Bokstäverna ska dansa

Bo Strömstedt

Skrivit i Corren 1/7:

Corren.

En tidning. Det är ett mycket speciellt sorts företag. Personerna bakom den moderna dagspressens framväxt under 1800-talet startade sina verksamheter utifrån de lika ädla syftena att dels påverka och spegla samhället, dels tjäna pengar.

Spänningsfältet mellan bokstäverna och siffrorna, mellan publicisten och ekonomen, gav en fascinerande laddning. Den skrivande tidningsmakaren och den räknande tidningsmakaren kunde gräla, baktala och misstro varandra. Alltid väl medvetna om sitt djupt ömsesidiga beroende. Det hela skapade ett kreativt drivhus, som inte sällan fick trycksvärtan att glimra.

Nyligen gick en av Sveriges främsta publicister ur tiden: Bo Strömstedt, Expressens stridbare chefredaktör 1977-1991. Ja, han var mer än chefredaktör. Strömstedt förkroppsligade vad som då var landets största, mäktigaste tidning. Hans hjärta slog med tryckpressen, hans nervtrådar var kopplade till den. På ett unikt sätt levde han varje nummer som gavs ut.

Mycket har förändrats i branschen sedan dess, inte bara Expressens upplaga föll efter att Bo Strömstedt lämnade rodret. Internets genombrott strax därpå fick snart varenda tidning att svikta ekonomiskt under den digitala strukturrevolutionens tyngd. Mängder av redaktioner har tvingats till smärtsamma förändringar och sökande efter uppdaterade affärsmodeller för att klara överlevnaden.

Pessimister som spår sotdöden för pressen och den kvalificerade journalistiken råder det ingen brist på. Den räknande tidningsmakaren tittar dystert i bokföringen och sätter den skrivande tidningsmakaren på svältkost. Det kreativa spänningsfältet från förr ersätts av en negativ spiral. Produkten blir fattigare, läsarna flyr.

Är detta branschens mörka tillstånd och oundvikliga framtid? Nej, det är icke givet. Processen att ömsa skinn till den digitala erans förutsättningar är krävande, men övergående. Vad som gäller är att inte tappa livförsäkringen: det goda ordet.

För Bo Strömstedt var värnet av det goda ordet, det fria och bångstyriga ordet, av central betydelse. Vilket också var god ekonomi. Ty som Strömstedt formulerande sitt recept: bokstäver som dansar får siffrorna att dansa. Vad säger att den modellen skulle vara uttjänt?

Carl Adam Nycop, Expressens legendariske grundare, var inne på samma spår och menade att attraktivt skrivande måste vara som jazz; rytmiskt, fräckt, improvisationsrikt, svängande. Hur var det nu den där låten med Duke Ellington löd? ”It don’t mean a thing, if it ain’t got that swing!”

Och sväng, det ska alltid Corren bjuda på. Häng med!

Hedrande kritik

Bertil Almlöf / Christian Dahlgren

På dagens kultursida i Corren. Östergötlands nu levande störste konstnär i målande polemik mot yours truly. Bortsett från sakfrågan, är det – helt oironiskt – rörande att få ett genmäle av sådan kulturell dignitet. Jag ramar gärna in originalet på väggen hemma.

Uppdatering 14/6: Och nu har jag originalet inramat hemma! Bertil Almlöf hade den vänliga generositeten att sälja bilden till mig. Som beundrare av hans konstnärskap är det en ynnest. 

Bertil Almlöf

En bok betyder så mycket

Bokpaket

Att knacka ner artiklar i dagspressen känns stundtals som skrift i vatten. Och av dem som hör av sig dominerar inte sällan förbittrade Ring P1-personer. Det är spelets praxis, man vänjer sig och trubbas av.

Men så! Ett bokpaket anländer från läsekretsen som ett uppskattande tack för att man försvarat den utrotningshotade klassiska bildningstraditionen. Sånt värmer verkligen i hjärtat. Tänk, generositet och godhet finns!

Zappas tes bekräftad

Twitter fyllde visst tio år tidigare i veckan. Om internet och de sociala medierna har betytt något för mänskligheten, så är det att förtydliga hur fantastiskt mycket dålig stil, obildning och ren stupiditet som finns bland oss. Frank Zappa tycks ha fått rätt när han hävdade att väte inte är det vanligaste grundämnet i universum. Utan dumhet.

USA formade Sverige

Skrivit i Corren 27/4:Corren.

På Norra kyrkogården i Linköping ligger Isidor Kjellberg (1841-95) begravd. Skänk honom en tanke. Kjellberg är en portalgestalt inom den svenska liberalismen. 1872 startade han tidningen Östgöten, vars mål var ”demokrati, folkfrihet, självstyrelse”.

Snart blev tidningen länets mest spridda. Och kontroversiella! Kjellberg bedrev en orädd granskande journalistik som den svenska överheten sannerligen inte var van vid. Han gisslade friskt myndigheter och makthavare (som en viss konservativ redaktör vid namn C F Ridderstad på Corren…).

Han propagerade för frihandel och modernisering, han avskydde förtryck och alla hinder som begränsade människors möjligheter att själva forma sina liv.

Tidningen Östgötens popularitet berodde delvis också på att Kjellberg var först i Sverige med att införa ”det amerikanska bruket av över- och underrubriker och olika stilsorter och förstod att skickligt utnyttja intervjutekniken” (Svenskt biografiskt lexikon).

Kjellberg hade nämligen varit i USA, arbetat som journalist och tagit med sig många nya idéer därifrån hem igen. Inte minst politiskt. Kjellberg såg den amerikanska republiken med sitt fria medborgarideal som mönsterbildande för hur det goda samhället skulle vara. Folkmakt, inte herremakt!

1887 grundade han rösträttsrörelsen, vars symbol blev blåklinten – Östergötlands landskapsblomma. Rösträttsrörelsen samlade liberaler och socialdemokrater i kampen för medborgerliga rättigheter, dit kan även rötterna till Folkpartiet spåras.

Isidor Kjellberg är i grunden ett exempel på migrationens förändringskraft och visar värdet av den fria rörlighetens betydelse. Mellan 1850 till 1920-talet emigrerade 1,2 miljoner svenskar till USA då tillvaron hemmavid syntes hopplös.

Tillsammans med många miljoner andra invandrare från ett myller av nationer bidrog de till att göra USA till världens rikaste och mäktigaste land. Men ungefär 200 000 svenskar återvände, i likhet med Kjellberg, djupt påverkade av vad de sett, hört och lärt på andra sidan Atlanten.

Från USA hade de med sig tankar, idéer, kunskaper, kontakter och kapital som högst påtagligt medverkade till att forma ett helt annat Sverige; politiskt, ekonomiskt, företagsmässigt, socialt, religiöst, kulturellt.

Det var en bred folklig strömning underifrån som frätte ner den reaktionära svenska privilegiestaten med dess kvävande högkyrklighet och unkna vurmande för kejsardömets Tyskland.

Dagens Sverige – vårt välstånd, vår demokrati – är till icke ringa grad den historiska konsekvensen av denna migration och dåtidens öppnare gränser. (För den som vill veta mer rekommenderas varmt Ingvar Henricsons och Hans Lindblads bok Tur och retur Amerika, 1995.)

Därför har vi alla skäl att välkomna de människor från mindre lyckligt lottade världsdelar som numera söker fristad och ett bättre liv i Europa, i Sverige. Givet liberaliseringar av arbets- och bostadsmarknaderna kan migranterna bli en väldig injektion för oss, precis som i fallet USA.

Och på samma sätt kan dessa migranters impulser från demokratins Europa bidra till att reformera villkoren i deras ursprungsländer. Personer av Isidor Kjellbergs kaliber finns än. Vad kan inte de betyda för utvecklingen i Mellanöstern eller Afrika?

Statsradio på tvärs med utvecklingen

Skrivit i Corren 4/3:Corren.

Under 2015 ska beslut fattas om utbyggnaden av ett särskilt marknät för digital radio (DAB), en teknik som SR envist försökt lansera i två decennier. Att intresset varit minst sagt svalt bland lyssnarna har inte avskräckt statsradion från att driva projektet vidare. Tvärtom.

I höstas presenterade regeringens digtalradioutredare Nina Worms hur övergången är tänkt att ske. FM-bandet ska släckas 2022, i syfte att tvinga det ovilliga svenska folket att kasta sina gamla mottagare (som då blir värdelösa) och istället gå man ur huse för att köpa nya DAB-apparater.

Är det verkligen en vettig idé att storsatsa på ett DAB-nät när ingen efterfrågan finns och något utbrett missnöje med FM aldrig hörts?

Dessutom pågår ett skifte till webben, där allt fler lyssnar på radio via datorer eller mobiltelefoner. Spelar ingen roll, menar SR:s DAB-torped Nina Worms. Internet saknar kapacitet att härbärgera radioutbudet. ”Skulle all radio gå i mobilnäten skulle det faktiskt bli fullt”, hävdar hon. Vilket säkert är sant idag.

Men imorgon? På världens största mässa för mobilbranschen, Mobile world congress som nyss öppnat i Barcelona, förs heta diskussioner om framtidens 5G-nät som kommer att innebära en dramatisk standardförbättring.

EU investerar 6,3 miljarder kronor mellan 2014-2020 i utvecklingen av 5G med 1000 gånger högre kapacitet i de mobila bredbanden. Näringslivet plöjer ner lika mycket pengar i den europeiska 5G-satsningen.

Ericsson räknar kallt med att de mobila bredbandsnäten blir den dominerande plattformen för både TV och radio. Det är snabba ryck numera. Inom några år kan traditionella marksändningar vara på väg att konkurreras ut.

Redan har branschen framgångsrikt testat en mobil bredbandsteknik kallad LTE Broadcast i 4G som kan nå alla konsumenter utan att nätet överbelastas.

Radio tar dessutom väsentligt mindre utrymme än TV, så problemet med kapacitet i bandbredd som SR larmar om är ändå snart ur världen. Frågan är alltså: vad ska Sverige med en lika egenartad som föråldrad DAB-struktur till? Släpp prestigen och lägg ner.

Gökungen i medielandskapet

Skrivit i Corren 28/2:Corren.

Tänk tanken om svenska politiker kom på idén att starta en statlig version av Dagens Nyheter. Eller om Linköpings kommun började ge ut en egen dagstidning. Liksom för att garantera oss medborgare ”opartiskhet”, ”mångfald” och ”oberoende” i pressfloran.

Instinktivt känner nog de flesta att detta vore något högst suspekt, en väsensfrämmande anomali i ett fritt och demokratiskt land.

Ändå tycker vi det är okej när det gäller etermedia. Att staten sysslar med journalistik, samhällsbevakning, kultur och underhållning via ett antal dominerande kanaler för television och radio. Är det inte märkligt, om man funderar på ett tag på det?

Det är inte bara en ideologisk fråga. Blotta förekomsten av statsmedia är ett marknadsintrång som, särskilt i dessa tider av fallande tidningsupplagor och kamp om annonsintäkter, försvårar situationen för enskilda mediebolag och minskar konkurrensutrymmet för kommersiellt finansierad kvalitetsjournalistik.

Över 7 miljarder kronor varje år drar Radiotjänst in via licenstvånget till SVT, SR och UR. Vad hade inte privata medieföretag kunnat göra med resurser som dessa; pengar som statens eget medieimperium nu suger åt sig från konsumenternas plånböcker?

”Public service”, som statsmedia svulstigt etiketterat sig själv, gör också en poäng av inte endast göra ”smala” program. Utan även breda, som tilltalar så många medborgare som möjligt. Annars riskeras uppslutningen kring licenstvånget, menar man.

Det betyder att statsmedia lägger stora pengar på publikfriande produktioner i direkt konkurrens med utbudet från renodlat kommersiella aktörer, allt för att få höga lyssnar- och tittarsiffror. En sådan produktion är den årligt återkommande statligt arrangerade tävlingen i lättglömd skvalmusik som sänds i SVT under namnet Melodifestivalen.

Fenomenet är illustrativt för den gökunge i medielandskapet som public service representerar; en väldig kollos som för att rättfärdiga sin existens gladeligen pumpar ut karamellpappersunderhållning i syfte att kapa marknadsandelar från andra. Rimligheten i detta tål att kluras på.

Till hädelsens försvar

Corren.Skrivit i Corren 9/1:

I den oscarianska överhetsstaten Sverige, där det protestantiska statskyrkoförtrycket gjorde livet surt för vanligt folk, var August Strindberg en ständig nagel i makthavarnas ögon. När han i en av sina noveller i boken Giftas satiriserade den kristna nattvarden, blev måttet rågat.

1884 drogs han inför skranket anklagad för hädelse, ett brott definierat i lagen som ”gäckeri av Guds ord eller sakramenten”. Kung Oscar II och Svenska Akademin ansågs som drivande krafter bakom åtalet. Strindberg riskerade två års straffarbete för sin blasfemi.

Men domstolen frikände lyckligtvis. Strindbergs supportrar firade med en storslagen fest på Grand Hotel i Stockholm, medan det samtidigt deppades på kungliga slottet och sannolikt även i många prästgårdar. En kulturradikal samhällsomstörtare hade med sin penna utmanat det reaktionära etablissemanget och vunnit.

Principiellt var det en mycket viktig seger. Yttrandefrihetens gränser flyttades fram. Sverige blev genast lite lättare att andas i – även om det formellt skulle dröja ända till 1970 (!) innan de sista resterna av det bisarra hädelseförbudet försvann ur lagstiftningen.

I vårt av kristen tradition präglade land har vi fått lära oss att leva med provokationer som Strindbergs. Eller för att välja ett mer närliggande exempel: den kristna fotografen Elisabeth Ohlsons utställning Ecco Homo 1998, där Jesus framställdes som homosexuell. Synnerligen magstarkt, tyckte många troende. Debattens vågor gick höga, men stannade vid det. Ingen statsmakt försökte heller ingripa med vare sig åtal eller censur.

Det visade inte bara på hur yttrandefriheten utvecklats sedan Strindberg var i farten, utan även på styrkan i religionsfriheten. Rätten att välja livsåskådning efter eget huvud innebär ju även friheten att modifiera, utmana, kritisera, häckla eller helt välja bort religiösa föreställningar och dogmer.

Men de attentatsmän, av allt att döma islamistiska extremister, som ansvarade för onsdagens vidriga terrordåd mot den franska satirtidningen Charlie Hebdo i Paris, vägrar godta några sådana rättigheter. De och deras fundamentalistiska meningsfränder vänder det öppna, demokratiska samhället ryggen.

De vill inte ha öppenhet, mångfald, debatt, kritik eller ens respekt. De kräver underkastelse, de strävar efter likriktning, de har totalitära anspråk och avser att injaga fruktans undfallenhet hos alla som inte delar deras perverterade form av religionsutövning. Deras gud är inte ljusets, det är mörkrets.

Att ge efter, minsta tum, för dessa människor är naturligtvis otänkbart. Sänker vi toleransnivån för vad som får skrivas, sägas och publiceras låter vi rädslan stympa det fria ordet. Vi börjar även inskränka grunden för all religionsfrihet och gör våld på arvet från Strindberg.

Därför har varenda normal kristen, jude, muslim, buddist, ateist, eller vad man nu kallar sig, skäl att instämma i detta uttalade av en annan kontroversiell författare: ”Jag står på Charlie Hebdos sida, som vi alla måste göra, i försvaret av satiren vilken alltid varit en kraft för friheten och mot tyranni, oärlighet och stupiditet.”

Mannen bakom orden? Salman Rushdie, vars roman Satansverserna också anklagades för hädelse och drog på sig den iranska regimens vrede.

Satans mördare!

Charlie

Pressens frihet är alltid en nagel i ögat på dem, som önska att efter gottfinnande handskas med folkens öden. I våra dagar, då den allmänna opinionen icke är bunden av politiska gränser, försöka alla som i tankens och ordets frihet se en fiende till sina strävanden, att tysta det fria ordet så långt det är dem möjligt även utanför landets gränser.

– Torgny Segerstedt, 1938.