Kategoriarkiv: Miljö

Varför stoppa brottslingar när man kan jaga plastpåsar?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 24/10:

Gubbar och kärringar, huk er i butikerna, för nu laddar regeringen om! Japp, här vilas det inte på hanen och siktet är inställt på alla er som står med en ICA-kasse i händerna. Snart kommer en skarp skattesalva att avlossas som fördyrar detaljhandelns plastpåsar, 3 spänn mer för de större och 30 röda öre mer för de mindre ska ni tvingas hosta upp.

Voffor då då? Voffor gör regeringa på dette viset? Motiveringen från finansmarknadsminister Per Bolund (MP) har snabbt blivit en minor classic i den symbolpolitiska argumentationskatalogen: ”Plastförorening och plastskräp är ett jätteproblem. Varje dag strandar det valar och delfiner som har magarna fulla med plastskräp” (Expressen 19/9).

Det är naturligtvis utmärkt att Per Bolund ömmar för valarna och delfinerna. Men hur skulle hans nya straffskatt hjälpa dem?

Den där plastkassen från ICA, Hemköp eller Coop som vi burit hem brukar ju sedan fyllas med hushållsavfall. Har vi alla blivit lurade som trott att sopbilen därefter kör till någon förbränningsanläggning som återvinner skräpets energiinnehåll till fjärrvärme? Ryk och ränn och far åt pipsvängen – att svenska sopor egentligen tippades direkt i världshaven, det hade jag ingen aaaning om!

Allvarligt talat. Precis som organisationen Svensk Handel konstaterat bygger regeringens fixering vid att blåsa upp plastpåsarna till en miljöskurk i vårt land knappast på fakta. Utan snarare på känslor och ideologisk nit.

Att plastpåseskatten beräknas ge 2,7 miljarder klirrande kronor ytterligare till statskassan är väl också en starkt frestande anledning för regeringen att fartblint driva igenom förslaget, sak samma om man hoppar i galentunnan.

Hur vore det om regeringen för en stund kunde vända blicken från plastpåsespöket och dra lika fort ur lagstiftningshölstret mot de reellt existerande skurkarna i den svenska handeln?

Även det har med miljö att göra. Arbetsmiljö visserligen, men ändå. Och det har med grundläggande säkerhet att göra. Och med rättsstatens förmåga att skydda vanligt hyggligt folk. Och med villkoren för att kunna driva näringsverksamhet i Sverige. Kan det händelsevis intressera?

Vågen av stölder, våld, hot och trakasserier håller på att bli ett riktigt svenskt jätteproblem i butikerna landet runt. Många handlare finner det tyvärr hopplöst att polisanmäla gärningsmännen, det biter sällan. Då samma kriminella figurer ofta återkommer och ställer till djävulskap önskar Svensk Handel åtminstone få möjlighet att porta dem.

Ett förslag om tillträdesförbud för notoriska bråkstakar och brottslingar ligger sedan en tid tillbaka på regeringens bord. Bord och bord, förresten. Det börjar likna en långbänk. Så kan man ju också prioritera i regeringsarbetet.

Valfrid Paulsson, kom tillbaka!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 20/9:

Regeringen kommer nästa år att börja straffbeskatta plastbärkassar och avfallsförbränning. Jag undrar vad Valfrid Paulsson skulle säga, om han fortfarande vore bland oss.

Antagligen något kritiskt i stil med ”miljö kan inte vara religion eller ideologi, det man gör måste också vara vettigt” – för precis så sa Valfrid Paulsson nämligen när han tre år för sin död 2006 dömde ut sopsorteringshysterin. Det fick debattens vågor att svalla höga, men Valfrid Paulsson var van.

När Naturvårdsverket inrättades 1967, utsåg Tage Erlander honom till dess förste generaldirektör – tillika en mycket aktivistisk, färgstark och långvarig sådan.

Han blev sin post trogen ända till 1991 och gjorde sig bland annat känd som framgångsrik ”storstädare” av industriutsläppen i Sverige under 70- och 80-talen. Direktörerna var väl inte alltid så förtjusta i att jagas av Paulsson, men utsläppen begränsades radikalt och på kuppen stimulerades svenska företag till att utveckla miljöteknik i internationell toppklass.

Valfrid Paulsson tog även upp kampen mot Vattenfalls utbyggnadsplaner för den norrländska Vindelälven, en brännhet fråga på sin tid som fick Evert Taube att skriva visan Änglamark med raderna ”Låt sista älven som brusar i vår natur / Brusa alltjämt mellan fjällar och gran och fur!”.

Tack vare Naturvårdsverkets stridbare chef brusar Vindelälven ännu.

Sitt sista brett uppmärksammade avtryck i opinionen gjorde Paulsson som engagerad pensionär 2003, då han i en artikel på DN:s debattsida avfärdade hushållens politiskt påbjudna sopsorterande vid återvinningsstationerna som ett för miljön oseriöst och kontraproduktivt geschäft.

Det ekologiskt och samhällsekonomiskt mest effektiva var istället att genom rökgasrenad förbränning omvandla sopornas energiinnehåll till fjärrvärme och elkraft.

Det blev ett himla liv förstås. Paulsson var dock inte rädd för att svära i miljökyrkan om så krävdes. Hans paroll var sedan gammalt att naturvård måste vara evidensbaserad, bygga på rationalitet och fakta, inte tro och tyckande.

Med Miljöpartiet i regeringen är det tydligen annorlunda. Plastkassar och avfallsförbränning ska göras till anatema, trots att det snarast handlar om typisk symbolpolitik vars nytta för klimat och miljö är försumbar eller negativ.

Själv håller jag på salig Valfrid. Butikernas plastkassar brukar svenska hushåll slutanvända som soppåsar. Vi eldar upp dem och får ström i kontakten och värme i elementen. Det bidrar samtidigt till att minska växthusgaserna och miljögifterna i vår änglamarks natur. Vettigt, inte sant?

Blandad skog är bättre skog

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 2/9:

I jämförelse med de förskräckande bränderna i Amazonas är det kanske ingen fråga att snacka om. Vad spelar det svenska skogsbruket för roll när jordens lungor i Sydamerika hotas som producerar enorma mängder av syre till atmosfären och binder så mycket växthusdrivande koldioxid?

Visst. Situationen i Amazonas är ett avsevärt värre och akutare problem. Men det betyder inte att vi här uppe i Norden kan bortse från förvaltningsansvaret för vår egen plats på jorden. Och när det gäller skogen – som täcker 70 procent av Sveriges yta – har vi huvudsakligen skött det bra.

Skogen är vårt gröna guld som både bygger ekonomiskt välstånd och bidrar till att ”tvätta” klimatet på kol. Kapitalism och miljö i god förening!

Sedan början av 1900-talet har den produktiva svenska skogsmarken nästan fördubblats och uttaget är mindre än den årliga tillväxten. Vad är då bekymret?

Jo, från 50-talet drev myndigheterna och massaindustrin fram ett högt rationaliserat skogsbruk. Gran och tall ansågs mest lönsamt att plantera och avverka. Landskapet blev därmed mörkare och mindre estetiskt tilltalande. Monokulturens utbredning visade sig även få andra negativa konsekvenser.

Ensidiga gran- och tallplanteringar ökar risken för svårsläckta bränder (och det har vi ju haft vår beskärda del av) om det inte finns inslag av fuktigare lövskog som naturliga hinder för eldens spridning. Den biologiska mångfalden tar också stryk.

Skogsnäringen föredrar fortfarande gran och tall av lönsamhetsskäl, medan Naturvårdsverket tycker att ökad variation vore lämpligast av miljöskäl. Men av den aktuella forskningen att döma, borde det inte råda någon motsättning mellan penning- och naturvårdsintresset.

En fokuserad satsning på blandskogar med olika trädslag – löv som barr – skulle ge högre produktivare skogstillväxt, främja den biologiska artrikedomen och lagra in kol i större utsträckning.

Att den svenska landskapsbilden samtidigt hade blivit trevligt ljusare är väl heller inget minus.

Vad EU borde prioritera

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 17/5:

Östersjön har alltid varit ett känsligt hav med sitt bräckta vatten. Vi måste därför vara särskilt aktsamma när det gäller mänsklig miljöpåverkan. Tyvärr är priset för gamla synder högt.

Inte på 1500 år har syrebristen i Östersjön varit så omfattande som nu. Nyligen rapporterades att ett bottenområde kring Gotland, motsvarande en yta större än Danmark, är helt syrefritt. En död zon i rekordformat. Ingen fisk eller andra djur kan leva där.

Till mycket är det jordbrukets läckage av kväve och fosfor som orsakat skadorna. Det är den dåliga nyheten. Den goda? Att det finns ljus i mörkret.

Övergödningen är på väg att minska, Östersjön kan tillfriskna. Men en fullständig återhämtning kräver ett kontinuerligt arbete med att minimera läckaget i 50-100 år, enligt SMHI:s oceanograf Lena Viktorsson.

EU:s gemensamma jordbrukspolitik finns tungt vägande skäl att vara kritisk mot. Den är nästan löjligt överbyråkratisk och kostar europeiska skattebetalare svindlande belopp i fördyrande tullar och stödbidrag.

Det är ett system som slukar 40 procent av EU:s budget, ett arv från den smärtsamma tiden strax efter andra världskriget när Europa låg i ruiner och politiska åtgärder sattes in för att få igång matproduktionen igen.

Ett sådant exceptionellt nödläge för tillgången på livsmedel i EU råder knappast 2019. I en sund marknadsekonomi hör jordbrukssubventioner normalt sett inte hemma.

Det poängterade den svenske liberale folktribunen, frihandelsvännen och lantbrukarsonen S A Hedlund på sitt oförlikneliga vis i en riksdagsdebatt redan 1888: ”En näring, som lemnad åt sig sjelf skulle gå under, den har väl ändock icke rättighet att kallas för landets modernäring”.

Med detta sagt, har ändå EU en viktig roll att spela inom jordbruket och för att rädda Östersjön – något som förtjänstfullt påpekades i en debattartikel i torsdagens Corren av tre representanter för Stockholms universitets Östersjöcentrum.

EU är det centrala instrumentet för möjligheten att ta ökat gemensamt, långsiktigt verkande miljöansvar och göra slut på övergödningen. Mot bakgrund av den alarmerande situationen är det väl investerade pengar att stödja insatser syftande till att snabbare få bukt med läckaget från åkrarna.

Det är även ytterst motiverat att ge bönderna mer bidrag för att hålla kulturlandskapet öppet och främja den biologiska mångfalden genom vård och nyanläggning av ängar och våtmarker.

Sånt är vad EU:s jordbrukspolitik borde prioritera.

Miljödiktatur utan barn?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 22/3:

Ska klimatet räddas måste mänskligheten upphöra att reproducera sig. Den kontroversiella tesen lanseras i en ny bok (Kinderfrei statt kinderlos – ”Barnfri istället för barnlös”) av den tyska debattören Verena Brunschweiger.

”Att sätta barn till livet är det värsta man kan göra mot miljön. Varje ofött barn minskar utsläppen av koldioxid med cirka 50 ton om året”, slår hon fast (SvD 21/3).

Så kan man ju också resonera, och lämna ytterligare ett känslouppjagande stollebidrag till att försöka sänka den seriösa klimatdebatten. Vi lider ingen direkt brist av alarmistiska hojtanden på frihetsfientliga panikåtgärder från huvudlösa radikaler.

Inför FN:s klimatmöte i polska Katowice tog den gamle vänsterprofessorn Torbjörn Tännsjö till orda med sin famösa diktaturrekommendation: ”Något måste ske raskt. Etablerande av global styrelse får ske genom en kupp, ett slags existentiellt språng, där de suveräna nationalstaterna tvingas upphöra att finnas till. En global regering i form av en global despoti tar över” (DN 29/11 2018).

Det tyckte omedelbart den förre TV-meteorologen Pär Holmberg, nu MP-kandidat till Europaparlamentet, var en intressant idé och twittrade en hyllning till Tännsjö för att han vågade ”tänka utanför boxen”.

Dylikt tänkande hade Holmberg redan själv tidigare gett prov på när han i magasinet Neo 2009 gav rådet att för miljöns skull ”snabbt avskaffa alla val”, då det inte fanns ”tid att hålla på och käbbla mellan partierna”.

Nyligen var 87 så kallade influencers på sociala medier inne på samma spår i ett gemensamt upprop till Stefan Löfven. De krävde att statministern borde glömma demokratin och ta i med gröna hårdhandskar: ”Släpp taget om väljarstödet och kör över oss och våra klimatkatastrofala vanor” (Expressen 24/1).

Ur den internationella debatten kan vidare exempel mångfaldigas. Men skulle ekofascism vara lösningen?

Empiriskt saknas stöd för att auktoritära förtryckarregimer vore ett miljövänligare alternativ än öppna samhällen med folkstyre, marknadsekonomi och fri opinionsbildning.

Den som är intresserad av verkligheten behöver inte söka länge efter övertygande belägg på att demokratier är väsentligt bättre på klimatpolitik än icke-demokratier. De värsta miljöbovarna har alltid varit diktaturer.

Och varför skulle vi sluta med barnalstring och låta den mänskliga civilisationen utslockna i syfte att rädda jordens klimat? Det är inte jordklotet som främst hotas av klimatförändringarna, sådant – och annat åtskilligt mycket värre – har vår planet galant klarat förr under sina 4,5 miljarder år långa existens.

Den moderna människan däremot har bara funnits cirka i 300 000 år. Vi är den överlägset, mest fantastiska skapelse som jordens unika naturmiljö frambringat. Troligen är det få andra planeter i något annat solsystem, i någon annan galax, som kan konkurrera med en lika komplex, intelligent och avancerad livsform.

Kanske finns ingen motsvarande högt stående varelse i hela rymden. Man kan rent av lite filosofiskt säga att människan är universums sätt att reflektera över och komma till medvetande om sig själv.

Det är för att mänskligheten ska kunna fortsätta att sätta barn till en värld med för oss trygga överlevnadsvillkor som klimatet behöver fixas. Och det utan att förfalla till dåraktiga, antihumanistiskt tyranniska metoder som gör vår tillvaro slavaktigt outhärdlig. Poänglöst vore det annars.

Oasen i rymdens ensamhet

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 11/2:

I sommar är 50 år sedan den historiska månlandningen med Apollo 11 och Neil Armstrongs berömda kliv på ytan. Redan ett halvår tidigare, i december 1968, hade dock Apollo 8 som första bemannade rymdfarkost besökt den fjärran himlakroppen.

Utan att landa visserligen, Apollo 8:s mål var enbart att runda månen några varv som test inför vad som snart komma skulle. Men denna pionjärfärd blev inte mindre betydelsefull.

Med sina svenska Hasselblad 500 EL-kameror tog astronauterna Bill Anders, Frank Borman och Jim Lovell de första bilderna av jordklotet, sedd utifrån den ödsliga månens horisont. Intrycket var fullständigt överväldigande.

En liten, skör blåvitstrimmig oas i rymdens oändliga, ensamma kalla mörker. Det är vårt hem. En unik, underbar plats. Där finns allt som gör det värt att leva. Där finns allt som gör det möjligt att leva.

En bild kan säga mer än tusen ord, heter det. Varken förr eller senare har det varit så sant.

Kanske blev dessa fotografier det viktigaste resultatet av hela Apolloprogrammet. Som Bill Anders konstaterade: ”Trots all träning och alla förberedelser för utforskandet av månen, slutade resan med upptäckten av jorden”.

Häromveckan gick Aniara upp på biograferna, filmatiseringen av Harry Martinsons dystopiska rymdepos från 1956. I detta verk, ett av den svenska litteraturens odiskutabelt främsta, har jorden skadats svårt av miljöförstöring och kärnvapenkrig. Med det väldiga transportskeppet Aniara evakueras människor till baser på de ogästvänliga grannplaneterna Mars och Venus, men en olycka inträffar.

Aniara råkar ohjälpligt ur kurs och dess 8000 emigranter fastnar på en hopplös, evighetslång färd mellan solsystemet och stjärnorna i Lyran. Arken blir en sarkofag.

Naturälskaren och humanisten Harry Martinson skrev det existentiella ödesdramat som en förtvivlad varning om vart utvecklingen hotade att ta oss. Det är dags att vi tar den varningen på djupaste allvar. Ty har Aniara varit aktuellare än nu?

Det politiska världsläget ter sig allt osäkrare. Massor av desperata människor befinner sig på flykt undan krig, fattigdom och förtryck. Samtidigt pågår en global klimatförändring som – om vi inte lyckas hejda utsläppen av de temperaturhöjande växthusgaserna – riskerar äventyra själva livsbetingelserna på det ömtåliga klot Apollo 8:s besättning fångade i sina kameror.

Det här är vårt enda hem. Vi måste vårda det.

När havets gåvor sinar

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 10/12:

”Fiskslägtet är en bland de största af alla välgerningar, hvarmed naturen slösat till mensklighetens gagn, och som frambringas och förnyas utan odling, utan underhåll eller konstant sträfvande från vår sida”, skriver vår förträfflige Linköpingsson Charles Emil Hagdahl i sin underbara Kok-konsten som vetenskap och konst (1879).

Naturens översvallande generositet med läckerheter från fisksläktet är dock inte villkorslös, det vet vi idag – eller borde veta. Lika sorglöst som Hagdahl såg på saken kan ingen sant ansvarskännande människa längre göra.

Östersjöns rika bestånd av torsk och sill kunde nog en gång te sig outtömligt. Det var innan klimatförändringarnas, övergödningens och det moderna yrkesfiskets skadeverkningar gav oss bakläxa.

Situationen för Östersjötorsken har blivit så allvarlig att Världsnaturfonden (WWF) tidigare i år varnade för att hela populationen står inför en kollaps och att konsumenterna därför, utan undantag, bör undvika den (SVD 23/5 2018).

Dessvärre har trålfisket fortsatt med kvoter som ligger högre än vad forskningen ansett lämpliga. Sedan 1980-talet har 90 procent av all torsk i Östersjön försvunnit!

Svunna är även dagarna när oräkneliga mängder ål vandrade i våra älvar och vattendrag. Katastrofsiffrorna för det europeiska ålbeståndet ligger på samma alarmerande nivå som för Östersjötorsken – en minskning med 90 procent den senaste 30-årsperioden. Under min uppväxt brukade rökt ål vara ett självklart inslag på julbordet och många håller kvar vid traditionen som ingenting hade hänt.

För den hugade ålkonnässören finns i Charles Emil Hagdahls klassiska kokbok ett flertal spännande recept på olika tillredningsvarianter, vanliga förr i gamla svenska bondesamhället. Nu är det mest en sorglig upplevelse att läsa om dem. Ty hur kan någon älska ål och äta den med gott samvete i detta läge?

Enligt WWF är risken för utrotning överhängande. Ändå fortgår kommersen, trots rödlistning och allt snack om vikten av ökad miljömedvetenhet. Vad väntar i framtiden – att ålen gör dronten sällskap som förlorad art och att torsken blir ett minne blott i Östersjön?

Historiens dom kommer att falla hård över oss om vi inte äger förstånd att bättre förvalta naturen och dess gåvor.

Blir jorden nya Venus?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 4/12:

En planet som bär det sensuella namnet Venus – efter den romerska kärleksgudinnan – borde vara ganska gemytlig att vistas på. Vilket den troligen också var en gång. Blåa hav, ljumma vindar, behaglig temperatur, kanske även liv – och det bara 40 miljoner kilometer från jorden (ett stenkast bort i galaktiska termer).

Kort sagt skulle nog Venus stått sig mycket bra som semesterställe i vårt solsystem, ungefär likt rymdens motsvarighet till Thailand. Men det var för tre miljarder år sedan.

Charterresor dit är idag inte att rekommendera. Medeltemperaturen är drygt 460 plusgrader, tillräckligt hett för att smälta bly. Atmosfären är rena giftcocktailen och trycket på ytan är 90 gånger högre än hos oss. Som lök på laxen regnar det frätande svavelsyra. Dantes inferno ter sig inbjudande i jämförelse.

Vad gick så katastrofalt snett på jordens tvillingplanet? Det gör vi väldigt klokt i att vetenskapligt studera närmare, ty Venus drabbades av en skenande växthuseffekt som stekte hela klotet till döds.

I klimatdebatten har bland andra den berömde kosmologen Stephen W Hawking, som avled i våras, pekat på Venus som ett varnande exempel. Förmår vi inte hejda koldioxidutsläppen kan dess mardrömsöde även bli vårt, heter det. Onekligen något att tänka på för alla delegater som nu samlats på FN:s klimattoppmöte COP24 i polska Katowice.

Kan den globala uppvärmningen begränsas och världen räddas? Utan tvekan står vi inför ett oerhört allvarligt problem. Samtidigt bör vi akta oss för att hamna i en föga konstruktiv stämning av överdriven alarmism och ångestfylld panik. Venus är ett hopplöst skräckfall, men det är inte vi.

Mängden koldioxid i vår stackars grannplanets atmosfär är mer än 100 000 gånger större än i jordens atmosfär. Inte ens om vi medvetet ansträngde oss för att pumpa ut all koldioxid vi själva bara kunde, skulle det vara möjligt att komma i närheten av dessa enorma nivåer.

Däremot ligger det i mänsklig makt och förmåga att med en kombination av förnuftig politik, marknadsmässighet och tekniska utvecklingsåtgärder få nuvarande utsläpp av växthusgaser under kontroll. Slaget är ingalunda förlorat.

Men ska jorden bevaras som en fortsatt trevlig hemmaplanet är det hög tid att vi gemensamt kavlar upp skjortärmarna och river tag i uppgiften.

Venus. Inte längre så mysig.

Visst kan vi klara klotet!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 16/8:

Tänk globalt, agera lokalt! Det är en utmärkt devis att ha som ledstjärna i bemästrandet av klimatförändringarna. ”Det är väldiga och själlösa krafter som satts i rörelse styrda av fysikaliska lagar som inte bryr sig ett dugg om människors liv och hälsa”, skriver fysikprofessorn Ulf Danielsson i en tänkvärd artikel på onsdagens kultursida i DN.

Med all rätt manar han till större allvar i hanteringen av denna existentiella ödesfråga, där hela civilisationens framtid ligger i vågskålen. En utmaning av sådana dimensioner är lätt att blekna inför. Men känslor av uppgivenhet och apokalyptisk pessimism hjälper ingen.

Ett slag får aldrig anses förlorat på förhand, även om oddsen verkar dystra. Kanske kan detta tvärtom visa sig vara allas vår ”finest hour”, som Winston Churchill sa i ett annat sammanhang som också krävde beslutsam mobilisering mot synbarligen oövervinnerliga krafter.

Alltså! Vår egen lokala plats på jordklotet är Sverige. Hur ska vi, detta lilla land i norra Europas utkant, agera för att konstruktivt bidra till lösningen på ett globalt jätteproblem? Lyckligtvis är redan våra utsläpp av den växthusdrivande koldioxiden låga. Faktiskt en rejäl bit under genomsnittet i såväl EU som OECD.

Anta att Sverige blev komplett koldioxidneutralt imorgon. Krasst, det hade inte spelat någon roll. Vår andel av koldioxidutsläppen är i internationellt perspektiv försumbar. Men det är självklart ingen ursäkt till passivitet.

En förnuftigt genomförd omställning i Sverige, vilken tillgodoser de kombinerade behoven av miljöhänsyn och ekonomisk tillväxt, blir också en attraktiv modell som andra industriländer kan hämta inspiration ifrån. Exemplets makt ska inte underskattas!

Vi är sedan gammalt en framstående ingenjörsnation och har tidigare varit världsledande på kärnkraft. Denna fossilfria energikälla bör vi satsa på att utveckla vidare och bidra till forskningen för bygget av fjärde generationens reaktorer.

Dessa är mycket säkrare och utnyttjar kärnbränslet så effektivt att ingen ny uran behöver brytas på tusentals år! Då öppnas även rika möjligheter att exportera stora mängder klimatsmart kärnkraftsel till våra grannländers fromma.

På samma sätt bör Sverige försöka ta ledartröjan i utvecklingen av CCS-tekniken, som tar bort koldioxid från atmosfären och lagrar den i marken.

Nog är läget allvarligt. Men nattsvart hopplöst? Låt oss medverka till att bevisa för domedagsprofeterna att de har fel.

Kolet är vår vän

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 7/8:

För 360 miljoner år sedan fanns inte människan, men det fanns jättelika skogar på jorden som surrade av insekter. Den rika växtligheten omvandlades med tiden till kolossala fyndigheter av kol, en välkommen present till oss när vi gjorde entré i evolutionskedjan och i 1700-talets slut äntligen började förstå galoppen hur våra allmänt dassiga livsvillkor radikalt kunde förbättras.

Kolet blev basen för den industriella revolutionen som befriade mänskligheten från att vara dömd till slit och släp, fattigdom och armod. I dessa dagar, särskilt nu när klimatlarmen ringer extra högt i öronen efter rekordtorka och skogsbränder, är attityden till utnyttjandet av de fossila energitillgångarna inte lika välkomnande – utan ses snarare som ett direkt hot mot överlevanden på vår planet.

Tala om baksmälla och det i episka proportioner. Den syndfulla människans pris för sin lättsinniga materialism och ogudaktiga hybris, skulle den eskatologiskt lagde dysterkvisten kunna säga.

Situationen är förvisso väldigt allvarlig, inget tvivel om den saken. Vi tycks hamnat i en oroande rävsax. Den globala ekonomin skulle kollapsa om kolet slutade användas.

Det är enkelt att utvinna, är mycket lönsamt och står sig stark i konkurrensen med andra energislag. Kol är världens mest använda bränsle och svarar för cirka 40 procent av den totala elproduktionen. Baksidan är att det globala klimatet riskerar att gå över styr och vad är vårt välstånd värt då?

Växthuseffekten må vara förutsättningen för allt liv – enbart solen räcker inte för att värma upp jorden till gästvänliga temperaturer – men människans industriella koldioxidutsläpp i atmosfären håller på att kasta det naturliga systemet ur balans. Därom råder förkrossande vetenskaplig enighet.

Dock är det ju inte kolet i sig som orsakar problemet, eller hur? Det är själva förbränningen av det i dess nuvarande former. Lyckligtvis finns en lösning: CCS. Förkortningen ska uttydas ”Carbon capture and storage”. Alltså att man avskiljer koldioxiden och skickar tillbaka den i berggrunden eller under havsbotten, samma plats där den fossila energireserven funnits lagrad under årmiljonernas lopp.

Tekniken existerar och fungerar lovande, men är fortfarande dyr och resurskrävande. Det behövs ambitiösare, riktade satsningar för att få fart på och kommersialisera koldioxidlagringen.

Centern är således helt rätt ute som för svensk del vill anslå 3,4 miljarder kronor i detta syfte de närmaste åren. ”Eftersom koldioxiden redan är en del av kretsloppet så minskar vi inte bara utsläppen, då kan vi också ta bort utsläpp från atmosfären. Vi kan få minusutsläpp”, sa Annie Lööf vid partiets valkonvent förra veckan.

Så ska det låta! CCS är vägen framåt. Fullt utvecklad och marknadsmässig gör denna teknik att kolet förblir människans vän och kan nyttjats – hållbart – länge än.