Kategoriarkiv: Media

Stoppa statens TV4-köp

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 30/5:

Tidigare var dess slogan ”TV4 – en del av Sverige”. Nu kan snart landets största reklamfinansierade TV-kanal uppdatera frasen till ”TV4 – en del av staten”. Kanske inte likafullt så aptitretande dock. Men ett faktum inom kort.

Rubbet av Bonniers framgångsrika TV-verksamhet råkar nämligen vara till salu, inkluderat TV4 och C-More. En saftig affär till ett beräknat värde av uppåt 12 miljarder kronor är i slutfasen, avslöjade branschtidningen Resumé häromdagen. Köparen? Telia, det forna Televerket, vars huvudägare är staten.

För några år sedan fokuserade Telia hårt på expansion med profitabel utbyggnad av telesystem i diktaturländer som Azerbajdzjan, Kazakstan och Vitryssland. Dessa tillväxtäventyr i österled var knappast helt snövita. Den minnesgode erinrar sig måhända korruptionsskandalen kring Telias entré på mobilmarknaden i Uzbekistan.

Men telecomjättens nya satsning att haka på trenden där operatörer förenar ägandet av distribution med innehåll är inte oproblematisk heller. Konsekvensen av att Telia sväljer Bonnier Broadcasting blir ju att staten i ett nafs blir det svenska medielandskapets dominerande aktör.

Inte nog med att vi kommer att utsättas för tvångsfinansiering av public servicebolagen via skattsedeln när den gamla licensmodellen slopas. Staten ska även, låt vara indirekt, ta kontrollen över vinstdrivande TV4 – startad 1990 som ämnad att vara det kommersiella alternativet till public service!

En sådan statlig maktkoncentration kan aldrig betecknas som sund, snarare förskräckande. ”Oro är bara förnamnet”, skriver publicisten Jan Scherman, tidigare vd för TV4, i Aftonbladet. Han varnar för att låta statens medieimperium bli mediegiganten i Sverige.

Det är ägaren som bestämmer över utbud och innehåll, därför menar Scherman att ”monopolliknande företag i mediernas värld är farliga då medier sysslar med opinionsbildning, granskning av makten, upplysning och folkbildning. Monolitiska ägarstrukturer riskerar ensidighet i åsiktsbildning” (AB 25/5).

Att staten hotar att få den rollen borde vara högexplosivt politiskt sprängstoff. Men tillfrågade i tisdagens SvD är varken näringsminister Mikael Damberg (S), eller kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke (MP), pigga på att uttala sig om lämpligheten av att staten slukar TV4.

Att ansvariga statsråd vill undvika diskussion torde vara ett säkert tecken på att det osar katt. Vad gör borgerligheten åt saken?

Problemet med statsmedia

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 13/4:

Varför ska staten driva ett eget medieimperium? Den frågan diskuteras märkligt nog sällan. Förvånansvärt få vänder sig emot att statsmakten tagit sig uppdraget att förse svenska folket med journalistik, samhällsrapportering, kultur och underhållning genom sina public service-bolag.

Man kan säga att dessa bolag är en viktig del av samhällets intellektuella infrastruktur och bidrar till att trygga demokratin. Man kan lika gärna säga motsatsen. Just för att garantera ett fritt och vitalt intellektuellt klimat, liksom en robust demokrati, är det viktigt med en brandvägg mellan den statliga sektorn och den mediala sfären.

I mörkare tider kan förekomsten av en dominerande statlig mediejätte i etern bli ett farligt instrument i en mindre nogräknad regims händer. Exempel på det ser vi redan i Östeuropa. Ryssland ska vi bara inte tala om. Men det kan väl aldrig hända i vårt upplysta land?

Fundera på vad det skulle betyda om Sverigedemokraterna, som regelmässigt hävdar att public service är notoriskt vänstervridet och missgynnar partiet i sin bevakning, fick regeringsansvaret för kulturpolitiken inkluderat SVT, SR och UR.

Blotta existensen av statsmedia är också ett marknadsintrång, vilket försvårar situationen för enskilda medieföretag och minskar konkurrensutrymmet för kommersiellt finansierad kvalitetsjournalistik. Det borde oroa vänner av mångfald och gör i förlängningen att civilsamhällets motståndskraft blir svagare, om olyckligare dagar skulle drabba oss.

Runt 7,7 miljarder kronor årligen drar Radiotjänst in via licensavgifterna för public service-verksamheten. Vad hade inte privata mediebolag kunnat göra för dessa väldiga resurser – pengar som statsmedia istället suger åt sig från konsumenternas plånböcker.

Nu vill regeringen dessutom skrota TV-licensen och övergå till skattefinansiering. Det innebär att public service, osminkat uttryckt, tillförsäkras medel genom statens våldsmonopol. Även du som är ointresserad av SVT:s utbud tvingas böja knä och pröjsa för tjänster som inte önskas. Annars kommer polisen med batongen.

”När vi betalar för public service då investerar vi i vår demokrati”, menar kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke. Det är faktiskt inte så självklart.

Nej till tvångsavgift!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 27/9:

Nittioniotusen svenskar har statsmedias indrivningsbolag Radiotjänst skickat till Kronofogden för förfallna licensskulder. Det totala kravbeloppet är inte kattskit: 1,1 miljarder kronor. ”Just skulder som avser obetalda TV-avgifter är oerhört ofta förekommande. I princip alla måste ju betala den och kommer man efter med andra räkningar är det säkert så att den får vänta också”, säger Karl Stjerna, vd på kreditupplysningsföretaget Syna (Folkbladet 15/9).

Det är förstås tråkigt för dem som hamnar i Kronofogdens klor och får sina namn fläckade av betalningsanmärkningar. Men det är faktiskt inget tvång att hosta upp pengar till den svenska statsmaktens TV-organ. Licensavgiften är trots allt frivillig. Den som inte vill se på TV och äga en televisionsapparat kan hälsa Radiotjänsts snokande kontrollanter adjö.

Tiderna har dock förändrats sedan staten fortfarande kunde monopolisera etern. Teknik- och medieutvecklingen har sprungit förbi det gamla licenssystemet. I var mans hand finns numera nätuppkopplade mobiler, datorer och surfplattor som totalt revolutionerat utbudet. Ett dignande smörgåsbord av information, nyheter och underhållning från en hel värld är lika tillgänglig som vatten ur kranen. Gränslösheten gjorde Radiotjänsts uppgift svårare.

Vad var egentligen TV på 2000-talet och hur hantera det faktum att även statsmedierna expanderat ut på webben? Lösningen blev att kräva licens av all slags utrustning som kunde ta in SVT:s sändningar. Men drabbade medborgare trilskades och fick Radiotjänsts datorjakt underkänd i domstol.

Kvar låg dock problemet hur statsmedierna skulle få en mer hållbar finansiering. Regeringen tillsatte förra året en politisk kommitté i syfte att utreda frågan. Samtliga riksdagspartier lär idag ha enats om vad som komma skall. De anställda på Radiotjänst i Kiruna får söka sig annan sysselsättning. Deras jobb tas istället över av Skatteverket.

Licensavgiften omvandlas nämligen enligt partiernas förslag till en inkomstrelaterad skatt som ingen kommer undan. Det spelar alltså föga roll om du är komplett ointresserad av vad SVT erbjuder. Du måste ändå ovillkorligen böja dig för statens våldsmonopol och snällt betala för en tjänst du inte efterfrågat. Annars sparkas dörren in hos dig och du tvingas på knä av den politiska maktens knektar, rått uttryckt.

Är detta ett rimligt sätt att finansiera något media överhuvudtaget? Möjligen i det forna DDR. Men knappast i ett land som gäller för att vara fritt och demokratiskt.

Detta är ingen kritik mot innehållet som public service (SVT, SR, UR) svarar för. Mycket av journalistiken, nyhetsförmedlingen, kulturprogrammen och underhållningen håller utmärkt kvalitet. Många svenskar skulle säkert inte önska att alltihop gick i graven, även om man kan ifrågasätta lämpligheten i att staten ska bedriva egen medieverksamhet. Så varför inte behålla avgiftsmodellen?

Inte i Radiotjänsts antikverade och frånstötande licensskepnad, naturligtvis. Utan i form av att public service-utbudet kodas och läggs bakom en betalvägg, helt eller delvis. Det gör konkurrensen neutralare på mediemarknaden och TV-tittande konsumenter får bestämma själva om de vill öppna sina plånböcker för SVT eller inte. Liberalt och rättvist.

Fri press under hot

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 27/4:

Tillståndet för pressfriheten i Sverige är mycket gott, faktiskt näst bäst i världen efter Norge. Det hävdas i Reportrar utan gränsers pressfrihetensindex för 2017. Men överlag är den internationella situationen starkt bekymmersam.

Att tumskruvarna dras åt för journalister i auktoritärt styrda stater borde vara illa nog. Men nu märks tydliga tendenser till hur medierna utsättas för hårdare tryck också i vanligtvis anständiga, civiliserade nationer.

”Framför allt är det beklämmande att vi i länder som USA, som varit en fyrbåk för frihet, ser en helt osannolik utveckling. Om man som Trump, ledare för världens största demokrati, utnämner medierna som huvudfiender stöder man inte ett bra samtal. Och det skickar signaler till andra ledare i världen”, säger Jonathan Lundqvist, ordförande för Reportrar utan gränser i Sverige (DN 26/4).

Allvarligt är bara förnamnet. Ty när villkoren för den fritt granskande journalistiken och den oberoende opinionsbildningen försämras, hotas själva livsluften i demokratin och det öppna samhället förlorar sitt syre.

Även om Sverige når en glädjande hög placering i nämnda pressfrihetsindex, betyder det inte att orosmoln saknas på våra breddgrader. I en Sifoundersökning som SVT:s Kulturnyheterna redovisade förra veckan ökar trakasserierna och hoten mot den svenska journalistkåren.

70 procent av samtliga tillfrågade journalister uppger sig varit drabbade under det senaste året. Värst är utsattheten för kvinnliga opinionsbildare, så många som var tredje överväger att sluta och byta jobb.

Attackerna är inte sällan orkestrerade via sociala medier i syfte att illvilligt påverka, kväsa, tysta och göra tillvaron så jävlig som möjligt för det fria ordets yrkesverksamma representanter. Men sådana näthatskampanjer kan också vem som helst hamna i skottgluggen för. ”Med den moderna tekniken har det blivit epidemiskt”, konstaterar forskaren Heléne Lööw dystert (SVT 19/4).

Hon är expert på högerextremism och att det ofta är sådana politiska krafter som eldar trollen till organisande häxjakter mot traditionella medier är ingen hemlighet.

Exempelvis har Sanna Hill, vice chefredaktör för den brunrasistiska tidskriften Nya Tider, famöst välkomnad till Bokmässan i Göteborg (!), uppviglat till konfrontation av journalister i deras privata hem: ”Dom tror att de är orörbara, att dom inte går att komma åt. Bara gå dit! Filma, intervjua dom”.

Vidare säger Sverigedemokraternas notoriska journalistfientlighet, helt klart i klass med Donald Trumps, åtskilligt om vilket sorts parti det är. ”Jag litar inte på några medier”, deklarerar Jimmie Åkesson. Medierna ska tas om hand ”i sinom tid”, lyder den trosvissa förkunnelsen från Kenth Ekeroth (för övrigt motorn bakom hatsajten Avpixlat). Linus Bylund utfärdar en krigsförklaring: journalisterna är ”nationens fiender”.

Samtliga dessa namn tillhör inte bara SD-toppen. De är förtroendevalda ledamöter i riksdagen, det högsta organet för offentlig makt i Sverige.

Från denna plattform bedriver de alltså sin systematiska hets för att misstänkliggöra, svartmåla och bryta ner mediernas ställning. Vad har man då för uppfattning om medborgarnas rätt till att informera sig genom ett självständigt fungerande nyhetsflöde och åsiktsutbyte?

Visst är det positivt att vår pressfrihet idag ändå står sig så bra i internationell jämförelse. Men att det förhållandet inte är i framtiden givet torde vara uppenbart.

Ord utan ansvar hotar demokratin

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 11/4:

Facebookgruppen ”Stöd svenska polisen” startade i augusti 2015. Idag har den dryga 150 000 följare och inläggen når miljonen läsare varje vecka. Det är inte kattskit. Utan tvekan kan man tala om en opinionsbildande aktör med betydande potentiella möjligheter att påverka och forma människors uppfattningar i en central samhällsfråga.

Att poliskrisen, som sedan länge är ett flitigt diskuterat faktum, med rätta bekymrar åtskilliga svenskar är inte konstigt. Men att polisen själva betackar sig för ”stödet” från denna Facebookgrupp är heller inte underligt.

Budskapet som pumpas ut saknar nämligen alla nyanser och är starkt ensidigt vinklat till att framställa Sverige som vore vi ett land vacklande på randen till den laglösa katastrofens avgrund. Nivån på inläggen i kommentarsfälten är därefter, tonläget är aggressivt och förbittrat, något som uppenbart uppmuntras av gruppens administratörer. Vilka de är och vilken agenda de har kan vi bara gissa, eftersom denna information mörkas.

Utformningen av sidan kan rent av förleda intet ont anande personer till tron att det är något slags av polisfacket sanktionerat forum eller liknande. Ohederligheten i verksamheten är slående.

Vad ”Stöd svenska polisen” gör är att kidnappa en fråga med bred folklig angelägenhet och sprida en grovt manipulerad, uppviglande alarmistisk verklighetsbild. Den här sortens opinionsbildning är ett växande fenomen i det digitala medielandskapet och kan få allvarlig inverkan på den demokratiska spelplanen, särskilt i samband med politiska val (sådana tendenser är redan märkbara).

SVT Nyheter har fått utstå kraftigt gissel för sin nyligen inledda granskning av dessa på sociala medier anonyma opinionskanaler (förutom ”Stöd svenska polisen” synades en FB-grupp kallad ”Rädda vården” med en besläktad dystopisk förkunnelse om ett sammanfallande Sverige).

SVT har bland annat anklagats för klappjakt på icke systemlojala medborgare, försök till kväsning av det fria ordet, etc. Redaktionen har även drabbats av en veritabel flodvåg av hatmejl, inte sällan från rasistiska avsändare. Det säger något om vilken typ av getingbo som SVT rört om i.

Att det är ett viktigt och nödvändigt journalistiskt initiativ är emellertid solklart, om man anser att det öppna samhällets fundament och fortbestånd är värt att värna. Demokratins kärna är yttrande- och tryckfriheten som i Sverige är mycket vidsträckt – men inte gränslös. Varför?

Därför att det fria ordets förutsättning är att det åtföljs av ansvar. Corren har exempelvis från dag ett, när Henrik Bernhard Palmær grundade tidningen på 1830-talet, uttryckt kritiska synpunkter av alla möjliga slag.

Vi har genom åren gett röst åt oräkneliga medborgares åsikter och uppfattningar. Vi har som oberoende organ granskat och speglat samhällsutvecklingen, i stort som smått.

Men detta har skett inom ramen för pressetiska regler, strävan efter objektivitet i nyhetsrapporteringen, meddelarskydd till uppgiftslämnare med känslig information, och en tydlig varudeklaration i den egna opinionsbildningen. Hela tiden med en ansvarig utgivare varpå den publicistiska bedömningen av materialet vilar och som måste stå till svars för varje ord på Correns plattformar.

Detta är totalt väsensskilt mot vad de sociala mediernas ljusskygga opinionspirater sysslar med. De tar inte ansvar för någonting. De vilseleder, hetsar, saboterar det demokratiska samtalet och undergräver ordets frihet genom sitt cyniska missbruk av det.

Om detta måste folk få veta och då måste journalistiken berätta. All heder åt SVT som gör det.

Sportjournalistikens Miles Davis

Publicerad den av
Svara

Bengt Grive

Tänk om man vore Bengt Grive istället, den saknade SVT-eleganten och idrottsmurvelen par exellance. Receptet är att kommentera sparsmakat, låta TV-bilderna tala så man i sändning kan gå ner i Wimbledonbaren och ta en whiskey utan att tittarna märker något, sedan übercoolt komma tillbaka inför avgörande bollen mot Connors och ge Borg rådet: ”Ta rak backhand för den är du säker på… Och han gör det”. Världsklass.

Wimbledonfinalen 1977, tyvärr utan Grive i denna version, men vi får tänka oss honom!

Vårt behov av Jolo

Publicerad den av
Svara

Jolo

Och tonträffen! Man borde betrakta Jolo som en libero i ett fotbollslag! Han var en medarbetare som helt enkelt hade till uppgift att tänka själv och läsa fritt. Dagens tidningar förstår nog inte vikten av en libero. Det finns inget som bryter av idag. Kolumnisternas uppgift är att enbart kommentera det dagsaktuella. Mycket i samtiden går därför förlorat. Men det krävs ju en speciell begåvning – man måste befinna sig exakt där kikaren ger skärpa!

– Torsten Ekbom, Så minns vi Jolo, 2014.

Pressfrihet under tryck

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 12/8:Corren.

Ben Bradlee var den legendariskt tuffe chefredaktören på Washington Post, tidningen som (länge ensam och i hård motvind) bidrog till att rulla upp Watergateskandalen vilken fick president Nixon på fall.

En mer mjukryggad kollega kritiserade Bradlee en gång för att framstå som alltför arrogant. Bradlee blev inte svaret skyldigt: ”Du låter som en av de redaktörer som syftar till att smöra för dina kompisar i samhället och ge dem vad de vill ha. Ingen kommer att kalla dig arrogant på det sättet. Ingen kommer att kalla dig tidningsman heller”.

Om än osminkat och en smula rått uttryckt, fångade Bradlee i ett nötskal pressens credo och uppgift. Att inte gå i några maktintressens ledband. Att värna konsekvensneutraliteten som publicistisk princip. Att stå för en självständig, oberoende, grävande och trovärdig nyhetsrapportering i inga andras tjänst än läsarnas.

Om någon potentat uppfattar sånt som ”arrogant” må det vara hänt.

Nixon exempelvis hatade Washington Post i starkare termer än så. Det är begripligt. Tidningens envishet spräckte ju Vita husets mörkläggningsförsök av Watergateinbrottet och drog fram Nixonadministrationens skumraskaffärer i ljuset.

Gissningsvis är Dagens Nyheter inte heller direkt älskad av Riksrevisionens höga chefer, efter DN:s nyligen avslöjade korruptionshärva inom den myndighet som ska vara hederlighetens bastion i det officiella Sverige.

Utan det fria, granskande, obekväma ordet vissnar demokratin och det öppna samhället sluts.

Dessvärre lever vi i en oroande tidens trend av ansatt pressfrihet. I USA har presidentkandidaten Donald Trump och hans värsta supportrar gjort till en sport att hetsa, hota och uppvigla mot journalister som följer hans kampanj.

I Turkiet har Erdogans klappjakt på reportrar tilltagit dramatiskt och redaktioner har stängts på löpande band. I Putins Ryssland är det fria ordet mer eller mindre dött.

Även i EU finns allvarliga varningstecken. P1-programmet Medierna rapporterade den 30/7 hur regeringarna i Ungern, Kroatien och Polen systematiskt stryper utrymmet för den oberoende journalistiken i sin strävan efter regimvänligare ”nyheter”.

I Sveriges riksdag har vi ett stort parti – SD – som odlar konsekvent avsky mot den självständiga pressen och ser yrkesverksamma journalister som fiender.

Gemensamt för krafter som dessa är att inga Ben Bradlees ska finnas i deras samhällen. De vill bara ha lojala kompisar i media. Pressen ska vara kontrollerad, styrd och vinklad efter deras önskemål för att göra människor fogligare, underdånigare, och mottagligare för politiserad propaganda. De vet att demokratins hörnsten är informerade medborgare som tillåts att tänka själva.

Därför är den fria nyhetsförmedlingen, det oavhängiga ordet, idag viktigare att försvara än på väldigt länge.

Benjamin C Bradlee

Ben Bradlee. Chefredaktör för Washington Post 1968-1991.

Ordet och demokratin

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 28/7:Corren.

Det var med Henrik Bernhard Palmær, Correns grundare på 1830-talet, som uttrycket ”den tredje statsmakten” myntades om tidningarna.

Regering och riksdag utövade i kraft av mandatet över samhällets våldsmonopol den offentliga, statliga makten. Pressens makt var det fria, oberoende och granskande ordets.

Tidningarna spelade en central roll för demokratiseringen av Sverige. Genom att vara obekväma för etablissemanget, belysa missförhållanden, sätta problem under debatt, utgöra en från det offentliga maktintressets väktare oavhängig nyhets- och informationsspridare, bidrog pressen till att nöta ner det gamla privilegieväldets barriärer.

Samma förhållningssätt gjorde tidningarna till en oumbärlig del av demokratin från den allmänna rösträttens erkännande till den dag som idag är.

Det är svårt att tänka sig ett öppet, vitalt och pluralistiskt samhälle utan en fri press. Omvänt är det väldigt svårt för en auktoritär stat att bestå med en fri press. Det är ingen slump att tyranniska härskare som Erdogan i Turkiet och Putin i Ryssland ser det som ytterst väsentligt att kväva sina länders medieklimat och likrikta informationsflödet.

Inga maktfullkomliga potentater har någonsin uppskattat tidningar som vägrat gå i deras ledband, inte heller i Sverige. Ett känt historiskt exempel är när Palmær i Corren gisslande det lokala prästerskapet i Linköping under rubriken ”Yttersta domen i Kråkvinkel”. Biskopen rasade, tidningen beslagtogs, Palmær åtalades. Men domstolen kunde inte fälla honom.

En tung anledning till det var tryckfrihetsförordningen från 1766, som i år firar 250-årsjubileum som världens äldsta presslag. För svensk samhällsutveckling har den varit oskattbar och är så i högsta grad fortfarande. Tryckfriheten ger vitt utrymme för det fria ordets makt.

Dock bygger naturligtvis pressens ställning som trovärdiga nyhetsförmedlare och självständiga opinionsbildare även på läsarnas förtroende. Garanten för detta är ansvarig utgivare, professionella redaktörer, källkritiska journalister, publicistisk värdegrund och etiska regler – nu viktigare än någonsin i vår digitala era.

Myndigheten för samhällsskydd och beredskap varnar för en ökad desinformation, där nättroll – ibland i främmande regimers sold – pumpar ut falska uppgifter i sociala medier.

Nätet har också, trots sina många välsignelser, en tendens att skapa åsiktsbubblor och ett kraftigt polariserat debattläge. Hatsajter öser galla över den traditionella journalistiken.

Ord utan ansvar som löper amok är farliga, förvränger verklighetsbilden och underminerar demokratin. Desto angelägnare blir den seriösa tidningsarenan som motvikt.

Henrik Bernhard Palmær_1848

Correns grundare. Henrik Bernhard Palmær 1801-1854.