”lånar till skattesänkningar” (något han både ogillar och accepterar). Reinfeldt gisslar S för dess oklara regeringsalternativ (styra ensamma, med MP eller också släppa in V?).

Det enda konkret uppseendeväckande utöver den retoriska hettan, slipsfärgerna och Jan Björklunds rufsiga frisyr, var väl att Reinfeldt och Löfven fann varandra i gemensamt motstånd till utökad asylrätt som C, MP och V önskar. Vilket visar att det ännu finns liv i den traditionella järnkoalitionen mellan S och M i flyktingpolitiken.

Av TV-debattens höga tonläge att döma avser partierna att skruva upp konfliktnivån i syfte att elda medlemskår och väljare till större engagemang när slaget om makten väntar. Men ser vi till de större linjerna i politiken, förefaller den nya aggressiviteten mest handla om att skyla över den idémässiga stagnationsfas som de samhällsbärande partierna kört fast i.

Det stora som hänt under senare år är nämligen att lite hänt, ett substantiellt brott i den liberala reformperioden som inleddes efter Palmes segerval 1985.

Då började politikerna styra bort från det gamla statscentrerade monopolitiska folkhemsbygget, som murknat sönder under 70-talets strukturkriser. Palme- och Carlssonregeringarna fram till 1991 avreglerade bland annat kredit- och finansmarknaderna, införde ett nytt skattesystem, bolagiserade och sålde statliga verksamheter.

Statsministrarna Carl Bildt (M) och Göran Persson (S) körde vidare på samma liberala spår. Löntagarfonderna avskaffades, friskolor infördes, Sverige gick med i EU, fick ett robustare pensionssystem, en ny budgetprocess, en fristående riksbank och de offentliga välfärdssystemen stramades upp.

När Persson kroknat, tog Reinfeldt över stafettpinnen 2006 med jobbskatteavdrag, sänkt bolagsskatt, skrotad förmögenhetsskatt, bättre ordning i social- och sjukförsäkringarna och så vidare.

Men sedan 2010 är det som luften gått ur den övergripande moderniseringsagendan. Kritiska brister lämnas utan åtgärd – som den rigida arbetsrätten, värnskatten, den sönderreglerade bostadsmarknaden.

Nils Karlson, vd för det fristående forskningsinstitutet Ratio, förklarar den uppkomna situationen som ”trianguleringens tragedi”. Partierna, särskilt S och M, har i väljarmaximerande iver trängt ihop sig i mittfältet med konsekvensen att kortsiktiga vinster överordnats principer och framtidsvisioner.

Felaktiga verklighetsbeskrivningar befästas, politikens långsiktiga mål tappas ur sikte, den idémässiga förståelsen för förändringar undergrävs. Med resultat att systemet låst sig. Återstår att höja rösten för att dölja det magra innehåll som är kvar.

Beklaglig sorti

Publicerad den av
Svara

Corren.Skrivit i Corren 18/9:

Ett år före valet och Reinfeldt toppar det moderata ministerlaget. Eller snarare försöker hålla ryggen friare. Är det så vi ska tolka regeringsombildningen?

Att Hillevi Engström ryker som arbetsmarknadsminister är då inte förvånande. Både Alliansen och Socialdemokraterna vill ha jobben i fokus. Det är kring förtroendet i sysselsättningspolitiken som väljarslaget ska stå. Engström representerar i det läget en riskabel blotta för regeringen mot bakgrund av haveriet på Arbetsförmedlingen.

Dess skandalomsusade generaldirektör fick nyligen sparken och en översyn av hela AMS-maskineriet har blivit nödvändig. Bort med Engström alltså och in med den i statsrådskretsen obefläckade Elisabeth Svantesson, som närmast kommer från riksdagens arbetsmarknadsutskott.

Hennes abortmotstånd och uppenbarligen djupt konservativa värderingsbas väcker frågetecken. Men sakpolitiskt när det gäller jobben verkar hon ha klöset som krävs.

Mer uppseendeväckande är att Gunilla Carlsson lämnar biståndsministerposten. Frivilligt? Tillåt oss tvivla. Carlsson hade den lovvärda ambitionen att rensa upp i det biståndsbyråkratiska komplexet. Slut med flummiga pratbubblor och mångmiljardrullning utan koll. Istället transparens, mätbara mål, utvärderingar, konkreta resultat.

Inget som vanligtvis gillas i SIDA-organisationernas skyddade mötes- och konferensverkstad. Även de traditionella biståndskramarna i FP och KD har gett Gunilla Carlsson onda ögat. Tjänstemännen på UD:s biståndsenhet har därtill klagat över hennes hårda nypor.

Det är ingen djärv gissning att hon utmanat för många aktörer i maktapparaten och offras i syftet att förkorta regeringens konfliktlinjer. En beklaglig sorti.

Hillevi Engström som inte rådde på AMS får nu biståndet på sin lott. Om det är signalen att reformtrycket mot SIDA stilla upphör är det än beklagligare.

Patientmakt, inte landstingsmakt

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 2/9:Corren.

Få saker är så anonymt som en landstingspolitiker, konstaterade förre statsminister Göran Persson beskt häromåret. Tja, någon däremot?

Fast egentligen är det lite underligt. Sjukvården brukar jämte skolan och sysselsättningen tävla om toppositionen när svenska folket ombeds ranka de viktigaste valfrågorna. Ändå tenderar sjukvårdens politiskt ansvariga i landstingen leva i kroniskt bakvatten av bataljerna på riks- och kommunnivå.

Vilket de kanske heller inte har så mycket emot, innerst inne. Ju anonymare för allmänheten, ju mindre tryck utifrån och desto bekvämare tillvaro runt sammanträdesborden. När det hettar till på vårdområdet, faller ofta fokuset på debattglada ministrar och riksdagsledamöter, medan landstingspolitikernas profilering är betydligt lägre.

Trots att landstingen funnits som regionala självstyrande enheter sedan 1862, har de aldrig fått någon naturlig förankring i folkdjupet. Landstingsfullmäktige är ungefär i klass med Europaparlamentet: ett diffust, avlägset forum för skugglika makthavare med en gäspigt ogenomtränglig dagordning.

Så varför ska vi ha landstingen kvar? Göran Persson vill numera avskaffa dem, precis som en gång Moderaterna – innan politikerkåren förtrollades av idén att göra Sverige till ett nytt pussel av större regionala bitar. En diskussion vilken mött ett intresse i paritet med målarfärg som torkar bland väljarna.

Vettigare vore att koncentrera kraften på att ge svenska folket vad de faktiskt önskar: en trygg och bra sjukvård. Dagens organisering är knappast optimal.

Även om vårdkvaliteten fortfarande generellt är mycket god, handikappas utvecklingen av landstingens revirgränser. Fragmentiseringen driver upp kostnaderna för den tunga specialiserade vården, samtidigt som det blir svårare att hålla en jämlik standard över landet.

”Sjukvårdssverige av i dag påminner om ett klansamhälle där lokala politiker, påhejade av sina tjänstemän, värnar den egna regionens intressen. Men i en allt mer högteknologisk sjukvård håller inte detta synsätt”, skrev Sjukhusläkarnas ordförande Thomas Zilling nyligen i Dagens Samhälle.

Som ett symptomatiskt exempel pekar han på att landstingen inte ens förmått skapa en gemensamt, fungerande IT-system för patientjournalerna. Något som borde vara A och O i modern sjukvård. Därtill kommer det eviga problemet med vårdens långa väntetider. Tillgängligheten är bland de sämsta i Europa. Löften om botemedel tycks ständigt grusas.

Också Zilling har nått slutsatsen att landstingen måste skrotas. Visst. Sverige är inte större än att sjukvården kan organiseras bättre, billigare och effektivare nationellt.

Staten tar över finansieringen och de större sjukhusen, medan kommunerna åläggs ansvaret för primärvården. Eller så kan politikerna överlåta driften på privata entreprenörer.

Varje svensk får en individuell hälsopeng att i full frihet söka vård för varhelst de önskar, även utomlands. Patientmakt, inte landstingsmakt borde vara parollen. Den kan väl något parti göra till sin inför kommande val?

Hög tid för klassisk S-politik!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 23/8:Corren.

På söndag är det Stefan Löfvens tur att hålla sommartal. Plats: Vasaparken i Stockholm. Det är förnämlig, traditionstyngd politisk mark. Här brukade Tage Erlander, ständig statsminister (S), drabba samman i klassiska valdebatter med Bertil Ohlin, ständig oppositionsledare (FP).

Det var under den svenska modellens gyllene epok, efterkrigsdecenniernas ”rekordår” då tillväxten var urstark, arbetslösheten försumbar och välfärden stabilt stigande.

Stackars Ohlin. Inte konstigt att han aldrig lyckades koppla greppet på Erlander. S levererade ju snygga resultat hela tiden, så varför skulle väljarna byta regering?

Tage Erlander avgick som obesegrad champion 1969 efter 23 år i följd vid makten. Hans sista val 1968 blev en lysande triumf: S krossade all konkurrens och kammade hem över 50 procent av rösterna. Det var minsann annat än de två senaste riksdagsvalen, där väljarstödet för S inte varit så katastrofalt uselt sedan 1914.

Löfven borde därför ha all anledning att återvända till den klassiska S-politiken när han äntrar Erlanders gamla ringhörna i Vasaparken.

Alliansen brottas exempelvis med besvärande arbetslöshetssiffror, ungdomar och invandrare är särskilt utsatta. Mycket av roten till det onda är LAS, införd av Palme 1974 efter envisa påtryckningar från Folkpartiet.

Både Erlander, och länge LO, avvisade skarpt sådan lagstiftning. Den utgjorde ett flagrant brott mot den svenska modellen, där staten framgångsrikt avstod från att blanda sig i relationerna mellan arbetsmarknadens parter. 70-talets förvillelser bröt tyvärr sönder det utmärkt fungerande systemet. Reinfeldt vågar inte röra LAS, trots priset av sämre sysselsättning.

Men Löfven prioriterar förstås jobben främst och öppnar sitt tal genom att kräva LAS-eländets avskaffande. Sedan tar han upp det höga skattetrycket på 44,2 procent, vilket drabbar människor med lägst inkomster hårdast eftersom de har minst marginaler. Oacceptabelt. Alliansens skattesänkningar är skandalöst fjuttiga.

På Erlanders tid lät S aldrig skattetrycket överstiga OECD-ländernas genomsnitt, i våra dagar knappt 34 procent. Dit ska Sverige och det kommer att radikalt förbättra vår internationella konkurrenskraft, förklarar Löfven.

Därefter slår han fast att kunskapsskolan måste återupprättas. Alliansen fumlar med svaga reformer. Betyg från sexan? På tok för sent! Åter till Erlander, då var det självklart att eleverna fick betyg från första klass.

Löfven avrundar talet med att beklaga bostadsbristens gissel. Även på denna punkt har Alliansen misslyckats. Förvisso ett bekymmer också för Tage Erlanders regering. Man insåg dock att hyresregleringen utgjorde boven i dramat och ville därför införa marknadshyror, rakt av.

Dessvärre stoppades förslaget av en fulspelande Bertil Ohlin. Men det lovar Löfven att fixa efter valet 2014. Som han givetvis torde ha förträffliga chanser att gå segrande ur. Ty ska Löfven slå knock på Reinfeldt och återta Socialdemokraternas mästartitel i politisk tungvikt, finns väl rimligen ingen bättre förebild än Tage den oövervinnerlige?

Politikerna hoppas, du betalar

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 16/8:Corren.

”Utvärderingar visar att programmet har små eller omätbara effekter… För många av de granskade insatserna kan inga som helst positiva effekter påvisas”.

Orden är från rapporten Bonde söker bidrag, som Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi (ESO) offentliggjorde den 5 augusti. ESO skärskådade det svenska landsbygdsprogrammet som kostat Sveriges och EU:s skattebetalare 36 miljarder kronor perioden 2007-2013 och kunde alltså konstatera att nyttan var i princip noll.

Bara en dryg vecka senare, i onsdags, höll Centerns partiledare Annie Lööf sitt sommartal i Stockholm och förkunnade, totalt ogenerat:

”Ett av verktygen för att skapa fler jobb och tillväxt i hela landet heter Landsbygdsprogrammet… Det har stärkt vårt jordbruks konkurrenskraft och det har skapat jobb. Min och Centerpartiets ambition är att nivån på programmet under de kommande sju åren ska vara den samma som i dag.”

Rimligen kan inte Annie Lööf undgått ESO:s förintande kritik. I annat fall är väl det minsta vi kan begära att hon informerat sig om den. Ändå denna lovsång till ett av oberoende forskare precis utdömt 36-miljardershaveri, som hon därtill vill ska rulla vidare i lika stor omfattning.

Häpnadsväckande. Lööf borde fundera lite över vad Milton Friedman, nobelpristagare i ekonomi 1976, en gång sa: ”Det är ett stort misstag att bedöma politiska beslut och program i enlighet med deras intentioner istället för deras resultat.”

Tyvärr är sådana misstag inte ovanliga i politiken. Ta det statliga svenska biståndet nu som pågått i över 50 år. En procent av BNP satsar vi på att hjälpa mindre lyckligt lottade människor i utvecklingsländerna. Enbart 2013 är anslaget 38 miljarder kronor. Motiven må vara oklanderliga, fast hur effektivt används pengarna?

Även om biståndsminister Gunilla Carlsson (M) stramat upp hanteringen och krävt tuffare kontroller, lämnar granskningen av de faktiska resultaten fortfarande mycket övrigt att önska. Nog är det anmärkningsvärt.

I synnerhet som senare decenniers forskning pekar på att traditionell fattigdomsbekämpning av SIDA-snitt ofta inte gör någon märkbar skillnad. Eller rent av är kontraproduktiv.

Missgreppen inom den globala miljöpolitiken är ett annat exempel. I gårdagens Expressen skrev Bjørn Lomborg, professor vid Copenhagen Business School, att EU i alarmistisk anda satsar hundratals miljarder kronor varje år på sakligt sett tveksamma gröna energiprojekt.

Syftet är att komma till rätta med klimatproblemen. De vetenskapliga beläggen visar dock enligt Lomborg att vi slösar bort ”enorma belopp på att åstadkomma nästan ingenting”.

Varför blir det så här? Politiska reformer är vanligen ideologidrivna. Stora resurser investeras, mycket prestige står på spel. Man vill göra gott, visa handlingskraft, få erkännande, vinna nytt förtroende vid makten.

Utvärderingar om att älsklingsreformen slagit fel blir då ett hot. Hellre än att korrigera kursen föredrar man att tro och hoppas i det längsta. Ungefär som Annie Lööf. Notan betalar ju ändå någon annan.

Frikänd och nu…?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 1/8:Corren.

Sture Bergwall, alias Thomas Quick, är frikänd från det sista av de åtta mord han dömts för. Därmed ligger ett historiskt rättshaveri i öppen dager. Justitieminister Beatrice Ask (M) vill ha en oberoende utredning, i syfte att granska eventuella ”strukturella fel” i rättssystemet.

Okej, fint. Dock säger hon samtidigt att enskilda individers agerande är ”närmast omöjligt att pröva” då det gått så lång tid. Vilket betyder att det personliga ansvaret hos rättsstatens inblandade representanter, som tidigare åklagaren Christer van der Kwast och förre justitiekanslern Göran Lambertz, i praktiken skyfflas bort.

Preskriberat, shit happens, sorry. Kwast och hans gelikar får väl stå där med den moraliska skammen, om de har någon. Deras febriga tröst efter att finna och fälla en svensk seriemördare byggde på en självsuggererad fiktion, där en neddrogad och svårt psykiskt sjuk man förmåddes att erkänna sig vara något som närmast liknar en folkhemmets Hannibal Lecter.

När nu tillnyktringens timme är slagen kvarstår det värsta, det mest svåruthärdliga: åtta människor är fortfarande döda och flera mördare går ännu fria. Förmodligen kommer dessa mördare aldrig att kunna ställas till svars.

Glöm heller ej detta: den svenska rättsstaten korrigerade sig inte på eget bevåg. Det var journalisten Hannes Råstams idoga grävande i härvan som framtvingade korrigeringen från den offentliga maktapparatens sida. Ytterligare en aspekt att begrunda.

Detta duger inte, kulturministern!

Publicerad den av
2

Skrivit i Corren 20/6:Corren.

Lena Adelsohn Liljeroth presenterade i går regeringens public service-proposition. Och med denna har kulturministern onekligen lyckats göra en intressant sak: uppfinna en ny synonym till uttrycket ”goddag yxskaft”. Ty vad gäller de två väsentligaste frågorna kan svaren svårligen tolkas annorlunda.

Den första rör betalningsmodellen för det som lite högtidligt kallas ”radio och TV i allmänhetens tjänst”. I höstas konstaterade Public servicekommittén, en utredning tillsatt av regeringen, det uppenbara. TV-licensen är föråldrad och förbisprungen av konsumtionsvanorna i det moderna tekniklandskapet.

Istället föreslogs skattefinansiering. Även om det finns skäl att vara skeptisk till nya skatteformer, var det ändå en vettig idé och mycket bättre än den nitiska avgiftsjakt som Radiotjänst i Kiruna utsätter svenska folket för.

Numera har ju den absurda konsekvensen inträffat att vi blir licensskyldiga även för mobiltelefoner, surfplattor och datorer som kan ta emot TV-sändningar via webben. Ännu en triumf för kontrollsamhället som man åtminstone kunde tycka att en borgerlig regering skulle känna djup olust inför.

Och säger man sig värna fortsatt förtroende för public service, är kanske inte det bästa sättet att börja snoka efter vilken typ av mobiler vi har i våra fickor.

Men efter flera månader av funderande har kulturministern kommit fram till… ingenting. Allt påstås bara vara fint som det redan är. Kanske är hon mån om att i arbetslinjens och regionalpolitikens namn trygga sysselsättningen för Radiotjänsts hundratals anställda kontrollanter i Kiruna. De får ha kvar jobbet till åtminstone år 2020.

Så långt sträcker sig nämligen den nya statliga avtalsperioden (som startar nästa år) med SVT, SR och UR. Den enda nyheten vad gäller betalningsmodellen är ett dimmigt löfte om att regeringen tänker utreda TV-licensen en gång till! I praktiken duckar man endast undan, alltså.

Samma sak gäller den andra heta frågan om public service-bolagens allt aggressivare konkurrens mot privata medier. SR nöjer sig inte längre med att sända radio. SR har också utvecklat sin sajt till något som mera liknar dagstidningarnas webbsidor.

Man vill uttryckligen bli ett alternativ till Aftonbladets digitala version och målet är att uppfattas som den självklara nyhetsförmedlaren på nätet, enligt vad SR deklarerat internt.

Var går egentligen gränserna för public service-uppdraget? Hur mycket ska aktörer i statens skyddade hägn tillåtas störa marknaden? Är det verkligen okej att SR i praktiken naggar intäkter från enskilda tidningsföretag?

En rimlig begäran vore att Alliansregeringens moderata kulturminister satte ned foten och fattade ett beslut som avhåller public service-cheferna från att riskera mångfalden i den svenska mediefloran. Men icke. Bara ännu ett löfte om en utredning. Kanske är det klar till 2020 och hur läget ser ut då står skrivet i stjärnorna.

Det här duger inte. Det är svagt, kraftlöst, rent av fegt. Lena Adelsohn Liljeroth är en besvikelse på sin post.