Kategoriarkiv: Media

Varför är antisemitism okej att publicera, Sydöstran?

Publicerad den av
Svara

Lokaltidningen Sydöstran i Blekinge, som ingår i Gotamediakoncernen tillsammans med bland andra Borås Tidning och Barometern, publicerade i veckan (2/12) en artikel under rubriken Muslimer och kristna har fördomar om varann.

I texten, vilken är en intervju med en man som konverterat från islam till kristendomen, berörs inte judendomen. Men på webben, där läsarna gavs möjlighet att kommentera artikeln, drogs snabbt paralleller till judarnas situation. Signaturen Samuel refererade i orolig ton till en (icke namngiven) undersökning där stora delar av Danmarks befolkning sades ogilla judar. 

Denna replik av signaturen Elin dök några timmar upp senare på Sydöstrans webbsida:

”Några frågor Samuel varför är det ”illa nog” att danskar har antijudiska känslor? Är vi tvingade att ÄLSKA judar? Eller bara måste vi älska dem sedan en viss galning ifrån Österrike eldade med dem i ugnar? Jag gillar inte heller judar finns inte mycket man kan gilla hos dem. Men för det vill jag inte elda med dem. Hatar folk som dig Samuel.”

Det intressanta är egentligen inte denna illa skriva antijudiska tirad av en uppenbart omogen och grälsjuk person. Utan det faktum att Sydöstran valt att publicera den. I kommentatorsfältet på webben meddelar tidningen klart och tydligt följande reservation till diskussionslystna läsare:

”Granskas av redaktionen för godkännande”.

Inga kommentarer publiceras alltså direkt, en redaktör bedömer först inläggen innan de läggs ut. Den givna frågan är således varför Sydöstran tycker det är okej att sprida antisemitiska åsikter vidare på sin webbplats.

Tryckfriheten är – och ska definitivt vara – mycket generös. Men var drar Sydöstran gränsen? Hur långt i judefientlighet måste någon gå innan redaktionen vägrar godkänna inlägget? Vad krävs innan tidningen tvingas klassa en kommentar som hets mot folkgrupp och därmed icke lämplig att publicera? 

Detta tycker jag att den ansvarige utgivaren Anders Hall bör svara på. Hittills har han tigit. 

Perverst nöje

Publicerad den av
1

”Den folkliga TV-underhållning som tillåts dominera nöjesjournalistiken i Sverige är inte god och glad utan sinnessjuk och pervers.”

Fredrik Strage, journalist, om skräpprogrammen Idol och Körslaget (DN 27/11). 

Varför denna förvåning över Guillou och KGB?

Publicerad den av
Svara

Avslöjandet om att Jan Guillou varit betald informatör åt den sovjetiska underrättelsetjänsten KGB under fem år, från 1967 till 1972, tycks ha slagit ner som en bomb i folkhemmet.

Och nog är det anmärkningsvärt att mannen som av många beundras som en av Sveriges främsta journalister haft ett sådant maffigt skelett i garderoben.

Men är det förvånande? 

Jan Guillou har under sin karriär med stor iver och betydande framgång försökt framställa sig som Riddaren av Det Fria Ordet. Ändå har han konsekvent befunnit sig långt ute på extremismens vänsterkant där pressfrihet (och demokrati) knappast stått särskilt högt i kurs.

Guillou har varit aktiv medlem i den militanta kommunistiska sekten KFML, senare SKP. Han har stött, sympatiserat med och propagerat för samvetslösa palestinska terrororganisationer som DPFLP och PFLP. Han har samtidigt med aldrig sinande entusiasm förbannat Israel – Mellanösterns enda demokrati, liksom USA – världens viktigaste demokrati. Och så vidare. 

När kalla kriget rasade valde han inte stå upp för frihetens och demokratins värden. Han valde de facto att liera sig med krafter, vilka spottade på och ville krossa det öppna samhälle som Sverige, USA, Nato och Israel representerade. Detta är redan känt sedan åratal. 

Är det då så underligt att en figur med Guillous värderingar och politiska meriter även återfanns i KGB:s sold? Oavsett hans pudlar och slingerbultar i denna affär, torde väl nu skammens stigma ohjälpligt ha hunnit upp honom.

Mannen var – och är – en humbug. Om något kan sägas överraskande, är det väl snarare att inte fler sett detta tidigare. 

Rushdie: ”Hela världen borde publicerat”

Publicerad den av
Svara

”Hot om våld kan inte mötas med undfallenhet. Det leder bara till mer våld. Det är oroande att så många som valde att inte publicera lutade sig mot respektargumentet. De var bara rädda och när rädslan kallas för respekt visar det att vi blivit fegare.”

Salman Rushdie, författare, om pressens bristande solidaritet med danska Jyllands-Postens publicering av Muhammedkarikatyrerna 2005 (DN 17/10). Rushdie menar att när islamistiska extremister hotade kväsa yttrandefriheten borde ”alla tidningar i världen ha publicerat teckningarna”.

Det var faktiskt precis vad jag själv tyckte vid tillfället. Jag var då ledarskribent på Borås Tidning och föreslog att vi skulle publicera någon eller några av Jyllands-Postens (ärligt talat ganska fåniga) satirteckningar av principskäl. 

Reaktionen från BT:s chefredaktör och ansvarige utgivare kom blixtsnabbt och utan minsta tvekan: ”I helvete!”. 

KD vädjar till fördumning och kulturförakt

Publicerad den av
2

Tidningarnas kultursidor måste diskutera dansband och TV-såpor som Sex and the City, menar KD:s Maria Larsson i SvD:s Korseld (8/10). Det är nämligen sånt som ”verklighetens folk” vill läsa om.

Då kan detta folk förslagsvis slå upp verklighetens nöjessidor, som redan skriver spaltmil om dylika ämnen. I dagens ekonomiskt blödande press råder dessutom en oroande trend av att smälta samman nöjets tingel-tangelavdelningar med kulturredaktionerna. 

Resultatet håller på att bli en tydlig illustration av den gamla tesen om att det dåliga myntet driver ut det goda.

Schlagerpop, TV och kioskdeckare stjäl stadigt utrymme från den kvalificerade bevakningen av konst, teater och seriösare litteratur. Landsortspressens kulturjournalister – i mån de snart alls finns kvar – tvingas ägna allt mer arbetstid åt lättviktskändisar och dansbandsfestivaler.

Maria Larsson slår alltså in vidöppna dörrar. Varför utropar hon inte istället sin stora glädje och tillfredsställelse över att utvecklingen de facto går i den riktning som KD önskar?

Fast nog är det synd att även Kristdemokraterna sett sig nödsakade att beträda den billiga Bert Karlsson-populismens kungsväg: Ge fölk va’ fölk vill ha, liksom.

Desperata att undkomma fyraprocentsspärrens lieman tror sig partiet kunna överleva genom att locka väljare med vädjanden till dunkla, fördomsfulla känslor av antiintellektualism och kulturförakt. 

Det är överhuvudtaget en ganska otäckt nedlåtande syn på medborgarnas breda lager som Göran Hägglund och vapendragaren Maria Larsson visar upp i deras korståg mot kulturetablissemanget. 

Inskränkta och tjockskalliga biter sig radhusfolket fast vid köksbordets horisont, oförmögna att höja blicken bortom det egna livspusslandets enkla förstörelser av trädgårdsarbete, Svensktoppen och Liza Marklund. Kultursidorna i deras lokaltidning duger möjligen till att slå in fisk i. 

Om detta är Kristdemokraternas uppfattning om ”verklighetens” människor är det sannerligen beklämmande.

Inte nog med att den svenska arbetarrörelsen låtit sin stolta bildningstradition falla i träda. Varför ska även borgerligheten gå ned sig i fördumningens träskmarker? 

Adjö och tack, William Safire

Publicerad den av
Svara

Det är aldrig lätt när stora killar tar ner skylten. Beskedet att William Safire gått ur tiden känns dock lite extra tungt.

Han var utan tvekan en av USA:s främsta politiska kommentatorer och opinionsbildare. Aldrig ointressant, alltid inspirerande – även om man inte nödvändigtvis behövde dela hans åsikter.

Men jag erkänner gärna att jag ofta gjorde det.  

William Safires väg till stjärnorna började – otippat nog – i Moskva. Året var 1959. USA hade som en goodwill-gest tillåtits arrangera en utställning som skulle spegla den amerikanska livsstilen. Det var där Sovjetledaren Nikita Krustjev och dåvarande vicepresidenten Richard Nixon råkade drabba samman i den berömda ”köksdebatten” om kommunism kontra kapitalism.

En av de privata utställarnas PR-agenter blev så imponerad att han istället beslöt att börja jobba för Nixon och det republikanska partiet. Entré Safire.

När Nixon vann presidentvalet 1968 flyttade Safire med honom till Vita huset som talskrivare. Efter att Nixons första mandatperiod var till ända 1973, värvades Safire till New York Times som politisk högerkolumnist.

Uppdraget var att utgöra motvikt till tidningens liberala ledarsida. Det gjorde Safire så bra att han vann Pulitzerpriset 1978. Det blev två kolumner varje vecka fram till avgången 2005. 

När jag själv arbetade som ledarskribent var Safires oklanderligt faktaunderbyggda och elegant formulerade opinionsartiklar en fröjd att ta del av. Så bra, så snyggt kunde alltså jobbet göras. Det var bara att läsa och lära av mästaren i gamet. 

Safire var stundtals en ovärderlig informationskälla. Jag tillhörde nog en av de ledarskribenter i Sverige som skrev mest och uthålligast om Kofigate, skandalen som rörde FN:s olja-mot-matprogram i Irak.

Denna historiens största korruptionshärva behandlades annars förbluffande snålt av svenska medier. Det verkade nästan som om journalisterna här hemma vägrade tro något ont om generalsekreteraren Kofi Annan. 

Men på andra sidan Atlanten fanns en envist grävande och stenhårt FN-kritisk William Safire, vars högintressanta uppgifter snabbt letade sig vidare till mina egna ledare i ämnet. Varmt tack för hjälpen!

William Safire skrev också ett tiotal böcker. Jag vill särskilt rekommendera hans insiktsfullt balanserade skildring av Nixonåren: Before the Fall. An Inside View of the Pre-Watergate White House (1975).

Även som romanförfattare kunde Safire briljera. Bestsellern Full Disclosure (1977) bjuder på rafflande underhållning i Washingtonmiljö. En fiktiv president drabbas av plötsligt blindhet, men vägrar lämna ämbetet. Kan han ändå tvingas från Vita huset enligt konstitutionens – oklara – bokstav? Makthungriga intrigörer gör sitt bästa…

Romanen finns översatt till svenska under titeln Att intet förtiga. Man brukar kunna hitta den på antikvariaten för några tior. Ett fyndpris, tro mig. Ty Safire gjorde sällan sina läsare besvikna. 

Vår fattiga politik

Publicerad den av
Svara

”Vill man få respekt som politiker ska man inte gå på premiärer och kändisfester. Att mingla runt, äta snittar och hänga på Stureplan, det skapar inte respekt. Att synas på Operan och Dramaten är bättre. Det indikerar allmänbildning, kunskap och engagemang. Generellt tycker folk att politiker ska jobba hårt och ta hand om sina familjer.”

Marie Söderqvist, vd för United Minds, i Expressen (27/9), är kritisk mot den tilltagande ytlighetstrenden bland våra ledande förtroendevalda.

Det är lätt att instämma. Att många svenska elitpolitiker numera tycks ha satt i system att försöka associera sig med trivialkultur och lättviktskändisar känns enbart ovärdigt. 

De som glatt hoppar ned i veckopressens och kvällstidningarnas kloakutsläpp riskerar oundvikligen att förfara sin substans. Sådan politiska ledare spär ut den egna trovärdigheten och blir svårare ta på fullt allvar. 

Men vad ligger bakom? Är det måhända ett symptomatiskt tecken i tiden?

Ty samtidigt har ju den sakpolitiska diskussionen generellt sett blivit alltmer avideologiserad, kameral och blodfattig. Verkliga personligheter med lyskraft – typ Palme, Bohman, Ahlmark – är det också tunnsått med i riksdagspartierna.  

Lockelsen till skenet av ytligt glitter ska kanske ses som ett kompenserande uttryck för den svenska dagspolitikens självförvållade tråkighet. Därmed heller inte konstigt att en bisarr figur som Anna Anka plötsligt kan dominera debatten och hamna högst upp på alla proffstyckare agendor. 

Deprimerande. 

Jan Guillou blottar sin extremism

Publicerad den av
Svara

”Jag är optimist, jag tror att Israel kommer att upphöra att existera före Aramageddon”.

Så skrev Jan Guillou muntert i Svenska Dagbladet den 13 mars 1977.

Just denna glada förhoppning om den judiska statens utplåning återger Guillou inte i sina nyligen utkomna memoarer Ordets makt och vanmakt. Mitt skrivande liv.

Men annars bjuder Guillou på åtskilliga sidor minnen från de hektiska dagarna i frontlinjen mot Israel under 70-talet.

Han arbetar då inte bara med att avskaffa Mellanösterns enda demokrati. Utan deltar även i kampen för att utradera folkstyret i Sverige genom sitt medlemskap i den hårdhudade avgrundssekten Kommunistiska förbundet leninist-marxisterna (KFML, som 1973 bytte namn till Sveriges kommunistiska parti, SKP).

Med sådan kvalificerad politisk vänsterextremism i bagaget, är det inte dåligt att Guillou ändå lyckas bli hyllad demokratisk folkhemsmartyr utifrån rollen som spiondömd IB-avslöjare.

Vad gäller sitt engagemang för palestiniernas sak efter Sexdagarskriget 1967, tvekar Guillou heller inte att aktivt solidarisera sig med de mest våldsromantiska och stenhårt marxist-leninistiska grupperingarna.

Här är det PLFP och DPFLP som gäller – organisationer vilka med aldrig sinande entusiasm hänger sig åt flygplanskapningar, blodiga gerillaaktioner och blint slående terror.

Ogenerat beskriver Guillou sina kärvänliga kontakter med de trevliga och intellektuellt inspirerande toppfigurerna i dessa fanatiskt Israelhatande rörelser. Dock tillfogar Guillou några senkomna brasklappar om att han och hans svenska palestinakompisar naturligtvis tog avstånd från våldsmetoder (man kan ju då tycka att de valde tämligen udda sällskap för sina pacifistiska omsorger).

Ond och illvillig i kubik är däremot den svenske liberalen, demokraten och Israelvännen Per Ahlmark. När det gäller honom finns inga försonande drag. Fortfarande efter nära 40 år sitter taggen djup hos Guillou.

Med illa dold avsky öser han raljerande smädelser över sin gamle meningsmotståndare. Det blir rena katalogarian: ”den vulgäre Ahlmark”, ”en vilt skällande Ahlmark”, ”Ahlmark upprepar sitt förtal”, ”ett så infernaliskt karaktärsmord som Ahlmark försökt sig på”, ”(n)är jag nu läser Ahlmarks attack blir jag närmast full i skratt över hans blandning av fräckhet och upphetsning”.

Det hela tar nästan formen av besvärjelser när Jan Guillou drämmer till med påståendet att ”(d)en där Ahlmark slutar sina dagar som marginaliserad extremist”. För säkerhets skull får vi även veta att ingen längre känner till honom: ”den numera bortglömde Ahlmark”.

Men det stoppar ingalunda där. Jan Guillou kan inte låta bli att vrida om kniven ytterligare ett hånfullt varv. Känn på följande vällustigt snickrade formulering:

”Tänk om han förstått vad han gjorde när han drog i fält för att slutgiltigt lösa Guilloufrågan”.

Israeldebattören Per Ahlmarks motiv associeras alltså med nazisternas ”slutgiltiga lösning av judefrågan”. Mitt i prick! Gratulerar. Guillou skrockade garanterat rått och hjärtligt när han fäste denna medvetet ultimata smaklöshet på papper.

Men Guillous hämndlystna skrivbordsuppgörelse säger mer om honom själv än föremålet för avrättningen. Ingen övertygad humanist och demokrat låter väl så här? Tonfall och språkbruk påminner snarare om Stalins ökände åklagare Vysjinskij under 30-talets Moskvarättegångar.

Att inte Jan Guillou förlägger sin nästkommande historiska äventyrsroman dit? Han verkar ju redan vara kongenialt hemmastadd i miljön.  

Israel, Aftonbladet och tryckfriheten

Publicerad den av
Svara

Jag kan sannerligen förstå den massiva upprördhet som publiceringen av Donald Boströms famösa artikel i Aftonbladet den 17/8 orsakat – bland judar som icke-judar, hemma och utomlands, icke minst i Israel. 

Den som inte ser att detta alster är en löst sammanvävd konspiratorisk smörja i klassisk antisemitisk tradition är förmodligen blind.

Eller saknar basala kunskaper om vad antisemitism innebär (tyvärr inte ovanligt, av egen erfarenhet vet jag att många aningslösa svenskar föreställer sig antisemitism som något vrålande SS-officerare sysslade med i Hitlertyskland – men som därefter i stort sett bortdunstat med befrielsen av Auschwitz ungefär).  

Nå, även om jag anser att Israels regering dragit på väl häftigt i sina reaktioner mot Aftonbladet, har premiärminister Benjamin Netanyahu ändå väsentliga poänger när han går hårt åt Sverige. 

Betänk följande sammanhang:

1) Aftonbladet är Sveriges största tidning.

2) Aftonbladet har sedan tidningen hyllade Adolf Hitler under 30- och 40-talen notoriskt återfallit i spridandet av antijudiska schabloner, oavsett ägare eller politisk kulör, ända fram till dags dato. 

3) Sverige har tidigare, under Göran Perssons regering, internationellt profilerat sig som en banerförare i kampen för att hålla Förintelsens lärdomar levande. 

4) Sverige är nu EU:s ordförandeland och har därmed – för en gångs skull – verklig realpolitisk tyngd på den globala arenan. 

Sett i ljuset av dessa faktorer, spelar det faktiskt roll hur det officiella Sverige hanterar detta faktum att rikets upplagemässigt ledande publikation ånyo ger spridning åt antijudisk propaganda. 

Att israeler undrar över hur situationen egentligen är i det där avlånga, kalla landet i norr borde således inte förvåna. Att Netanyahu kräver ett klargörande om den svenska regeringens ståndpunkt i ”Aftonbladet-gate” är heller knappast konstigt. 

Svårbegriplig är dock kören av svenska röster som menar att vår regering ABSOLUT ICKE får ta ställning i frågan med hänvisning till tryck- och yttrandefriheten.

Ska man tro dessa debattörers argumentationslinje väntar tydligen annars den osaliga vålnaden av Karl XIV Johan och hans ökända indragningsmakt på att åter drabba Aftonbladet. 

Men detta snack låter i grunden bara som brännvinsadvokatyr och taskiga undanflykter. Skulle hot om statlig censur föreligga i ett moget demokratiskt land med fri debatt om regeringen deklarerar en åsikt rörande en tidningsartikel?

Exakt VAD är det som hindrar eller förbjuder att utrikesminister Carl Bildt gjorde ett uttalande i denna stil:

Sveriges regering ser med djupaste allvar på antisemitismens faror. Därför tar vi självfallet bestämt avstånd från de antijudiska schabloner som uttrycks i Donald Boströms artikel i Aftonbladet den 17/8. Men för publiceringen svarar Aftonbladets ansvarige utgivare och ingen annan. Tryck- och yttrandefriheten är skyddad i vår konstitution.

Jag vet verkligen inte. Men jag misstänker.

Jag misstänker att detta handlar om annat än att ”värna tryckfriheten” för en del svenska opinionsbildare.

Jag misstänker att de spelar med falska motiv. 

Jag misstänker att många helt enkelt inte gillar den judiska staten. 

Och innerst inne anser att lite antisemitism, ja det kan väl en jude gott tåla.