Kategoriarkiv: Migration

Systemet sätts först

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 23/6:Corren.

Riksdagen har beslutat om åtstramning av asylreglerna. Efter den rekordartade flyktingströmmen vill politikerna få ned ”volymerna” av skyddsbehövande människor, eftersom välfärdssystemet hotas av överbelastning.

Tveklöst finns allvarliga problem i mottagandet. Det blågula folkhemmet är inte byggt för att stå öppet mot världen likt en trygghetens hamn i den nya folkvandringstid som idag är.

”Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn”, sa Per Albin Hansson i sitt berömda folkhemstal.

Men tryggheten och likabehandlingen i Per Albins vision om goda nationella hemmet var bara menat för ett folk: oss själva. Med den arkitektoniska grundbulten i systemet, blir det förstås bekymmersamt att inkludera plötsliga vågor av hundratusentals flyktingar med högst varierade bakgrunder och förutsättningar.

Tillgång till den svenska välfärden är ingen mänsklig rättighet för varenda kotte på jorden. Däremot är rätten till liv ovillkorlig. Eller borde vara det.

Antag att du är flykting och tvingas välja mellan två alternativ. Det ena är att bo i den episkt humanitära katastrof som är krigets Syrien. Det andra är chansen att få starta en ny tillvaro i Sverige med lägre ekonomisk standard och färre sociala förmåner än den infödda befolkningen.

Nog ter sig då alternativ två som himmelriket jämfört med alternativ ett. Men så ser inte regering och riksdag på saken. Istället för att flexibelt anpassa systemet till maximerade möjligheter att värna rätten till liv i en orolig epok, sätter politikerna bevarandet av rådande system först.

Senare denna sommar då asylreglerna skärpts till EU:s bottennivå, högtidlighåller det officiella Sverige minnet av Raoul Wallenberg. Efter ett riksdagsbeslut 2013 hedras vår mest kände och beundrade svensk, som räddade tiotusentals judar undan Förintelsen, årligen på datumet den 27 augusti.

Det är – som Raoul Wallenberg Academy formulerar det – ”Sveriges nationella dag för civilkurage och medmänsklighet. Syftet är att belysa och diskutera aktuella frågor som rör mänskliga rättigheter, vikten av personligt ansvar och möjligheten för en enskild människa att göra skillnad”.

Undra om några representanter för riksdagsmajoriteten som röstade igenom de strängare asyllagarna har lust att dyka upp.

Sveket mot romerna

Publicerad den av
Svara

EU flaggor

Skrivit i Corren 10/6:Corren.

Över ett decennium har nu passerat sedan Europarådet för första gången larmade. Romernas situation, särskilt i Östeuropa, krävde skyndsamma insatser. Diskrimineringen mot denna folkgrupp i länder som Rumänien och Bulgarien var förfärlig. EU antog senare en handlingsplan, syftande till att säkra romernas mänskliga rättigheter.

Tyvärr blev det mest vackra ord på papper, ungefär som fallet ofta är i FN-sammanhang. Handlingsplanen visade sig tandlös, eftersom den inte var juridiskt bindande för medlemsländerna. Rumänien mottog stora penningsummor från stinna EU-fonder, öronmärkta för att underlätta romernas livsvillkor. Men bidragen nådde inte fram utan försnillades. Vi ser konsekvenserna dagligen.

Över hela Västeuropa – inklusive här i Linköping – sitter tiggande, luggslitna och bostadslösa människor i gatuhörnen. Det är en humanitär tragedi som bara rullar på, år efter år.

De facto har EU:s fria rörlighet blivit ett sätt för mindre nogräknade unionsländer att exportera bort en oönskad, förtryckt, fattig och utsatt minoritet till rikare medlemsstater. Cynismen är lika råbarkad som iögonfallande och oacceptabel. Tiggarna förtjänar vår omsorg, solidaritet och hjälp. Det är en fråga om grundläggande civilisatorisk heder och anständighet.

Men hur varmt våra hjärtan än bultar, är det i längden ingen lösning att låta denna trafik med desperata människor fortsätta. Tiggeri är varken någon hållbar väg till försörjning eller ger en värdig tillvaro. Den sameuropeiska uppslutningen bakom EU:s fria rörlighet riskerar också att allvarligt undergrävas, om regelverket tänjs till annat än vad det var menat för (som arbete och studier).

Linköpings kommunalråd Christian Gustavsson (M) gör därför rätt som i Corren den 9/6 höjer ett varnande finger. Rörligheten måste värnas. Samtidigt säger han från den moderata oppositionens sida nej till förlängning av kommunalt bekostat härbärge för tiggande EU-migranter i Linköping.

Det var ämnat som en akutinsats, men bör inte permanentas. Skatteresurserna är begränsade och mottagande av asylsökande flyktingar har prioritet.

Det må låta hårt, men seriös politik kräver alltid avvägning mellan olika intressen och Gustavssons hållning är rimlig. Det var berömvärt att kommunen ryckte in för att ge tiggarna tak över huvudet. Dock kan inte Linköping i oändlighet bli en krockkudde för vad som faktiskt är EU:s misslyckande och svek.

”För att komma tillrätta med romernas utanförskap och med det europeiska tiggeriet är det i ursprungsländerna som kraftfulla åtgärder måste vidtas”, heter det i Socialmedicinsk tidskrift 3/2015. Så är det.

Det är hög tid att EU-apparaten i klara verba tvingar värstingmedlemmar som Rumänen att sluta bryta mot mänskliga rättigheter och istället axlar ansvar för sina egna medborgare. Bryssel har erforderliga maktmedel att både hota med och använda. Exempelvis förlorad rösträtt i EU:s institutioner, stopp för vidare bidragsflöden och i sista hand – om inte bot och bättring sker – uteslutning.

Ty, för att travestera CH Hermanssons bevingade ord: Någon jävla ordning ska det va’ i en europeisk union!

De livsfegas tempel

Publicerad den av
Svara

Riksdagshuset

Skrivit i Corren 14/4:

Corren.På 1940-talet dundrade författaren Harry Martinson mot biografen som ”de livsfegas tempel”. Ett rått och orättvist epitet. Men frågan är om det inte numera tyvärr börjar bli en träffande beteckning.

Inte vad gäller biograferna. Men väl på riksdagen.

Hellre än att konfronteras med den pressande tillvaron utanför Helgeandsholmens väggar, deserterar ledamöterna till gamla bekväma partipolitiska uppvisningar vilka ter sig alltmer artificiella i ljuset av de utmaningar som samhället ställts inför.

Hårda ord? Ja. Fast knappast utan grund.

Samtidigt som regeringen och oppositionen under onsdagen iscensatte debattritualen om vårbudgeten, avfyrade DN:s tidigare chefredaktör Hans Bergström en rejäl bredsida i Dagens Industri. ”Etablerade krafter, och de partiknutna ideologerna, ägnar sig åt verklighetsflykt”, skrev han och menade att ”den politiska fegheten hotar Sveriges framtid”.

Särskilt pekade Bergström på undfallenheten att möta de konsekvenser som flyktingkrisen inneburit. Vilket onekligen är korrekt.

Låt dock inget missförstånd råda: det är rätt att ge behövande människor fristad. Våra gränser bör alltid vara öppna för dem som lider nöd och vill skapa sig en rimligare existens i fred och frihet. Men fundamenten i välfärdsstatens och ”den svenska modellens” konstruktion är från en annan, mer avskärmad epok.

Per Albins folkhem byggdes som en intern blågul refug undan omvärldens malströmmar. Målet var att skapa trygghet för oss själva, inte för andra. Systemet är alltså illa anpassat för att kunna inkludera det stora antal flyktingar av högst varierande bakgrunder och utbildningsnivåer som nu är här.

Ska vi få ett vettigt fungerande samhälle utan dramatiska ökningar i mänskligt utanförskap och skattekostnader, måste genomgripande strukturförändringar ske inom icke minst arbets- och bostadsmarknaden, liksom på socialförsäkringsområdet.

Vi har även andra brännande problem: skolan är kass, polisen är dysfunktionell, försvaret är under isen, och vad som händer med energiförsörjningen står skrivet i stjärnorna. Fast i de livsfegas tempel pågår blockpolitikens förlamande skådespel som föga hänt och regeringsmakten förfaller.

Vad behövs för att M och S, de bägge statsbärande partierna, ska överge sitt ytliga rollspel och gemensamt ta de initiativ som behöver tas, undrar Hans Bergström. Terrordåd som i Bryssel och Paris, eller en rysk ockupation av Baltikum? Tja, säg det.

USA formade Sverige

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 27/4:Corren.

På Norra kyrkogården i Linköping ligger Isidor Kjellberg (1841-95) begravd. Skänk honom en tanke. Kjellberg är en portalgestalt inom den svenska liberalismen. 1872 startade han tidningen Östgöten, vars mål var ”demokrati, folkfrihet, självstyrelse”.

Snart blev tidningen länets mest spridda. Och kontroversiella! Kjellberg bedrev en orädd granskande journalistik som den svenska överheten sannerligen inte var van vid. Han gisslade friskt myndigheter och makthavare (som en viss konservativ redaktör vid namn C F Ridderstad på Corren…).

Han propagerade för frihandel och modernisering, han avskydde förtryck och alla hinder som begränsade människors möjligheter att själva forma sina liv.

Tidningen Östgötens popularitet berodde delvis också på att Kjellberg var först i Sverige med att införa ”det amerikanska bruket av över- och underrubriker och olika stilsorter och förstod att skickligt utnyttja intervjutekniken” (Svenskt biografiskt lexikon).

Kjellberg hade nämligen varit i USA, arbetat som journalist och tagit med sig många nya idéer därifrån hem igen. Inte minst politiskt. Kjellberg såg den amerikanska republiken med sitt fria medborgarideal som mönsterbildande för hur det goda samhället skulle vara. Folkmakt, inte herremakt!

1887 grundade han rösträttsrörelsen, vars symbol blev blåklinten – Östergötlands landskapsblomma. Rösträttsrörelsen samlade liberaler och socialdemokrater i kampen för medborgerliga rättigheter, dit kan även rötterna till Folkpartiet spåras.

Isidor Kjellberg är i grunden ett exempel på migrationens förändringskraft och visar värdet av den fria rörlighetens betydelse. Mellan 1850 till 1920-talet emigrerade 1,2 miljoner svenskar till USA då tillvaron hemmavid syntes hopplös.

Tillsammans med många miljoner andra invandrare från ett myller av nationer bidrog de till att göra USA till världens rikaste och mäktigaste land. Men ungefär 200 000 svenskar återvände, i likhet med Kjellberg, djupt påverkade av vad de sett, hört och lärt på andra sidan Atlanten.

Från USA hade de med sig tankar, idéer, kunskaper, kontakter och kapital som högst påtagligt medverkade till att forma ett helt annat Sverige; politiskt, ekonomiskt, företagsmässigt, socialt, religiöst, kulturellt.

Det var en bred folklig strömning underifrån som frätte ner den reaktionära svenska privilegiestaten med dess kvävande högkyrklighet och unkna vurmande för kejsardömets Tyskland.

Dagens Sverige – vårt välstånd, vår demokrati – är till icke ringa grad den historiska konsekvensen av denna migration och dåtidens öppnare gränser. (För den som vill veta mer rekommenderas varmt Ingvar Henricsons och Hans Lindblads bok Tur och retur Amerika, 1995.)

Därför har vi alla skäl att välkomna de människor från mindre lyckligt lottade världsdelar som numera söker fristad och ett bättre liv i Europa, i Sverige. Givet liberaliseringar av arbets- och bostadsmarknaderna kan migranterna bli en väldig injektion för oss, precis som i fallet USA.

Och på samma sätt kan dessa migranters impulser från demokratins Europa bidra till att reformera villkoren i deras ursprungsländer. Personer av Isidor Kjellbergs kaliber finns än. Vad kan inte de betyda för utvecklingen i Mellanöstern eller Afrika?

Hallå, första världskriget är slut!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 22/4:Corren.

Är det en verklighetsfrämmande idé med öppna gränser och fri migration? Frågan är snarare hur väl motsatsen rimmar med verkligheten.

Trots EU:s höga murar och ogina politik mot flyktingar från omvärldens oroshärdar, verkar det som en hopplös uppgift att hålla dem borta. Varje år kommer hundratusentals migranter till Europa. Många är villiga att bokstavligen riskera allt för möjligheten att skapa en bättre tillvaro för sig själva och sina familjer.

Att massdöden lurar på Medelhavet ombord på överfulla, sjöodugliga skepp har lika liten avskräckande effekt som EU:s taggtrådsstängsel, vakttorn och poliskontroller. Det säger något om hur stark drivkraften är.

Vore det inte smartare att ta tillvara varje människa som vill bidra till att göra Europa rikare? Klarar inte våra arbetsmarknads- och välfärdssystem detta, är det något grundläggande – rent ut sagt huvudlöst – fel med samhällsorganisationen.

Att bygga murar runt problemen istället för att modernisera och reformera löser ingenting på sikt. Vi binder bara ris på egen rygg, eftersom den främsta källan till välstånd är och förblir humankapitalet; människor som jobbar, handlar, konsumerar och skapar i fritt utbyte med varandra.

Det är rationellt att migranter lämnar icke-produktiva platser som härjas av krig, förtryck och plundrande härskare. Ansträngningar i sådana fientliga miljöer ger usel, om ens någon, lön för mödan. Den dagliga faran för liv och lem gör knappast situationen uthärdligare.

Det är rationellt att vi välkomnar migranterna. Dessa människors ambitioner och strävanden gör ofantligt mycket bättre nytta hos oss, än om de skulle stanna kvar i elände och misär. Det blir en vinst för bägge parter, förutsatt att inte marknaderna är politiskt sönderreglerade på ett sätt som försvårar, eller stöter iväg, tillströmningen av nytt folk till produktionsapparaten.

Hur utopiskt är det egentligen med öppna gränser? I mitten av 1800-talet kunde man inte ens röra sig fritt inom Sverige. Att människor skulle kunna flytta mellan olika städer, socknar och landsändar utan tillstånd från överheten var sannerligen inte okontroversiellt. Men se på sjutton, det fungerade alldeles utmärkt.

Detta var århundradet då industrikapitalismen sopande undan resterna av feodalism och kungligt envälde i Europa. Som konsekvens föll 1860 de gamla murarna på vår kontinent, såväl inrikes som utrikes.

Författaren Stefan Zweig, boende i dubbelmonarkin Österrike-Ungern, skriver i sina memoarer: ”Vi kunde leva mer kosmopolitiskt, då hela världen stod öppen för oss. Vi kunde resa utan pass och tillstånd, vart vi ville, ingen förhörde oss för att utröna vår politiska inställning, härkomst, ras och religion”. Så var Europa innan 1914.

Första världskriget gjorde slut på friheten. Konflikten tvingade statsmaktens politiska klass att ”tillfälligt” återinföra de internationella gränskontrollerna.

Det är nu väldigt länge sedan man hörde färska nyheter från skyttegravarna i Flandern. Personligen misstänker jag att kriget kanske är över vid det här laget. Vore det då inte dags låta folk börja leva som Stefan Zweig igen?

Riv murarna kring EU

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 20/4:Corren.

”Detta kan vara en av de största tragedier som har skett i Medelhavet. Brutaliteten hos flyktingsmugglare är fasansfull, som fyller en fiskebåt till bristningsgränsen.” Det sa Carlotta Sami, talesperson för FN:s flyktingorgan UNHCR, medan liken flöt omkring bland vågorna.

Knappt 50 människor från den kapsejsade båten uppges i skrivande stund ha räddats. Så många som 700 befarades omkommit natten till söndagen. Därmed adderas ännu en siffra till statistiken över migranter som riskerat allt för att på bräckliga farkoster ta sig till Europa. Och slukats av vattnet.

I färskt, isande minne finns den hemska olyckan utanför italienska ön Lampedusa, hösten 2013. Mer än 360 människor dog, de flesta flyktingar från Eritrea. Flyktingsmugglarna, som struntar i säkerheten för den mänskliga lasten ombord på sina rangliga skepp, kan man förvisso ondgöra sig över.

Men vem är egentligen den brutalaste aktören i sammanhanget? Pröva principen om kausalitet, relationen mellan orsak och verkan. Orsaken är att EU vill ha höga murar mot migranter. Verkan är att Medelhavet blivit en dödsfälla för människor som vill byta en hopplös tillvaro mot en ljusare. Smugglarna är blott ett symptom på EU:s inhumana gränspolitik.

Den ohyggliga händelsen i Lampedusa skakade hela vår kontinent. Bryssel lovade förändring. Det var tomma ord. 2013 drunknade 600 flyktingar. 2014 steg liemannens skörd till närmare 3500. Sedan millennieskiftet beräknas 25 000 migranter ha dött i Medelhavet. Hur många fler ska det bli när vi summerar 2015? Den 12 april var det 400 människor som dukade under utanför den libyska kusten. Och nu detta!

UNHCR:s Carlotta Sami efterlyser en europeisk räddningsorganisation i syfte att stoppa upprepade drunkningstragedier, men konstaterar: ”Lagliga kanaler och vägar för flyktingar att nå Europa måste också införas”. Javisst. Kärnproblemet är murarna kring EU. De måste sänkas, helst jämnas med marken.

För det första strider EU:s hårda gränspolitik mot den mest grundläggande av rättigheter: människans rätt till liv.

Som den liberala filosofen Ayn Rand (själv flykting från barbariets Sovjet till USA) påpekat är det den rättighet varpå alla andra rättigheter vilar: ”Livet är en process av självbevarande och självgenerande handlingar – vilket betyder: friheten att vidta alla de handlingar som krävs för att en rationell varelse ska kunna upprätthålla, främja, förverkliga och glädjas i sitt eget liv. (Det är det som är innebörden av liv, frihet och strävan efter lycka).”

Vilken rätt har då EU att förvägra människor – som flyr undan krig, förtryck och fattigdom – möjligheten att sträva efter frihet och lycka här? Moraliskt sett, ingen.

För det andra är EU:s snåla syn på migration sanslös ekonomisk dumhet. Begränsningar av människors globala rörlighet är det största handelshindret i världen, som vida överträffar kostnaderna för restriktionerna på handeln med varor och kapital.

Forskning visar att om migrationen vore fri skulle vinsten bli en global fördubbling av BNP (se exempelvis Journal of Economic Perspectives, nr 3, 2011). Tänk vad det hade betytt för Europas välstånd om vi välkomnat migrationen, och bättre anpassat våra system till att inkludera den nya arbetskraften, istället för att hålla människor utestängda och i värsta fall låta dem bli havets rov.

Arbetarhjälten som aldrig dog

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 1/4:Corren.

Första gången jag mötte Joe Hill var under min gymnasietid då jag fick soundtracket från Woodstockfestivalen 1969 i handen. På skivan sjöng Joan Baez med sin varma, innerliga stämma:

”I dreamed I saw Joe Hill last night / Alive as you and me / Says I, ‘But Joe you’re ten years dead’ / ‘I never died’, says he”.

Låten gick bara inte att få ur skallen. Men så är också hyllningsballaden Joe Hill, den odödlige, en brottarklassiker inom den amerikanska folkmusiken.

Enligt en mer konventionell historieskrivning är det dock detta år precis ett sekel sedan Joe Hill rent fysiskt lämnade jordelivet. 100-årsminnet uppmärksammas med en ambitiös utställning om honom på Länsmuseet i Gävle.

Det var nämligen där han föddes 1879, fast då som Joel Emanuel Hägglund. 1902 utvandrade han från fattigdomens Sverige till möjligheternas förlovade land, USA. Konfrontationen mellan dröm och verklighet blev tyvärr inte att leka.

Joe Hill, som han anglifierade sitt namn till, fick slita hårt och försörjde sig genom otaliga tillfälliga jobb i fabriker, gruvor och hamnar. Arbetsmarknadens tuffa villkor ledde till ett politiskt uppvaknade. Industribossarna kunde förvisso vara råbarkade typer, inte sällan hänsynslösa.

Men fackföreningarna var inte särskilt goda att tas med heller. De vägrade att släppa in vilka arbetare som helst, i synnerhet inte färgade och invandrare utan utbildning. Därför anslöt sig Joe Hill till den lika fördomsfritt öppna, som anarkosocialistiskt radikala IWW, Industrial Workers of the World.

Som eldfängd agitator och outtröttlig fackföreningsorganisatör blev han snart dess mest prominente medlem. Joe Hills växande ryktbarhet till dagens legendstatus baserades främst på hans populära, slagkraftiga kampsånger som The Rebel Girl, Pie in the Sky och The Preacher and the Slave.

Sedermera ömt vårdade klenoder i den amerikanska folkviseskatten. Ofta lånade han tonerna från Frälsningsarméns klämmiga och välkända melodier. Ett fiffigt drag, ty varenda gång Hill mötte en ny publik kunde alla omedelbart hänga med i sångerna.

Bob Dylan, en stor beundrare av Joe Hill, kallar i sina memoarer honom för en ”messiasgestalt” och skriver:

”Joe älskades av alla arbetare över hela landet… Vilka de än var, så enade han dem och kämpade för deras rättigheter, riskerade sitt liv för att göra tillvaron drägligare för underklassen, för de icke-privilegierade, för de sämst betalda och sämst behandlade arbetarna”.

Detta var alltså på den tiden då det fanns ett genuint behov av en arbetarrörelse som menade allvar med att hjälpa mindre lyckligt lottade människor till bättre förhållanden.

Man kan ju undra vad Joe Hill hade sagt om Livsmedelsarbetarförbundets maktdemonstrativa mobilisering mot Ingeborgs bageri, drivet av Ahmed och Sema Mehdi som lämnat kaosets Irak för att skapa sig en ljusare framtid i Linköping.

Eller vad han tyckt om Byggnads famösa blockad i Vaxholm 2004-2005, då LO-fackets torpeder skrek ”Go home, go home!” till de lettiska snickarna från andra sidan Östersjön.

”Den fackliga aktionen i Vaxholm gick ut på att skydda de egna intressena. Den var inte en aktion för att visa solidaritet med de lettiska kollegorna”, menar forskaren Zeki Yalcin i sin doktorsavhandling Facklig gränspolitik. Landsorganisationens invandrings- och invandrarpolitik 1946-2009.

Yalcins slutsats är att LO använt sin maktställning och de intima banden med Socialdemokraterna för att hålla invandringspolitiken restriktiv. LO såg invandrade arbetare som en problematisk oupplyst massa, vilka hotade ordningen på den svenska arbetsmarknaden.

När LO officiellt krävde lika villkor för utländsk arbetskraft med jämlikhetsargument, var det egentligen en protektionistisk strategi i syfte att förhindra konkurrens om sina medlemmars jobb och stoppa utvecklingen mot en friare lönebildning.

Onekligen en mindre smickrade sida av fackets värnande om nuvarande kollektivavtalsmodell, som i synnerhet tenderar exkludera den grupp av okvalificerade arbetskraftsinvandrare som Joe Hill tillhörde.

Dessvärre fick Joe Hills bana ett tragiskt slut. 1915 föll han offer för en exekutionspatrull i Salt Lake City, centralort i mormonstaten Utah (vilken för övrigt, som första delstat i USA, nyligen återinfört dödsstraff genom arkebusering, också ett sätt att hedra Joe Hills minne…).

Han hade rest dit från Kalifornien för att organisera gruvarbetare. Det gillades inte av den lokala företagseliten, som länge avskytt honom som en orosstiftare och samhällsomstörtare. Han arresterades av polisen och slängdes framför skranket, anklagad och dömd till döden för att ha skjutit ihjäl en affärsinnehavare.

Mycket talar för att Joe Hill utsattes för ett politiskt motiverat justitiemord. ”Allt i hans liv vittnar om heder och ärlighet… Joe hade ljuset i sina ögon”, hävdar Bob Dylan.

Indicierna för hans skuld var mer än lovligt vaga. Rättegången blev också en jätteskandal. I alla större amerikanska städer anordnades protestmöten. USA:s president Woodrow Wilson vädjade, liksom Sveriges borgerliga regering, att fallet skulle prövas på nytt (den svenska arbetarrörelsen teg emellertid skamligt nog).

Förgäves. Utahs korrumperade myndigheter visade ingen pardon. Men Joe Hill levde ändå vidare i det amerikanska medvetandet som martyr och inspiratör i den fortsatta kampen för medborgerliga rättigheter.

Som Joan Baez sjunger på Woodstockplattan: ”From San Diego up to Maine / in every mine and mill / where working-men defend their rights / it’s there you find Joe Hill”.

Det du, Karl-Petter Thorwaldsson!

Joe Hill

Joe Hill. Målning av M Baer 1918.

Fascismens gengångare

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 8/12:Corren.

Det krävs ingen Einstein för att se vad Sverigedemokraterna är för ett parti. SD:s världsuppfattning och existens bygger på misstro, förakt och hets mot människor som kommer från andra kulturer än vår egen.

SD kolporterar en fiendebild mot minoriteter (i synnerhet muslimer) och det ”politiskt korrekta” etablissemanget som är demonisk, konspiratorisk och avhumaniserande.

SD:s syn på nationen, traditionen och kulturen är enögt tillbakablickande, romantiskt förhärligande och kvävande likriktad till sin ambition och karaktär. I grunden finns totalitära anspråk på att radikalt stöpa om Sverige och bakom höga gränsmurar återskapa ett tänkt drömtillstånd i det förflutna, då en homogen befolkning levde i endräkt och harmoni.

Detta naturliga och äkta Sverige har sedermera raserats av landsförrädiska makthavare som äventyrar nationens överlevnad genom att tillåta ohejdad inströmning av främmande element, som härjar likt en farlig sjukdom i den organiska samhällskroppen.

Utmärkande drag hos SD är den maskulina dominansen, antiintellektualismen, den reflexmässigt aggressiva emotionella attityden, avskyn mot liberal pluralism, fientlighet mot öppen och dynamisk utveckling.

Summera allt detta och delarna bildar en urartad, extrem form av vulgärkonservatism som bör kallas för vad den är: fascism – om än kostymklädd och officiellt nedtonad i försöken att framstå som mera salongsfähig.

Vi kan med stor sannolikhet anta att om SD styrde Sverige med egen majoritet, så skulle snart våra medborgerliga fri- och rättigheter sitta väldigt trångt till. SD:s visioner går inte att omsätta i praktisk politik utan att allvarligt rubba demokratins frihets- och jämlikhetsvärden.

I veckan som gick kunde två forskare, Peter Hedström och Tom Müller vid Linköpings universitet, också visa att SD ingalunda är ett ”vanligt” missnöjesparti. Deras väljare drivs inte främst av viljan att knäppa den politiska eliten på näsan, vilka många hävdat i debatten. Utan av intolerans och främlingsfientlighet. SD:s väljare tycks alltså korrekt ha förstått partiets budskap och attraherats av det.

Vilka obehagliga krafter som är i rörelse illustrerades omedelbart efter att de båda Linköpingsforskarna redovisat sina resultat på DN Debatt i onsdags. Hedström och Müller drabbades av hätska reaktioner från SD-sympatisörer, till och med dödshot.

Detta är ett parti som tveklöst vädjar till och spelar på människans lägsta instinkter. Att samtala med SD, vilket bland andra den östgötske förre riksdagsledamoten och profilerade migrationskritikern Staffan Danielsson (C) yrkat på, måste förbli uteslutet för alla anständiga partier.

Vad finns att samtala och kompromissa om med dessa politiska järnrörshuliganer, som redan genom Löfvens extraordinära schabbel givits utrymme att utlösa regeringskris, nyval och dessutom nu lovar att fälla varje regering som inte stryper ”massinvandringen”?

Det sorgliga är att den uppskruvade kverulantiska tonen mellan Alliansen och S försvårar möjligheterna att bringa reda i kaoset. Det talas mycket om ”ansvar” hit och dit. Men det är ett ord som saknar täckning så länge Sverige lämnas utan fungerande roder och SD tillåts fortsätta att skära pipor i vassen.

Spräck SD:s sagotroll

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 25/9:Corren.

Sverigedemokraterna är en politisk framgångssaga. Partiet har ökat oavbrutet i de senaste valen genom att berätta sagor om att flyktingar och invandrare hotar Sverige.

Nu har Jimmie Åkessons främlingsfientliga järnrörsrörelse samlat 781 000 väljare bakom detta budskap. I eftervalsdebatten höjs en del röster som menar att dessa väljares ”oro” måste tas på allvar. Varför det? Det är komplett nonsens att ett land hotas av att det får fler invånare.

Hade Sverige däremot varit ett land med stagnerat eller minskat befolkningsantal, ja det skulle sannerligen varit oroväckande. Ty den främsta källan till nationellt välstånd är humankapitalet. Egentligen är varje individ som söker sig hit en resurs, ingen belastning.

Det är människors arbetskraft, flit, idéer, entreprenörskap, framtidstro och personliga strävan att bygga upp en bättre tillvaro som ger ett land dess styrka.

Det klassiska exemplet är USA, avskytt av europeiska högerextremister därför att det amerikanska projektet i sig motbevisar tesen att massiv invandring och kulturell mångfald obevekligen leder till svaghet, dekadens och söndring. USA är som bekant en supermakt som ställer alla andra länder i skuggan och utgör världens ekonomiska draglok.

Problemet Sverige lider av är icke, som SD hävdar, tillströmningen av människor och utvecklingen mot större mångfald i samhället. Problemet är det fyrkantiga svenska systemet som dåligt lyckats hantera dessa i grunden positiva fenomen.

Konsekvensen är dels att resursutnyttjandet blivit sämre än vad det kunde ha varit, dels att en stigande mottaglighet skapats för Jimmie Åkessons förvillelser.

Det effektivaste sättet att desarmera SD är inte fler slagord, breda manifestationer och upprop, eller symbolpolitiska åtgärder (typ språktest, medborgarskapsritualer, mångfaldsplaner, etc). Det är strukturella reformer.

Idag har ett destruktivt batteri av politiska regleringar saboterat bostadsmarknaden. Det har bland annat tagit sig uttryck i hård segregering, missgynnande av familjer med blygsammare ekonomisk ställning och ett akutartat bristande utbud i Sveriges tillväxtområden (främst storstäderna).

Men den värsta stötesten är möjligheterna till egen produktiv försörjning. Enligt OECD är Sverige det industriland som har störst sysselsättningsklyfta mellan inrikes- och utrikesfödda (76,6 respektive 62,6 procent var i arbete 2011).

SCB:s siffror för 2013 visar att andelen sysselsatta inrikesfödda svenskar uppgick till 83,1 procent, medan endast 66,1 procent av de utrikesfödda hade jobb. Mediantiden för en nyanländ flykting att komma ut på arbetsmarknaden är 8 år!

Tunga skatter, orimligt höga lägstalöner, krångligt regelverk och rigid lagstiftning straffar ut enkla jobb, försvårar anställningar, hämmar företagande och entreprenörskap. Så kan vi bara inte fortsätta.

Med en dysfunktionell bostads- och arbetsmarknad borde väl få förvånas över att integrationen gnisslar. Att räcka varandras händer och sjunga ”We shall overcome” löser föga ur det perspektivet.

Men om S och LO slutar att stå i vägen för nödvändiga liberaliseringar, och borgerligheten i sin tur blir mindre systemreformistiskt ängsliga, lär nog situationen kunna ljusna betydligt. På kuppen spricker SD:s sagotroll.

Symbolpolitiskt haveri

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 11/9:Corren.

Man kan peka på Glyttingebadet som en illustration av den socioekonomiska segregeringen i Linköping. Anläggningen är en ruin, stängd, öde, vandaliserad. En skamfläck, menar många. Det är lätt att instämma.

Frågan har länge varit en följetong i Linköpingspolitiken och åter blivit aktuell i dessa valtider. S har påpassligt föreslagit en utredning om ett nytt utomhusbad mellan Skäggetorp och Ryd. Alliansen har snabbt varit positiva. Trots att kommunen storsatsar på en ny simhall några få kilometer inne i stan och där det, som bekant, redan finns badmöjligheter.

”Vi vet att den mentala resan till badhuset är längre än den fysiska resan”, säger Ellen Aguirre (S), vice ordförande i kultur- och fritidsnämnden (Corren 2/9). Så är det säkert. Men vad löser man då med att bygga en ersättningsanläggning för Glyttingebadet?

Visst, kommunen har nog råd och det kan för all del bidra till att öka boendekvaliteten i Skäggetorp/Ryd. Fast problemet är väl snarare den psykologiska barriär som står i vägen till badandet och andra aktiviteter i övriga stadsdelar. Vore det inte vettigare att försöka riva detta hinder, än att spilla tid och pengar på välvillig symbolpolitik om vi önskar ett mer blandat Linköping?

Inte för att vara ogin. Men bassängen i Glyttinge är och förblir ett sidospår, som kan vrida fokus från det väsentliga.

Corren visade tisdags hur klyftorna ökat i Linköping sedan 2006. Är målet utjämning genom att klippa topparna är det korrekt. Bättre bemedlade kommundelar har fått det ännu bättre. Är det inte rikedomen som ska bekämpas, utan fattigdomen, blir bilden lite annorlunda.

Faktiskt har den disponibla hushållsinkomsten stigit i samtliga bostadsområden; från Ryd, Berga och Skäggetorp till Innerstaden och Hackefors (endast välmående Garnisonen har backat något). Denna goda nyhet förtar dock inte att utanförskapet fortfarande är ett stort och allvarligt bekymmer.

2012 var andelen socialbidragstagare i Skäggetorp nästan 27 procent, exempelvis. En förskräckande siffra. Kommunalrådet Murrahem Demirok (C) förklarar situationen som konsekvensen av att Linköping valt att vara välkomnande mot flyktingar, men att ”Sverige varit mindre lyckosamt att dra nytta av all den kraft som dessa människor har” (Corren 9/9). Vilket är pudelns kärna.

Ingen annan enskild faktor är viktigare för integrationen än att komma in på arbetsmarknaden och dess sociala sammanhang, känna styrkan i att kunna försörja sig själv och sin familj, tjäna pengar till att successivt förbättra den egna tillvaron och göra klassresan uppåt till en etablerad samhällsposition.

Men regeringen har inte orkat göra de strukturella reformer som krävs för att slipa ner jobbtrösklarna och få igång dynamiken. Åtta år är den svenska mediantiden för nyanlända flyktingar att nå ett riktigt arbete. Ta hela den sociala problematik som det för med sig och vi kan snacka om barriär!

Ungdomar som växer upp under sådana förhållanden, där föräldrarna tvingas till ett själsdödande bidragsberoende och där skolan misslyckas med att motivera till ansträngning och flit, riskerar att hamna i en negativ spiral och förlora ljuset i sina ögon.

Släck människors hopp och drivkrafter, trösta dem med en vattenbassäng, ett allaktivitetshus, fagra löften om 90-dagarsgarantier till offentligt pyssel, etc. Det funkar inte.