Kategoriarkiv: Miljö

Ett älskat sommarsurr

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 4/6:

Det brummar kramgott om humlan. Folke Isaksson liknade den vid en ”mumlande liten björn” med ”sjungande motor” i en vacker dikt från 50-talet och skrev: ”Flärdlös och luden bugar han över örternas rad / dricker sin mjölk och tackar, / hänger i blommans juver / Samlare, läckergom, liten tok / under blåklockans kjol”.

Beppe Wolgers hade sådan fäbless för humlor att det blev ett signum. Han klappade en humla på ryggen i ett legendariskt (självironiskt) revynummer och gjorde det även i den underbara filmen Dunderklumpen, där en till Jämtland vilseflugen humla från Skåne hjälper Beppe att hitta sonen Jens som är ute på äventyr i sommarnatten.

Bland insekterna är inga så populära som humlorna. De är våra bins mer sympatiska släktingar, närmast folkkära med sin mjuka päls och gemytligt, fridsamma framtoning. Samtidigt är de mycket flitiga arbetare som svarar för en avsevärd insats i pollineringen av nyttoväxter och vilda blommor.

I den fascinerande boken om deras värld, Humlor i Sverige av Bo Mossberg och Björn Cederberg (Bonnier Fakta 2012), läser jag att finns 40 olika svenska arter – exempelvis haghumlan (vanlig i odlingsbygderna), jordsnylthumlan (utbredd i hela landet) och tundrahumlan (håller till i Lapplandsfjällen).

Därutöver har det funnits ytterligare tre arter, bland annat frukthumlan som siktades för länge sedan i Åtvidaberg år 1911, men de räknas numera som utdöda.

Dessvärre lever flera av dagens kvarvarande arter under allvarligt tilltagande hot om att också försvinna. I likhet med bina och andra pollinerande insekter jorden runt har antalet humlor på senare tid minskat oroväckande.

Tala om kulturskymning i vid bemärkelse om vi inte förmår att hejda och vända den negativa utvecklingen. Naturen blir fattigare, vår tillvaro gråare, skördarna av frukt och grönt viker. Betänk att ungefär en tredjedel av den odlade livsmedelsproduktionen är beroende av pollinering.

En orsak till att humlor och bin blivit färre uppges vara det moderna jordbruket, som trots sina många välsignelser i övrigt medfört att markerna inte har samma variation av växter, blommor och ogräs. Det torde dock kunna åtgärdas genom uppmuntran till bevarande och återskapande av biologiska mångfaldsmiljöer som humlor gillar i kantzoner av åkrar, dikesrenar längs vägar, et cetera.

Enligt forskarna kan visserligen svärmar av små radiostyrda drönare i framtiden ersätta pollinerande insekter. Men vem vill klappa en robothumla på ryggen?

Beppe Wolgers, humlepoet.

Far och flyg, flygskatt

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 1/6:

Är Miljöpartiet nöjda? Flygskatten som infördes av den rödgröna regeringen i april har redan fått skarp effekt. Norwegian lägger ner två linjer mellan Stockholm och USA (Oakland-San Francisco samt Las Vegas). Samma bolag uppges också överväga att lägga ner sin flygtrafik mellan huvudstaden och Skellefteå.

Med de låga marginalerna i en hårt konkurrensutsatt bransch slår flygskatten mot lönsamheten. Även SAS, sedan tidigare pressad av förluster, kommer att se över sina destinationer i ljuset av den nya pålagan.

Överhuvudtaget artar sig vårt land nu till en marknad som flygbolagen inte finner det lika värt att satsa på, menar Sydbanks flyganalytiker Jacob Pedersen: ”Skatten innebär att det blir mindre attraktivt att flyga till och från Sverige och den riskerar att leda till att vissa verksamheter som annars skulle kommit till Sverige inte gör det” (DN 31/5).

Själv spår han att Danmark, utan flygskatt, tar över många rutter. Med Miljöpartiets vallöfte om att höja flygskatten ännu mer är väl då danskarna bara att gratulera. För vår del är konsekvenserna för vanliga människors rörlighet, för turismen och näringslivet inte så roliga dock. Ett pris som emellertid måste betalas när det handlar om att rädda jordens klimat.

Så lyder motargumentet. Det är populärt i debatten att skuldbelägga flygresandet som en farlig växthusbov. Inget snack om att vi ska ta klimatfrågan på allvar. Men bullrande alarmism i förening med kostsamma symbolåtgärder tjänar föga till, utan tenderar snarare att bli kontraproduktivt för det aldrig så goda syftet.

Att Miljöpartiet förlorat mycket av sitt förtroendekapital i väljarkårens ögon kan ses som ett tecken på det. Går det ens med den bästa vilja att ta flygskatten som ett seriöst exempel på meningsfull miljöpolitik?

Sverige har bland de lägsta koldioxidutsläppen per capita i den industrialiserade världen, detta tack vare att vår energisektor med kärnkraft och vattenkraft i stort sett är helt fri från växthusgaser. Sveriges andel av de globala koldioxidutsläppen är 0,1 procent.

Av den siffran svarar det svenska flygets utsläpp för cirka 5 procent, i det vidare perspektivet knappt mätbart alltså. Lägg till detta en teknikutveckling som i likhet med bilarna gör flygplanen allt bränslesnålare och miljövänligare.

Är det konstigt att expertinstanser som Konjunkturinstitutet konstaterat flygskattens miljönytta som obefintlig? Ändå har Miljöpartiet drivit igenom den. Vilket bidrag ger det, annat till att försämra kommunikationsmöjligheterna i ett land med långa avstånd, beläget i norra Europas utkant.

Ett hav utan torsk

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 3/5:

Allas vår Charles Emil Hagdahl skriver i Kokkonsten som vetenskap och konst, denna kulinariska bibel från 1879: ”Man har sagt, att torsken är en af jordens vigtigaste hafsfiskar och den, som man sedan 300 år oafbrutet förföljer, för hvars skull folken fört blodiga krig, den af hvilken årligen fångas 600 millioner exemplar, men som lika fullt trotsar detta hejdlösa utrotningskrig, alldenstund hans otroliga fruktsamhet hittills alltid fylt de luckor, som till följd af menniskans rofgirighet uppstått i hans oräkneliga stim”.

Idag har emellertid den mänskliga glupskheten överstigit till och med torskens aktningsvärda fortplantningskrafter. I Östersjön är beståndet hotande nära att kollapsa.

De senaste tjugo årens frenetiska bottentrålande är den värsta boven. Redan på 90-talet talades det om att mer selektiva fiskeredskap borde användas. Tyvärr skedde inget, trots varningstecken på vad den omfattande trålningen riskerade medföra. Nu är vi där.

Fångstvolymerna krymper och balansen i ekosystemet är på väg att allvarligt rubbas. Torsken är Östersjöns största och viktigaste rovfisk, men har blivit allt mindre och svagare. Det hårda fisketrycket stressar den till att bli könsmogen tidigare. Torsken klarar därför inte att följa födan och växa sig så stor som förr. Som matfisk duger den knappt längre, utan mals för det mesta ner till fiskmjöl!

Uppenbart är att denna lika ohållbara som oansvariga hantering inte längre kan fortsätta. Vi kan snart stå inför en situation med ett hav utan torsk. Östersjövarianten är nämligen unikt genetiskt anpassad till det bräckta vattnet och kan inte ersättas.

Försvinner resterna av dagens klena bestånd, ja då är beståndet borta. Charles Emil Hagdahl skulle väl aldrig kunna tänka sig en sådan verklighet, men vi är oundvikligen tvingade att göra det.

Från forskarhåll pekas på nödvändigheten av ett förbud mot bottentrålning som ett första steg mot återhämtning. Stiftelsen BalticSea2020 har på nätet startat ett upprop för att S/MP-regeringen ska hörsamma det kravet och har hittills samlat in över 50 000 namn.

Men som moderatpolitikerna Sofia Arkelsten, Isabella Hökmark och Niklas Wykman nyligen skrev i SvD (1/4) räcker det inte att Sverige ensidigt stoppar bottentrålningen för att rädda torsken. Ska ett förbud få någon effekt måste länderna kring Östersjön förmå EU att agera och skärpa sin fiskepolitik.

Larmet går. Den kortsiktiga rovgirigheten måste upphöra.

Kylan är skattekosing

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 13/3:

En svala gör ingen sommar, men växthuseffekten gör definitivt en bister vinter. Vi som föredrar att slippa hårda minusgrader är måhända besvikna på att den omtalade globala uppvärmningen inte levererat ett mildare väder sista tiden. Men det har den. Över polartrakterna. Konsekvensen blir att temperaturen faller på våra breddgrader.

Det kan låta underligt, fast är inte särskilt märkligt. Egentligen ska polarvirveln – de starka cirkulära vindarna som omger Arktis – hållas på plats genom en jetström av varm luft från ekvatorn. Men eftersom atmosfären högt ovan nordpolsområdet tenderat att bli varmare har ordningen störts.

Polarvirveln försvagas, splittras och vindarna skickar iväg massor av otrevlig kalluft söderut. Det har vi ju inte bara märkt in på skinnet direkt lekamligen senaste månaden. Svider i plånboken gör det också.

Köldknäppen under februari resulterade i det högsta elpriset per kilowattimme (kWh) på flera år. I snitt en 32-procentig ökning jämfört med samma period i fjol. Den som har rörligt pris får alltså en tuffare räkning i brevlådan. Att vintern förvärras och hushållskassan tar stryk är två konkreta följder av klimatförändringens elände.

Men regering och riksdag har tyvärr inte gjort det lättare att uthärda situationen. Nästa gång du svär över elnotan, kom ihåg att den till råga på allt är rejält saltad. För drygt 20 år sedan avreglerades elmarknaden. Blev det billigare i kontakten för det?

Man kan nog säga att vi som konsumenter fick ganska mycket tji. Politikerna såg nämligen ett gyllene tillfälle att samtidigt öka pålagorna, vilket de sorglöst fortsatt med år efter år. Idag är mer än hälften av kostnaden på din – medvetet? – svårbegripligt utformade elräkning skatt, ungefär 58 procent.

Som Skattebetalarnas förening påpekar (besök på deras hemsida rekommenderas) motsvarar regeringens senaste skattehöjningar att en normal villaägare tvingas punga ut med en extra tusenlapp årligen framöver.

En del av elskatten är dessutom ren subvention åt kraftbolagen, därför att politikerna beslutat gynna vissa specifika energislag (vid det här laget även kärn- och vattenkraft) enligt gammal dålig snedvridande marknadsmodell.

När växthuseffekten får polarvirveln att läcka kyla över Sverige tickar elmätaren guld åt denna osköna allians mellan staten och kapitalet, medan vi kunder huttrar och skörtas upp. Även det en sida av klimatproblematiken.

Ska lantbruket knäckas?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 24/11:

Måndag blir något av en ödesdag för svenskt lantbruk. Då ska medlemsländerna i EU försöka samla sig till ett nytt beslut om användningen av glyfosat. I annat fall löper tillståndet, enligt EU:s gällande regelverk, ut den 15 december. Konsekvenserna hotar att bli drakoniska.

Upptäckten av glyfosat gjordes 1970 av kemisten John E Franz. Han blev, med rätta, flerfaldigt prisbelönt. Det är nämligen ett av vår tids viktigaste genombrott. Glyfosat kom att ingå i Roundup, världens nu mest använda ogräsbekämpningsmedel, som har den fantastiska egenskapen att vara lika högeffektivt som det är låggiftigt.

Betydelsen för produktiviteten inom spannmålsodlingen går knappast att överskatta. Men bara ordet ”bekämpningsmedel” klingar illa i många lekmäns öron och glyfosat har blivit närmast synonymt med DDT bland högljudda grönromantiska ekoaktivister som av princip ogillar det moderna lantbruket.

Tyvärr har trendkänsliga politiker låtit sig påverkas. Frankrikes president Macron vill exempelvis helt förbjuda glyfosat. I Sverige, där regeringen inte precis utmärkt sig som de konventionella böndernas bästa vän, är rikets styrande inne på en liknande linje. ”Vi anser att glyfosat ska fasas ut. Det framgår av våra riksdagsmotioner, det är ingen hemlighet”, har miljöminister Karolina Skog (MP) slagit fast (Land Lantbruk 17/11).

Detta är politik som sämst, när fakta och verklighet underordnas ideologiskt kvacksalveri. Det påstås att glyfosat är cancerframkallande, vilket bygger på en omstridd studie av WHO. EU:s livsmedelsorgan och kemikaliemyndighet har emellertid kommit fram till raka motsatsen. Gifthalten medför sådan liten risk för människan att den praktiskt taget är försumbar.

Enbart ett glas vin är mycket farligare i jämförelse, vilket påpekats av molekylärbiologen Annika Svensson: ”När vi dricker alkoholhaltiga drycker utsätter vi oss för en mycket hög giftexponering, ungefär 170 000 gånger större än för bekämpningsmedlet glyfosat – men vi skulle aldrig dricka Roundup!” (Laholms Tidning 25/2 2016).

Men vad hjälper ett sådant argument mot att John E Franz arbetade åt det amerikanska kemibolaget Montesano? Det var samma företag som föresedde USA:s militär med Agent Orange under Vietnamkriget. Alltså måste glyfosat i jordbruket vara väldigt suspekt!

Guilt by association, förstås och utan saklig relevans. Snack i den stilen har ändå gjort att glyfosat fått ett orättvist stigma. Att EU-länderna misslyckats att nå fram till ett förlängt godkännande av glyfosat, beror i icke ringa grad på det fenomen som illustreras av den svenska regeringens hållning.

Å ena sidan säger man att det är viktigt att respektera vetenskapen. Å andra sidan förklarar man att människors oro måste tas på allvar. Enbart oron i sig har tenderat att väga tyngre för politikerna, hur ogrundad den än är. Ty ekolobbyn är påstridig i opinionen och oroliga människor är väljare som röstar. Då är det dessvärre lätt att det nyktrare vetenskapliga perspektivet tar stryk i den politiska kalkylen.

Men till vilket pris! Följderna av ett glyfosatförbud i EU kommer ofrånkomligen att ge fattigare skördar, ett mer arbetskrävande och miljöpåfrestande lantbruk till dramatiskt högre kostnader för bönderna. Spannmålsproducenterna i Sverige och övriga Europa får absurt sämre konkurrensvillkor på den internationella marknaden.

Vansinne, vansinne!

Tänt var det här!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 24/3:

Strax är det dags för Världsnaturfondens globala manifestation Earth hour igen. Under en timme mellan klockan 20.30 och 21.30 på lördag uppmanas vi att mörklägga klotet som en slags solidaritetshandling för mänsklighetens överlevnad och klimatets räddning. Earth Hour har årligen iscensatts sedan 2007 och har bara växt i popularitet.

Självklart ska även Linköping vara med i den internationella nedsläckningskampanjen. Som Corren rapporterat (23/3) kommer bland annat flera kommunala bolag, som Tekniska verken och Lejonfastigheter, att medverka till att ljuset försvinner i vår stad. Men vilka signaler sänder egentligen en sådan blackout?

Det finns skäl att erinra om den syrliga kritik som liberala tankesmedjan Ayn Rand Institute för några år sedan riktade mot Earth Hour:

”Deltagarna tillbringade sextio njutbara minuter i mörker, trygga i kunskapen att de livssparande fördelarna av den industriella civilisationen bara är en strömbrytare bort… Glöm en ynka timme med endast ljuset avslaget. Hur skulle det vara med en jordmånad… Försök tillbringa en månad huttrande i mörkret utan uppvärmning, elektricitet, kylskåp; utan kraftverk eller generatorer; utan några av de arbetsbesparande, tidsbesparande, och därför livsbesparande produkter som industriell energi gör möjliga”.

En ljus, bekväm tillvaro står inte i motsats till miljöhänsyn. Tvärtom. Ju högre utvecklingsnivå, desto rikare förutsättningar får vi att göra jorden till en bättre plats att leva på. Att dra ur kontakten och släcka ner är inget vidare kreativt sätt att skapa förståelse för betydelsen av fortsatta framsteg.

Själv avböjer jag därför att bidra till att göra lördagen svart och håller istället mina lampor positivt tända för alla och envar. Över vår jord ska det vara ljus och värme, som Åge Aleksandersen sjunger i sin fina låt: ”Solen som gick ner i kväll, / den ska skina för dig, kära, / och fågelns frihet ska nog visa väg / och det ska bli / mycket ljus och mycket värme. / Tro och hopp det får du med dig”.

Eller varför inte passa på att även stämma upp i gruppen Triads 80-talsklassiker: ”Tänd ett ljus och låt det brinna / låt aldrig hoppet försvinna / det är mörkt nu / Men det blir ljusare igen / Tänd ett ljus för allt du tror på / för den här planeten vi bor på / Tänd ett ljus för jordens barn”.

För övrigt – betänk att den traditionella kategori som önskar frammana mörkret vanligen inte brukar vilja oss särskilt väl…

Tillbaka till framtiden

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 23/3:

Plötsligt händer det! Strandskyddet kommer förhoppningsvis att luckras upp. Resultatet av den förra Reinfeldtregeringens försök till regelförändring i flexiblare riktning blev ju tyvärr endast en tumme. Kanske kan dagens Löfvenregering lyckas bättre?

Initiativet är dock inte deras. Det är riksdagsmajoritetens. Alliansen och SD har förenat sig i kravet på att strandskyddet måste reformeras ytterligare, vilket i synnerhet är viktigt för att ge landsbygden rimligare utvecklingsvillkor.

Den ansvarige ministern Peter Eriksson (MP) låter nu meddela att han givit Naturvårdsverket uppdraget att göra ”en översyn av strandskyddet på utvalda platser i kommuner med gott om stränder”. Som ett steg åt rätt håll är det bra.

Men mest önskvärt vore om Eriksson skaffade sig en tidsmaskin av märket DeLorean som användes i filmklassikern Back to the Future och hämtade tillbaka de ursprungliga strandskyddsreglerna från 1940-talet. Dessa var inte dumma alls, faktiskt.

Bestämmelsernas bakgrund var att tätorternas expansion, särskilt i Stockholmsregionen, gjorde att byggelsetrycket i strandnära områden ökade. Därmed uppstod ett problem. På vissa ställen fanns legitima intressen av att värna såväl speciella naturvärden, som allmänhetens tillgänglighet till vattnet för bad och rekreation.

Det löstes genom att länsstyrelserna fick möjlighet att efter behov skyddsklassa just sådana strandområden från exploatering. En vettig form av reglering, som dessvärre övergick till att bli vettlös i mitten av gröna vågens 1970-tal.

Då införde politikerna ett totalt strandskydd, som i princip förbjöd ny bebyggelse kring varenda strand i Sverige. Överdriften och rigiditeten i detta beslut är uppenbar om man betänker att hela den svenska strandlinjen längs insjöarna och havskusterna motsvarar 386 000 kilometer!

Särskilt kännbar blev konsekvensen för landsortskommunerna, som fick en avgörande konkurrensfördel gentemot storstäderna kraftigt beskuren. Enorma ytor av attraktiv, naturskön och relativt billig tomtmark tvingades ju under fäfot, en kapitalförstöring av ofattbara dimensioner.

Istället för ha kvar det generella strandskyddet anno 1975 som norm och plottra med diverse kommunspecifika undantagsvarianter (som lätt blir godtyckliga och byråkratitröttande), vore det rationellaste och framtidsdugligaste att återgå till 1940-talets modell med ett selektivt strandskydd av välmotiverat och ändamålsenligt slag.

En bil för Peter Eriksson. DeLorean DMC-12.

Hur kan vi säga nej?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 29/8:Corren.

Senhösten 2009 skickades miljöminister Andreas Carlgren (C) fram för att möta pressen i Rosenbad. Statsrådet deklarerade Clint Eastwoodaktigt att nu var hans ”23 månader av tuff miljögranskning” till ända. Och resultatet?

Tja, det var ju ingen Clintanrulle, trots Carlgrens smått rörande försök att maskera undfallenheten.

Alltså ja till Rysslands begäran att dra en jättelik gasledning genom svensk ekonomisk zon nära Gotland i Östersjön. 200 000 rördelar skulle svetsas ihop från Viborg till Greifswald och förse Tyskland med 55 miljarder kubikmeter gas årligen.

Bakom det kontroversiella projektet: Nord stream. Huvudägare: den ryska energijätten Gazprom.

Starkt kritiska röster höjdes när planerna annonserades. Putinregimen, som redan då med Georgienkriget tydligt visat färgen om sin natur, skulle genom Nord Stream skänkas en oroande jackpott.

Dels sattes Tyskland, ett av EU:s kärnländer och Europas ekonomiska motor, i riskabel beroendeställning till Kreml om rysk gas tilläts spela en avgörande roll för tyskarnas energiförsörjning.

Dels skulle själva gasledningen bli en slags revirmarkör för Ryssland, ett ur Kremls ögon sett legitimerande av Östersjön som del i den ryska geopolitiska ”intressesfären”. Det pekades varnande på att Ryssland uttryckligen betraktade sin energiexport som ett maktpolitiskt instrument i utrikespolitiken.

Men den moderatledda Alliansregeringen duckade och valde formeln att behandla Nord stream som blott ett miljöärende. Andreas Carlgrens ”tuffa” granskning var en charad. I den stund som Nord streams ansökan registrerades i Rosenbad, fanns inget annat alternativ än att vika ner sig.

I den verkliga världen är det dock föga lönt att sjunga med änglarna i klander av Fredrik Reinfeldts ministär. Vad hade lilla Sverige att sätta emot när muskelgrabbarna klampar på?

Vi var en lika utsatt som klent försvarad småstat utan allierade, de facto impotent på stormaktspolitikens och säkerhetsstrategis slagfält om Nord stream. Det var endast för Alliansregeringen att rulla runt och sprattla med benen.

Men vi kunde lärt läxan till nästa gång liknande utmaningar riktades mot väsentliga säkerhetsintressen som berör vår nation och vårt närområde.

Steg ett vore att verkligen inse de kalla realiteter vi har att tampas med.

Steg två vore att ordentligt stärka vår försvarsförmåga i Östersjöregionen och skaffa allierade som kan backa upp oss. Någon tvekan ska icke råda kring vår trovärdighet att hävda vårt lands integritet och beslutsamhet. Räkna inte med några möjligheter att köra över Sverige hur som helst, det kostar att bråka med oss!

Så vad hände?

2016 körs historien i repris. Gazprom vill bygga Nord stream 2. Argumenten mot projektet är samma som 2009, därtill än mer brännande i ljuset av Rysslands överfall på Ukraina och ockupation av Krim.

Baltstaterna i Nato säger sturskt nej till gasledningen. Det uppmanade USA:s vicepresident Joe Biden även Sverige att göra när han var på Stockholmsbesök förra veckan. Moderaterna, idag i opposition, kräver också nej i dramatiska termer.

Okej. Bara en fråga. På vilket sätt är Löfvens regering bättre rustad nu att avvisa Nord stream än Reinfeldts då?

Ekomat är inte bättre

Publicerad den av
Svara

Eko mjölk

Skrivit i Corren 20/7:Corren.

Astrologi är en förvillelse, det är sedan länge belagt. Man kan förstås tycka att det är lite sorgligt om enskilda människor ändå bortser från vetenskapen och väljer att handla efter vad de tror står skrivet i stjärnorna. Men var och en får i det privata bli salig på egen fason, bara det inte inverkar menligt på andra.

En helt annan sak vore dock om politiker skulle titta i horoskop som vägledning för offentliga beslut. Av lätt insedda skäl hade nog väldigt få accepterat tolkningar av himlakroppars rörelsemönster i rymden som grund för vilka lagar allmänheten ska lyda och hur deras skattepengar ska spenderas.

Något liknande skulle faktiskt kunna sägas om vurmen för ekologiska matvaror. Vill enskilda människor på den fria marknaden köpa ekomat i den personliga övertygelsen om att dessa produkter är nyttigare, hälsosammare och miljövänligare, så varför inte? Ingen mår dåligt eller dör av det, tvärtom tycker många att ekomaten smakar godare och ökar deras livskvalitet.

Det är emellertid starkt omstritt huruvida det existerar några klara, objektivt vetenskapliga belägg för ekomatens saliggörande verkan.

Livsmedelsverket har exempelvis inte funnit det ekologiska jordbruket vara bättre än det gängse, vare sig det gäller hälsa eller miljö. Tvärtom menar man i en färsk rapport att det inte går att säga om ”det ena produktionssystemet är överlägset det är andra från miljösynpunkt för någon livsmedelsgrupp”.

Rapportens slutsats togs upp på söndagens DN Debatt av två experter; Torbjörn Fagerström, professor i teoretisk ekologi, och Jens Sundström, docent i växtfysiologi.

Båda är mycket kritiska till att svenska politiker fallit i farstun för ekolobbyns frälsningsbudskap och lockats till att positivt särbehandla denna jordbruksnisch, bland annat genom att låta hundratals miljoner statliga skattekronor regna över ekoproduktionen varje år.

Dessa bidrag ligger bortom det rationellt försvarbara och bör avvecklas, menar Fagerström och Sundström. De framhåller istället betydelsen av det konventionellt vetenskapsbaserade jordbruket – ”en dynamisk, högteknologisk och kunskapsintensiv bransch som har framtiden för sig”.

Bland Östergötlands kommuner är det populärt att satsa invånarnas skattepengar på upphandling av dyrare ekoprodukter. Från makthavarhåll i Linköping har käckt förkunnats en stegrad ambitionsgrad till och med.

Målet för 2106 är att 28-30 procent av kommunens livsmedelsinköp ska vara ekologiskt mot förra årets 24,48 procent (Corren 4/6). Vän av förnuft, upplysning och hushållning av offentliga medel skulle nog snarare hävda att noll procent är rimligare.

Fåfänga gröna drömmar

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 13/4:Corren.

Att ekomat väcker heta känslor står helt klart. I måndagens Corren berättades om nätdebattören David Appelgren som brinner för ekologisk livsmedelsproduktion.

Han lever berömligt nog som han lär, och har flyttat från Norrköping till det natursköna Omberg för att driva en småskalig, självförsörjande gård enligt den progressivt gröna konstens alla regler. Det har fungerat så utmärkt att han fått ett överskott att sälja till hugade kunder.

Men när David Appelgren engagerades av LRF Media som jordbruksbloggare på deras sajt blev det rabalder. Appelgren kickades kvickt. Tydligen tyckte LRF-kretsen att hans ekologiska evangelium var alltför magstarkt.

”Det var många inom LRF, och jag var en av dem, som blev provocerade av det ekologiska och traditionella beskrevs utifrån ett väldigt svartvitt perspektiv”, förklarar Peter Borring som är LRF:s regionordförande i Östergötland.

Vad ska man tro? Är LRF en trögtänkt surdeg till ludditisk organisation som har svårt att acceptera den nya tidens bud om ett naturligare, nyttigare och miljövänligare jordbruk?

”Det är ett jätteproblem att inte fler ställer om till ekologiskt”, säger Motalabonden Bengt-Åke Karlsson som har lämnat LRF och numera är ordförande i östgötadistriktet för Ekologiska Lantbrukare. ”Ekologisk mat kommer att vara standardmat i framtiden”, slår han fast och Peter Borring å sin sida medger att LRF inte hängt med i ekotrenden (Corren 12/4).

Otvetydigt är att ekomat har nått ökad popularitet bland svenska konsumenter. Så om det finns en växande marknad för ekologiska produkter, varför då detta tjafs? Vad är bekymret? Mer än att LRF verkar sitta fast med sina dieseltraktorer i det suspekta mineralgödseldiket. Bot och bättring bara, anpassa er och sluta streta emot! Eller?

Nödvändigtvis är det inget fel om ett visst kundsegment vill ha ekologiskt i butiken och vanlig sund marknadsmässighet råder. Men man ska veta att ekomat är lika delar en ideologisk fråga, som det är en livsstils- och identitetsmarkör i ett redan rikt och välmående välfärdssamhälle. Det är kort sagt en lyxgrej vi anser kunna kosta på oss.

Ekomaten existerar på villkoren av högre priser och en politiskt beslutad subventionsförsörjning av hundratals miljoner skattekronor varje år.

”Tack vare statligt stöd har ekologisk produktion blivit en omfattande verksamhetsgren i samhället där alla led – jordbrukaren, certifieringsföretag (Krav), förädlingsindustri och matvaruhandeln – har ett intresse i denna produktionsgren”, konstateras kritiskt i boken Den ekologiska drömmen som ett antal forskare vid Sveriges lantbruksuniversitet gav ut 2014. Vetenskapligt finns föga eller inget stöd för att ekologiskt lantbruk skulle vara bättre än det konventionella.

Maten blir inte nyttigare, smakar inte annorlunda och miljövinsterna är en chimär. Ekoproduktion är bevisligen ineffektivare, ger mindre skördar och kräver mycket mer odlingsbar mark. Hade hela världen ställt om till ekologiska metoder vore resultatet katastrof och hungersnöd.

Det som Peter Borring kallar ”traditionellt” jordbruk är i själva verket det moderna, rationella jordbruket som räddat Sverige undan gårdagens elände med missväxt, mänsklig utsatthet och kraftigt miljöslitage.

Det är förståeligt att David Appelgren trivs förträffligt vid Omberg, denna Östergötlands naturpärla. Men när Carl von Linné i augusti 1749 passerade trakten under sin skånska resa var det inte lika idylliskt.

”Ombergs djurgård var denna tiden mycket utbetad”, skriver Linné och ger bilden av att rena skövlingen förekommit. Det var alltså då som samtliga östgötska bönder inte hade något annat val än att praktisera det gamla hederliga småskaliga ekojordbruk som idag blivit mode att hylla.

Omberg

Vy över Omberg. Nu ekopark, förr skövlat av ekologiskt lantbruk.