Christian Dahlgrens Blogg

Et in Arcadia ego

Christian Dahlgrens Blogg

Kategoriarkiv: Miljöpartiet

Problemet Kaplan

Publicerad den av
Svara

Corren.Skrivit i Corren 16/10:

Islamiska statens besinningslösa våldsregemente skakar en hel värld. ”Jag har sett tiotals, kanske hundratals, kroppar med huvudena avhuggna”, säger familjefadern Amin Fajar som flytt IS-krigarnas belägring av den syriska staden Kobane (Aftonbladet 14/10).

Fred Adams vid Human Rights Watch rapporterar om hur IS systematiskt tillfångatar kvinnor i Syrien och Irak: ”Vi har hört chockerande berättelser om att de tvingas konvertera, utsatts för tvångsgiften, sexuella övergrepp och slaveri” (DN 14/10).

Jihadisternas brutalitet är inget som hämmar rekryteringen av frivilliga. Tvärtom. Enligt Säpo strömmar nu ett ”exceptionellt stort” antal resande till Syrien. Risken för terrordåd i Sverige bedöms öka när jihadistrekryterna återvänder.

Vad lockar unga män att delta i islamisternas blodbad? Säpo, som kartlagt kretsarna inom den islamistiska miljön, svarar: ”Vissa ser det som en religiös plikt. Andra har en ideologisk övertygelse om att de måste ner och slåss mot orättvisor. I många andra fall handlar det om personer i utanförskap som ser resan som ett äventyr som ger mening i livet” (GP 12/10).

Mehmet Kaplan (MP), ny bostadsminister i Löfvens regering, har en annan uppfattning. I den turkiska tidningen Star (12/10) slog han fast att det är den utbredda islamofobin i Europa som driver unga män i armarna på IS.

Detta är alltså samme Kaplan som vid ett Almedalsseminarium om islamofobi i somras likställde jihadistrekryterna med svenska frivilliga i finska vinterkriget.

Den hårresande bagatelliserande jämförelsen har sedan Kaplan beklagat som ”missriktad” och i P1 Morgon förklarade han: ”Jag försökte problematisera frågan om att när unga människor från Sverige bland annat åker ner till krigshärdar i nuvarande Syrien och Irak, så skapar det en kollektiv skuldbeläggning av unga muslimer i Sverige och andra länder. Och det här är någonting som jag tycker är djupt problematiskt” (6/10).

Så det djupare problemet är inte att muslimska ungdomar ansluter sig till massmördare? Utan ”skuldbeläggningen”? Och att roten till det onda är europeiska islamofober, vilka bär ansvaret för förvandlingen av muslimska pojkar till halshuggande, kvinnoförslavande IS-krigare?

Ursäkta, men den offerargumentationen känns bisarr.

Kaplan har tidigare haft framträdande positioner i Sveriges muslimska råd och Sveriges unga muslimer. Han har haft samröre med internationella Muslimska brödraskapet, som strävar efter en islamisk stat.

Han har bjudit in den ökända antisemiten och islamistsympatisören Yvonne Ridley till riksdagen (något han tvingats be om ursäkt för). I Dagens Industri den 14/10 anklagade S-debattören och muslimen Nalin Pekgul honom för att ha en dold islamistisk agenda, vilket Kaplan bestämt förnekat.

Sitt uttalande i turkisk press nyanserar han också med orden: ”All typ av extremism frodas i förhållanden där människor upplever att de är alienerade. Därför är det viktigt att det civila samhället uppmuntras att ge unga sitt stöd och får de resurser som krävs till det” (SvD 14/10). Däri har Kaplan en poäng.

Problemet är att Mehmet Kaplan tycks återfalla i relativiserande och fördunklande resonemang om islamismen som reser frågetecken om hans egentliga värderingsbas. Samt icke minst: lämpligheten som minister.

Dumdristigt naivt om Palestina

Publicerad den av
Svara

Corren.Skrivit i Corren 7/10:

En purfärsk regering som omedelbart försätter Sverige i diplomatiskt blåsväder. Knappast någon förtroendeskapande drömstart på den internationella arena, direkt. Det vänligaste man kan säga om rikets nya styrande är att de måste haft otur när de tänkt.

I opposition kan man ju, som S och i än högre grad MP, driva en propalestinsk linje utan att särskilt noga överväga följderna av kontroversiella ställningstaganden. En annan sak är att hux flux göra samma slagordsdeklarationer från partikongresser och gatumanifestationer till officiell utrikespolitik. Plötsligt ska Sverige alltså erkänna staten Palestina.

I Ramallah jublas det förstås över denna propagandaseger. Men vad är det jublet värt?

Ingen palestinsk stat existerar. Ingen palestinsk stat kan heller existera förrän palestinierna och israelerna bilagt sin gamla blodiga surdeg till konflikt vid förhandlingsbordet. Det är djupt olyckligt att så ännu inte skett.

Om Löfvenregeringen trott sig kunna lösa upp några knutar genom att erkänna palestiniernas statsbildning i förväg, har man i dumdristig naivitet lyckats prestera motsatsen. Israels förhandlingsvilja har, om den påverkats alls, snarare hårdnat än mjuknat i ilskan över Sveriges klumpiga demonstrationspolitik.

Israels främsta allierade USA har reagerat kallsinnigt avvisande. Dessutom har Sverige spräckt EU:s gemensamma front i att försöka uppmuntra parterna till konstruktiva samtal och undvika ensidiga äventyrligheter.

Grönvänstern tycker säkert det är utmärkt, radikalt och kaxigt att Sveriges ”samarbetsregering” satsar sitt diplomatiska kapital på att reta upp Jerusalem, Washington och Bryssel. Men vad vinner S och MP i gengäld genom att stöta sig med dessa tunga aktörer?

En liten symbolisk triumf åt palestinierna idag, som inte för dem ett enda myrsteg närmare en egen stat imorgon! Plus att Sverige förlorar sin kvarvarande trovärdighet som medlande röst i konflikten och marginaliseras från positivt inflytande.

Vårt tryggt avlägsna nordiska land överlever nog den smällen. Mycket tristare dock för palestinierna att de fått så okloka vänner i Stockholms regeringskorridorer.

Allians för tillväxt!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 15/9:Corren.

Hoppet som tändes under valrörelsens sista skälvande vecka om en superspurt för Alliansen blev till intet. Miraklet som krävdes för att rädda regeringen kvar vid makten inträffade aldrig.

Dessutom rasade det ledande regeringspartiet Moderaterna rejält jämfört med valresultatet 2010. En klar förlust för Alliansen alltså. Men på andra sidan den traditionella blockgränsen stod heller inget klart segrande alternativ.

Socialdemokraterna gjorde ännu ett historiskt uselt val, sett i ljuset av de siffror partiet vant sig vid från folkhemsepokens fornstora dagar. De rödgröna hade inte en tillstymmelse till gemensamt program att bjuda väljarna på, utan spretar helt vilt sakpolitiskt.

Löfven har pekat ut MP som sin naturliga samarbetspartner, men i verkligheten kontrasterar hans mittenorienterade pragmatism bjärt mot de grönas tillväxtfientliga och antimodernistiska samhällsvisioner.

Och vad kommer de hårdnackade radikalerna i V att kräva för att sluta upp bakom en S/MP-koalition? Röran blir inte mindre av att denna minst sagt omaka trio saknar majoritet.

Den parlamentariska situationen är mer fragmenterad och svårmanövrerad än i mannaminne. Vad vi bevittnar är rimligtvis den gamla invanda blockpolitikens upplösning. Sverige behöver ett fungerade styre.

Nu är dags göra det bästa av läget. Faktum är att en förkrossande majoritet av svenska folket inte röstat på utopiska stollepartier. Ur det perspektivet finns ett mycket starkt mandat för att sy ihop en ny allians för tillväxt, välfärd och sysselsättning.

Löfven har själv dömt ut blockpolitiken som fördummande, och gång på gång gjort samarbetsinviter till C och FP. I sig en signal om att MP och V inte är något sällskap som Socialdemokraterna känner sig direkt bekväma med. Löfven har också tagit hel del stryk under valrörelsen för sin (berättigade) ovilja att offra kärnkraften på avvecklingsfanatikernas altare.

Men enbart stöd för C och FP räcker inte, dessutom riskerar dessa två borgerliga småpartier utifrån tidigare erfarenhet att förtvina opinionsmässigt i Socialdemokratins skugga. Det problemet har inte det mer jämbördiga Moderaterna som rent sakligt, och frånsett den retoriska krutröken, i grunden är Löfvens naturligaste parter.

Både S och M ligger i mittfältet, båda är reformistiska systembevarare, båda står för modernitet, marknadsekonomi, frihandel, internationellt samarbete och en slags praktisk socialliberalism. Och tillsammans kan de på ett betryggande sätt stänga SD ute!

Så vad hindrar dem? Valresultatet blir endast en komplicerad och oförutsägbar röra om dessa två regeringsbärande partier vägrar ta ansvar och vara konstruktiva. Se möjligheterna istället!

Här finns ju en gyllene chans att bilda en handlingskraftig regering som kan blåsa nytt liv i den svenska reformagendan. S och M passar som hand i handske för att gemensamt riva tag i avgörande områden som kärnkraften, försvaret, industripolitiken, skolan, forskningen.

Dessa två partier hade både kunnat vitalisera Sverige och sig själva om de gör slag i saken.

En grön mardröm

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 2/6:Corren.

Förra året pekade Stefan Löfven ut Miljöpartiet som sin naturligaste samarbetspartner. Efter helgens MP-kongress i Göteborg kan man bara säga: lycka till!

Segerrusiga från knallsuccén i Europaparlamentsvalet ångar nu MP vidare mot att kliva in i Rosenbad till hösten. I ljuset av de dystra opinionssiffrorna för Alliansen känner de gröna sannolikt redan smaken av regeringsmakten i munnen.

Men deras valprogram kan på många punkter rimligen inte vara någon aptitretare för den tilltänkte regeringsbildaren i S. På MP:s kravlista står bland annat snabbstängda kärnkraftverk, stoppat motorvägsbygge i den trafikinfarktsplågade huvudstaden (Förbifart Stockholm) och drakoniskt ökade miljöskatter på det mesta som rör sig.

Knappast underligt att flera LO-förbund sparkat bakut. ”Om vi har väldigt mycket högre kostnader så slår vi ihjäl Sveriges konkurrenskraft och då hotas jobben”, sa Per Öhman, energipolitiskt ansvarig på det tidigare Löfvenledda IF Metall, i fredagens DN.

Å andra sidan är en av MP:s bärande idéer just att svenskarna inte ska jobba särskilt mycket. På den punkten är den gröna kravlistan också klargörande. Folk ska dels ges betalt för att inte gå till jobbet under ett helt år, och när de väl stämplar in på arbetsplatsen ska insatserna i produktionen reduceras till 35 timmar i veckan.

Bara det sistnämnda kravet skulle enligt riksdagens utredningstjänst kosta oss runt 155 miljarder kronor. Som grädde på moset vill MP även ha ett annat ekonomiskt system som inte baseras på tillväxt! En stilla fråga: hur ska välfärden överleva den smällen om marknadsekonomins resursskapande motor ska opereras bort i ”det grönare och skönare Sverige” som MP utlovar?

Att vi heller varken ska ha något militärt försvar att tala om, eller en vapenexport överhuvudtaget, är ytterligare en huvudvärk som Löfven får det tvivelaktiga nöjet att hantera om han tar MP i båten. Tänker verkligen det försvarsvänliga S spela en sådan ansvarslös roulette med Sveriges säkerhet när Ukrainakrisen och Putinrysslands aggressiva ambitioner får marken skaka i Europa?

Kompromissen som S kan tvingas till i eventuella förhandlingar med de gröna utopisterna efter valet kan kort sagt bli rejält dyrköpt. Särskilt om även Vänsterpartiet och kanske Feministiskt initiativ kommer med i ekvationen som regeringsunderlag i riksdagen. Med en dylik illröd majoritet lär säkert åtminstone ett krav på MP:s valprogram från Göteborgskongressen att ograverat sättas i verket: förbud mot vinstintressen i skolan.

”160 000 elever i aktiebolagsdrivna skolor står efter Miljöpartiets beslut inför en osäker framtid. Om inga aktörer med vinstsyfte ska få driva skola kommer valfriheten och mångfalden att minska drastiskt”, varnar Mikaela Valtersson, ordförande i Friskolornas riksförbund.

Pikant nog har hon en bakgrund som riksdagsledamot för MP. Men det var på den tiden då MP ännu hade drag som lockade liberalt sinnade väljare; småföretagarvänligt, positivt till friskolor, generöst mot invandrare och flyktingar. Frånsett det sistnämnda är idag den liberala trovärdigheten skingrad.

Riksdagsvalet i höst blir en rysare. Klarar inte Alliansen att spotta upp sig tills dess, får vi bara hoppas att Löfven finner vettigare partners än MP att regera ihop med. För ekonomins, valfrihetens, välfärdens och landets skull.

I pelagonernas paradis

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 28/3:Corren.

Blir det rödgrön regering i höst kommer friåret tillbaka. Det förkunnade Miljöpartiets språkrör Gustav Fridolin i veckan. Du slipper jobba och kan läsa, slappa, förverkliga dig själv, tänka höga tankar eller bara odla pelargoner.

Ty som Fridolins kollega Åsa Romson slagit fast: ”det ska vara lite fritt för människor att faktiskt välja pelargonlinjen och säga att jag behövde den här pausen, för jag och min familj hänger ihop bättre om vi gör så” (Expressen 4/6 2013).

På någon annans bekostnad givetvis. Det gäller att alltså att hoppas på förståelse från din skattebetalande granne som fortsätter att gå till arbetet varje morgon medan du stannar hemma och kontemplativt sköter om blomkrukorna i fönstret.

Omkring 2 miljarder kronor per år kostade kalaset förra gången MP tvingade Socialdemokraterna att genomföra denna gröna favoritreform (som infördes på försök 2002, permanentades 2004 och avskaffades när Alliansen tog över 2006).

Som grädde på moset vill MP även korta den ordinarie arbetstiden, ett krav som också Vänsterpartiet driver. Stefan Löfven är nog måttligt road. Att driva den kostnadskrävande välfärdsstaten vidare på färre försörjande jobbinsatser och flower power blir ingen enkel utmaning.

Men å andra sidan har den hängmattelängtande grönvänstern en lång arbetsföraktade västerländsk idétradition att luta sig mot. Redan Aristoteles fördömde det triviala vardagsslitet, sånt var enbart något för lägre stående slavnaturer. Elitmänniskor som han själv måste ha det bekvämt för att kunna fokusera på filosofi och politik.

En liknande uppfattning hade godsägaradeln i det gryende industrisamhället. De finansierade det goda livet genom räntor på ärvt kapital eller utsugning av bönder. Den framväxande, strävsamma borgarklassen avfärdades som simpla krämare.

Aristokraternas bekymmerslösa leverne blev Karl Marx förebild när han tänkte sig tillvaron i kommunistiska paradiset: ”att göra det ena idag, det andra i morgon, jaga på morgonen, fiska på eftermiddagen, sköta kreatur på kvällen och kritisera efter kvällsmaten, allt efter vad jag vill, utan att jag för den skull någonsin blir jägare, fiskare eller kritiker.”

Andra socialister var inne på samma spår, som Marx’ svärson Paul Lafargue med sin på slutet av 1800-talet populära pamflett Rätten till lättja. Där hävdade han att folket ”måste tvinga sig att endast arbeta tre timmar om dagen och slå dank och frossa resten av tiden… då kommer den gamla Jorden med en darrning av lättnad känna ett nytt universum öppna sig”.

Socialdemokraterna i Sverige har traditionellt delat borgerlighetens positiva syn på arbete och flit, men det finns undantag.

Axel Danielsson, en av den tidiga arbetsrörelsens förgrundsgestalter, myntade vid förra sekelskiftet begreppet ”rätten till maklighet” och höll brandtal om att ”arbetaren ska göra det arbete som behagar honom, forskaren studera utan baktanke, konstnären inte längre vanära sitt skönhetsideal för brödets skull, och som vänner skola vi då i enighet förverkliga de stora ting skalderna anat”.

Som att odla pelargoner då, enligt Miljöpartiets friårsvision om Sverige. Inte undra på att Fridolin och Romson rynkar på näsan åt det simpla löneslaveriet. De är ju upptagna med att ägna sig åt politik i Aristoteles anda.

En hundralapp till, sa Fridolin

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 9/12:Corren.

Ta ett samhällsproblem, vilket som helst. Säkert som amen i kyrkan är att det höjs röster som menar att boten är mer skattepengar. Särskilt brister i den offentliga välfärden tenderar ständigt att koka ner till en resursfråga.

Om bara de styrande politikerna hade vett att öka anslagen skulle lösningen snart vara i hamn. Ser det tufft ut i budgeten, svårt att prioritera bland behoven? Höj skatten! Sänk den i alla fall inte, det vore rena sveket. Skolkrisen är ett belysande exempel.

Ingen tvekan råder om att läget är mycket allvarligt. Vad göra? Så här talar Miljöpartiets språkrör Gustav Fridolin som vill bli skolminister i en rödgrön regering efter valet: ”Jag är övertygad om att människor är beredda att betala en hundring mer i månaden om man vet att pengarna går till en bättre skola” (Expressen 3/12).

Fridolin får nog inga större samarbetssvårigheter med Socialdemokraternas partiledare Stefan Löfven och utbildningspolitiske talesperson Ibrahim Baylan på den punkten.

Som reaktion på svenska elevers deprimerande prestationer i den internationella Pisa-undersökningen nyligen förkunnade de bägge på DN Debatt 4/12: ”En socialdemokratisk regering kommer att välja skolinvesteringar framför nya skattesänkningar”.

Men vore svaret blott pengar, borde vi väl ha sett en klar ljusning i skolmörkret? År 2000 satsade Sveriges kommuner i genomsnitt 55 400 kronor per elev. År 2011 var beloppet 87 500 kronor, en ökning motsvarande 31 procent, justerat för inflation (se DN:s granskning 26/3).

Ändå sänkte både Göran Perssons och Fredrik Reinfeldts regeringar det totala skattetrycket under samma period från drygt 51 procent till drygt 44 procent. Effekten blev inte ebb i kassan precis. Ekonomin stimulerades, intäkterna till det offentliga steg med flera hundratals miljarder kronor (för övrigt bidrog skattesänkningarna även till höja löntagarnas köpkraft med hela 23 procent mellan 2005-2013!).

Summa summarum: Sverige är rikare än någonsin, det spenderas rekordmycket på skolorna och inte får vi bättre undervisningsresultat för det. Slutsats?

Rimligen måste skolkrisen handla om annat än förment borgerlig snålhet gällande investerade resurser. Eller att sänkta skatter skulle vara någon bov i dramat.

Det är inget snack om att välfärd kostar, vilket inte betyder att det vid varje givet tillfälle är en god idé att bara fortsätta ösa in pengar i de offentliga systemen. Ibland kan det tvärtom vara kontraproduktivt.

Det riskerar motverka innovationstänkande och effektivare organisering, skapa en mentalitet som undergräver respekten för allmänna medel där konsekvensen blir slöseri och slapphet.

Det är alltid lätt att som Gustav Fridolin vädja om en hundralapp extra eller två ur våra plånböcker. Och sedan att vi ger honom ytterligare en. Angelägna områden att peka på saknas sällan. Svårare verkar vara att sunt förvalta den astronomiska mängd hundralappar som den politiska sfären redan förfogar över.

Klimatinvestera för framtiden

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 23/10:Corren.

Nu är det klart! Storbritannien satsar på ny, fräsch kärnkraftsteknik. Två reaktorer ska byggas i sydvästra England med planerad driftstart 2023. Det är en viktig investering för att både säkra energibehovet och reducera koldioxidutsläppen.

Storbritannien framstår därmed som ett föredöme i Europa, särskilt i jämförelse med Tyskland som gått åt motsatt håll.

Efter Fukushimakatastrofen i Japan 2011 beslutade förbundskansler Angela Merkel att i panikpopulistisk anda att stänga alla tyska reaktorer till 2021. Trots att risken för den förödande kombination av jordbävning och tsunami som slog sönder Fukushima knappast är direkt överhängande i Kontinentaleuropa.

Istället tvingas tyskarna till omfattade skattesubventioner av lågproduktiva, alternativa energikällor som sol- och vindkraft. Samt att förlita sig på klimatförstörande fossilförbränning. Resultatet är så skyhöga energipriser att ”elfattigdom” blivit ett begrepp bland många vanliga tyskar.

Storbritanniens eller Tysklands väg, vilken väljer Sverige? Socialdemokraterna har nyckeln.

Det är snart dags att pensionera de gamla svenska 70-talsreaktorerna och ersätta dem med bättre, effektivare och modernare motsvarigheter. Tack vare Centern tillnyktring har Alliansen kunnat öppna möjligheten för detta. Bland andra Vattenfall är intresserade av att bygga.

Men vem vågar sig på tunga investeringar i kärnkraft när ingen vet hur det politiska läget är nästa mandatperiod? Då kan Stefan Löfven vara statsminister i en koalition med Miljöpartiet och Vänsterpartiet som pressat S att följa det tyska exemplet. Alliansen har också vällustigt slagit mynt av hotet i debatten.

Löfven vill desarmera den för honom besvärliga frågan genom att förslå en blocköverskridande överenskommelse om energipolitiken. Hittills är det kalla handen från borgerlighetens sida.

Valtaktiskt har man ju mer att vinna på att skrämma väljarna med konsekvenserna av de rödgrönas avvecklingsfundamentalism och chockhöjda energiskatter. Dessutom är arbetarrörelsen splittrad, vilket ben S egentligen står på i kärnkraftsfrågan är svårt att få något vettigt svar på.

Men varför inte sätta nationens intresse i första rummet och syna Löfvens kort? Ansvar för Sverige kräver att vi inte blir ett nytt Tyskland, om olyckan skulle vara framme. Vi behöver en långsiktig, klimatsmart, säker och ekonomiskt hållbar energiproduktion.

Finns chansen att S kan gå med på nya reaktorer? Löfven är själv övertygad kärnkraftsvän, han skulle få stöd av LO och sannolikt åtskilliga realistiskt tänkande gråsossar ute i partidistrikten. Ett blocköverskridande beslut mellan Alliansen och S skulle ge en bedövande parlamentarisk majoritet åt kärnkraften, MP och V hade blivit isolerade och oskadliggjorda.

För välfärdens, sysselsättningens, klimatets och framtidens skull: försök!

Stockholmspartiet de gröna

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 3/10:Corren.

Söker man Miljöpartiets hjärta klappar det bland latte-medelklassen med alternativa värderingar i Stockholms stad. Här har MP ett opinionsstöd kring 17 procent, vilket är närmare sju procentenheter mer än i riket som helhet.

Det centrala partikansliet är, talande nog, beläget ett stenkast från tunnelbanestationen vid Slussen på hipstervänsterns bastion Södermalm. Moderna grönavågare flyttar inte längre ut till ett förfallet torp i glesbygden. De manifesterar istället sina livsstilsideal i storstaden.

Maten ska vara ekologisk, kaffebönorna fair-trade, kläderna second hand och det närmaste de kommer maskrosor, är att rösta på eller vara medlem i partiet som har denna växt som symbol.

Okej, det är att raljera. Men inte så långt från sanningen. Långt till verkligheten för landsbygdens invånare tycks i alla fall miljöpartisterna ha. Ty vad ska man annars säga om partiets skuggbudget?

Höjd bensinskatt, höjd dieselskatt, höjd skatt på bekämpningsmedel, återinförd skatt på konstgödsel, införande av lastbilsskatt, skatt på avfall, höjd skatt på naturgrus, skatt på torv…

Det blir hårda bandage för dem som lever och verkar fjärran bortom Stockholms tullar där MP har sin utsiktspunkt mot världen. Men det finns hopp.

Får du din framtid ekonomiskt knäckt i glesbygden är det ju bara att sadla om, sälja huset eller gården, och börja plugga på någon universitetsort. Då hjälper MP dig gärna, genom sänkt skatt på studentkorridorer.

Ett osunt tvillingpar

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 7/6:Corren.

De rödgröna oppositionspartierna slår Alliansen och skulle kunna bilda en majoritetsregering med 50,7 procents stöd i ryggen. Detta enligt SCB:s senaste väljarundersökning i veckan.

Eftersom det är över ett år kvar till valet, en ocean av tid i politikens värld, bör man erfarenhetsmässigt inte dra alltför stora växlar på dessa siffror. Alliansen har utropats som ”rökt” förr och ändå klarat skivan när det blivit skarpt läge.

Men borgerligheten gör nog klokt i att börja skaka av sig bilden av tilltagande trötthet och idéfattigdom som satt sitt märke på Reinfeldts snart sjuåriga ministär.

Den kanske nu intressantaste frågan i sammanhanget är väl hur alternativet skulle se ut. Även om opinionsläget för tillfället ger den rödgröna oppositionen majoritet är S, MP och V sannerligen inget ihopsvetsat block, utan står på flera viktiga sakpolitiska områden i opposition även mot sig själva.

Därtill förskräcker Mona Sahlins försök från valet 2010 att gå fram i gemensam trupp. Bara tanken på Lars Ohly i en S-ledd regering skrämde effektivt bort mittenväljarna i drivor och inget tyder på att Jonas Sjöstedt är sämre rustad ur det perspektivet.

Så hur vill Stefan Löfven forma sitt eventuella valvinnande regeringslag? Hittills är den tidigare Metallbasen svaret skyldigt. Inte får han fundera ut sin egen strategi heller.

Kravet från majoriteten av Löfvens gamla fackförbundskompisar i LO är tydligt: S måste möta väljarna som på den gamla goda statsbärande tiden. I ensamt majestät.

Det kunde SvD meddela efter att tidningen kollat med LO-förbundens företrädare i onsdags. Lova icke bort några ministerposter åt varken MP eller V i förväg, lyder befallningen från bland andra Metall, Byggnads, Målarförbundet och Livsmedelsarbetarförbundet.

Så även om Löfven lutat åt en allians mellan S och MP får han väl finna sig. LO har ju fortfarande ett starkt grepp över Sveriges största parti, LO:s folk besitter tunga uppdrag inom S och LO-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson är ledamot i det mäktiga VU.

Antag att Svenskt Näringsliv vore lika intimt sammankopplade med Moderaterna, deltog i att diktera dess politik och bestämde med vilka partier M måste regera Sverige. Det vore närmast bisarrt, ja direkt förnedrande.

M-politiker skulle jagas land och rike runt och med all rätt anklagas för att vara i klorna på inflytelserika särintressen. Trovärdigheten hade smält bort som snö i solsken en stekhet julidag. LO och S kan dock ännu uppträda som siamesiska tvillingar och komma undan med det. Är det inte märkligt?

Denna omhuldade fackliga-politiska samverkan är ett arv från 1800-talets arbetarrörelse, men framstår i dag som milt sagt nattstånden och demokratiskt tvivelaktig. Särskilt som knappt hälften av LO:s medlemmar inte ens sympatiserar med S längre.

I Norge och Danmark har LO kapat banden till S och fungerar som självständiga fackliga aktörer. Det gör redan TCO och Saco här hemma, vilket bägge organisationer framgångsrikt tjänat på.

Om LO brydde sig mer om sina vanliga medlemmars intressen borde de överväga att följa exemplet. S skulle sannolikt också må bättre av att slippa stå i beroende av dekret från LO-borgen på Norra Bantorget.

Befria filmen!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 4/6:Corren.

EU och USA ska inleda förhandlingar om ett frihandelsavtal. Blir det verklighet har vi alla anledning att fira. Handelsflödet över Atlanten är världens enskilt största. Rivna tullmurar skulle betyda en enorm stimulans för den sackande ekonomin.

Tyvärr har det redan kommit smolk i glädjebägaren. Europaparlamentets kråkvinkelprotektionister har röstat igenom ett krav på att EU-kommissionen måste undanta kulturområdet från förhandlingarna.

Anledningen är rädsla för att den europeiska musik- och filmbranschen inte klarar fri konkurrens med den amerikanska om publikens gunst. Som Europas gamla kulturnationer plötsligt skulle disneyfieras och ohjälpligt förflackas under trycket av Onkel Sam.

Dumheter. En sådan inställning tyder mest på omotiverat risigt självförtroende, blandat med vänsterfärgad antiamerikanism, och även på ett paternalistiskt förakt mot de europeiska kulturkonsumenterna som inte anses förstå sitt eget bästa.

Carl Schylter, MP:s man i Europaparlamentet, motiverar kulturprotektionismen med att inflytandet från USA skulle ”hindra vår kultur att utvecklas fritt”.

Kly, de professionella svenska kulturskaparnas intresseorganisation, är inne på samma spår och menar att frihandel försvårar Sveriges möjligheter att bedriva en filmpolitik som skyddar mångfalden.

Verkligen? Hotet mot den fria kulturen ligger snarare i rådande politisering. Symptomatiskt är Svenska filminstitutets ideologiska styrning av filmstödet i feministisk riktning, därtill påhejat av regeringen.

Att missnöjet över dessa diktat jäser bland filmskaparna ger SFI:s vd Anna Serner själv ett träffande uttryck för på sin blogg: ”Jag vet att ni är ett antal därute i filmbranschen som tycker vi (jag) bara tjatar om denna jämställdhet. Att jag borde prata mer filminnehåll.”

Frihandel eller vara i händerna på Anna Serner? Det borde Kly fundera på.