Putins nyttiga idioter

Skrivit i Corren 17/6:Corren.

Nyligen avslutades den stora flygövningen Arctic Challenge i norra delarna av Sverige, Finland och Norge. Kort efteråt startade den nu pågående marinövningen Baltops i Östersjön, samtidigt som flyg- och och markstridsövningen Saber strike äger rum i Baltikum.

Det är USA- och Natoledda operationer med Sverige som deltagare (utom i Saber Strike, där å andra sidan vår icke-Natoansluta militära samarbetspartner Finland är med).

Övningarna är logiska, nödvändiga och självklara när Ryssland bedriver anfallskrig i Ukraina och uppträder notoriskt aggressivt mot alla Östersjöstater. Då gäller det för fria demokratiska länder att visa enighet, beredskap och muskler i försvaret av vår suveränitet.

Fast V och MP skyr tydligen USA mer än Ryssland och försöker offentligt undergräva det legitima i att Sverige medverkar i Natoövningarna.

Ingen kan väl vara förvånad över att dessa partier agerar som Putins nyttiga idioter. Men hur kan S låta sådana oansvariga skojare delta i styret av Sverige? Kreml är säkert inte missnöjt. Vi andra borde ha dubier.

Om bostäder inget nytt

Skrivit i Corren 19/3:Corren.

Statsministern satt i TV-studion, redo att utfrågas inför det stundande valet. Öppningsfrågan av journalisten Lars Orup löd: ”Herr Erlander, anta att ni träffar ett ungt par, som ber er om ett råd – jag förmodar att det händer också i verkligheten – och de vill gifta sig, men de har ingen bostad och de är heller inte rika – vilket råd ger ni dem då?”

Statsministern tvekade lite: ”Ja, de får ju ställa sig i bostadskön givetvis”. Orup fortsatte obevekligt: ”Det är den enda tröst ni kan ge dem, att stå där och om de är ett normalfall vänta i tio år kanske, om de bor i Stockholm?”

Statsministern svarade lika ärligt som handfallet: ”Om de bor i Stockholm och vägrar att ta någon bostad utanför Stockholm blir det nog så”.

Replikskiftet från den 8 september 1966 är en modern klassiker och blev en sjunkbomb för det socialdemokratiska regeringspartiet, som förlorade horder av väljare det året.

Beklämmande nog skulle Lars Orup, om han ännu varit i livet, kunna ställa exakt samma fråga i TV till Stefan Löfven nu som han gjorde till Tage Erlander. Situationen för det bostadssökande paret i exemplet ovan är fortfarande tröstlöst. Är det inte fantastiskt i all sin absurda orimlighet?

”Bostadsbristen riskerar framtidens tillväxt, minskar rörligheten och försvårar matchningen på arbetsmarknaden”, konstaterade bostadsminister Mehmet Kaplan (MP) på DN Debatt i tisdags. Ordet ”bostadsbrist” förekommer 13 gånger i artikeln, dessutom flera gånger med tillägget att den är ”akut”.

Jo tack, det är ett tragiskt faktum som massor av svenskar redan förstått, i åratal. Vad är botemedlet? ”Marknaden kan inte ensam lösa bostadsbristen i Sverige. Därför behöver staten ta ett större ekonomiskt ansvar för att se till att det byggs fler bostäder”, hävdar Kaplan och förkunnar att regeringens mål är 250 000 nya bostäder till 2020.

Lycka till! Det var precis vad Erlander gav order om efter sitt fiasko hos Lars Orup, fast i än större skala. Regeringen forcerade fram bygget av en miljon nya bostäder i offentlig regi. Vad hjälpte det?

Bostadsbristen kan inte byggas ikapp, så länge hyresmarknaden är reglerad och förstör de grundläggande mekanismerna för tillgång och efterfrågan (vilket varit fallet i Sverige sedan 1942). ”Det blir som att i danaidernas kärl i den grekiska mytologin: hur mycket som än hälles i kärlet, blir det ingen ändring, därför att det rinner ut lika fort”, som ekonomen Eli Heckscher förklarade saken redan 1952.

Att hyresregleringen var roten till onda begrep så småningom även Erlander. De politiska ingreppen hade skapat en allt omöjligare bostadskris som generade S-topparna. Konsekvens: i mitten av 60-talet förberedde Erlanders regering, som den enda i Sverige hittills, att slopa hyresregleringen rakt av.

Förslaget stoppades efter att FP-ledaren Bertil Ohlin, som egentligen inte tyckte annorlunda, såg chansen att knipa några billiga opinionspoäng på att hycklande kritisera åtgärden som socialt oansvarig. Erlander fick istället, mot bättre vetande och i ljuset av det smärtsamma valnederlaget 1966, satsa på reservplanen: miljonprogrammet.

Tänk om han struntat i Ohlin och låtit marknaden lösa problemet? I det alternativa Sverige som då hade varit dagens, hade vi sannolikt sluppit att läsa någon debattartikel alls av ett planekonomiskt stolligt statsråd vid namn Mehmet Kaplan som orerar om en akut bostadsbrist.

Proppen ur med Miljöpartiet

Skrivit i Corren 6/2:Corren.

Decemberöverenskommelsen mellan S/MP-regeringen och Alliansen innebär bland annat att energifrågan ska lösas i gemensamma samtal. Då borde väl, för att låna två löfvenska favorituttryck, ett rimligt ”ingångsvärde” till dessa förbrödrande förhandlingar vara att undvika grälsjukt offentligt ”käbbel”.

Åtminstone inledningsvis. Som en gest av goodwill. Som för att visa att man är en seriös, konstruktiv och rationell avtalspart. Som vill reda ut motsättningar, vara ansvarsfull och inte riskera att fastna i onödiga låsningar. Fast det är knappast det lättaste när den gröna trasselsudden MP är med i leken.

Redan kort efter maktskiftet i höstas drev maskrospartiet igenom en rödgrön energipolitisk agenda som skulle göra livet visset och surt för kärnkraftsindustrin. Det gav snabbt resultat. Vattenfall fimpade planerna på att ersätta sina ålderstigna reaktorer med nya. Hundratals miljoner kronor som satsats i projektet förspilldes.

Miljöminister Åsa Romson, tillika vice statsminister, står styvnackad på barrikaden och hojtar om att två reaktorer dessutom måste stängas före 2018. Ett av hennes återkommande argument är att kärnkraften ändå inte betalar sig: ”Räknar man in riskpremierna till exempel för eventuella olyckor i framtiden finns det ingen kärnkraft på jorden som bär sina samhällsekonomiska kostnader” (TT 30/1).

Sant är att extraordinära skadehändelser med ovanligt omfattande konsekvenser för personer, egendom och infrastruktur inte täcks av normala försäkringar. Därmed faller i slutänden ett övergripande kostnadsansvar på staten, exempelvis vid ett allvarligt reaktorhaveri.

Ur det perspektivet kan man hävda att kärnkraften är subventionerad och ”inte bär sig själv”. Men det gäller även vattenkraften och dess risker för dammbrott. Eller större katastrofer inom flygtrafiken eller inom näringslivsverksamhet som kemisk och teknisk industri. Vilket logiskt sett från MP:s synvinkel betyder att all dylik potentiellt vådlig aktivitet, i analogi med drift av kärnkraftverk, ska upphöra.

Ingen el, inget flyg, ingen industri i Sverige längre alltså. Perfekt om man som de gröna önskar ett ekonomiskt system utan tillväxt. Med sådana ingångsvärden i energisamtalen är det bara att önska partierna lycka till.

Klarspråk från Finn

Skrivit i Corren 4/2:Corren.

Finn Bengtsson är ett salt i debatten. Han duckar inte, han tar strid och han är pedagogiskt frispråkig i frågan om förutsättningarna för jobb, tillväxt och företagande i Sverige. Just dessa förutsättningar som den rödgröna minoritetsregeringen med stöd av Vänsterpartiet vill sabotera genom saftiga pålagor.

”Deras förslag till skattehöjningar är drygt 40 gånger så omfattande som deras satsningar på företagande. Det går inte ihop. Allas vårt välstånd börjar byggas genom arbete och företagande”, skrev den moderata riksdagsledamoten från Linköping på gårdagens debattsida i Corren.

Han är rättmätigt upprörd över regeringens motvillighet att hörsamma riksdagsmajoritetens beslut att lätta på arbetsgivaravgifterna för unga med 10 procent. Ursprungligen skulle sänkningen skett vid årsskiftet. Istället har regeringen skjutit den för dem bittra kalken framför sig och siktar på 1 maj.

Dröjsmålet har gjort att Finn Bengtsson anmält finansminister Magdalena Andersson (S) till Konstitutionsutskottet för trots mot riksdagen. En utmärkt och viktig markering, som förhoppningsvis inskärper respekten bland statsråden för folkets valda ombud.

Dessvärre är regeringens respekt och förståelse för Sveriges företagare heller inte den bästa, milt uttryck. Bara några månader efter 1 maj avser nämligen de rödgröna att höja den sänkta arbetsgivaravgiften igen.

Att dribbelkrångla med regler och skatter som ofelbart skapar osäkerhet såväl hos företagen som hos anställda och arbetssökande, är knappast de optimalaste åtgärderna en regering kan hitta på.

Få uppgifter borde vara angelägnare än att sätta fart på landets välståndsbildande krafter. länders. Det kan vi i mycket tacka den förra Alliansregeringen för.

Den nationella BNP-tillväxten låg i genomsnitt på 2,7 procent under deras fögderi. Räknat på BNP per capita, alltså kakans fördelning sett till invånarantal, har emellertid tillväxten varit nära nog noll sedan 2007! Detta eftersom vi haft en befolkningsökning på ungefär 1 procent varje år, i sig något positivt.

Men strukturella hinder har medfört att tillskottet av arbetskraft, främst unga och nyinvandrare, inte kunnat utnyttjas i tillräcklig hög grad. Hur kan vi acceptera en sådan misshushållning med resurser och humankapital som kunnat bidra till växande rikedomar?

Det Sverige skulle behöva är ett blomstrande drivhusklimat för företag, jobb och tillväxt. Det är ingen utopi. Betänk följande exempel från 20-talet om vad den närande sektorn är kapabel till under rätt omständigheter.

Strax efter första världskriget störtdök plötsligt konjunkturen. Produktion, sysselsättning och löner föll med uppåt 20 procent åren 1921-22. Snacka om kris!

Redan 1923 kom vändpunkten. Nya företag ersatte dem som konkursat, folk fick åter jobb, tillväxten sköt fart med drömlika 5-10 procent årligen decenniet ut. Varför? Marknadsmekanismerna tilläts fungera, arbete och företagande lönade sig. Skattetryckets andel av BNP var bara 10 procent. Den maximala inkomstskatten var 17 procent.

Jämförelsevis är dagens skattenivåer chockerande extrema, och som Finn Bengtsson påpekar i sin debattartikel tänker regeringen lassa på bördorna ytterligare. Vad tror ni effekten blir? En sak är tämligen säker. 1920-talets svenskar hade fortfarande köat vid soppköken om nu var då.

Blåslampan Kaplan?

Skrivit i Corren 14/1:Corren.

Sommaren 2005 briserade nyheten. Lilla Boxholm upptogs, för första gången någonsin, på Boverkets lista över de kommuner i Sverige där bostadsbrist rådde. P4 Östergötland gjorde ett inslag om det pikanta i händelsen. Varför hade Boxholm blivit så trångbott?

Förklaringen angavs vara förbättrade kommunikationer med pendeltåg och ny väg, samt att kommunen satsat på aktiv marknadsföring i syfte att locka till sig fler invånare. Främst hade familjer från Linköping tagit chansen och flyttat in. Villapriserna steg, tillgången på bostäder motsvarade plötsligt inte efterfrågan, Boxholm var hett!

Det måste varit ett angenämt bekymmer för kommunen att vara så populär, här fanns ju gyllene utvecklingsmöjligheter. Hur har dessa tagits tillvara? Tio år senare, på måndagens debattsida i Corren, skriver Boxholmsbon Jan Holmbom ett inlägg som är svidande vidräkning med de lokala makthavarna.

Hellre än att fokusera på bostadsfrågan har politikerna ägnat sig åt diverse dubiösa fastighetsaffärer av annat slag, hävdar Holmbom och slår fast: ”Bostadspolitiken i Boxholm har misslyckats totalt. I Boxholm råder sedan länge akut bostadsbrist… Boxholm kan inte växa om det inte byggs bostäder. Vi behöver växa. För det krävs nya tag, nya tankar och ny energi, men framför allt ett politiskt ledarskap med en långsiktig bostadsstrategi”.

Samma sak kan nog sägas om fler kommuner.

I december var bostadsbristen det överskuggade ämnet för debatten på fullmäktige i Boxholms grannkommun Mjölby, där det enligt Cecilia Vilhelmsson (S) behövdes 700 nya bostäder för att möta behoven.

I lördagens Corren rapporterades om att bostadsbristen i Linköping ställer människor med osäkra inkomster eller skulder utanför hyresmarknaden. Istället tvingas de söka sig till socialkontoret för att få tak över huvudet. ”Bostadssituationen ser kritisk ut de kommande åren”, suckar socialchefen Anita Lhådö.

Förvisso nyproduceras lägenheter i Linköping, men långt ifrån tillräckligt. Så här ser det ut på många håll i Sverige. Är det inte ganska fantastiskt för ett modernt industriland med god ekonomi att misslyckats med en sådan fundamental sak som bostadsförsörjningen? Det är nästan en prestation i sig.

Förutom att den dysfunktionella bostadsmarknaden medför massor av elände på det individuella planet, hotar bristen på rum och tak att allvarligt hämma tillväxten, jobben och näringslivets konkurrenskraft.

Roten till det onda har påtalats många gånger: bostadssektorn tyngs av ett veritabelt berg med regleringar och föreskrifter som försvårar byggandet, hindrar flyttkedjor och sänker hyresmarknaden.

Muharrem Demirok (C), vice ordförande i Linköpings samhällsbyggnadsnämnd, efterlyser en brett sammansatt rikskommission som tar ett totalgrepp på strukturproblemet. ”Utan nationella lösningar kommer vi ingen vart på kommunal nivå”, hävdar han (Corren 10/1) och det är sannolikt riktigt.

Tyvärr kan väl ingen påstå att Sveriges bostadsminister Mehmet Kaplan (MP) hittills demonstrerat en frustande vilja till konkreta nya tag, nya tankar och ny energi inom sitt ansvarsområde. Men under en konferens i Stockholm nyligen, deklarerade Kaplan: ”Jag ska göra vad jag kan för att vara en blåslampa i baken på dem som säger att det inte går att bygga på många ställen.”

Upp till bevis. Börja med att kolla läget i Boxholm exempelvis.

S under svärdseggen

Skrivit i Corren 3/12:Corren.

Hovtjänaren Damokles avundades makten, härligheten och lyckan hos sin herre, kung Dionysios av Syrakusa. Kungen beslöt att lära Damokles en läxa. Under en bankett fick Damokles sitta i allas centrum på tronen.

Men över Damokles huvud hängde Dionysios ett svärd som hölls fast i taket av ett enda hårstrå. Så var den bistra verkligheten som härskare i antikens grymma värld. Med maktens härlighet följde även oro och fruktan. När som helst kunde lyckan klippas av.

Så är det också att vara statsminister i Sverige om man heter Stefan Löfven, leder en rödgrön 38-procentsregering vars politik saknar majoritetsförankring i riksdagen, där ett oberäkneligt främlingsfientligt parti med nazistiska rötter intar positionen som vågmästare.

Om Löfven är Damokles, är SD det skarpslipande svärdet som dinglar hotfullt i den tunna tråden över hans taburett i Rosenbad. I veckor har det spekulerats i vad som kommer att hända med Löfvens första budget. Under tisdagen förklarade SD att man ämnar fälla den i dagens riksdagsomröstning genom att yrka bifall på Alliansens förslag.

Konsekvenserna? I skrivande stund ett dramatiskt frågetecken.

Det har blivit högkonjunktur för politiska kommentatorer som staplar olika scenarier på varandra, men utan tvekan är det lågkonjunktur för den seriösa partipolitiken när Sverige hamnat i denna förlamande osäkra situation. Vems är felet?

Sanningen är att Löfven placerat SD-svärdet där det hänger helt själv. Innan valet talade han vitt och brett om samförstånd. Sedan dumpade han pragmatismen och tog ut en skarp vänstergir tillsammans med två små ytterkantspartier, trots att något väljarmandat inte fanns för en sådan radikal kurs.

Att tigga hjälp från ett eller flera Allianspartier i det läget är att be om det omöjliga. Som konsekvens fick SD makten att nyckfullt avgöra besluten varenda gång Alliansen lägger ett gemensamt förslag. Det är lika förnedrande för borgerligheten som för Socialdemokraterna att SD tillåts spela denna ödesroll.

”Det går inte att hitta någon annan bra lösning än att vi får till stånd ett samarbete över blockgränsen. Annars blir det svårt. Så här kan vi inte ha det i fyra år”, säger förre finansministern Erik Åsbrink (S). Det har han rätt i.

Men samarbete över blockgränsen om vad? Jobben, skatterna, kärnkraften, försvaret, infrastrukturen, näringslivets och de privata välfärdsföretagens villkor? Javisst.

Löfven begärde under tisdagskvällen överläggningar med Alliansen för att rädda sin budget. Socialdemokraterna går dock inte att lita på så länge de sitter i koalition med det tillväxtfientliga Miljöpartiet och är beroende av det marxistiska Vänsterpartiet.

Låt oss hoppas att Stefan Löfven lärt sig den läxa Dionysios ville visa Damokles. Härskarens tillvaro är, trots den gyllene inramningen i palatset, inget vidare om inte makten vilar på stabila och trygga förutsättningar.

Vrid svärdet ur SD:s händer, kicka ut MP och V, återvänd till mittfåran i spetsen för en ren S-regering och sök en uppgörelse med Alliansen om politikens huvudlinjer. Det är det bästa Löfven kan göra om han vill ta ansvar för landet och reparera sitt eget kantstötta förtroende.

Damokles svärd, Richard Westall 1812

Damokles svärd, målning av Richard Westall 1812.

Snowden, go home!

Skrivit i Corren 2/12:Corren.

Det är förståeligt att Annika Lillemets svävade på målet i gårdagens P1 Morgon. MP:s representant på Östgötabänken i riksdagen hade svårt att ge ett rakt, begripligt svar på frågan om Sverige ska skicka regeringsplanet till Ryssland för att hämta den amerikanske visselblåsaren Edward Snowden och ge honom fristad här.

Det kontroversiella förslaget kom från MP:s utrikespolitiske talesperson Valter Mutt. ”Det är en skam för både Sverige och EU att Putin, en demokratiskt tvivelaktig ledare, är den enda som erbjuder en hjälte som Edward Snowden asyl”, menade han. Ytligt sett kan man sympatisera med Mutt.

Snowden är en av årets mottagare av The Right Livelihood Award, men kunde förklarligt nog inte personligen närvara vid måndagens prisceremoni i Stockholm. Utan tvekan förtjänar Snowden utmärkelsen.

Tack vare hans avslöjanden har hela världen fått inblick i den hämningslösa massövervakning som USA:s säkerhetsorgan bedriver. Trålandet av elektronisk information går långt utanför rimlighetens gränser. Det som skulle handla om kriget mot terrorismen har utvecklats till något som liknar en orwellsk storebrorsapparat, där miljontals enskilda människors integritet rutinmässigt offras på statsmaktens altare.

Genom FRA-lagen medverkar även i Sverige i denna motbjudande hantering. Överallt i det fördolda: öron som lyssnar, ögon som ser. I det moderna datoriserade samhället hotar medborgarnas privatliv att bli en chimär och värnet av friheten riskerar att vändas till sin motsats.

Så kan vi bara inte ha det. Edward Snowdens modiga insats har satt fokus på en av de mest brännande frågorna i vår tid. Moraliskt gjorde han rätt som läckte topphemlig information för ett högre syfte. Ibland uppstår lägen då sådant kan anses försvarbart.

Juridiskt var det dock ett solklart och mycket allvarligt lagbrott. Att också Annika Lillemets ryggar för sin partikamrat Valter Mutts drastiska hugskott hedrar henne, ty svensk regeringspolitik kan inte styras av magkänslan.

Asyl till Snowden skulle garanterat medföra en djup diplomatisk kris mellan Sverige och USA. Relationerna hade kvaddats för åratal framöver, något som vi knappast har råd med i den oroliga säkerhetspolitiska situation som nu råder i Europa – orsakad av den aggressiva stormakt som med illa dold förtjusning idag härbärgerar Snowden.

Det är ovärdigt att han fläckar sitt renommé genom att göra sig själv till en pjäs i Putins propagandaspel. Om Snowden varit ryss, avslöjat Kremls övervakningshemligheter och stannat i landet hade hans liv sannolikt varit släckt på stubben, precis som vore fallet i vilken annan diktatur som helst.

Men USA är en demokratisk rättsstat. Snowden borde ta ansvar för sina handlingar, åka hem och lägga fram sin sak inför en amerikansk domstol. Påföljden blir säkert kännbar, fast USA vågar näppeligen utdöma dödsstraff.

Rättegången har goda chanser att ge Snowden en moralisk resning i Mandelaklass, väcka enormt folkligt gensvar världen över och förhoppningsvis pressa alla demokratiska staters regeringar (inklusive Sveriges!) att tygla massövervakningen av sina egna medborgare.

Allians för missväxt

Skrivit i Corren 30/10:Corren.

Correns ledarredaktion uppfattade Stefan Löfven som en näringslivsvänlig pragmatiker i den politiska mittfåran. I händelse av att Alliansen skulle förlora regeringsmakten och ingetdera block fick majoritet, ansåg vi att det bästa för Sverige vore en S- och M-regering.

En sådan koalition kunde blåsa nytt friskt liv i de senaste 30 årens liberala reformagenda som både S och M varit bärare av, men som tyvärr slumrat in under Fredrik Reinfeldts andra mandatperiod.

Fokus borde vara att bryta de förlamande låsningarna som förhindrat rationella lösningar på de allt mer brännande strukturproblemen inom arbetsmarknaden, bostadsmarknaden och energisektorn.

Samt att få ordning på den misskötta försvars- och säkerhetspolitiken i det pressade läge som uppstått när orosmolnen hopat sig över vårt närområde och kring våra gränser. Valnattens resultat ansåg vi talade för en sådan okonventionellt sammansatt, men stark reformregering.

Väljarna signalerade att de önskade förändring. Dock fanns endast en segrare: det främlingsfientliga missnöjespartiet SD. Alliansen backade, de rödgröna låg totalt still på 2010 års förlustnivå, något mandat för skarpa vänstersvängar fanns inte och den traditionella blockpolitiken var i praktiken upplöst.

Samtidigt hade Stefan Löfven hela valrörelsen talat sig varm för breda lösningar och gett intryck av att vilja samarbeta med borgerligheten. Fältet tycktes – förnuftsmässigt sett – ligga öppet för S och M att axla vuxenansvar för landet och riva tag i de oförlösta frågor, som inte minst underblåst SD:s chockerande framgång.

Alltså: i nationens intresse borde de två största partierna förena sig och bilda en ”allians för tillväxt”.

Så blev det inte. När det var upp till bevis, trädde Löfven ut på scenen som vore han Håkan Juholts ideologiska vänstertvilling och band sig fast vid de två små rödgröna ytterlighetspartierna i en svag minoritetsregering, vars inriktning kan summeras som en ”allians för missväxt”.

De allvarliga strukturproblem som plågar Sverige riskerar att nu att fördjupas. Pakten som S slutit med MP och V om den ekonomiska politiken är en smällande grönsocialistisk bredsida av pålagor och restriktioner som hotar arbetslinjen, företagsamheten och innovationskraften i landet.

En klassisk passage i den amerikanske presidenten Calvin Coolidges State of the Uniontal 1923 fångar med spöklik träffsäkerhet konsekvenserna av det budgetförslag som Löfvenministären och dess marxistiska partner Jonas Sjöstedt lagt på riksdagens bord:

”Höga skatter slår mot allt och tynger ner alla. De drabbar fattiga människor hårdast. De försvagar industrin och handeln. De gör jordbruket olönsamt. De ökar kostnaderna för transporter. De utgör en avgift på varenda nödvändighet i livet.”

En av de få ljuspunkterna i regeringen är försvarsministern Peter Hultqvist som verkar mer realistiskt sinnad om Försvarsmaktens behov än sin moderata företrädare. Dock har Löfven girat in på en apart kurs i säkerhetspolitiken genom att uttryckligen utesluta Natomedlemskap, vilket spelar Putin rakt i händerna och undergräver Östersjödemokratiernas gemensamma förmåga att hålla stånd mot ett aggressivt Ryssland.

Löfven har förskingrat sin trovärdighet på en rad avgörande områden. Han och hans regering förtjänar att falla.

Spännande koalition

Skrivit i Corren 23/10:Corren.

Så kom då beskedet. Dödläget är över. Linköpingspolitikerna har trots det oklara valresultatet i kommunen lyckats sy ihop en styrande majoritet. Det är bra.

Ansvarsutkrävandet blir tydligt och främlingsfientliga SD berövas möjligheterna att utöva vågmästarmakt i Sveriges femte största stad. Positivt är också att Vänsterpartiet hålls kvar i kylan. Detta ska Linköpings nya ledartrio Lena Micko (S), Nils Hillerbrand (MP) och Rebecka Gabrielsson (FP) ha heder av.

Att FP offrat sina borgerliga allianskamrater för att stanna vid makten innebär i bästa fall ett hälsosamt liberalt inflytande på kommande års politiska kursriktning. Vad FP:s lojalitetsbyte betyder för Alliansens chanser att göra comeback 2018 får framtiden utvisa.

Paul Lindvall (M) verkar inte gräva ner sig i bitterhet, utan intar en lovvärd konstruktiv attityd och låter hälsa att FP är välkomna åter när det drar ihop sig till val nästa gång.

Ett frågetecken av mer omedelbar natur är hur starkt det oprövade kortet Rebecka Gabrielsson kan hävda sig i sällskapet med de politiska rävarna Micko och Hillerbrand. Att Gabrielsson tvingats svika Alliansens märkliga simhallsbeslut är dock inget att kritisera henne för.

De rödgröna har rätt i att den nya simhallen bör byggas vid Tinnis på Folkungavallen, vilket är i linje med de flesta Linköpingsbors önskan. En utmärkt följd av det är att Racketcenter vid Saab Arena förhoppningsvis får vara kvar. Hur tänkte Alliansen när de ville riva en fullt fungerande och allmänt uppskattad tennisanläggning?

Men i sammanhanget är den kapitalförstöringen förstås ingenting mot vad som nu hotar Linköpings flygplats, om Miljöpartiets djupt kända ideologiska aversion mot luftburna kommunikationer tillåts bära frukt.

Nils Hillerbrand vill uppföra bostäder på landningsbanorna och förvisa det civila flyget till Malmen. Han är dessutom en svuren motståndare till Jas och jublar knappast över nyheten att Saab har goda utsikter att sälja planet till Argentina.

Istället har han föreslagit att kommunens största arbetsgivare bör lägga ner Jasproduktionen och satsa på tågtillverkning! Kan S och FP garantera att inte MP:s hårdnackade flygfientlighet får några negativa konsekvenser för Linköping och Saab?

Ett annat orosmoln är verksamheten inom äldreomsorgen, som i dag till 80 procent drivs av privata välfärdsföretagare. Det har gett större valfrihet och av Socialstyrelsen konstaterad hög nöjdhet bland brukarna. Samtidigt är kostnadsnivån för skattebetalarna bland Sveriges lägsta. Denna framgångsrika Allianspolitik riskerar att saboteras allvarligt.

Nils Hillerbrand ser nästan lika rött som Jonas Sjöstedt när det gäller vinster i välfärden. Lena Micko lovar att minst hälften av Linköpings äldreomsorg måste tillbaka i kommunal regi. Ska gällande kontrakt brytas och uppskattade företagare jagas bort från stan? Lyckas FP lägga in veto mot sådana huvudlösheter?

Eller har den rutinerade duon Micko och Hillerbrand lurat skjortan av rookien Rebecka Gabrielsson i någon fluffig kompromissuppgörelse, vars verkliga innehåll går i rödgrön återställarfavör?

Säga vad man vill. En spännande mandatperiod blir det.