Kategoriarkiv: Mellanöstern

Vi skrida till doms…

Publicerad den av
Svara

Krutröken ligger tung över Libanon. En gång omtalat som Medelhavets Schweiz, Mellanösterns pärla. Men det var länge sedan. Nu regnar åter granaterna över detta lilla vackra, härjade land. Bostäder läggs i ruiner, åtskilliga människoliv förspills.

En halv miljon libaneser har förlorat sina hem i attackerna, över 300 har dödats – nästan samtliga oskyldiga civila.

FN varnar för en humanitär katastrof i spåren av Israels storskaliga straffoffensiv mot Hizbollah, den Iranstödda milis som bakom Libanons södra gränslinje terroriserat den judiska staten.

Låt ingen tvekan få råda om att Hizbollah består av samvetslösa ogärningsmän, förblindade av religiös fanatism och oförsonlig avsky mot Israel. Rätten till försvar mot en sådan rörelse är självklar och nödvändig.

Men i den israeliska arméns försök att oskadliggöra Hizbollah finns ett övervåld som är orimligt, ovärdigt och saknar proportion.

Målet om att utrota terrorfästena i Libanon riskerar därmed att vändas i sin motsats, föda än mer hat i en redan svårt plågad region och bli grogrund för nya skaror av islamistiska mördarbataljoner. Vilket om något illustrerar att de som brukar svärdet – även utifrån mycket goda skäl – själva riskerar att förödas av dess dubbeleggade klinga.

Nyåret 1935 lät poeten Bo Bergman publicera en dikt, Heligt krig, på Dagens Nyheters förstasida. Det var en betraktelse kring Italiens anfall på Abessinien. Det som händer sommaren 2006 i Mellanöstern kan inte jämföras med denna våldtäkt, det är viktigt att slå fast.

Men i Bergmans rader finns en allmängiltighet om krigets brutaliserande verkan som även talar med förfärande aktualitet till oss i dag:

Vi skrida till doms. Vi spränga itu.
Vi civilisera med krevader.
Här ligga de civiliserade nu
i långa, tysta rader.

Som slakt har de stupat knall och fall
för våra jätteslungor
eller hostat upp i gasanfall
sina barbariska lungor.

(Borås Tidning 2006-07-22)


Vad är arvet efter Palme?

Publicerad den av
Svara

På tisdag har 20 år gått sedan statsminister Olof Palme sköts ihjäl på öppen gata i Stockholm. Att detta attentat mot vår nation och vårt demokratiska system aldrig klarats upp förblir ett svårläkt sår i den svenska folksjälen.

Det är väl också den främsta anledningen till att en mer djupgående granskning av Palmes politiska gärning hittills uteblivit.

Det mest som sagts och skrivits om Olof Palme sedan 1986 har kretsat kring den monumentalt misslyckade mordutredningen, samt runt diverse spekulationer om vem eller vilka som stod bakom dådet. Politikern Palme har kommit i bakgrunden, trots att han i ledningen för socialdemokraterna 1969-86 dominerade den politiska scenen i Sverige som ingen annan.

Utan en seriös genomlysning och diskussion om Palme blir bilden vår samtidshistoria suddig och missvisande. Utifrån vittnesmål av människor som kände eller arbetade tillsammans med honom, får jag uppfattningen om Palme som en personligen varm, vänfast och genuint omtänksam människa.

Men när det gäller politikern Palme är jag nästan entydigt negativ.

När Olof Palme övertog regeringsmakten i slutet av 60-talet hade Sverige genomgått en enastående välståndsutveckling. Den svenska ekonomin var då en av världens starkaste. Det varade inte länge. 1970-talets oljekris och världsomspännande lågkonjunktur skapade stora svårigheter, men grundskottet kom när företagens arbetskraftskostnader pressades upp med hela 80 procent åren 1973-76.

Det exportberoende näringslivet kunde inte längre konkurrera internationellt och botten gick ur ekonomin. Palme undgår inte ansvar för detta, någon förståelse för företagens villkor visade han aldrig.

Löntagarfondsstriden, som blev slutet på folkhemmets Saltsjöbadsanda, är kanske det tydligaste exemplet. Även där fick Palmes undfallenhet för LO:s militanta reformkrav avgörande betydelse för hur det svenska välståndet urgröptes. Att till varje pris hålla ihop arbetarrörelsen, även om det fick destruktiva konsekvenser för nationen, visade sig även i kärnkraftsdebatten.

Palme var egentligen kärnkraftsvän, men av rädsla för att socialdemokraterna skulle spricka i samband med Harrisburghaveriet 1979 frångick han sin uppfattning och drev fram den märkliga folkomröstningen året efter.

Där segrade hans linje 2-alternativ, som både innebar utbyggnad och avveckling av kärnkraften. Att svensk energipolitik fortfarande, dryga två och halvt decennium senare, förlamas av denna folkomröstningsfars är ännu ett föga hedrande arv efter Palmes partipolitiska taktiserande.

Europafrågan är ett annat exempel. 1968 lämnade Tage Erlanders regering in en öppen ansökan om medlemskap i EEC (nuvarande EU).

Men utifrån sin överdriva hänsyn till den radikala vänsterfalangen inom rörelsen orkade inte Palme fullfölja, utan avskrev alltsammans 1971 med det officiella motivet att EEC-medlemskap vore oförenligt med neutraliteten.

Istället blev det efterträdaren Ingvar Carlsson som fick göra jobbet, men på grund av Palme fördröjdes alltså Sveriges deltagande i Europasamarbetet till mitten av 1990-talet.

Olof Palmes utrikespolitik påverkades starkt av den tidigare utrikesministern Östen Undén, som var kritisk mot väst och undfallande mot öst. Men Palme gick längre och i hans egen regering fanns, till skillnad från Erlanders, inga återhållande krafter mot de värsta vänsterutflykterna (vilket sannerligen hade behövts i rådande tidsanda).

Palmes engagemang i Vietnamfrågan blev ett öppet uttryck för solidaritet med den brutala, stalinistiska kommunistregimen i Hanoi. USA:s försök att hjälpa Sydvietnam i försvaret mot kommunisternas angreppskrig fördömdes av Palme i alla tonarter.

Men han riktade aldrig ett ord av kritik mot tyranniet i Nordvietnam. 1972 liknade Palme istället USA:s insats i Indokina med nazisternas utrotning av Europas judar – en fullständigt grotesk jämförelse som allvarligt kom att skada Sveriges förbindelser med USA under många år.

Egentligen var det först under Ingvar Carlssons tid som statsminister som umgänget med världens mäktigaste och viktigaste demokrati fullt ut normaliserades.

Naziparallellen använde Palme också när han 1982 kritiserade Israels invasion i Libanon. Israel förföljde palestinska barn ”precis på samma sätt” som Hitlertyskland hade gjort mot judiska barn, påstod Palme. Uttalande var förstås helt grundlöst, men typiskt för Palmes Mellanösternpolitik.

Till skillnad från Erlander var han ingen Israelvän, utan tog ensidigt parti för Yasser Arafat, vars organisation PLO i årtal förpestat förhållandet mellan israeler och palestinier.

Olof Palme kom även att förtrollas av Kubas diktator Fidel Castro, som han slöt varma vänskapsförbindelser med. Eftergivenheten mot kommunisttyrannier var en svag punkt hos Palme. När borgerliga politiker under 80-talet menade att det främsta bidraget till ett fredligt Europa vore ett demokratiskt Ryssland, slog Palme bakut. Sverige sysslande minsann inte med ”antisovjetism”, menade han.

Exemplen kan göras många. Men det principiellt avgörande var att Palme inte tog den värderingsmässiga kampen mot det röda barbariet under ett viktigt skede under kalla kriget. Därmed bidrog han till att undergräva försvaret av demokratin som idé, och svek sitt ansvar som ledare i ett fritt land.

Olof Palmes tragiska död får inte fördunkla de allvarliga missgrepp han gjorde. En förvisso briljant talare och estradör, men sakpolitiskt huvudsakligen ett fiasko.

(Borås Tidning 2006-02-26)

Judehatets förbannelse består

Publicerad den av
Svara

Konflikten mellan israeler och palestinier är inte bara en tragik för de inblandade i Mellanöstern. Den till synes hopplösa krishärden har även fått antisemitismens fackla att flamma upp i Europa.

Det är en förbannelse med gamla anor. I över tusen år har antijudiska föreställningar förgiftat, fördummat och brutaliserat det västerländska samhället.

Antisemitismen uppstod som biprodukt när kyrkofäderna hundratalet år efter vår tideräknings början definierade den nya kristna religionen. De menade att judarna inte bara hade förkastat, utan även mördat Messias.

Därför hade judarna förverkat den status som ”egendomsfolk” som Gud givit dem i sitt förbund med Abraham. Utvaldheten hade istället överförts till den kristna kyrkan. De brottsliga judarna skulle straffas genom förödmjukande diskriminering och tjäna som levande bevis på den segrande kristenhetens härlighet.

Reformationen innebar en uppgörelse med den katolska kyrkans idévärld, men antisemitismen överlevde. Martin Luther hatade judarna intensivt och där protestantismen anammades (som i Sverige) stängdes judarna ute. När nationalismen blommade upp under 1800-talet fick antisemitismen även rasbiologiska förtecken.

Auschwitz skedde inte i ett historiskt vakuum, tvärtom var nazisternas folkmord den logiska slutstation för det hat som byggts upp under seklernas gång.

Sionismen, den judiska nationella rörelsen, föddes åren kring förra sekelskiftet som en reaktion på den utbredda judefientlighet som tycktes vara ett patologiskt inslag i Europa. Sionisterna menade att judarna aldrig kunde leva i säkerhet om inte även de fick ett eget nationalhem.

Förintelsen blev det ohyggliga beviset på att de hade rätt och efter FN-beslut återuppstod Israel 1948, ursprungligen parallellt med en palestinsk stat. Men den uppdelningen vägrade de omgivande arabstaterna att acceptera, Israel skulle bort och det har varit den dominerande inställningen i arabvärlden sedan dess.

Efter Förintelsen omdefinierades mycket av den traditionella antisemitismen till antisionism. Staten Israel blev måltavla för de aggressioner som tidigare drabbat judarna som individer, vilket i praktiken sällan gör någon skillnad.

De som avskyr den judiska staten och önskar dess utplåning, har sällan några varmare känslor för det judiska folket. Den antisionistiska propaganda som Sovjetunionen vräkte ut över världen från slutet av 60-talet och framåt har exempelvis många likheter med nazisternas antijudiska demagogi.

Latent antisemitism har en klar tendens att bli manifest när Israel hamnar i fokus för den internationella uppmärksamheten – som efter fredsprocessens sammanbrott i Camp David-förhandlingarna sommaren 2000 och den därpå följande palestinska intifadan.

Fullt legitim kritik mot den israeliska regeringspolitiken, bosättningarna, ockupationen och den israeliska arméns agerande har inte minst i europeisk debatt blandats med angrepp som har helt andra, ljusskyggare syften.

Det är återkommande jämförelser mellan Israel och Nazityskland, utmålandet av Israel som en rasistisk kolonialmakt vars regim drivs av outsläcklig blodtörst och fanatisk våldsdyrkan, anspelningar på gamla kristna antijudiska fördomar i kommentarerna, etcetera.

Det är en demonisering som går långt utöver vad som borde vara acceptabelt i det offentliga, demokratiska samtalet. Det är svårt att finna någon annan stat i världen som väcker sådana oförsonliga känslor.

Och även icke-israeliska judar på vår egen kontinent drabbas. Fasorna från det förflutna går på många sätt i repris. Synagogor har attackerats i Frankrike, Belgien, Tyskland och Ryssland. I Sverige registrerade Säpo 131 antisemitiska brott förra året. Mörkertalet är sannolikt långt större.

En hittills förbisedd, men inte desto mindre allvarlig företeelse är den antisemitism som florerar bland muslimska invandrargrupper. Den predikan om folkmord på israeliska män, kvinnor och barn som i somras ägde rum i moskén på Medborgarplatsen i Stockholm (som undertecknad uppmärksammade i Borås Tidning 13/8) är ingen isolerad händelse.

I måndags presenterade Svenska Kommittén mot Antisemitism en rapport kallad Det förnekade hatet – antisemitism bland araber och muslimer i Sverige, skriven av Mikael Tossavainen som till vardags är doktorand i historia vid Lunds universitet.

Han påpekar att aversion mot judar alltid har funnits inom islam, om ursprungligen inte lika markant som inom kristendomen.

I Koranen talas det nedsättande om judar, men i långa tider var de (liksom kristna trosbekännare) en hyggligt tolererad minoritet i de muslimska länderna. Pogromer av europeiskt snitt förekom relativt sällan.

Dock kom den framväxande sionismen i kombination med den vaknande arabiska nationalismen under 1900-talets början att ändra förhållandet radikalt. Judarna betraktades som inkräktare på den heliga muslimska jorden, Israels tillkomst förbättrade inte situationen.

Men, menar Tossavainen, den nuvarande Mellanösternkonflikten skapar inte antisemitism. Den reaktiverar redan befintliga antijudiska fördomar inom det muslimska samhället, en rasism som förstärks av importerat antisemitiskt tankegods från Europa.

Vanföreställningar av islamiskt och kristet ursprung kokas samman med nazistiska hallucinationer och kommunistisk antisionism. Den statskontrollerade arabiska pressen och televisionen är varje dag genomdränkt av den grövsta sortens antisemitisk propaganda. I skolor och moskéer predikas att judar är apors och grisars avkomma, att judar medvetet sprider aids bland araber, att de strävar efter världsherravälde och så vidare.

Via parabolantenner och internet studsar de bisarra fantasierna tillbaka till de europeiska storstädernas invandrarförorter. Tossavainen har intervjuat lärare från skolor i invandrartäta områden kring Göteborg, Malmö och Stockholm.

Vittnesmålen är fasansfulla. Många arabiska och muslimska elever uppvisar en starkt fientlig attityd mot allt som uppfattas som judiskt.

De saboterar eller vägrar delta i undervisning om judisk religion eller om Förintelsen. Paradoxalt nog hyllas ofta Hitler för Auschwitz, samtidigt som Holocaust avvisas som en judisk lögn.

Idén att det var judar som iscensatte 11 september-attentaten är heller inte ovanlig. Liksom – även det motsägelsefullt – att terrordåden mot World Trade Center var rätt åt det förment judisktkontrollerade USA.

Ungdomarna bär med sig dessa absurda föreställningar från den muslimska krets de växt upp i – hemmen, föräldrarna, församlingsmiljöerna.

Dessvärre har hemskheterna till övervägande del bemötts med tystnad från det svenska majoritetssamhällets sida. Okunskap eller rädsla att spä på främlingsfientlighet och islamofobi har gjort att debatten uteblivit.

Men tolerans mot intoleransen är knappast en bra metod att försvara det mångkulturella, demokratiska samhället. Vanliga hederliga muslimer har ett tungt ansvar att motarbeta de som kidnappat islam till att bli en hatlära, istället för att låta den vara en fredens och försoningens religion.

Ansvaret delas av oss som är sprungna ur den kristna traditionen. Även vi har ett antisemitiskt arv som är allt annat än smickrande. De värsta brotten mot judarna bär västerlandet skulden för. Förintelsen skedde i hjärtat av Europa.

Vår skyldighet att resa motstånd när antisemitismens hydra ånyo visar sig är därför desto större. Vi vet ju bättre än några andra vad tigandet inför rasismens kolportörer kan få för konsekvenser.

(Borås Tidning 2003-10-24)

Folkmordspredikan i Stockholm

Publicerad den av
Svara

På mindre än hundra år har det västerländska samhället tre gånger utmanats av totalitära världs-åskådningar, vars idéer och målsättningar är oförenliga med de universella värden som utgör basen för vår civilisation: demokrati, frihet och mänskliga rättigheter.

Nazismens och kommunismens hegemoniska maktanspråk trycktes tillbaka och krossades till priset av enorma uppoffringar. Något alternativ till seger fanns ju inte, anpassning eller underkastelse hade ofrånkomligen varit liktydigt med förtryck, slaveri och massdöd.

I dag står det allt tydligare att den islamiska fundamentalismens ideologiska strävanden och ohämmade våldspraktik, åter tvingar oss till en försvarskamp av civilisatoriska dimensioner.

I förordet till nyutgåvan av Vänstern och tyranniet (Timbro 2003) hänvisar författaren Per Ahlmark till professor Yehuda Bauer, en av världens ledande förintelseforskare. Liksom nazismen och kommunismen är den radikala islamismens mål att erövra och utplåna sina fiender, menar Bauer.

De tre ideologierna utgår samtliga från heliga texter, vilka måste tolkas bokstavligt.
De kräver att världen skall stöpas om i enlighet med deras respektive utopier, de föraktar frihet, pluralism och demokrati. Samtliga åskådningar genomsyras av antiamerikanism och antisemitism. Och alla tre ser folkmord som ett legitimt medel att nå sina mål.

I sammanhanget bör poängteras att islam, i likhet med kristendomen, har många olika trosriktningar och att den stora majoriteten i den muslimska världen inte är radikala, våldsfixerade fundamentalister.

Hotet gäller förstås även dessa, vars religion missbrukas och förvrängs till en omänsklig träldomslära. Inte minst därför är det avgörande att muslimska trosbekännare klart markerar avstånd från all slags terror och de totalitära anspråk som sker i Allahs namn. Vår kamp är gemensam, friheten att utöva sin tro efter eget gottfinnande är en mänsklig rättighet som omfattar alla.

Islam är en växande del av Europa och beräknas ha omkring 15 miljoner anhängare (alla är dock inte utövande). I Sverige är islam numera vår största minoritetsreligion. Efter al-Qaidas terrordåd mot World Trade Center den 11 september 2001 ansåg många svenska politiker det som viktigt att uttrycka stöd till vanliga muslimer.

Risken fanns att islamofobin kunde flamma upp i terrorns spår, ge vind i seglen åt diverse extrema krafter och spä på tendenser av främlingsfientlighet i det svenska folkdjupet. Integrationsminister Mona Sahlin var snabb att visa solidaritet genom att besöka moskén på Medborgarplatsen i Stockholm. Det var en betydelsefull markering, som visade att islam är en självklar och välkomnad del av vårt mångkulturella samhälle.

Men toleransen kan aldrig vara villkorslös. Muslimer har rätt att kräva respekt för sin religion. Men inte till priset av att man tillåter andra muslimer att kränka demokratiska och medmänskliga värden. Eller själv visar intolerans mot utomstående religiösa grupper och folkslag. Samma krav gäller alla – kristna, judar, buddister eller vilka de nu kan vara.

Den moské som Sahlin besökte efter händelserna 11 september, huserade i början av juli i år en veckolång konferens för det Europeiska rådet för Fatwa och Forskning (ECFR).

Ett 20-tal ledande muslimska teologer med arabisk bakgrund sammanträdde under det officiella temat Jihad och förnekande av dess koppling till terror. De utfärdade religiösa utlåtanden (fatwor) rörande det rätta muslimska levnadssättet. Titeln för konferensen indikerade avståndstagande från den urskillningslösa våldsdyrkan som fanatiska islamistgrupper hänger sig åt.

Men så blev ingalunda fallet. Det Islamiska förbundet i Stockholm ville uppenbarligen heller inte ge publicitet åt konferensen i svenska medier. Någon pressinformation förekom inte. Mig veterligt skrev endast Svenska Dagbladet (på eget initiativ) en allmänt hållen artikel den 8 juli.

Men i den brittiska arabiskspråkiga dagstidningen Al-Sharq Al-Awsat trycktes nyligen en omfattande rapport (utdrag finns översatta till engelska på hemsidan: http://www.memri.org). Det är ohygglig läsning.

ECFR uppmanade från moskén i Stockholm alla muslimer att stödja den palestinska självmordsterrorn mot Israel och förintelsen av den judiska staten.

Självmordsterrorn sägs vara ett ”nödvändigt heligt krig” (jihad). Alla israeler – män, kvinnor, barn – förklaras vara legitima mål. Israel har inga ”så kallade civila invånare”, enligt ECFR.

Alla judar är genom sitt blotta israeliska medborgarskap ”inkräktare, onda, tyranner och ockupanter”. Därmed är det fritt fram att döda alla man kommer åt och fördriva resten.

Det utfärdades även tillstånd att mörda oskyldiga muslimer, om sådana tvingas tjäna Israels intressen. Vidare slår man fast att självmordsbombning är ”det kraftfullaste av vapen, därför att det är ett unikt vapen som Allah givit alla sina troende. Det utgör en form av gudomlig rättvisa på jorden”.

De ”martyrer” som utför självmordsbombningar ”säljer sig själva till Allah och får paradiset i utbyte”.

Uppvigling till folkmord mot en främmande stats invånare. Detta sker alltså i Stockholm, sommaren 2003.

Antag att vår huvudstads judiska församling upplåtit sin synagoga på Östermalm åt en konferens för extremistiska rabbiner, som uppmanat judiska trosbekännare att ”befria” Västbanken och Gaza från palestinier enligt samma principer. Något sådant skulle vi självklart aldrig acceptera.

Och svenska medier hade knappast tigit om en sådan skandal kommit till deras kännedom.

Islamiska förbundet i Stockholm har en del att förklara. Dess trovärdighet i kampen mot den islamiska fundamentalismen har fått sig en allvarlig knäck. Dessutom har man utsatt alla fredliga svenska muslimer för en oerhörd risk att kollektivt stämplas som medlöpare åt samvetslösa massmördare.

Och en olämpligare plats att predika terror på än i en gudstjänstlokal kan man svårligen hitta.

En sak måste vara glasklar: islamofobi hör inte hemma i Sverige eller någon annanstans. Lika lite som antisemitism gör det.

Men den församling som arrangerar en folkmordskonferens i sin egen moské har knappast underlättat bekämpandet av sådana fördomar.

(Borås Tidning 2003-08-13)

Fascisten som blev olympisk gud

Publicerad den av
Svara

Saddam Husseins son Uday var inte bara mördare och sadist, han var även ledare för Iraks OS-kommitté. Och Internationella olympiska kommittén (IOK) hade inga invändningar, trots att Iraks idrottsmän kunde hamna i Udays tortyrkammare om de inte presterade tillräckligt goda resultat.

Att Uday Hussein utan vidare accepterats av den olympiska rörelsen är naturligtvis en skandal.

Få bör väl förvånas. De vackra ideal som IOK säger sig stå för i högtidliga sammanhang, ligger ofta ljusår från den solkiga verkligheten. Det illustrerade inte minst turerna kring förra årets vinterspel i amerikanska Salt Lake City.

Staden är centrum för mormonkyrkans strikta religion, men i kampanjen för att locka till sig OS bjöds IOK-delegaterna att leva rullan i ett veritabelt syndens näste.

Avslöjandet om hur Salt Lake City köpte spelen med allt från stinna dollarbuntar till sexuella tjänster av prostituerade var ett hårt slag mot IOK. Bot och bättring utlovades, hur det blir med den saken återstår dock att se.

Ännu vilar den förre IOK-bossen Juan Antonio Samaranchs anda tung över OS-cirkusen. Han avgick för två år sedan, men blev samtidigt hedersordförande på livstid och lyckades även säkra den framtida successionen genom invalet av sonen Juan Antonio Samaranch Jr i IOK:s styrelse.

Historien om Samaranchs bana säger åtskilligt om det politiska och moraliska träsk som råder inom den internationella idrotten. I över två decennier leddes IOK av en man, som under många år tjänat Francisco Francos fascistiska tyranni i Spanien.

I boken Lord of the Rings (1992) satte journalisterna Andrew Jennings och Vyv Simpson för första gången Samaranchs förflutna under lupp.

Samaranch växte upp i Barcelona, centralort i provinsen Katalonien, där han i unga år anslöt sig till den fascistiska rörelsen. Som 16-åring jublade Samaranch när general Franco revolterade mot den folkvalda spanska vänsterregeringen. Tre års blodigt inbördeskrig följde.

Majoriteten av Barcelonas invånare var emellertid motståndare till fascisterna. Samaranch inkallades till den republikanska armén, men deserterade och gick under jorden tills Franco lagt Katalonien under sitt klackjärn.

Medan exekutionspatrullerna gjorde processen kort med besegrade motståndsmän på Barcelonas gator, började Samaranch smida planer på en politisk karriär. Hans stjärna steg efter andra världskrigets slut 1945, då Spanien var utsatt för en internationell bojkott.

De flesta av västvärldens regeringar vägrade att befatta sig med Hitlers och Mussolinis kollega i Madrid. Samaranch hade dock en idé om hur Francoregimen skulle kunna vinna legitimitet utomlands – genom idrotten.

Han lyckades framgångsrikt organisera några internationella idrottsevenemang i Spanien, vilket blev entrébiljetten till den fascistiska hierarkins övre skikt. Samaranch blev ledamot i Francos marionettparlament, president i Katalonien, borgmästare i Barcelona och idrottsminister i den nationella regeringen. 1966 blev han även spansk ledamot i IOK.

I början av 70-talet hade den åldrige Franco utsett den ultrareaktionäre amiralen Carrero Blanco till premiärminister i ett försök att stärka den vittrande regimens grepp om landet. Men Blanco mördades i ett bombattentat, vilket besvarades med en våg av terror mot spanska oppositionella.

Som Kataloniens fascistledare blev det Samaranchs jobb att hålla i yxan inom sitt tilldelade revir. 1974 – 75 förekom arresteringar, tortyr och avrättningar i lika stor omfattning som under de mörkaste åren på 1940-talet.

Men hösten 1975 dog Franco. Samma kväll som Samaranch fick beskedet sände han ett telegram till sina kumpaner i Madrid och bedyrade sin fortsatta lojalitet. Dagen efter höll Samaranch ett tal inför Kataloniens regionråd, där han försäkrade att ”Francos exempel kommer alltid att leva vidare i vår kamp för ett bättre Spanien”.

Spanjorerna var dock hjärtligt trötta på tyranniet, ekonomin var i stadigt förfall och luften gick snart ur det gamla styret. Våren 1977 demonstrerade hundratusen människor utanför Samaranchs palats i Barcelona. Han hukade bakom skrivbordet medan massorna skanderade ”Samaranch försvinn!”.

I sitt hemland var han politiskt död, men i den försiktiga övergången till demokrati som nu följde, lyckades Samaranch behålla sin post inom IOK. Den blev plattformen för en ny karriär.

Sovjetunionen hade hamnat i organisatorisk knipa inför Moskva-OS 1980, den kommunistiska byråkratin var knappast den mest effektiva.

Samaranch grep chansen, ställde sina talanger till förfogande och såg till att kommunisterna kunde genomföra sitt idrottsliga propagandanummer. Som tack för hjälpen backade Sovjetblocket upp Samaranch när denne kandiderade till IOK-president 1980. Ironiskt nog nådde alltså en fascistkoryfé den högsta makten på idrottens olymp genom en kommunistdiktaturs försorg.

Under Samaranchs ledning utvecklades IOK till en alltmer hemlighetsfull, auktoritärt styrd och genomkorrumperad klubb, som årligen drar in miljarder kronor på sin verksamhet.

Och världen över bemöttes Samaranch med samma aktning och krypande servilitet av politiker och journalister. När skandalen kring Salt Lake City-OS rullades upp i slutet av 90-talet, ställde sig Samaranch som garant för att röja upp i muthärvan. Trots att det var som att befordra bocken till trädgårdsmästare, lät sig de flesta – förbluffande nog – nöja med detta.

Samaranchs final som IOK-boss var också stilenlig. Innan han lämnade över ordförandeklubban till belgaren Jacques Rogge sommaren 2001, beslutade Samaranch att Kina skulle få OS 2008.

Att dess brutala diktaturregim är ett blodigt hån mot allt tal om demokrati och mänskliga rättigheter, bekom varken Juan Antonio Samaranch eller IOK. Sådana bagateller har ju aldrig intresserat den olympiska rörelsen.

Inte undra på att Uday Hussein trivdes i det sällskapet.

(Borås Tidning 2003-08-05)

Jan Guillou jublar inte

Publicerad den av
Svara

I Irak jublar ett befriat folk efter decennier av omänskligt förtryck. Baathpartiets skräckvälde är brutet, den förhatliga regimen har kollapsat.

Den väldiga Saddamstatyn i centrala Bagdad har välts från sin sockel och krossats i bitar.

Men alla är inte glada. En av dem är journalisten och författaren Jan Guillou, som genom åren ägnat spaltkilometer i svensk press åt att förbanna USA.

I förrgår kunde Aftonbladets läsare chatta med honom på tidningens hemsida. På frågan om inte glädjescenerna på Bagdads gator är beviset på att krigsmotståndarna hade fel, svarar Guillou:

”Det jublades på samma sätt när Hitler gick in i Österrike 1938. Långt efteråt förstod man att det där bara var propaganda.”

Det är en spottloska som heter duga. De av USA-alliansen befriade irakierna jämställs med människor som under nazityranniets tryck tvingades hälsa våldtäkten på Österrike välkommen.

I Guillous tankevärld är tydligen George W Bush, ledaren för världens viktigaste demokrati, en lika god kålsupare som Adolf Hitler. Man får onekligen gå väldigt långt i extremism och USA-hat för att komma till en sådan jämförelse.

Men vem är Guillou att uttala sig om frihetsruset i Bagdad?

I sin bok Irak – det nya Arabien (1977) framställde han ju Baathpartiet som den progressivaste regimen i Mellanöstern, orubbligt inställd på att ge Irak välfärd, demokrati och fred.

På Aftonbladets chatt erinrar en kritisk läsare om boken och frågar Guillou om han inte blivit grundlurad.

”Det är inte sant. På den tiden hette presidenten Hassan al Bakr och få visste vem Saddam Hussein var”, svarar Guillou.

Förvisso blev Saddam inte formellt Iraks högste ledare förrän 1979, men nog var Guillou väl bekant med honom innan dess. Vi läser på sidan 204:

”Partiets och statens verklige ledare, vicepresidenten Saddam Hussein, är i mycket högre utsträckning pragmatiker än socialistisk teoretiker… (Hans) smått glanslösa konkretion tycks åtminstone inom Irak ha lett till ett allmänt och stort förtroende för ledarskapet.”

Saddam, en pragmatiker med allmänt förtroende? Inte undra på att Jan Guillou deppar över det budskap som förmedlas från Bagdad i dag.

(Borås Tidning 2003-04-11)

Judehat driver terroristerna

Publicerad den av
Svara

På besök i Stockholm möter jag Zvi Mazel, Israels nye ambassadör i Sverige. Han har varit diplomat sedan mitten av 60-talet, senast var han under åtta år chef för den israeliska ambassaden i Kairo.

Det är en livlig och charmerande man, dock djupt bekymrad över den märkliga syn på Israel som han menar är förhärskande i Europa. Mazel förstår inte varför europeiska politiker och journalister ständigt tenderar att koppla ihop Israel med det pågående kriget i Irak.

– Vi har inget med detta krig att göra, slår ambassadören fast. Israel har hållit en låg profil under hela Irakkonflikten. Ändå envisas européerna med att dra in oss. Irak står i brand, men ni verkar tro att lösningen på alla Mellanösterns problem handlar om palestinierna på Västbanken och Gaza. Det är obegripligt.

Om den oroliga situationen i sitt hemland säger Mazel:

– Palestinska terrorister försöker varje dag utföra nya attentat i Israel. Våra soldater attackeras ständigt. Men trots det lyckas vi hindra mer än 90 procent av alla planerade terrordåd. Mer än 90 procent!

Ambassadören avfärdar talet om att terrorn mot judarna skulle vara ett led i den nationella palestinska befrielsekampen. Hade palestinierna varit ute efter en egen stat, skulle de fortsatt förhandlingsspåret i enlighet med Osloavtalet 1993. Eller i likhet med israelerna accepterat FN-beslutet 1947, som delade upp det forna brittiska mandatområdet Palestina i en judisk och en arabisk del.

Istället är det uttalade målet att tvinga iväg judarna från Mellanöstern och bygga en palestinsk stat på Israels ruiner.

– Men europeiska medier talar aldrig om detta, säger Zvi Mazel upprört. Människorna här får inte veta sanningen om vad som pågår. Israel utmålas ständigt som skurken i sammanhanget, samtidigt som man föreskriver oss att konflikten måste lösas rationellt i enlighet med internationell lag. Palestinierna struntar ju helt i detta, folkrätt betyder ingenting i Mellanöstern. Vi är beredda att förhandla, men först måste terrorn upphöra och Arafat lämna ifrån sig makten. Han är omöjlig att lita på.

Ambassadören framhåller att de som drabbats hårdast av den nya intifadan som Arafat startade hösten 2000, är palestinierna själva. Deras ekonomi är sönderslagen, liksom hela samhällsstrukturen på Västbanken och Gaza. I besattheten av att krossa Israel är Arafat och hans gelikar helt likgiltiga för den egna befolkningens utsatthet och lidande.

Den palestinska myndigheten pumpar istället ut grov antisemitisk propaganda där misären förklaras vara Israels fel, judarnas fel, de kristnas fel – allt som inte är muslimskt.

Det är ingenting ovanligt i arabvärlden. Zvi Mazel berättar om sin tid i Egypten. Varje dag publicerade den statskontrollerade egyptiska pressen dussintals artiklar där Israel och judarna utmålades som skyldiga till allt elände.

Bisarra antisemitiska fantasier om judisk konspiration och ondska har i decennier varit arabregimernas sätt att avleda befolkningens uppmärksamhet från de verkliga orsakerna till regionens moras av förtryck och fattigdom. Men tyvärr bryr sig européerna knappast alls om denna destruktiva hjärntvätt, beklagar Zvi Mazel.

Någon timma senare sammanträffar jag med idéhistorikern Henrik Bachner, personligen lika varm och sympatisk som han är välformulerad och briljant i sina analyser. För fyra år sedan disputerade han med doktorsavhandlingen Återkomsten. Antisemitism i Sverige efter 1945. Den är redan ett standardverk, oundgänglig för alla som vill förstå den nygamla antisemitismens teori och praktik.

– Den arabiska antisemitismen är egentligen en återspegling av de idéer som i mer än tusen år utgjort en integrerad del av den europeiska kultursfären. Men efter den 11 september 2001 och den ökända FN-konferensen mot rasism i Durban samma höst (som urartade till en antisemitisk festival), har avskyn mot judarna nått en högre intensitet än på länge.

Bachner talar i termer av en global antisemitisk flodvåg, tydligt märkbar i Europa.

– Det finns numera en ökad attraktion och tolerans för antijudiska föreställningar i mittfåran av den europeiska politiska kulturen. Reaktiverad antisemitism märks även inom delar av vänstern och antiglobaliseringsrörelsen. Inom delar av de arabiska och muslimska minoriteterna i Europa är också antisemitismen mera tydlig än förr.

Frankrikes och Tysklands cyniska hållning i Irakkonflikten är bitvis ett resultat av Chiracs och Schröders ovilja att på hemmaplan stöta sig med muslimska väljargrupper. Deras politik kan också bygga på förhoppningen om att slippa islamistiska terrorattentat på egen mark.

– I al-Qaidas världsbild och propaganda är antisemitismen central. Judarna är symbolen för all världens ondska. USA betraktas som helt styrt av judar, säger Bachner.

Men judehatets avgörande roll som ideologisk drivkraft inom den militanta islamismen är dock mycket underskattad i Sverige, liksom i övriga Europa.

EU förhåller sig alldeles för passivt, menar Bachner och fortsätter:

– Jag ser det som mycket viktigt att Israels ockupation av Västbanken och Gaza upphör. Men att tro att detta skulle innebära slutet på den globala terrorismen är en farlig illusion. Al-Qaida och andra islamister motsätter sig inte den israeliska ockupationen, utan existensen av en judisk stat på vad som ses som islamiskt territorium.

– En förändrad israelisk politik skulle säkerligen minska rekryteringen till vissa extrema grupper, men knappast påverka deras världsbild.

(Borås Tidning 2003-04-15)

Den omoraliska folkrätten

Publicerad den av
Svara

”Det är som en stor stark kille slår en liten svag kille på käften.”

Så uttryckte sig statsminister Göran Persson nyligen när han kommenterade USA-alliansens angrepp på Irak. Liknelsen må vara dubiös, Saddam Hussein är knappast ett beklagansvärt offer i något som kan jämföras med ett grabbslagsmål på skolgården.

Men även om Persson vid tillfället slarvade med orden, så belyste det ändå hans starkt formalistiska syn på folkrätten och FN-systemet.

USA och Storbritannien saknade godkännande från FN:s säkerhetsråd för det nu pågående kriget. Alltså är det olagligt, ett brott mot den internationella rättsordningen som Sverige måste fördöma. Detta oavsett vilka andra aspekter som man rimligen kunnat väga in i bedömningen.

Exempelvis att Irak under tolv år brutit mot sammanlagt sjutton FN-resolutioner som krävt redovisning och oskadliggörande av landets arsenal av massförstörelsevapen.

Eller att Frankrikes och Rysslands hot om veto mot militära insatser gjorde fortsatta diplomatiska förhandlingar tandlösa.

Eller att Saddam Hussein är en ovanligt hänsynslös tyrann, som under 30 år inte bara våldfört sig på sin egen befolkning, utan även angripit sina grannländer Iran, Kuwait, Saudiarabien och Israel.

Vem är egentligen skurken i sammanhanget – USA eller Irak?

Ur strikt legalistisk synvinkel må Perssons uppfattning hålla streck (och däri har han stöd från en majoritet av den svenska riksdagen), men det känns ändå som ett försvar av en sjuk sak.

Rättstillämpning helt frikopplad från moral och humanitära ideal kan knappast kallas legitim, utifrån de normer som vårt demokratiska samhälle annars hyllar. Vi bör nog inta viss misstro mot politiker som likt Sveriges statsminister ägnar sig åt paragrafrytteri i lufttomma rum, när grundläggande värden står på spel.

Bo Lundgren fångade något mycket väsentligt i den folkrättsliga problematiken vid förra veckans riksdagsdebatt om Irakkriget.

”Människors rätt att inte hotas av förtryckare med massförstörelsevapen måste ytterst väga tyngre än enskilda staters vetorätt”, menade moderatledaren. Han gjorde sig därmed till tolk för en modernare syn på vad folkrätten främst bör vara; ett värn för människors okränkbarhet och inte för staternas suveränitet.

Den på FN baserade rättsordning vi har idag, är en återspegling av situationen efter andra världskriget, en kompromissformel grundad på det begynnande kalla krigets politiska realiteter. Det sovjetiska kommunistimperiet stod då i harnesk mot den fria världen, anförd av USA.

Att samla dem i en gemensam organisation som FN krävde därför att man inte gjorde någon skillnad mellan demokratier och diktaturer. Representanter för folkvalda regeringar måste behandlas med samma respekt som gangsterregimernas hantlangare i världssamfundets generalförsamling och säkerhetsråd.

Vid formuleringen av FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna omöjliggjordes därmed också någon distinktion mellan de olika rättigheternas betydelse.

Resultatet blev att rätten till liv och frihet är lika viktig som exempelvis rätten till semester eller lön på allmänna helgdagar. Därför kan en tyrann som Fidel Castro smita undan kritik mot avsaknaden av politisk frihet på Kuba, med påståenden om att hans regim är fenomenal på sjukvård och utbildning

Och folkrättens kärna, alltså skyddet av statssuveräniteten, betyder tillspetsat rätten för despoter att slakta sina undersåtar inom erkända och säkra gränser.

Det är en av samtidshistoriens värsta skamfläckar att världen stod passiv när en miljon människor mördades i Rwanda 1994. Men hade USA ensidigt ingripit för att hindra dödandet, vore det ju ett brott mot internationell lag i traditionell tappning.

Under senare år vi emellertid sett en utveckling mot större humanitärt hänsynstagande. Så skedde i Jugoslavien 1999 när Nato – utan FN:s godkännande – satte stopp för serbernas massaker på kosovoalbaner. Symptomatiskt nog protesterade även då många inom den svenska vänstern över detta folkrättsstridiga agerande från USA:s och dess allierades sida.

Men betydde det att interventionen i Kosovo också var moraliskt felaktig?

När de heta känslorna från Irakkriget lagt sig, borde det vara hög tid för en bred och sansad diskussion om vilka normer som bör gälla i 2000-talets värld. Skall FN kunna spela en relevant roll i en tid där demokratiska och frihetliga ideal blir allt mer framträdande, kan vi knappast vänta med en reformering av det gamla systemet.

Borås Tidning 2003-03-28

Sharon försvarar Israel

Publicerad den av
Svara

Nobelstiftelsens förre chef Stig Ramel förbannar Israels premiärminister Ariel Sharon som en terroristisk krigshetsare i NU nr 11/02. Israel under Sharon förlorar sin själ, hävdar Ramel i sin mångordiga artikel, där han också uttrycker sympati för de palestinska frihetskämparna.

Möjligen har det undgått Ramel att Sharon valdes av det israeliska folket sedan Arafat förkastat den radikala fredspolitik som föregångaren Ehud Barak stod för. När Arafat hösten 2000 återgick till våldets väg för att stärka sin vacklade interna position, detroniserade han samtidigt den israeliska vänster som satsat hela sitt politiska förtroendekapital på att nå en uppgörelse med PLO-ledningen.

Besvikna israeliska väljare vände sig då till högerledaren Sharon, vilken hela tiden misstrott Arafat som fredspartner. Däri hade Sharon onekligen rätt. Det finns inget skäl att vara naiv om Arafats verkliga intentioner.

Arafat började förhandla med Israel först när PLO:s främsta uppbackare Sovjetunionen fallit ihop och arabvärlden övergett Arafat när denne lierat sig med Saddam Hussein under Gulfkriget 1990-1991. Men sedan Osloavtalet slöts 1993, har Arafat brutit mot varenda punkt i uppgörelsen med Israel – däribland löftet att motsättningar skall lösas genom förhandlingar och inte genom våld.

Arafat har utnyttjat Israels successiva tillbakadragande från ockuperade områden under 90-talet till att bygga upp en terrorns infrastruktur på Västbanken och i Gaza. I flyktingläger lagras illegala vapen som smugglats in från Egypten och Iran. Där finns även Hamas bombfabriker som utrustar deras självmordsterrorister.

I PLO-styrets skolväsende och television indoktrineras palestinska barn och ungdomar systematiskt till heligt krig mot den judiska nationen.

Gång på gång har PLO-ledarna förklarat både för sitt eget folk och för den övriga arabvärlden att deras mål är Israels förintelse. Rimligen borde detta spela en viss roll i bedömningen av den nuvarande krishärden.

Att sådana överväganden inte intresserat Stig Ramel när han formulerat sin bannbulla över Israels regering är dessvärre uppenbart.

(NU 2002-03-21)