Christian Dahlgrens Blogg

Et in Arcadia ego

Christian Dahlgrens Blogg

Kategoriarkiv: Mellanöstern

Ondskans frälsningslära

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 10/10:Corren.

När World Trade Centers skyskrapor rasade samman i eld och rök den 11 september 2001, var det mer än ett fasansfullt terrordåd. Det var en krigsförklaring mot det moderna samhället, symboliserat av dess dominerande nation USA.

Den radikala islamismen (eller jihadismen) representerar en civilisatorisk utmaning som bär väsentliga likheter med hotet vi tidigare tvingats möta från kommunismen och nazismen. Professor Yehuda Bauer, ledande israelisk auktoritet inom förintelseforskningen, har visat hur dessa tre totalitära frälsningsideologier sammanfaller med varandra i natur, målsättning och praktik.

De utgår från heliga texter som måste tolkas bokstavligt. De kräver att en utopisk omstöpning av världen. De avskyr demokrati, frihet, kapitalism, pluralism. De genomsyras av antiamerikanism och antisemitism. De strävar efter erövring och utplåning av sina fiender. De ser folkmord som ett legitimt medel.

Nazismens och kommunismens hegemoniska maktanspråk trycktes tillbaka och krossades till priset av enorma uppoffringar. Något annat alternativ än seger fanns ju aldrig. Anpassning eller underkastelse hade inneburit förtryck, slaveri och massdöd.

I princip gäller det också islamismen, vars slagfält är globalt. Men det är främst Mellanöstern som står i fokus, där islamisterna länge drömt om att störta arabvärldens postkoloniala tyrannier, vrida klockan bakåt och återupprätta 700-talets vidsträckta muslimska imperium.

Förr var islamisterna alldeles för svaga och hårt kontrollerade på sin hemmaplan för att ha den minsta chans. Kaoset i Irak efter Saddam Husseins fall, den arabiska vårens uppror och inbördeskriget i Syrien har helt förändrat situationen.

Islamiska statens (IS) snabba framgångar lämnar inget tvivel om att regionens framtid riskerar att bli medeltid – såvida inte omvärlden förmår att samla sig till uthålligt och effektivt motstånd.

Precis som i kampen mot nazismen och kommunismen behövs mer än insatser av rå vapenmakt. En ideologiskt betingad strid handlar även om människors sinnen och den rasar redan här: i Europa, i Sverige, i Linköping.

Över 1800 EU-medborgare beräknas ha åkt till Syrien för att kriga de senaste två åren. Ett 80-tal svenskar (minst) har enligt Säpo anslutit sig till olika jihadistgrupperingar på syriska frontavsnitt. IS rekryterar aktivt i svenska storstäder och har även försökt ragga frivilliga i Skäggetorp!

Terrorexperten Magnus Ranstorp menar att jihadisterna siktar på att fånga unga, socialt utsatta individer som har dimmiga begrepp om vad islam egentligen är. Kriminalisering av terrorresorna har diskuterats.

Men av större vikt är ökad medvetenhet, upplysning och engagemang. Civilsamhälle, polis och kommun i samverkan tycks exempelvis hittills ha lyckats bra med att stävja IS-rekryteringen i Skäggetorp.

Särskilt muslimska trossamfund kan spela en betydande roll i vaccineringen mot extremismen. Studier tyder på att ju mer någon vet om riktig islam, desto motståndskraftigare blir denne mot jihadisternas irrläror.

En kantstött stjärna

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 8/10:Corren.

Ett revanschistiskt Ryssland som slagit sönder den europeiska säkerhetsordningen, bekrigar Ukraina, ockuperar delar av dess territorium, gör aggressiva markeringar mot Sverige och andra Östersjöstater.

Samtidigt i Mellanöstern: ett Irak som i praktiken upphört att fungera som land, ett Syrien där inbördeskrigets slaktande bara fortsätter utan slut och flyktingkatastrofen nått episka proportioner, en fanatisk religiös terrororganisation (Islamiska staten) som är på väg att destabilisera hela regionen.

Inte sedan kalla krigets dagar har sådana akuta utmaningar funnits att hantera i världspolitiken. Det är i denna situation som Sveriges nya utrikesminister gör entré med sitt första budskap: löftet att erkänna staten Palestina.

Som signal om vilka prioriteringar Sverige sätter främst när det brinner på den internationella scenen måste Margot Wallström onekligen ha förbluffat världen. Som inte detta vore nog för att väcka förvåning och förundran deklarerade hon i samma andetag att Sverige nu kommer att föra en ”feministisk utrikespolitik”.

Vad betyder det? Jämställdhetsplaner för fred? Kamp mot den geopolitiska könsmaktsordningen? Inte konstigt om andra länder får intrycket att den blågula nationen i Norden är på väg att förlora greppet om verkligheten.

Nej, Margot Wallströms återkomst till makten och härligheten kan knappast kallas en lysande triumf för varken Sverige eller Socialdemokraterna. Ringrosten, bristen på politisk takt och känsla, märktes redan under valrörelsen. På ett torgmöte i Sundbyberg skapade hon kontrovers genom att spontant påstå att Alliansen ”begått ett väpnat rån mot samhället”.

Omdömet klickade uppenbarligen, men att likna Reinfeldtregeringens skattesänkningar vid våldskriminalitet var så grovt att Stefan Löfven tvingades rycka ut och inför pressen bortförklara fadäsen som ett ”skämt”. Det må vara hänt. Fast ser Socialdemokraterna lika humoristiskt på diskrepansen mellan Wallströms förordande av höga skatter och hennes egen betalningsmoral?

Wallström är nämligen stenrik och inget fel i det. Som EU-kommissionär drog hon in närmare 27 miljoner kronor i lön. Efter avgången fick hon därtill en årlig pension på drygt 1 miljon kronor. Brysselfrälsets inkomstskatt är dock marginell, varför Sveriges EU-parlamentariker frivilligt har begärt att bli beskattade efter svenska förhållanden i syfte att undgå besvärande kritik på hemmaplan.

Men som debattören Klas Hjort avslöjade i Svensk Tidskrift 3/10 har Wallström valt stoppa in rubbet på sitt eget bankkonto istället – trots att hon retoriskt bekänner sig till Socialdemokraternas uppfattning att ”skatt är häftigt”.

Att hon senare lät värva sig till Svenska Postkodlotteriet, som hamnade i blåsväder när det framkom att bara en tredjedel av lotteriets intäkter delades ut till välgörenhet, reser ytterligare frågetecken kring Wallströms omdöme.

Kanske borde S låtit drömmen om hennes politiska comeback stannat vid en dröm.

Den ruttna vapenbyken

Publicerad den av
1

Corren.Skrivit i Corren 21/8:

Saudiarabien är stadigt parkerat på människorättsorganisationen Freedom House årliga skamlista över de ”värsta av de värsta” diktaturerna i världen. Tyranniet är en medeltida mardröm av spöstraff, halshuggningar och råbarkad kvinnoapartheid.

Statsreligionen är en kvävande, extrem variant av islam: wahhabismen. Den sprider Saudiarabien också internationellt genom finansiering av moskéer och koranskolor i länder som Pakistan, där företrädesvis unga män indoktrineras i en våldsbejakande religiös fanatism. En perfekt rekryteringsbas för islamistiska terrornätverk av typen al-Qaida.

2009-2010 förde Saudiarabien ett blodigt krig i Jemen. Tusentals civila slaktades. Året därpå ingrep saudisk militär i Bahrain och slog ner upproriska demokratiaktivister. Saudiarabien borde kort sagt vara så förbjudet ett land kan bli för svensk vapenexport. Enligt det officiella regelverket.

Hörnstenarna i Sveriges utrikespolitik är ju främjandet av demokrati, solidaritet och mänskliga rättigheter. Inte motsatsen. Men bortom vackra deklarationer och en synbarligen sträng lagstiftning, finns en annan verklighet som avtäcks i den nyutkomna boken Saudivapen. Hycklande politiker, ljugande tjänstemän och hemliga spioner – en politisk thriller om svensk vapenhandel.

Författare är Bo-Göran Bodin och Daniel Öhman, de bägge SR-journalisterna vilka våren 2012 i en serie Eko-reportage avslöjade skandalen med den vapenfabrik i Saudiarabien som Sverige lovat bygga.

Bakgrunden till historien är kalla krigets slut och den därpå följande nedrustningen av försvaret i Sverige och övriga västvärlden. Vår högt utvecklade vapenindustri behövde därför, nu mer än någonsin, andra kunder för att överleva.

Som det oljerika Saudiarabien. Dit ville Saab sälja ett militärt radarsystem åren kring millennieskiftet. Försvarsdepartement under Leni Björklund (S) backade upp Saab som vore svenska staten en integrerad del av företagets marknadsavdelning.

Dock siktade Saudiarabien på egen kapacitet att tillverka vapen. Och krävde att Sverige, i gengäld för köpet av Saabs radar, hjälpte till med teknologi och kompetens för detta. Inga problem. 2005 slöt S-regeringen ett synnerligen långtgående samverkansavtal med den saudiska regimen.

Myndigheten FOI (Försvarets forskningsinstitut) skulle bygga vapenfabriken via ett bulvanbolag för att kringgå lagar och insyn. Inspektionen för strategiska produkter, som ska övervaka att reglerna för vapenexport följs, var med på noterna.

Det var även den borgerliga regeringen som tillträdde 2006. Tills Sten Tolgfors (M) blev försvarsminister. Han ville stoppa vapenfabriken. Av detta blev intet sedan Marcus Wallenberg, ordförande i Saab, förklarat för regeringen att konsekvensen för svenska affärsintressen i Saudiarabien då hamnade i allvarlig fara.

Boken Saudivapen beskriver i förödande detalj hela den unkna härvan, inte minst makthavarnas skrupelfria försök att vilseleda media och allmänhet. Den solkiga sanningen är att politiker, myndigheter och industri bakom kulisserna sitter i knät på varandra för att slå vakt om vapenexporten. Cyniskt och korrupt? Onekligen.

I vågskålen ligger emellertid massor av jobb, stora pengar och bevarandet av Sveriges ställning som avancerad ingenjörsnation. Vad har inte Saab betytt för Linköping exempelvis? Men det är civilisatoriska värden vi sätter på spel, hemma och utomlands.

Gäspningar om inte Israel är inblandat

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 25/7:Corren.

”Om högst två år är alla kristna, jag menar alla, borta.” Det sade prästen Faris Tomas i gårdagens DN. Han bor i närheten av Iraks näst största stad Mosul, som nyligen hamnat i Islamiska statens våld.

Dessa islamister är så brutalt extrema att även ideologiskt likasinnade terrorgrupper som al-Qaida brutit med dem. När Islamiska staten erövrat Mosul målades ett ”N” på vissa hus. N som i ”nasrani”, arabiska för kristen. Budskapet gick inte att missförstå. Under dödshot valde de flesta av stadens kristna invånare att fly.

”De här människorna har bara kläderna de bär på kroppen. De fick lämna allt”, säger Faris Tomas i DN:s reportage – ännu ett vittnesbörd om hur landets uråldriga kristna minoritet är på väg att fördrivas och utplånas.

Detta sker alltså nu medan Irak de facto håller på att falla sönder i ett inbördeskrig där Islamiska staten haft stora framgångar. Deras mål är ett religiöst kalifat av medeltida snitt som även omfattar Syrien, i dag så nära helvetet på jorden som det går att komma.

Uppbackad av Iran och Ryssland har Syriens diktator Bashar al-Assad sedan 2011 hämningslöst bekrigat sitt eget folk. Striderna förvärras av den splittrade oppositionen, olika grupper (som Islamiska staten) står mot varandra och drivs av skilda motiv. Inget slut på grymheterna skymtas. Antalet dödsoffer kan räknas i hundratusental, flyktingströmmen är av episka proportioner.

Från Irak och Syrien är det ganska nära till Gaza, där en annan humanitär tragedi utspelar sig. Det är inte svårt att känna medlidande med Gazaremsans plågade palestinska befolkning, hårt klämda i uppgörelsen mellan Hamas terrorstyrkor och den israeliska försvarsmakten.

Men alla utomstående, inte minst svenskar, som plötsligt visar ett sånt varmt intresse och glödande engagemang för just denna konflikt i Mellanöstern, var är ni annars?

Var är ropen av förtvivlan och avsky mot likhögarna som varje dag staplas i människoslaktens Syrien? Var är fördömandena av utrotningspolitiken mot Iraks kristna? Var är demonstrationerna, debattinläggen, kraven på rättvisa, bojkotter och internationella ingripanden?

Ni bryr ju er så djupt om Mellanöstern. Det är väldigt bra. Men gäller det verkligen bara om den judiska staten Israel råkar trigga era känslor?

Tragediernas vecka

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 19/7:Corren.

298 dödsoffer. Inga av dessa människor hade med Ukrainakrisen att göra. Men de hade oturen att flyga med ett passagerarplan som tog den ödesdigra risken att passera luftrummet i Europas hetaste konfliktområde.

Vem bär ansvaret för att Malaysia Airlines MH17 från Amsterdam aldrig nådde destinationen Kuala Lumpur, utan istället föll ner från skyn i brinnande vrakdelar över den självutnämnda Donetskrepubliken i östra Ukraina? Ännu finns inte otvetydiga bevis. Dock pekar mycket i sammanhanget på att proryska separatister står bakom dådet.

Sannolikt misstogs det civila passagerarplanet för ett militärtransportplan tillhörande den lagliga regeringen i Kiev. Vilket i så fall skulle betyda att Vladimir Putin hamnat i en ytterst besvärande situation.

Det är Putin som låtit vapen, instruktörer och hugad milis strömma över gränsen från Ryssland med intentionen att ytterligare destabilisera Ukraina efter stölden av Krim. Den avancerade missil som krävdes för att skjuta ner ett plan på tiotusen meters höjd har troligen den ryska militärmakten satt i händerna på Putins ukrainska legoknektar.

Därmed är den egentligt skyldige till tragedin att finna i Kreml. Kan rysk inblandning konstateras måste priset för Putinregimens kriminella politik höjas. Vi kan inte ha en buse som härjar mer eller mindre ostraffat i Europa. USA:s och EU:s sanktioner har hittills varit patetiskt lama. Det duger inte längre.

Samtidigt i Mellanöstern: dödstalen fortsätter stiga medan Israel inlett sin markoffensiv i Gaza. Utan tvekan har det redan svårt plågade palestinska folket ånyo påtvingats fruktansvärda umbäranden och offer. För vad?

I realiteten hålls Gaza kidnappat av en barbarisk islamistisk regim, som är förblindade av visionen om den judiska statens förintande. Det ligger lyckligtvis långt bortom Hamas förmåga, ändå försöker dessa jihadbesatta terrorister skada Israel så mycket som möjligt genom upprepade raketattacker och infiltration av mördarförband genom tunnlar. Resultatet?

Närmast ingenting, då Israels försvar är alldeles för effektivt. Istället har Hamas cyniskt dragit Gazas civila i blodig olycka genom att ställa dem i skottlinjen för Israels motåtgärder, vars fullt rimliga syfte är att göra slut på terrorn.

Israel försöker dock ständigt minimera civila offer, men för Hamas är varje död palestinier en pervers propagandaseger som åskådliggör den judiska statens förmenta ondska. Vilken part som bär huvudansvaret för Gazatragedin kan knappast råda något tvivel om.

Fred och försoning med Hamas är en utopi. Må palestinierna snart äntligen få ett ledarskap som älskar livet mer än döden.

Israel, den eviga skurkstaten

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 15/7:Corren.

Det var inget särskilt märkvärdigt uttalande. Tvärtom närmast pliktskyldigt, ganska kort, lite platt kanske. Men balanserat och nyktert, enligt regelboken 1 A. Sånt en svensk oppositionsledare från ett parti med statsbärande ambitioner förväntas säga om en aktuell internationell konflikt som fångat rubrikerna.

Det hela är tragiskt, våldet måste upphöra, oskyldiga civila drabbas hårdast, parterna ska sluta kriga och börja förhandla. Hade Stefan Löfven kommenterat människoslakten i Syrien eller Irak, som krävt hundratusentals offer, hade antagligen få tagit notis. Snarast gäspat och glömt orden i samma stund som de läst dem.

Men i lördags gjorde Löfven en statusuppdatering på Facebook om Gaza och då blev det rödglödgat liv i luckan. Det som utlöste raseriet var hans tydligen totalt förkastliga formulering om att ”Israel måste respektera internationell rätt, men har självfallet rätt att försvara sig”.

Där har vi den Israelhatande vänstern i ett nötskal. Sedan 2007 har de islamistiska fanatikerna i Hamas hållit Gazas invånare i ett järngrepp, begått systematiska övergrepp mot mänskliga rättigheter, skoningslöst förföljt oppositionella, trakasserat homosexuella, förvägrat kvinnor något som ens avlägset liknar frigörelse, nonchalerat grundläggande sociala behov för befolkningen och istället föredragit att satsa Gazas magra resurser på att bygga allt mer avancerade missiler riktade mot civila mål inne i Israel.

Nu regnar dessa dödliga raketer över den demokratiska judiska staten som Hamas och deras rivaliserande jihadorganisationer svurit att utplåna. Och vem utmålas som den eviga skurken? Israel, alltid Israel. Bara att Israel försvarar sig mot attackerna är uppenbarligen en provokation i vänsterns ögon. Ja, att Israel överhuvudtaget finns är väl det värsta.

Kan några egentligen ganska banala självklarheter från Löfvens sida trigga sådana floder av hätska reaktioner, är en befogad fråga vilka känslor vänsterfolket i grunden drivs av. Är det i första hand solidariteten med de utsatta palestinierna?

Eller är det mest en förvändning till att få kasta alla hämningar och frossa i avsky mot den judiska stat man av någon anledning har så förtvivlat svårt att acceptera?

Om man jämför

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 4/6:Corren.

10-årige Ingemar i filmen Mitt liv som hund, som utspelar sig i femtiotalets Sverige, tänker ofta på hunden Laika. Uppskickad i en bana runt jorden, utan hopp att komma hem igen, utan tillräckligt med mat och vatten. Ensam lämnades Laika att dö i den svarta rymden, offrad på vetenskapens altare.

”Det är viktigt att ha sånt att jämföra med. Man måste hela tiden jämföra”, säger Ingemar till sig själv när han kontrasterar Laikas öde till sin egen, inte alltid muntra situation. ”Det är inte så farligt, när man tänker efter. Det kunde ha varit värre”, tycker han då.

Låt oss använda samma princip när vi betraktar supervalårets Sverige. Vi har utan tvekan samhällsproblem som förtjänar en allvarlig politisk diskussion: arbetslöshet, skolkris, vårdköer, etc. Men relativt sett är det ingenting, noll. Vi bor i en trygghetens sörgårdsidyll, är fria, välmående, har oändligt rika möjligheter och ältar marginalbekymmer. Om man jämför.

Ty livets lott kunde fallit annorlunda. Du och jag kunde varit födda i Syrien. Där har det nu också hållits val. Under ett bibliskt inferno till inbördeskrig som kräver sju dödsoffer varje timme, dygnet runt. Hittills har över 160 000 män, kvinnor och barn omkommit i striderna, en del ihjälgasade av kemiska stridsmedel.

Nationen är i ruiner. Mat, vatten, mediciner? Lycka till. Nästan hälften av befolkningen är på desperat flykt, de flesta inom landet. 2,3 miljoner människor har lyckats ta sig ut, främst till grannländer som Libanon och Jordanien. Flyktinglägren är överfulla, de humanitära förhållandena är mycket svåra.

Den ansvarige slaktaren och folkfördrivaren till president, Bashar al-Assad, kan dock inte väljas bort. Presidentvalet är bara en svart fars och något som ens liknar fred finns inte i sikte. Detta sker alltså nu. I Europas närhet.

EU har emellertid föredragit att låta endast en liten skara syrier få fristad undan helvetet. Jämfört med övriga EU-länder är Sverige generösa. 12 000 syriska flyktingar tog vi emot förra året. Men även de är för många, anser SD:s Jimmie Åkesson. I Ekots lördagsintervju 31/5 förklarade han: ”Vi är inte i närområdet till Syrien, vi ligger i en annan del av världen.”

Så kan man också jämföra.

Syrisk repris på Bergen-Belsen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 23/1:Corren.

”Detta är systematiska och ohyggliga brott i industriell skala. Vidriga brott mot mänskligheten”, säger Desmond de Silva. Han har tidigare varit chefsåklagare vid FN:s specialdomstol för Sierra Leone och är nu medförfattare till en färsk rapport om den syriska regimens övergrepp mot den egna befolkningen.

Uppgifterna bygger på en avhoppad fotograf från diktatorn Bashar al-Assads militärpolis, som överlämnat bilder på 11 000 människor som bestialiskt svultits ut, torterats och mördats. På ett enda ställe, påpekar Desmond de Silva i en intervju för SvD (22/1) och liknar grymheterna med vad världen tidigare bevittnat i nazistiska koncentrationsläger som Bergen-Belsen.

Misstanken ligger nära till hands att Assad bär ansvar för fler än ett sådant slakthus. Det kanske finns mängder, vilket i så fall tyvärr inte skulle förvåna mot bakgrund av den hämningslösa brutalitet som vi redan vet att Assad uppvisat under inbördeskriget.

Det är vår tids värsta katastrof. Dödssiffran beräknas för närvarande till 130 000 människor. FN uppskattar att över 13 miljoner syrier kommer att vara på flykt, inom och utom landet, vid årets slut. Men någon ände på våldet kan inte skönjas.

I går inleddes en internationell fredskonferens i schweiziska Montreaux (kallad ”Genéve II”), där FN försöker få den syriska regimen och oppositionen att börja förhandla. Ingen tror egentligen på några resultat.

Assad har stärkt sina positioner och hånskrattar åt tanken på en koalitionsregering som övergångslösning, lanserad förra gången FN-flaggorna fladdrade i Schweiz (”Genéve I”, 2012).

Oppositionsgrupperna är hopplöst splittrade, flera bojkottar konferensen och bekrigar även varandra. Västinspirerade delar står mot islamistiska jihadister, vars kompromisslösa fanatism och förakt mot människoliv inte står Assad efter.

För att göra saken ännu mer komplicerad har Syrien blivit en dragkamp mellan det shiamuslimskt styrda Iran och sunnimuslimernas Saudiarabien, ärkefiender om vem som ska dominera regionen. Iran är på samma sida som Ryssland och Kina i stödet till Assad.

Saudiarabien har, tillsammans med Qatar, varit mest frikostigt i att sätta vapen i händerna på Syriens rebeller. USA och EU står vid sidlinjerna som impotenta, förvirrade jättar. Läget ger kort sagt allt annat än skäl till optimism.

Men EU kunde åtminstone öppna gränserna för syriska flyktingar istället för att mota bort så många som möjligt. Snart, den 27 januari, infaller Förintelsens minnesdag. ”Aldrig mer”, brukar det heta i högtidstalen.

Innan andra världskrigets utbrott och Auschwitz, kunde judar fly Hitlertyskland (utvandring uppmuntrades officiellt dessutom). Problemet var bara att övriga Europa knappt ville ta emot några.

Nu när brott mot mänskligheten avslöjas i Syrien som påminner om nazisternas, vad gör EU då? Vad har Europas ledare lärt av den stängda portens politik?

Ingen julfrid för Syriens folk

Publicerad den av
Svara

Skrivit i CorrenCorren. 16/12:

Medan vi tände det tredje adventsljuset i söndags och umgicks med våra familjer i hemmets lugna vrå, rasade helvetets eldar vidare i Syrien. Bostadshus totalförstördes och minst 125 människor dog när regimens militärhelikoptrar fällde tunnor med sprängämnen över staden Aleppo. Detta enligt uppgifter från TV-kanalen al-Jazira som TT återrapporterade om i går.

Så har det hållit på, vecka efter vecka, sedan sensommarens giftgasattack vid Ghouta utanför Damaskus som krävde tusen människoliv. Många offer var barn. En hel värld chockades. USA var då nära en intervention för att stoppa, eller åtminstone begränsa, slaktandet.

Amerikanska örlogsfartyg satte kurs mot östra Medelhavet, samtidigt som en tvehågsen president Obama våndades över tidigare löften att ingripa om giftgas användes i inbördeskriget. Bruk av kemvapen var liktydigt med överskridandet av en oacceptabel ”en röd linje”, hade presidenten sagt.

Han lyckades slippa stå vid sitt ord efter diverse märkliga diplomatiska manövrar. Syriendiktatorn Bashar al-Assads supportrar i Kreml utverkade en försäkran av honom att låta FN förstöra regimens lager med giftgasbomber. FN-organisationen OPCW, som arbetar för internationellt kemvapenförbud, skulle göra jobbet och fick Nobels fredspris på kuppen.

Konflikten förlorade i prioritet på nyhetsbyråernas radarskärmar, de svarta rubrikerna blev mindre och mindre, som om någon slags lösning hade skett. Snarare tvärtom.

Bashar Al-Assad som räddats kvar vid makten av sin ryske kompis Putin, och av Obamas ovilja att sätt hårt mot hårt, kunde fortsätta sprida död och terror bland sina invånare. Konventionella vapen räcker ju också ganska långt i den vägen, som bekant.

Den moderata oppositionen fragmentiserades än mer och överflyglades av radikala jihadistgrupper, vilka ser inbördeskriget som ett gyllene tillfälle att försöka pådyvla Syrien ett islamistiskt medeltidsvälde. Läget har blivit så allvarligt och instabilt att förre NSA- och CIA-chefen Michael Hayden menar att det bästa alternativet förmodligen nu är att Bashar al-Assads regim segrar!

Skänk gärna en tanke till alla dessa arma människor som sitter fast i den grymma rävsaxen, samtidigt som tillvaron dagligen bombas sönder omkring dem. Uppåt 6 miljoner syrier är flyktingar i sitt eget land. 2,3 miljoner har tagit sig ur ondskans omedelbara käftar och över gränsen till grannstaterna Libanon, Jordanien, Irak och Turkiet. Men situationen i flyktinglägren är svåra, ofta olidliga.

Kallsinnet från EU:s sida gör inte saken bättre. Under 2014 vill unionen bara erbjuda asyl åt 12 000 syrier. Totalt. Tio EU-länder ville inte hjälpa en ringaste själ. Som julbudskap till Syriens folk måste det vara en synnerligen svårslagen uppvisning i cynisk egoism och nationell inskränkthet.

”Europas ledare borde böja sina huvuden i skam över det ömkliga antal syriska flyktingar de är beredda att ta emot”, dundrade Amnesty International förra veckan. Det finns inget att tillägga.

Raoul Wallenberg förpliktigar

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 5/9:Corren.

Synagogan vid Berzelii park i Stockholm fick en synnerligen prominent besökare i går. USA:s president.

Han kom i sällskap med statsminister Fredrik Reinfeldt för att uppmärksamma minnet av diplomaten som räddade tiotusentals judar undan Förintelsen. Att Barack Obama visade Raoul Wallenberg sin vördnad är naturligt, allt annat vore otänkbart för en amerikansk president på premiärvisit i vår huvudstad.

Wallenberg är ju inte enbart svensk. Sedan 1981 är han även Obamas landsman, efter att Ronald Reagan utnämnt Wallenberg till amerikansk hedersmedborgare. Det var också på USA:s initiativ som svenska UD gav Raoul Wallenberg uppdraget att åka till Budapest, hösten 1944.

Räddningsaktionen finansierades därtill av amerikanska War Refugee Board. Detta i kombination med Sveriges neutrala status och Raoul Wallenbergs kompromisslöst personliga mod, listighet och organisatoriska skarpsinne möjliggjorde den historiska insatsen i mänsklighetens tjänst.

Få symboler lyser därför klarare än Wallenberg när det gäller relationerna mellan USA och Sverige, han binder våra länder samman på ett unikt sätt.

Wallenberg är dock mer än en heroisk legend ur det förflutna. Hans arv talar med särskild uppfordran till oss i detta nu. Budapest 1944 var en jordens farligaste platser, hemsökt av massdöd, skräck och terror. Ungerns judar var utelämnade åt nazisterna och hade ingenstans att fly.

Redan innan kriget hade Europas länder mer eller mindre stängt sina gränser för judar som hamnat i Hitlers våld. Ett fåtal flyktingar fick motvilligt fristad. När Tysklands militärmaskin därefter rullade över kontinenten var det för sent att öppna famnen och resultatet vet vi: Auschwitz.

I dag finns helvetet i Syrien. Medan Barack Obama tvått sina händer under två och halvt års inbördeskrig, har avgrunden vidgats till obeskrivbar humanitär tragedi.

Om det blir något amerikanskt ingripande mot Assadregimens hämningslösa mördande står ännu skrivet i stjärnorna. Obama har skjutit över ansvaret till kongressen, men rimligen måste han snart handla.

Samtidigt har EU fällt ner gränsbommarna för Syriens flyktingar. Drygt fyra miljoner människor har tvingats lämna sina hem inom landet. Över två miljoner har tagit sig till Libanon, Jordanien, Turiket och Irak. Förhållandena i flyktinglägren är miserabla.

Knappt 8 000 syrier har lyckats ta sig till Sverige, samtliga ges nu permanent uppehållstillstånd eftersom inget slut på konflikten bedöms vara i sikte. Ett utmärkt beslut av Migrationsverket.

Skamligt nog gör dock EU:s fortsatt hårda linje det närmast hopplöst svårt att söka asyl på europeisk mark. I praktiken måste desperata syrier vända sig till människosmugglare om de vill ta sig bort från Mellanösterns eskalerande kaos. Oacceptabelt.

Har vi som i vår del av världen lever i trygghet, fred och välstånd dragit några lärdomar av andra världskrigets grymheter och Raoul Wallenbergs gärning? Då är det hög tid att visa det.