Förkorta arbetsdagen till sex timmar. Med hela lönen kvar.
Detta krav ska ingå i Vänsterpartiets valplattform, beslutade de rödglödgade ombuden på partiets kongress i Gävle. Koalitionskamraten Miljöpartiet har sedan tidigare beslutat att gå till val på friår från jobbet. Och Socialdemokraterna utlovar höjda bidrag för alla som inte arbetar.
I det rödgröna samhället tycks det bli mer hängmatta än verkstad. Vilket förhoppningsvis även kommer att gälla dess regering. Det blir ju liksom lugnast så…
Jubel i busken! Alliansen hurrar för Demoskop. Änligen ett opinionsinstitut som levererar positiva siffror.
För första gången på evigheter har regeringen dragit ifrån oppositionen. Den aktuella procentställningen är nu 49,2 för blått-blått mot 47,4 för rött-grönt (se här, här och här).
Resultatet kan möjligen tolkas som att väljarna reagerat surt över Team Sahlins budgetalternativ, som presenterades ett par dagar innan mätperiodens slut. Gissningsvis är det då främst löfteshotet om att ytterligare höja den redan drakoniska bensinskatten som kostat sympatier.
Eller så är det bara tillfälligheter som råkat spela ett spratt med procenten.
Även om Demoskops undersökning ger en välbehövlig psykologisk injektion för Alliansens valarbetare på fältet, så vet förstås borgerlighetens ledarskikt att lätt kommet är lätt förgånget. Än vet ingen om de rödgrönas ledning verkligen är bruten. Det intressanta är den långsiktiga och sammantagna trenden.
Opinionsmätningar om partisympatier är ju som svalor. En gör ingen sommar.
”I Miljöpartiet har vi inga centrala påbud om att hålla Sverigedemokraterna utanför… Jag skulle mycket väl kunna tänka mig att själv ha en dialog med folkvalda SD-representanter.”
Claes Jansson, gruppledare för MP i landstinget Blekinge och kommunpolitiker i Karlshamn, försvarar partikamraten Sofia Bothorps frieri till Sverigedemokraterna i Karlskrona (Sydöstran 29/4).
Karlskrona är en mycket vacker och trivsam stad. Med en otrevlig baksida. Kommunens rykte har länge fläckats av främlingsfientlighet, rasism och högerextremism. Under 90-talet blev Karlskrona ökänt som centralort för den nazistiska rörelsen Nationalsocialistisk Front. Dessa ondskans och hatets företrädare är numera lyckligtvis ute ur bilden.
Men istället har den kostymklädda, mer städade och jämförelsevis verserade ultrahögern framgångsrikt tagit över utrymmet. Karlskrona är idag ett av Sverigedemokraternas starkaste fästen. Efter valet 2006 blev partiet kommunens tredje största, fick åtta mandat i fullmäktige och nyckelrollen som vågmästare.
Tyvärr har inga av de etablerade, anständiga partierna visat sig mogna att hantera situationen. Inte heller finns någon framträdande lokalpolitiker som med kraft, konsekvens och övertygelse tagit striden mot den organiserade intoleransen. Möjligtvis med undantag av regionrådet och fullmäktigeledamoten Mats Johansson (S). Han är dock långt från Björn Fries’ kaliber, det tidigare S-kommunalrådet i Karlskrona som på 90-talet beslutsamt gick på offensiven mot NSF.
Kort sagt spelar SD i stort sett mot öppet mål.
Frågar man varför inte Karlskronas styrande reagerat starkare, brukar standardsvaret bli: ”vi måste undvika att göra SD till martyrer”. Vilket snarare klingar som en taskig ursäkt för att skyla över den egna oförmågan och tafattheten. Det är jobbigt att ”bråka”. Debatter som går bortom den sedvanliga kommunalpolitiska horisonten av vägar, avlopp och omsorgstaxor är besvärliga och ovana. Värderingsfrågor existerar knappt på kartan.
Karlskronamoderaternas nya gruppledare Camilla Brunsberg kallar till och med ideologi för ”floskler”. Och utan politisk kompass är det förstås inte lätt att navigera genom mörka vatten.
Som lök på laxen råder massiv misstro mellan borgerligheten och Socialdemokraterna. Att skapa någon form av blocköverskridande majoritet för att hålla SD stången har varit omöjligt. En bräcklig minoritetskoalition bestående av M, FP, C, KD och MP har försökt hålla skutan flytande genom mandatperioden. Till priset av att SD blivit den ständiga jokern i leken.
Konsekvens: sandlåda, osäkerhet, strul. Gång efter annan.
Hösten 2007 ville kommunstyrelsens ordförande KG Svenson (M) finna en lösning. Vilket var att ogenerat räcka ut högerhanden till SD och bjuda in dem i stugvärmen. Moderaternas förhandlingar med SD om aktivt parlamentariskt stöd avbröts emellertid tvärt. Från Stockholm och Fredrik Reinfeldt hade nämligen kommit en bestämd order: Lägg av!
Nu är det förbluffande nog Miljöpartiets tur att fria till SD. I SVT:s Blekingenytt förklarar MP:s gruppledare Sofia Bothorp ikväll att hon inte är främmande för samtal och samarbete med SD efter valet i höst:
”Vi kan ju inte frysa ut och stänga ute Sverigedemokraterna och de som vill vara med och påverka samhället i en riktning mot hållbarhet och ekonomisk hållbarhet.”
Men bara någon timme efter att inslaget sändes, tvingades Bothorp göra avbön. Åter är det particentralerna i Stockholm som fått rycka ut och rädda sina landsortsavdelningar från moraliskt haveri och intellektuellt självmord. I SvD:s nätupplaga slår MP:s partisekreterare Agneta Börjesson fast:
”Det finns ingen som helst avsikt från Miljöpartiet i Karlskrona att samarbeta med Sverigedemokraterna.”
Alltihop är naturligtvis enbart pinsamt och förnedrande. Ånyo blottläggs det mönster av impotens, vanmakt och naivitet som högerextremismen bemöts med i staden. Inte konstigt att eländet biter sig kvar och frodas.
Som liberal blir man både ledsen och förbannad. På ren, oförblommerad svenska framstår faktiskt Karlskronapolitikerna som en skara vilsna klantarsel, i akut behov av förmyndare att hålla i handen.
Uppdatering:
Läs Hans Bülows ledare i Sydöstran, Öppen dörr för SD (29/4). Han kritiserar där även att moderaten KG Svenson nu vill ta hjälp av SD för att sälja kommunens Verkö hamn till Stena Line.
Igår krönikerade jag i Sydöstran om Karlskronamoderaternas handlingsprogram för nästa mandatperiod.
Finns att läsa på www.sydostran.se eller här nedan:
Ideologierna är döda! Det förkunnade statsvetaren och publicisten Herbert Tingsten i mitten av 60-talet. Bland västvärldens mogna demokratier hade de principiella motsättningarna mellan konservatism, liberalism och socialism klingat av.
Striden på den politiska arenan var bara en sorts tävlan i reklamförsäljning mellan partierna.
Tingstens tes skapade naturligtvis het debatt. En av Tingstens mest vältaliga kritiker var den unge idépolitiske reformisten Olof Palme. Vem hade rätt?
Tveklöst Tingsten. I alla fall om man ska döma efter Moderaternas handlingsprogram för Karlskrona 2010-2014. Det är ett förbluffande platt dokument, som alla trendkänsliga politiker – oavsett parti – med ett insmickrande bilhandlarleende skulle kunna vifta med.
Den som till äventyrs finner det viktigt att veta från vilka ideologiska värderingar Moderaterna tagit ut kursen, lämnas tomhänt. Istället får väljaren hålla till godo med en hög allmängiltiga floskler.
Moderaterna vill ”skapa möjligheter att möta framtidens utmaningar”. De tror på ”människors drivkraft, kreativitet och förmåga att vilja vara med och ta ansvar”. De önskar ett Karlskrona där ”alla känner framtidstro, självtillit och delaktighet”. De tycker att ”det ska vara tryggt att leva i Karlskrona”.
Räck upp en hand, ni som är emot!
Rent sakpolitiskt slås betraktaren främst av att Moderaterna helt övergett sin gamla skattepopulism. Tiden när partiet gick till val på att sänka kommunalskatten med fem kronor (!) förefaller oändligt långt borta. Nu är det grön populism som gäller för nästan hela slanten.
Det ordas ivrigt om klimat och miljö, närproducerad och ekologisk mat, cykelbanor och grön teknik. Har självaste Per Gahrton anlitats som spökskrivare?
Miljöpartiet är ju i ropet som aldrig förr, Maria Wetterstrand är mediernas älskling för dagen. Försöker Moderaterna lansera sin nya gruppledare Camilla Brunsberg som en lokal variant av henne? Inte orimligt för ett parti som uppenbarligen fokuserar på att maximera väljare efter modets vindar.
Men det blir också ett parti som kan segla iväg till vilka destinationer som helst. ”Nya Arbetarpartiet” igår. ”Nya Miljöpartiet” idag. Vad blir det imorgon? Hålls inte ideologin levande är alla riktningar lika tänkbara. Vem vågar lägga ansvaret för samhällets styre i händerna på sådana politiska kameleonter?
Tisdagen den 3o mars lovade oppositionsborgarrådet Carin Jämtin (S) kaxigt att hon skulle köra över Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Om den stora infrastruktursatsningen ”Förbifart Stockholm” var det inget snack. Byggstart blir det, oavsett vilket block som regerar efter valet. MP och V kunde protestera så mycket de ville.
Blott tre veckor senare tvingas Socialdemokraterna kapitulera. För att inte den bräckliga koalitionen skulle krascha i diket redan i oppositionsställning, fick Carin Jämtin istället låta sig bli överkörd av MP och V. En stukad S-rörelse griper till den gamla klassiska svenska metoden när partisamarbeten hotar att skära sönder: folkomröstning.
Att ”Förbifart Stockholm” måste trasslas genom en lokal omröstning i länet efter en eventuellt rödgrön valseger betyder inte bara försening, fördyring och förvirring. Det inger även förhågor hur ett eventuellt rödgrönt styre på riksplanet kan komma att arta sig.
Mona Sahlin är ju knappast le och långhalm med Lars Ohly och Maria Wetterstrand/Peter Eriksson. Det råder iögonfallande oenighet kring en mängd tunga sakfrågor. Kanske lyckas de nödtorftigt tejpa ihop sprickorna inför valkampanjens bataljer. Men om det sedan blir allvar och skarpt läge i regeringen?
Får vi då se den rödagröna konfliktlösningsmodellen á la Stockholm praktiseras om skatterna, pensionssystemet, energin, försvaret, truppinsatsen i Afghanistan, EU-medlemskapet, friåret…?
Miljöpartiets kvinnliga språkrör Maria Wetterstrand är föremål för ett större reportage i DN:s söndagsbilaga. När det gäller ämnet försvar säger hon:
”Vi är väldigt nöjda med den gröna inriktningen på försvarspolitiken, restriktiv vapenexport och nedmontering av invasionsförsvaret.”
Visst är det fullt begripligt att ett traditionellt pacifistiskt parti som Wetterstrands ser med tillfredsställelse på Sveriges krympande militära kapacitet. Det är resultatet av flera års medveten politik från riksdagens sida, beslutad i närmast bedövande enighet. Grattis MP till den gröna framgången!
Vi andra bör dock ha anledning att vara mer bekymrade. Nedrustningen som skett är dramatisk. Inte på flera århundraden har Sverige varit så svagt. Det bakomliggande motivet är en välbekant refräng från den politiska debatten: kalla kriget är slut, något invasionshot föreligger inte.
Må så vara. I närtid. Men när vi inte längre har ett militärt försvar som klarar huvuduppgiften att värna landets gränser och hävda vår integritet, uppstår per automatik en farlig situation. Sverige blir i praktiken ett militärstrategiskt vakuum. Vi är varken att räkna med som kraft i Östersjön, eller uppe kring den minst lika känsliga Ishavsregionen. Precis som naturen avskyr vakuum och kräver att det måste fyllas, precis samma lag gäller fortfarande inom säkerhetspolitiken.
De små baltiska staterna, vilka vi lovat – men inte kan – undsätta i händelse av konflikt, tvingas söka än fastare förankring hos NATO (läs USA). Även Finland måste gå i samma riktning för att balansera gravitationen från den store grannen i öster. För övrigt samma stormaktsgranne vilken håller på att geopolitiskt muta in Östersjön med bygget av en jättelik gasledning (Nord stream).
Sveriges bortfall som aktör gör således Europas norra flank till ett spänningsfält mellan Ryssland och USA, där vi själva reduceras till en sparkboll i spelet. Frågan är emellertid om USA har lust eller ork att vara särskilt engagerat. Ur deras perspektiv finns redan akutare och långt viktigare intressen att bevaka på andra håll.
Symptomatiskt är att Barack Obama under sitt första år i Vita huset behandlat Europa/EU på ett flagrant styvmoderligt sätt. Vad månne detta säga om den transatlantiska länkens hållbarhet inför framtiden?
I riksdagen tycks hittills bara Folkpartiet börja inse vilka grava konsekvenser som Sverige riskerar med den massiva nedrustningen.
Huruvida detta är ett ärligt menat uppvaknande, eller bara väljartaktik för att locka besvikna sympatisörer från Moderaterna, återstår att se. Säkert är dock att en försvarspolitik som följer Maria Wetterstrands gröna inriktning får de gamla röda sanningsorden från Mao Zedong att klinga besvärande aktuella:
”Varje land har en armé, sin egen eller någon annans.”
”Superveckan” har den kallats, denna nyss avverkade upptakt på valåret. Förra söndagen var det TV-duell mellan statsministerkandidaterna Reinfeldt och Sahlin, med uppföljande holmgång i radio på onsdagen. Och sedan då en fullskalig partiledaredebatt i SVT:s Agenda under gårdagskvällen.
Onekligen var det mera tryck och fläkt i den sistnämnda. Men för att citera en kommentator:
”Enigheten ifråga om grundläggande värderingar har i det hela ökats, det kan ingen förkunnare av ideologiernas kraft förneka, men enighet är, utom i krig, inte någon eldande företeelse.
Med de stora motsättningarnas mildring blir taktiken, viljan till missförstånd och felfinnande i detaljer, viktigare än tidigare, och drömmen om drabbningar mellan stora andar och mäktiga idéer viker för en verklighet av finter, intriger, angrepp och kompromisser i röstvärvningens tecken.
Till detta kommer att de aktuella frågorna blir alltmera invecklade och att röstningen därför mera måste bero på förtroende för ett parti än på en ståndpunkt i en sakfråga.”
En ganska koncis och träffsäker analys av ”superveckans” debatt-triologi, inte sant?
Raderna tillhör emellertid Herbert Tingsten. Han skrev dem 1970 apropå utvecklingen i den mogna demokratin. Ändå är det nu fyrtio år sedan. Om Tingsten tyckte att svensk politik behäftades med själlöshet och idéfattigdom då, undrar jag verkligen vad hans domslut skulle bli idag!
Med risk för att stämplas som hopplös nostalgiker framhärdar jag dock i min åsikt att både kvaliteten och underhållningsvärdet på debatterna fortfarande låg på en helt annan nivå när ”fantastiska fyran” var i farten: Bohman, Fälldin, Ahlmark och Palme.
Samtliga var inte enbart färgstarka personliga profiler. De var också idéburna människor med klart brinnande övertygelser. Sannolikt skulle heller ingen av dem trivas särskilt väl i 2000-talets PR- och fokusgruppstyngda politiska klimat.
Var det bättre förr, alltså? Tja, ni kan ju avgöra själva. Jämför exempelvis Reinfeldts och Sahlins aktuella dueller med den klassiska ”Hulkdebatten” mellan statsminister Thorbjörn Fälldin och oppositionsledaren Olof Palme valåret 1982. Länk till den inspelade radioupptagningen finns här.
Mer att läsa:
Herbert Tingsten: Från idéer till idyll. Den lyckliga demokratien (utökad upplaga 1967).
Citatet ovan är hämtat ur essäsamlingen När skymningen faller på (1970).
Planerna på att storskaligt exploatera den idylliska naturön Kålö inne i Karlskrona har väckt starka reaktioner i folkdjupet. Begripligt, med tanke på förslagets uppenbara okänslighet och nybrutalistiska anda.
Den harmoniska balans mellan vatten, natur och bebyggelse som idag råder kring området Långö-Kålö-Höga Holm-Dragsö riskerar att gå om intet. Därmed skulle en väsentlig del av Karlskronas speciella karaktär förskingras. Inte vidare klokt, i synnerhet för att vara i en stad som gärna stoltserar med sin status av världsarv.
Officiellt har emellertid de lokala partierna legat lågt i frågan och undvikit debatt. Tills idag. I BLT slår Miljöpartiets gruppledare Sofia Bothorp fast att Kålö bör fredas. Hon kan vidare tänka sig att ön skyddas från ingrepp genom att förklaras som naturreservat. Utmärkt! Miljöpartiet de gröna gör onekligen skäl för sitt namn här och vinner säkert mycket – välförtjänta – sympatier på kuppen.
Med Miljöpartiet ute på banan tvingas även övriga partier att snart bekänna färg. En särskild press sätts förstås på den styrande femklöverminoriteten, där MP ingår tillsammans med de fyra borgerliga partierna. Dessa kan rimligen inte fortsätta huka i buskarna. Allt annat vore ytterst märkligt och skulle framstå som generande för hela koalitionen – vars handlingskraft redan är ifrågasatt på så många andra punkter.
Alltså. Vad tycker de egentligen om Kålö? Det minsta Karlskronaborna kan begära av sina styrande representanter är att dessa åtminstone förmår att redovisa en uppfattning. Kan MP sätta ned foten, borde det väl inte vara så svårt för resten av kommunalpolitikerna.
För några år sedan genomgick Centern en lovande återfödelse. Det storstädades plötsligt på bondeloftet. Ut åkte resterna av den förvirrade epoken Olof Johansson med böjelse för antimodernism, landsbygdsromantik och 50-talsnostalgiskt armkrokande med Socialdemokraternas Göran Persson.
Istället tonade Centern fram som borgerlighetens vassaste systemkritiker och verkade vilja bli ett mer liberalt alternativ än både Folkpartiet och Moderaterna. Maud Olofsson spelade därtill en viktig roll i alliansbygget, som kom att försätta det rödgröna vänsterblocket i opposition vid valet 2006.
Men tiden i regeringen har uppenbart kramat musten ur Centern. Partiets trovärdighet bland yngre liberala storstadsväljare föll med de patetiska tårarna på Fredrik Federleys kinder, när han i riksdagens talarstol hulkande förklarade sig tvungen att rösta ja till den kontroversiella FRA-lagen.
Maud Olofsson har heller inte varit någon jublande succé som näringsminister. Hennes angrepp på Vattenfall nyligen blottade en politiker som föreföll både okunnig och tunn.
Därtill har hon fått klä skott för att GM tröttnat på det eviga sorgebarnet Saab, fastän regeringen saklig sett gjort helt rätt som vägrat rädda den sedan länge undergångsmärkta biltillverkaren i Trollhättan.
En politisk räddningsplanka kunde varit klimatfrågan, där Centern borde haft chansen att dra nytta av sin inarbetade miljöprofil. Istället är det Miljöpartiet som lyckats profitera på den debatten. Miljöminister Andreas Carlgren tycks lika borta från banan som Centerns övriga ministrar.
Kraschen i Expressen/Demoskops senaste opinionsundersökning är stenhård och bekräftar det deppiga läget. Centern ligger nere för räkning på 3,1 procent, och skulle alltså inte ens komma in i riksdagens om det vore val idag. Även Kristdemokraterna hamnar strax under spärren med 3,9 procent. Göran Hägglunds kampanj för ”verklighetens folk” tycks inte ha slagit an bland verklighetens väljare. Också Folkpartiet backar något, men har ändå en någorlunda stabil position på 7,4 procent.
Alliansen, vilken lite paradoxalt fick nytt liv när finanskrisen slog knock på ekonomin, är tillbaka i dödsskuggans dal – och det med besked. Trots att även Vänsterpartiet ligger lågt som en sjunken båt, klarar Socialdemokraterna och Miljöpartiet skivan på egen hand.
Nu skulle man naturligtvis kunna säga följande. En opinionsmätning är bara en opinionsmätning och inte the real thing. Loppet är ingalunda kört. Väljarkåren är lättrörligare än någonsin, lika otrogna partierna som blocken. Mycket kan hända till valet om åtta månader. När Mona Sahlin & Co granskas noggrannare i sina illa sydda sömmar kommer säkert en backlash för vänstern. Etc.
Visst, det är rimliga argument. Men ingenting av detta motsäger att Alliansen brottas med allvarliga problem när gäller utsikten att bli återvald. Den friska frejdighet man visade prov på inför 2006 års holmgång är som bortblåst. En rejäl, offensiv omladdning vid kanonerna känns alltmer nödvändig. Som att svetsa sig mera samman i valet under beteckningen Allians för Sverige på partiernas röstsedlar, kort och gott.
SvD:s ledarsida föreslog detta recept innan förra valet och det borde vara än angelägnare nu. Moderaternas starka dominans har i praktiken förvandlat de övriga allianskamraterna till perifera satellitpartier, som för att rädda sitt eget skinn kan tvingas till mer eller mindre genomtänkta profileringsutspel ju närmare valdagen kommer. Ett gemensamt borgerligt valparaply hade kunnat verka återhållande på dylika desperata soloåkningar.
Samtidigt bör man betänka att de ideologiska skillnaderna inom borgerligheten (ja, inom svensk politik överhuvudtaget) blivit suddigare och suddigare. Som kraftcentrum för idéburen debatt och opinionsbildning spelar knappast något parti en övertygande roll längre. Sånt sköts på helt andra håll numera via tankesmedjor, politiska bloggar, idétidskrifter, kvalitativa ledarsidor, osv.
Någon demokratisk förlust skulle därför näppeligen en intimare borgerlig allians medföra. Redan finns ju också en inneboende gravitation mot etablerandet av ett tvåpartisystem de facto, eftersom blocken cementerats med både gjutjärn och betong. Om Sverigedemokraterna får en vågmästarställning i riksdagen kan möjligen spelplanen ändras. Men givet dagens situation förefaller en borgerlig valallians som den mest rationella satsningen för att på allvar komma in i matchen igen.
Vad har man egentligen att förlora på att pröva? Tanken på ännu en långvarig socialdemokratisk regeringsperiod borde väl om inte annat stimulera till djärvare lösningar för att vitalisera politiken och skärpa motståndet.
Christian Dahlgrens Blogg 