Kategoriarkiv: Miljö

Ljuset som dödar stjärnorna

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 28/12:Corren.

Ni skulle sett, det var fantastiska grejer, naturens magi. Jag fick precis ett foto i mejlboxen från en vän som åkt till Australien över jul- och nyårshelgen. Bilden visade en sprakande, gnistrande, andlöst majestätisk natthimmel.

Vyn över oändligheten var som direktlevererad av Nasas rymdteleskop Hubble. Men fotografiet hade tagits med en vanlig kamera, på marken, långt ute i den australienska öknen.

”Här i södra hemisfären lyser stjärnorna starkare och klarare än någon annanstans, det känns verkligen som man kan se rakt ut i kosmos”, skrev min globetrottande vän hänfört.

”Stjärnorna är så nära och ljuset från dem är så starkt att mörkret inte känns lika kompakt och ogenomträngligt som hemma! Stjärnbilderna är liksom bak-o-fram, och så ser man ’The Southern Cross’, vackert”.

Oj. Fantasin tog språng. Snacka om kontrast till den grådassiga utsikt som omgav mitt fattiga julfirande. Gissa om jag fick både ett och två avundsjuka styng i själen.

En himmel av den knivskarpa kaliber som mejlet vittnade om, är tyvärr en allt sällsyntare upplevelse för oss urbaniserade, ihopträngda samhällsvarelser. Detta pärlband av stjärnor, som i urminnes tider fascinerat och inspirerat mänskligheten, håller numera på att blekna bort som levande inslag i vårt kollektiva medvetande.

Vintergatans stjärnparad, planeternas rörelser och månens olika faser var för tidigare generationer integrerade vardagsfenomen. Så icke längre. De flesta av oss har knappt någon koll. Vilket inte är konstigt, eftersom vi har svårt att överhuvudtaget se vad himlavalvet rymmer.

Orsaken till den nya ogenomträngligheten kan tyckas paradoxal. Men boven i dramat är att världen blivit mer och mer upplyst. Bokstavligen.

I moderna städer förekommer ett enormt slöseri med läckande ljusföroreningar från gatlampor, reklamskyltar, fasader, bilar och så vidare. Kanske drygt hälften av det artificiella ljus som förbrukas, går till spillo genom slarvigt konstruerade armaturer och strålkastare. Ljuset försvinner upp mot atmosfären, konkurrerar ut stjärnorna och blockerar himlen.

Med blotta ögat kan vi en mörk och molnfri natt se omkring 6 000 stjärnor. Fast då måste man ge sig ut till havs, till skogarna i glesbygden, göra en tripp till fjällen i norr – eller kuska runt klotet till de australienska vidderna i söder.

I en stad som Linköping däremot, kan vi bara upptäcka en stjärna av tio. Än värre är det i mångmiljonmetropoler som London, där en stjärna av hundra är synlig. Londonborna är dock lyckligt lottade i jämförelse med befolkningen i det neondränkta Las Vegas. De har ynka tre (!) stjärnor på sin himmel.

För astronomer är ljusföroreningarna ingen nyhet. Detta luttrade släkte har sedan förra sekelskiftet tvingats flytta sina teleskop längre och längre bort från bebodda trakter. I Sverige är det idag omöjligt att göra några vetenskapliga, optiska studier av rymden. Professionella astronomer använder observatorier på Atlantens Kanarieöar eller i de chilenska Anderna. De är förstås inte ensamma om bekymret i den internationella astronomkretsen. Alla lider av det påträngande ljuset.

Ett lyxproblem för vetenskapsmän, kanske någon invänder. Begrunda då vad slaskljuset innebär i termer av bortkastad energi. Ungefär tio procent av den svenska elförbrukningen används till belysning. Hur mycket resurser skulle vi inte spara om ljuset användes effektivare?

Även det ekologiska systemet drabbas. Bestulna på mörkret har flyttfåglar svårt att orientera sig mellan kontinenterna. De flyger fel, når aldrig målet och förloras. I tidskriften Science konstaterade nyligen forskare, som analyserat rader av satellitbilder från perioden 1992-2010, att ljusföroreningarna stadigt ökat i jordens skiftande regioner. Följden är att nattaktiva djurarter påverkas negativt, bland annat kan fortplantningen störas.

Och innebär det inte även att en bit av människans väsen dör när stjärnorna släcks? Njutningen att blicka ut i rymdens evighet, att låta sig hänryckas av dess mysterier och slösande rikedom; det ger perspektiv åt vår egen existens, föder tankar kring tillvarons innersta och mest avgörande frågor. Varifrån vi och världen kommer, livets och universums uppkomst, meningen med alltihop.

Det är inte endast en sak för naturvetenskapen. Det rör lika mycket filosofin och religionen. För att inte tala om alla konstnärer och poeter som hämtat näring från Vintergatans episkt glittrande skådespel.

”Natthimlen råmade. Vi tjuvmjölkade kosmos och överlevde”, skriver Tomas Tranströmer i dikten Eldklotter. Är det inte en underbar strof? Men för att fullt ut kunna uppskatta och tjusas av den, krävs ju att man har kontakt med det kosmos som Tranströmer metaforiskt tagit vid spenarna.

Det stjärnbeströdda himlavalvet är kort sagt en omistlig del av civilisationens kulturarv – som hotar att glida oss ur händerna. Nittionio procent av Västeuropas invånare kan inte se en riktig stjärnhimmel. Brittiska astronomiska sällskapet har larmat om att Nordeuropa är väg mot total stjärnlöshet. Noll stjärnor, alltså. Noll.

Nog är det förbluffande att ljusföroreningarnas växande miljöproblem hittills varit så föga omdebatterat i den breda offentligheten. Den trista utvecklingen kan ändå hejdas med ganska enkla åtgärder.

Vad är poängen med att tända hela länder som gigantiska fyrbåkar för kråkorna? De flaxar inte gladare för det, tvärtom. Smartare vore att skärma av uppåt- och sidoriktade ljuskällor så att de gör bättre nytta för oss på gator och torg. Initialt lär den omställningen kosta en slant givetvis, men det tjänar vi snabbt in. Bara vinsten av att åter få skåda en natthimmel i dess forna glans är väl inte fy skam, eller hur?

Fast mot bakgrund av hur hopplöst trögt miljöpolitikens kvarnar brukar mala, har jag ärligt talat ingen större lust att vänta. När går nästa flyg till Australien? Finns hotellrum ledigt i nyår, tro? Ett sådant stjärnklart fyrverkeri som det ännu bjuds på ”down under”, inkluderat det mytomspunna Södra korsets stjärnbild, får man ju bara inte missa!

Kommunal uppfostran, nej tack!

Publicerad den av
Svara

Skrivet i Corren 15/11:Corren.

1934 publicerade det socialdemokratiska radarparet Alva och Gunnar Myrdal sin famösa bok Kris i befolkningsfrågan, den sociala ingenjörskonstens bibel. Svenskarna omyndigförklarades utan pardon. Politiker och byråkrater skulle styra in i detalj för att lägga livet till rätta för vanligt folk.

Makarna Myrdal skrev rakt på sak: ”Det kommer i framtiden icke att framstå socialt likgiltigt vad människor göra av sina pengar: vilken bostadsstandard de hålla, vad slags föda och kläder de köpa och framför allt i vad mån barnens konsumtion blir tillgodosedd. Tendensen kommer i alla fall att gå emot en socialpolitisk organisation och kontroll, ej blott av inkomsternas fördelning i samhället utan även av konsumtionens inriktning.”

Numera framstår boken som frånstötande, ogenerat förnumstig och närmast absurt maktfullkomlig. Medborgarna betraktades som mindre vetande barn, vilka måste tas om hand och uppfostras av den politiska överheten. Allt för nationens bästa.

Den värsta folkhemska förmyndarideologin har idag tunnats ut och mildrats. Men förkärleken till offentliga pekpinnar i stort som smått är fortfarande högst märkbar. I Linköping tycks de förtroendevalda, oavsett parti, se det som helt legitimt och oproblematiskt att använda kommunen till en slags medborgerlig uppfostringsanstalt.

Man har till exempel anställt genuspedagoger inom förskolan i syfte att motverka traditionella könsrollsmönster hos barnen. ”Jämställdhet är en fråga om kunskap och ett område man måste sätta sig in i. Det får inte reduceras till en åsiktsfråga”, förkunnas det magistralt på kommunens hemsida.

I myrdalsk anda är det offentliga experter som vet bäst hur barn ska formas till vettiga vuxna, inte några opålitliga jämställdhetsamatörer med egna åsikter som barnens föräldrar.

Måhända okynneskör föräldrarna med egna bilar också. Det tycker den nya majoriteten i stadshuset inte om. Individuellt bilåkande ses som ideologiskt oönskat beteende av i synnerhet Miljöpartiet och ska därför försvåras. Istället ska Linköpingsborna förmås att byta livsstil och helst börja cykla i radikalt ökad omfattning.

Måste du köra bil för klara vardagspusslet med jobb, skola, familj och fritid? Tänk om. Trampa eller ta bussen. Det ligger i ditt och samhällets objektiva intresse, ty så har den offentliga makten i all sin vishet bestämt.

Vi ska även fostras till en ”klokare” konsumtion av mat och dryck. Tag bara kampanjen som det politikerkontrollerade kommunala bolaget Tekniska verken bedriver. Affischer på stan uppmanar Linköpings invånare att ”dissa vatten på flaska”. Meningen är att främja ett hållbart samhälle.

Förutom att kommunbolagets kampanj slår mot den privata bryggerinäringen och de lokala butikerna i Linköping som säljer flaskvatten, är den direkt vilseledande. Ingen behöver dissa Ramlösa eller Loka till förmån för Tekniska verkens kranvatten.

Ditt miljösamvete kan vara rent: snittkonsumtionen av flaskvatten är ungefär 25 liter per person och år, vilket i klimathänseende inte påverkar mer än om du äter en (1) bit 150 grams nötkött (Svenska Miljöinstitutet IVL, 2009).

Förmynderiet slår också fel när Linköpingspolitikerna vill få oss att handla mer ”etiskt och rättvist” genom att köpa produkter från LO-fackens och Svenska kyrkans varumärke Fairtrade. Det gynnar inte kampen mot fattigdomen, tvärtom.

Produktionen är dyr, ineffektiv och hårt kritiserad av seriösa granskare (se exempelvis uppmärksammade forskningsrapporter från University of London 2014, eller från Lunds Universitet, SLU och AgriFood Economics Centre 2009).

Småskaligheten och de reglerade priserna inom Fairtrades alternativa handelssystem konserverar redan utsatta sociala och ekonomiska förhållanden. Jordbruksarbetare anslutna till Fairtrade har inte bättre lön och arbetsvillkor än andra inom samma region, ofta är deras villkor till och med sämre.

Det garanterade minimipriset gör att mekanismen för utbud och efterfrågan sätts ur spel, vilket leder till kostsam överproduktion av bland annat Fairtradeodlat kaffe. Det mesta tvingas organisationens certifierade bönder faktiskt dumpa på den vanliga marknaden, vilket i sin tur försämrar möjligheterna för reguljära kaffeodlare att klara sig. Etiskt? Rättvist?

Hur den borgerliga alliansen med Moderaterna i spetsen kunde göra Linköping till en officiell ”Fairtrade city” 2009 framstår som gåtfullt. Antagligen lät det mest som en godhjärtad och kreddig grej, alla nickade välvilligt runt sammanträdesbordet och Paul Lindvall orkade varken faktakolla eller ta debatten. Kanske.

Omständigheterna spelar föga roll. En idéburen liberal politiker hade aldrig accepterat konceptet ändå, utan reagerat principiellt instinktivt mot själva tanken att kommunen ska skriva fredliga och skötsamma människor på näsan om hur de bör äta, dricka och i övrigt leva sina liv.

Politiker och byråkrater besitter ingen gudagiven allvishet som ger dem rätten att intervenera hur som helst på alla möjliga områden i tillvaron. Offentlig makt måste brukas vaksamt, försiktigt och ödmjukt. Risken att något går snett och åtskilligt elände följer är annars överhängande (vilket också makarna Myrdals respektlösa sociala ingenjörsexperimenterande visade).

Att hyggligt administrera och utveckla den kommunala kärnverksamheten är en nog så komplicerad och ansvarsfull uppgift. Stanna vid den.

Befria stränderna!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 3/9:Corren.

Redan de gamla forntidssvenskarna föredrog strandnära boplatser. Inga konstigheter. Hav, sjöar eller om det så bara är en ringlande bäck. Lockelsen att sätta bo vid sådana miljöer förblir obruten.

Sverige är synnerligen lyckligt lottat ur den aspekten. Vårt land är relativt glesbefolkat och har närmare 100 000 sjöar som är över en hektar. Det motsvarar totalt 40 000 kvadratkilometer vatten, eller ungefär 10 procent av nationens areal.

Den sammanlagda strandlinjen, inkluderat havskusterna, är 386 000 kilometer. En fantastisk naturresurs. Svenska folket har underbara platser vid vatten i överflöd, praktiskt taget. Vilka möjligheter! Som tyvärr har förstörts genom politikertillverkade statliga regler, vilka i sitt överambitiösa syfte att värna naturen motat bort människorna från den och lagt en död hand över byggandet vid stränderna.

Enorma områden av attraktiv tomtmark slumrar därför under sly och snår. En ren tragedi som bland annat försvårat glesbygdskommunernas chanser att utnyttja sina komparativa fördelar gentemot städerna. Förutom att det gör Sverige tristare och sänker livskvaliteten.

Den som drömmer om att uppföra ett hus vid en trevlig sjö kan i princip bara glömma det. Det gäller även om sjön skulle vara otrevlig, igenväxt av vass och belägen i avlägsna öde trakter. Alternativet är trötta ut sig till kropp och själ i försöken att få dispens. Den sovjetliknande njetkulturen hos regelverkets tillsynsmän är inte att leka med.

2009 lättade riksdagen lite på de hårda bestämmelserna. Jubel i landsorten! Nu skulle det bli enklare att få byggnadstillstånd vid glesbygdens stränder. Resultatet? En besvikelse.

Reformen stupade på byråkratiskt motstånd inom länsstyrelserna som håller strängt i avslagsstämpeln. Regeringen har dock inte gett upp, utan vill undanta mindre sjöar och vattendrag från strandskyddet. En mindre rigid lagstiftning utlovas också i det valmanifest som Alliansen presenterade i måndags. Lovande.

Men länsstyrelserna har rest ragg och stretar fortfarande emot. En katalogaria av alarmistiska miljöskäl anförs. Det är som om en grön kollaps väntade runt hörnet med flexiblare regler. Utifrån den argumentationen vore det väl bäst om Sverige utanför storstadsregionerna förvandlades till ett enda stort musealt naturreservat, en folktom vildmark utan någon mänsklig aktivitet alls som sliter på miljön.

Riskerna av det utmålade exploateringshotet förfaller milt sagt överdrivna. Ty vi lider ingen direkt brist på natur. Endast cirka 7 procent av Sveriges yta är uppodlad.

Måhända handlar länsstyrelsernas nitiska miljöomsorg mer om rädslan att förlora makt och institutionell prestige, inget ovanligt när ingrodda byråkratier utsätts för reformtryck. Det mest optimala vore faktiskt att skrota rubbet av dagens strandskyddslagstiftning.

Staten bör enbart fridlysa strandområden som på goda grunder anses särskilt känsliga och släppa resten. Principen skulle alltså växlas från att generellt förbjuda människor att bygga och bo vid vatten, till att generellt välkomna människor att göra det. Med 386 000 kilometer stränder behöver vi inte ransonera det privilegiet.

Jag saknar mitt sopnedkast

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 12/2:Corren.

Jag hade ett sopnedkast. En förträffligt bekväm uppfinning. Några korta steg utanför ytterdörren i trapphuset bara, öppna en lucka i väggen och låta det mörka hålet sluka skräppåsen. Sen var det inte mycket mer med det. Ack, en sorglös tid. En dag var sopnedkastet plötsligt stängt, låst, obrukbart.

Bostadsrättsföreningen i staden där jag då bodde hade infört ett nytt reglemente. Vi anmodades nu att finfördela våra sopor och traska hela vägen ut på gården med det noggrant sorterade avfallet till en ”miljöstation”.

Det var ett träskjul med olika kärl för färgat och ofärgat glas, papper, kartonger, plast, konservburkar, matrester and you name it. Jag hatade stället. Det stank förskräckligt, det surrade av flugor, råttor gömde sig i hörnen. Men vad göra?

Detta hände sig under 90-talets slut när återvinning, kretsloppssamhälle och sopsortering var som budord huggna i Mose stentavlor. Statsminister Göran Persson förkunnade att han skulle bygga ”det gröna folkhemmet” och ve den som ifrågasatte rättfärdigheten i skräp- och avfallspysslet, denna kollektiva vardagshobby som påbjöds de svenska hushållen.

Själv saknade jag mitt sopnedkast. Det kändes inte direkt som den moderna civilisationens krön att behöva sortera gamla mjölkpaket och kompostera överbliven spagetti. Jag fann hela hanteringen motbjudande, i synnerhet all den beskäftiga moralism som osade kring avfallsrörelsen. Och hur var det med miljönyttan, egentligen?

Den är praktiskt taget noll! Budskapet från Valfrid Paulsson, Naturvårdsverkets grand old man och Håll Sverige rents tidigare ordförande, briserade som en bomb i februari 2003. ”Det gör ont när man ser gamla människor pliktskyldigast komma släpande i snömodden med sina rullatorer lastade med förpackningar till återvinningsstationerna”, skrev han på DN Debatt.

Valfrid Paulsson dömde ut det mesta av sopsorteringsverksamheten som rena geschäftet och direkt skadligt för det seriösa miljöengagemangets trovärdighet. Ur såväl ekologiskt som samhällsekonomiskt perspektiv var det mycket bättre att elda upp hushållens sopberg av matrester och engångsförpackningar. Det gällde även glas, plast och plåtburkar.

Effektivast var nämligen att genom förbränning omvandla avfallets energiinnehåll till fjärrvärme och elkraft. Snacka om att svära i kyrkan. Den kätterske miljökändisen Valfrid Paulsson mötte ett slagregn av fördömanden.

Till och med brittiska tidningen The Times noterade hur det stormade i den blågula ankdammen och kommenterade syrligt: ”Reaktionerna visar att trossatsen om sopsortering inte har något med ekonomi eller resurshantering att göra. Det handlar mera om att predika en personlig moralkod”.

Dryga decenniet senare läser jag i Dagens Samhälle att utvecklingen faktiskt börjar gå Valfrid Paulssons väg. Återvinningen nådde sin topp 2008 och tappar mark. Istället används allt mera sopor som billigt och lönsamt bränsle i kommunernas fjärrvärmeverk. Det eldas även friskt med sådant avfall som sorterats. Okej. Kan jag då äntligen få tillbaka mitt kära sopnedkast igen, tack?

Spola inte bort vattenkraften

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 13/11:Corren.

I Sverige kommer 90 procent av elproduktionen från kärnkraft och vattenkraft. Effektivt, leveranssäkert, ekonomiskt konkurrensmässigt och detta till priset av i stort sett inga klimatfarliga koldioxidutsläpp alls. Fantastiskt, va?

Tacka tidigare generationers kloka beslutsfattare för det. I början av 1900-talet inleddes en storsatsning på vattenkraftsbyggen för att tillgodose vårt framgångsrika näringslivs behov av bra och billig energi.

Några decennier senare kompletterades basen i elförsörjningen med det svenska kärnkraftsprogrammet, bland annat för att bryta beroendet av importerad olja och kol. Sverige, som varit ett pionjärland inom vattenkraft, blev nu också en världsledande nation på den fredliga atomteknologins område.

Stolta och nöjda? Icke. Plötsligt slogs den politiska enigheten om utvecklingen av vårt goda energisystem sönder under 70-talet. Främst Centern, då största borgerliga parti, drabbades av en närmast religiöst färgad mani om kärnkraftens absoluta förkastlighet, en växande opinion inom Socialdemokraterna likaså.

Följderna är bittert kända: regeringskris, partipolitisk grälsjuka, en snurrig folkomröstning med tre avvecklingslinjer, ständigt motstridiga besked och en lång period av osäkerhet kring kärnkraftens framtid som Sverige lider av än i denna dag. Som sur grädde på det politiska moset riskerar nu även vattenkraften att äventyras.

Bakgrunden är ett EU-direktiv från Bryssel som det C-styrda Miljödepartementet låtit underkasta sig. EU kräver striktare regler för vattenkraftens ekologiska påverkan, det handlar om utökat skydd för växt- och djurliv. Det kan låta utmärkt.

Men i Miljödepartementets så kallade Vattenverksamhetsutredning föreslås så radikalt långtgående åtgärder att hela branschen hamnar i gungning. Gamla tillstånd och miljödomar ska rivas upp.

I princip samtliga Sveriges över 3700 vattenkraftverk och dammar, stora som små, måste fullständigt prövas på nytt mot miljöbalkens och EU-rättens lagstiftning. Och då utifrån en retroaktiv konsekvensanalys av befintliga kraftverks inverkan på en jungfrulig miljö som inte existerat på kanske 100 år!

Det blir en byråkratisk och juridisk apparat utan dess motstycke att tröska igenom. Hur stora måste kraftanläggningarnas ombyggnader bli för att nya tillstånd ska ges? Till vilka belopp?

Utredningen, som miljöminister Lena Ek är ansvarig för, saknar bisarrt nog en helhetssyn gällande den totala samhälls- och miljönyttan av kalaset. Exempelvis hänsyn till klimatmålen, vattenkraftens lönsamhet, elpriset, påfrestningarna för näringsliv och statsbudget, etc.

Från kraftbolagens sida befarar man att en elproduktion motsvarade upp till två svenska kärnkraftsreaktorer kommer att slås ut, om det revolutionära förslaget görs till verklighet.

Den biologiska mångfalden ska värnas. Men det måste ju ske på ett smart och rimligt sätt som inte drar proppen ur kraftverksdammarna och släcker ljuset i Sverige. Det räcker med farsen kring kärnkraften. Återställ förnuftet.

Klimatinvestera för framtiden

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 23/10:Corren.

Nu är det klart! Storbritannien satsar på ny, fräsch kärnkraftsteknik. Två reaktorer ska byggas i sydvästra England med planerad driftstart 2023. Det är en viktig investering för att både säkra energibehovet och reducera koldioxidutsläppen.

Storbritannien framstår därmed som ett föredöme i Europa, särskilt i jämförelse med Tyskland som gått åt motsatt håll.

Efter Fukushimakatastrofen i Japan 2011 beslutade förbundskansler Angela Merkel att i panikpopulistisk anda att stänga alla tyska reaktorer till 2021. Trots att risken för den förödande kombination av jordbävning och tsunami som slog sönder Fukushima knappast är direkt överhängande i Kontinentaleuropa.

Istället tvingas tyskarna till omfattade skattesubventioner av lågproduktiva, alternativa energikällor som sol- och vindkraft. Samt att förlita sig på klimatförstörande fossilförbränning. Resultatet är så skyhöga energipriser att ”elfattigdom” blivit ett begrepp bland många vanliga tyskar.

Storbritanniens eller Tysklands väg, vilken väljer Sverige? Socialdemokraterna har nyckeln.

Det är snart dags att pensionera de gamla svenska 70-talsreaktorerna och ersätta dem med bättre, effektivare och modernare motsvarigheter. Tack vare Centern tillnyktring har Alliansen kunnat öppna möjligheten för detta. Bland andra Vattenfall är intresserade av att bygga.

Men vem vågar sig på tunga investeringar i kärnkraft när ingen vet hur det politiska läget är nästa mandatperiod? Då kan Stefan Löfven vara statsminister i en koalition med Miljöpartiet och Vänsterpartiet som pressat S att följa det tyska exemplet. Alliansen har också vällustigt slagit mynt av hotet i debatten.

Löfven vill desarmera den för honom besvärliga frågan genom att förslå en blocköverskridande överenskommelse om energipolitiken. Hittills är det kalla handen från borgerlighetens sida.

Valtaktiskt har man ju mer att vinna på att skrämma väljarna med konsekvenserna av de rödgrönas avvecklingsfundamentalism och chockhöjda energiskatter. Dessutom är arbetarrörelsen splittrad, vilket ben S egentligen står på i kärnkraftsfrågan är svårt att få något vettigt svar på.

Men varför inte sätta nationens intresse i första rummet och syna Löfvens kort? Ansvar för Sverige kräver att vi inte blir ett nytt Tyskland, om olyckan skulle vara framme. Vi behöver en långsiktig, klimatsmart, säker och ekonomiskt hållbar energiproduktion.

Finns chansen att S kan gå med på nya reaktorer? Löfven är själv övertygad kärnkraftsvän, han skulle få stöd av LO och sannolikt åtskilliga realistiskt tänkande gråsossar ute i partidistrikten. Ett blocköverskridande beslut mellan Alliansen och S skulle ge en bedövande parlamentarisk majoritet åt kärnkraften, MP och V hade blivit isolerade och oskadliggjorda.

För välfärdens, sysselsättningens, klimatets och framtidens skull: försök!

Säkra Östgötaslättens pärla

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 30/8:Corren.

”Skönheten i för och sig är ett gott, emedan den stegrar vår livskänsla och mångfaldigar våra glädjeämnen”, menade Ellen Key.

Hon var en av förra sekelskiftets tongivande gestalter på den svenska intellektuella scenen. Stridbar författare, humanist, pedagog och feminist. I dag kanske mest ihågkommen som hatad av August Strindberg (nidporträttet under namnet Hanna Paj i Svarta fanor är klassiskt) och för sina då mycket radikala, antiauktoritära tankar om barnuppfostran.

Men en annan av hennes bärande idéer kretsade kring skönhetens betydelse för människans utveckling och mentala välbefinnande. Det sköna fick inte bli någon lyx för enbart besuttna.

Tvärtom borde skönhetens estetiska värden vara ett samhälleligt ansvar att befrämja, göras tillgängliga för alla, en rättighet som kunde bidra till att förädla vår syn på tillvaron och göra oss mer harmoniska.

Ellen Key levde efter samma principer som hon lärde. 1910 lät hon uppföra ett bedårande vackert hem på Omberg, vid Vätterns strand. Key valde platsen med stor omsorg, hon ansåg den vara naturskönast i Sverige.

Även hennes nära vän, målarprinsen Eugen, hänfördes av Omberg som han lät vara motiv i flera konstverk. ”Här ser man himmelen så stor som den är och allt ljus strömmar ner över jorden”, förklarade han lyriskt om Östgötaslättens pärla.

Omberg är också flitigt förekommande i konstnären John Bauers målningar, den förtrollande urskogsstämning som gjorde honom så berömd hämtades härifrån.

Ombergs slösaktiga natur- och artrikedom gör den tveklöst till en sällsamt fascinerade oas, unik för landet. Att låta sig omslutas av dess famn, vandra längs gåtfulla stigar till legendomsusade forntidsborgar och njuta av växtlighetens praktfulla mosaik är en sinnlig, ja närmast majestätisk upplevelse.

Kungligt på Omberg blir det också rent bokstavligen den 3 september. Carl XVI Gustav firar 40 år på tronen med en eriksgata genom riket och kommer då på besök. Vore inte det ett utmärkt tillfälle till att ånyo resa kravet på att Omberg borde upphöjas till nationalpark?

Förre landshövdingen Björn Eriksson drev länge och ihärdigt frågan, östgötska riksdagsledamöter har skrivit återkommande motioner i ämnet, senast förra året. Förgäves.

På underliga grunder har Naturvårdsverket visat kallsinne, man hävdar att Omberg är för litet och att naturen inte är av tillräckligt ursprunglig karaktär. Nog är det märkligt byråkratiskt stelbent.

Egentligen tycks det vara en ganska lätt match. Staten äger ju redan Omberg genom sitt bolag Sveaskog, som gjort det till en ekopark för naturturism. Det finns dock en risk för ovarsam exploatering, eftersom skyddet inte är tillräckligt starkt.

Om Omberg däremot fick status som nationalpark skärps restriktionerna betydligt, vilket garanterar att området bevaras intakt även för framtida generationer. Ellen Key visste vad hon talade om. Vi behöver skönhet för att må bra, lyckligtvis finns Omberg för alla att ta del av. Säkra denna naturskatt!

Politikerna hoppas, du betalar

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 16/8:Corren.

”Utvärderingar visar att programmet har små eller omätbara effekter… För många av de granskade insatserna kan inga som helst positiva effekter påvisas”.

Orden är från rapporten Bonde söker bidrag, som Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi (ESO) offentliggjorde den 5 augusti. ESO skärskådade det svenska landsbygdsprogrammet som kostat Sveriges och EU:s skattebetalare 36 miljarder kronor perioden 2007-2013 och kunde alltså konstatera att nyttan var i princip noll.

Bara en dryg vecka senare, i onsdags, höll Centerns partiledare Annie Lööf sitt sommartal i Stockholm och förkunnade, totalt ogenerat:

”Ett av verktygen för att skapa fler jobb och tillväxt i hela landet heter Landsbygdsprogrammet… Det har stärkt vårt jordbruks konkurrenskraft och det har skapat jobb. Min och Centerpartiets ambition är att nivån på programmet under de kommande sju åren ska vara den samma som i dag.”

Rimligen kan inte Annie Lööf undgått ESO:s förintande kritik. I annat fall är väl det minsta vi kan begära att hon informerat sig om den. Ändå denna lovsång till ett av oberoende forskare precis utdömt 36-miljardershaveri, som hon därtill vill ska rulla vidare i lika stor omfattning.

Häpnadsväckande. Lööf borde fundera lite över vad Milton Friedman, nobelpristagare i ekonomi 1976, en gång sa: ”Det är ett stort misstag att bedöma politiska beslut och program i enlighet med deras intentioner istället för deras resultat.”

Tyvärr är sådana misstag inte ovanliga i politiken. Ta det statliga svenska biståndet nu som pågått i över 50 år. En procent av BNP satsar vi på att hjälpa mindre lyckligt lottade människor i utvecklingsländerna. Enbart 2013 är anslaget 38 miljarder kronor. Motiven må vara oklanderliga, fast hur effektivt används pengarna?

Även om biståndsminister Gunilla Carlsson (M) stramat upp hanteringen och krävt tuffare kontroller, lämnar granskningen av de faktiska resultaten fortfarande mycket övrigt att önska. Nog är det anmärkningsvärt.

I synnerhet som senare decenniers forskning pekar på att traditionell fattigdomsbekämpning av SIDA-snitt ofta inte gör någon märkbar skillnad. Eller rent av är kontraproduktiv.

Missgreppen inom den globala miljöpolitiken är ett annat exempel. I gårdagens Expressen skrev Bjørn Lomborg, professor vid Copenhagen Business School, att EU i alarmistisk anda satsar hundratals miljarder kronor varje år på sakligt sett tveksamma gröna energiprojekt.

Syftet är att komma till rätta med klimatproblemen. De vetenskapliga beläggen visar dock enligt Lomborg att vi slösar bort ”enorma belopp på att åstadkomma nästan ingenting”.

Varför blir det så här? Politiska reformer är vanligen ideologidrivna. Stora resurser investeras, mycket prestige står på spel. Man vill göra gott, visa handlingskraft, få erkännande, vinna nytt förtroende vid makten.

Utvärderingar om att älsklingsreformen slagit fel blir då ett hot. Hellre än att korrigera kursen föredrar man att tro och hoppas i det längsta. Ungefär som Annie Lööf. Notan betalar ju ändå någon annan.

Värna naturen, bo i staden!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 30/7:Corren.

Det sägs ofta att svenskarna är ett naturälskande folk. Särskilt under denna ljuva sommartid är det lätt att förstå varför. Man tar bilen ut från stadens asfaltsdjungel, lämnar de trafiktunga allfartsvägarna och möts av bedårande vyer.

Frodigt grönskande landskap, böljande ängar, solglittrande sjövikar, här och där klassiskt faluröda stugor med vita knutar. Att ströva längs stigar bland fågelsång och susande trädkronor är en härligt avkopplande upplevelse. Harmoni och lugn, en vederkvickelse för själen.

Ändå är det allt färre som har lust att husera i landsbygdens pittoreska stugor, annat än som rekreation på fritiden. Naturen är trevlig att besöka, men bo och verka i den? Trenden talar sitt tydliga språk och har så gjort i Sverige sedan 1900-talets början. Natursvärmeriet till trots, det är stadsmiljön vi i praktiken föredrar.

Urbaniseringen accelererade kraftigt efter andra världskriget och någon avmattning finns inte i sikte. Tvärtom. Enligt SCB sker 70 procent av befolkningstillväxten i de tre storstadslänen (Stockholm, Göteborg och Malmö), medan glesbygdskommunerna stadigt töms på unga vuxna, i synnerhet kvinnor.

Inte sällan är det populärt bland politiker och andra tyckare att beklaga denna process. Under parollen ”Hela Sverige ska leva” har det i decennier satsats hundratals miljarder skattekronor på olika regionalpolitiska stödprogram i avsikt att försöka vända, eller åtminstone bromsa, urbaniseringstrycket.

För den som är intresserad finns en katalog av utvärderingar (från ESO, Nutek, med flera) över vilka framgångar som nåtts: inga. Vi kunde lika gärna eldat upp pengarna, insatserna saknar bestående effekter. Inflyttningen till de större städerna, som Linköping, pågår i oförminskad takt.

Det är inte ett unikt svenskt särdrag. Samma fenomen kan beskådas i hela den globaliserade världen. Numera bor fler av jordklotets befolkning i städer än på landsbygden. Enligt en FN-prognos kommer 70 procent av världens människor ha lämnat landet bakom sig år 2050. Något att sörja?

Inte alls. Som den amerikanska Harvardekonomen Edward Glaeser konstaterat är korrelationen närmast perfekt mellan urbanisering och ökat välstånd bland alla världens länder.

Städerna ger generellt sett bättre livskvalitet i form av utbildning, arbete, inkomster, kontakter, social samvaro och kulturutbud. Urbaniseringen gör oss rikare, friare och mera välmående. Fler människor som bor tätare gör att resurserna används effektivare och slitaget på miljön dämpas.

Detta i kombination med ett högproduktivt, modernt jordbruk och en globaliserad livsmedelshandel gör att bristen på mat (detta historiska gissel för mänskligheten) i princip tillhör den gamla onda tiden. Där svält ännu förekommer är i lågproduktiva landsbygdsekonomier med svagt utvecklade marknader och odemokratiska politiska system.

Visst är det skönt att visats ute i naturen. Men det är tack vare urbaniseringen som människans miljöskadande verksamhet kan reduceras, så att även framtida generationer får möjligheten att njuta av det vackra sommarlandskapets rogivande scenerier.

Osund biogas i Linköping

Publicerad den av
Svara

Ledarkommentar i Östgöta Correspondenten (3/8) om det expanderande privata företaget Swedish Biogas International, startat och drivet av kommunala Tekniska verkens vd Stig Holm:

Att satsa på biogas är utmärkt. Som alternativt bränsle är det bättre än exempelvis etanol. Biogas tillverkas av avloppsslam och livsmedelsavfall, vars nytta i övrigt är noll. Etanol tillverkas däremot av grödor och tenderar därmed stjäla utrymme från livsmedelsproduktion.

Men ska det satsas, ska det satsas med ekonomiskt och affärsmässigt sunda metoder. Så kan knappast sägas vara fallet med Swedish Biogas International– ett privat bolag som i praktiken byggt hela sin verksamhet med Linköpingsbornas skattepengar som riskkapital.

Det är tekniken som utvecklats i kommunala Tekniska verken som Swedish Biogas International nu skördar framgångar på. En teknik som Tekniska verkens vd Stig Holm exploaterat vid sidan av sin offentliga verksamhet – och detta med politiskt tillstånd.

Följden blir inte bara att andra aktörer trängs ut i illojal konkurrens. Det fläckar även Linköping som en kommun där man inte är främmande för något som liknar vänskapskorruption.