Om faran med tidningsläsning

Jag botaniserar lite allmänt i klippboken Crazy, man, crazy! – en samling av Beppe Wolgers’ kulturartiklar i Stockholmpressen åren mellan 50- och 60-tal.

Råkar fastna för en intervju med Per Wästberg, den är från februari 1959. Han är mitt i steget, ska strax göra en längre resa till södra Afrika, och förklarar:

”Det är farligt att läsa tidningar, svenska vill säga, om man är intresserad av politik. Man blir så lätt föraktfull. Höga skatter eller låga, ett eller två barnbidrag, fördummar TV mer än Vilhelm Moberg, jag vet inte – allt är med i samma hopplösa trista byk. Hamnar man i sörjan förlorar man sin själ.”

Betrakta auktionsutroparna som försöker överrösta varandras rubriker i rapporteringen från dagens valrörelse. Vad har egentligen förändrats på 50 år?

Själv överväger jag att segla till Kap Verde.

Främlingar på tåg

Vilket tåg väljer du? Den retoriska frågan ställs i de rödgrönas gemensamma reklamsnutt till TV-tittarna. Meningen är förstås att vi ska lockas att hoppa på deras. Symboliserat av ett X2000-tåg som susar fram genom landskapet. Vad är budskapet? Bristande verklighetskontakt?

Är det något som SJ:s  X2000-flotta associeras med efter denna sommar är det väl knappast fungerande drift. Snarare sönderfall, ständiga förseningar, stillaståenden och mindre lyckade evakueringar av passagerare som fastnat ute i spenaten.

Det är effekten av en klantigt skött bolagisering och uppstyckning av det gamla affärsverket SJ, där de forna organisationsenheterna (bland annat underhållet) inte klarar av att samverka tillfredsställande. Politiskt kan bägge block generöst dela på skulden för eländet.

Symptomatiskt nog är det heller inga riktiga tåg i de rödgrönas reklamfilm. Utan en modelljärnväg. Om de istället presenterat en trovärdig modell för hur SJ:s verksamhet ska klaffa i framtiden, hade sannolikt fler väljare intresserat sig för att lösa biljett.

Reklam i skottgluggen

”Branschen kallar det inslag eller avbrott. Jag föredrar termen inbrott. Det är så det känns. Reklaminbrott. Man blir berövad någonting – sin tid, men också sin värdighet.”

Lars Ryding, journalist på SvD, om den nya lagändringen som gör det möjligt sända längre reklaminslag per timme i svenska kommersiella kanaler (en lag som i praktiken är skräddarsydd för TV4).

Rekommenderad vidareläsning för den kritiske radikalen: Reklamen är livsfarlig av alarmisten Sven Lindqvist, utgiven redan 1957. En underhållande stridsskrift som finns i nytryck – vad sägs exempelvis om följande rader:

”Reklamen är mördande farlig, ett hot mot ett naturligt liv. Den lurar oss att köpa saker vi inte vill ha, lockar våra barn att driva utpressning hemma och tvingar oss att byta ut saker vi trivs med.”

Eller som Nationalteatern uttrycker det:

Duellanternas afton, del femtioelva

Jaha, en till Reinfeldt vs Sahlin. Denna afton i SVT:s Agenda. Igen.

Okej att det är valår. Men börjar det inte snart bli inflationsvarning på deras duellerande? 

Ta ett break nu.

Drabbningarna mellan Sveriges två ledande politiker borde vara ett event. Något speciellt, intressant, dramatiskt, spännande. 

Inte bara som ännu ett kvällsgnabb i rutan. 

Trista tider för Republikanerna

P1:s utmärkta veckomagasin Godmorgon, världen hade igår ett inslag om Glenn Beck. Lägg namnet på minnet. Här har vi nämligen en röst att räkna med i amerikansk politik. Tyvärr. Med sin radioshow The Glenn Beck Program når han miljoner lyssnare över hela USA. Han har även ett eget TV-program på Fox News Channel. 

Glenn Beck är en vulgär högerpopulist i samma division som Rush Limbaugh och Pat Buchanan. Han företräder en blandning av urartad, reaktionär konservatism och simplifierad nyliberalism – toppat med rikliga doser av traditionell amerikansk paranoia och konspirationsmentalitet. 

Etablissemanget i Washington är genomruttet. Illasinnande krafter hotar att förvandla USA:s konstitution till ett värdelöst papper. Staten är ondskans redskap. President Barack Obama är kommunist i allians med Belsebub. Friheten för Amerikans befolkning är snart ett minne blott.

Ungefär så lyder Glenn Becks budskap i ett nötskal. Det är svårt att tro för vanliga sansade européer, men många jänkare tar faktiskt Beck på allvar och tycker att han är en formidabel ”sanningssägare” om tillståndet i nationen. Inom Tea Party-rörelsen dyrkas han likt en hjälte. Det talas om Glenn Beck och Sarah Palin som ett republikanskt dream team inför nästa presidentval. 

Ett sådant radarpar lär nu knappast bli nominerade, ens om de försökte. Men att Beck och Palin är inflytelserika figurer, som substantiellt påverkar det republikanska partiets kurs och stämningsläge, råder ingen större tvekan om. Utvecklingen inom ”The Grand Old Party” inger oro. Går det riktigt illa kan partiet vara på väg att definiera ut sig själv som en seriös och konstruktiv politisk kraft. 

Den moderata linje som företräddes av Richard Nixon, Gerald Ford, George Bush (d.ä.), Bob Dole och John McCain tycks behöva hjälp av en respirator för att överleva. Det politiska klimatet i USA är polariserat, hätskt och destruktivt – situationen påminner om det mörka decennieskiftet mellan 60- och 70-talet. Då var det Demokraterna som lamslogs av demagoger, extremister och splittrare. 2010 ser vi historien upprepas inom deras motståndarläger. 

Republikanerna har ett stolt arv som ”the Party of Lincon”. Idag verkar det alltmer blivit ett parti av stollar. Sorgligt. 

Vatikanen ”förlåter” Lennon – för tredje gången

John Lennons uttalande om Beatles’ förhållande till Jesus är en ständigt levande klassiker. Det kan vi inte minst tacka katolska kyrkan för, som fortfarande glatt håller grytan kokande. Av skilda skäl. 

Alltihop började med en längre intervju av Lennon i den brittiska tidningen London Evening Standard den 4/3 1966. Beatlesikonen, som nyss hade läst en del om religion hemmavid, gjorde då följande reflektion om kristendomen i det moderna samhället: 

”Christianity will go. It will vanish and shrink. I needn’t argue with that; I’m right and I will be proved right. We’re more popular than Jesus now; I don’t know which will go first – rock ‘n’ roll or Christianity. Jesus was all right but his disciplins were thich and ordinary. It’s them twisting it that ruins it for me.”

I Storbritannien brydde sig ingen. Men när ömfotade jänkare fick höra talas om att Lennon påstått att ”Beatles är större än Jesus”, då rann sinnena över. Ordentligt. I USA:s konservativa sydstater brände uppretade kristna anhängare säckvis med Beatlesplattor på bål.

Många av dessa fanatiker skulle säkerligen gärna bränt beatlarna själva också. Gruppen tog det dock ganska kallt. Hetskampanjens deltagare var ju trots allt tvungna att först köpa Beatles’ skivor innan de eldade upp dem.

Men stormen bedarrade inte. Till och med katolska kyrkan i Rom förklarade att man tagit mycket illa vid sig. Under Beatles’ följande USA-turné fann John Lennon det bäst att helt enkelt be om ursäkt. Vid en presskonferens i Chicago den 11/8 1966 sa han: 

”I suppose if I had said television was more popular than Jesus, I would have gotten away with it. I’m sorry I opened my mouth. I’m not anti-God, anti-Christ, or anti-religion. I wasn’t knocking it or putting it down.

I was just saying it as a fact and it’s true more for England than here. I’m not saying that we’re better or greater, or comparing us with Jesus Christ as a person or God as a thing or whatever it is. I just said what I said and it was wrong. Or it was taken wrong. And now it’s all this.”

Dessa ord var helt okej för Vatikanen, som kvickt godtog ursäkten.

Case closed? Icke.

I november 2008 spreds braskande rubriker över världen, som hävdade att Vatikanen ”äntligen” hade förlåtit John Lennon. Anledningen var att Vatikanens officiella tidning L’Osservatore Romano hyllat den då 40-årsjubilerande Beatlesplattan The White Album med en specialbilaga. 

I anslutning publicerade tidningen en ledarartikel som deklarerade:

”The remark by John Lennon, which triggered deep indignation mainly in the United States, after many years sounds only like a ‘boast’ by a young working-class Englishman faced with unexpected success, after growing up in the legend of Elvis and rock and roll.”

Visst kan det verka något märkligt att påvens språkrör i pressen plötsligt gav så stort utrymme åt just Beatles. Men bakgrunden är tämligen krass.

En ny chefredaktör hade precis tillträtt, som ville göra den tidigare strikta och knarriga tidningen lite mer fräsch och intressant. Även organet för Guds ställföreträdare på jorden måste ju att tänka på upplagan…

Bland annat började man publicera artiklar om populärkulturella fenomen som Oscarsgalan och Elvis. Även representanter för konkurrerande religioner som islam och judendom välkomnades i spalterna. 

Nu, 2010, har det gått 40 år sedan Beatles upplöstes. Det har tydligen L’Osservatore Romano funnit som ett utmärkt tillfälle att köra sitt kioskvältarknäck i repris. Det funkar lika bra igen. Ty åter sprids ”nyheten” som en löpeld runt klotet – Vatikanen har förlåtit John Lennon!

 ”Påven i fred med Beatles”, utropar exempelvis DN i Sverige. Och citerar därefter L’Osservatore Romanos senaste absolution av gruppen: 

”Det är sant att de tog droger, levde ett vilt liv på grund av deras framgångar, sa att de var större än Jesus och spred budskap som kan ha varit satanistiska… Men de var inte värst. Deras vackra melodier förändrade musiken och fortsätter att ge njutning”.

Snart lär väl Vatikanen utnämna Beatles till sitt officiella husband också.

Och det kanske skulle behövas för att bättra på katolska kyrkans allt taskigare image.

Pedofilhärvor, reaktionärt abortmotstånd och svårbegriplig kondomskräck har knappast gjort underverk för Vatikanens ställning bland vanligt folk. Beatles är måhända inte populärare än Jesus, men påven kan nog inom kort känna sig distanserad. 

Så vad göra? If you can’t beat them, join them!

Sannolikt skrattar John Lennon ganska gott åt det hela från sin himmelska utsiktspunkt.

Apropå den famösa kommentaren om Jesus, förklarade Lennon två år innan sin död 1980 att den faktiskt hade befriat honom. Tillvaron som beatlesmedlem var rena fängelset, skandalen blev en välkommen ursäkt att sluta turnera efter 1966 och söka andra vägar i livet:

”I always remember to thank Jesus for the end of my touring days; if I hadn’t said that the Beatles were ‘bigger than Jesus’ and upset the very Christian Ku Klux Klan, well, Lord, I might still be up there with all the other performing fleas!

God bless America. Thank you, Jesus.”

Den tölpaktige mytomanen

”Guillou är motsatsen till en gentleman, han är en tölp. Han ljuger och hittar på. Måttet rågades när jag läste vad han skrev om mig och andra i sin självbiografi. Jag tänkte: det kan inte vara meningen att den mannen ska få smutsa ner hela det journalistiska och intellektuella livet i evighet… 

Jan kan i många sammanhang inte skilja mellan verkligheten och sin egen fantasi. Hans mamma har sagt det samma.”

Göran Skytte, journalist och ”evangelist”, säger ett sanningens ord om sin tidigare vän (Fokus).

Beethoven överfallen och mörbultad

Kulturen ska ha stryk. Det tycks vara tidens lösen. Exemplet Dagens Nyheter är illustrativt. Inte nog med att dess välrenommerade kulturredaktion ska hårdslaktas. Nu ger sig DN även på att misshandla Ludwig van Beethoven. 

Av någon bisarr anledning har man låtit ”electronicaveteranen och radioprofilen” Håkan Lidbo köra några takter ur Beethovens berömda femte symfoni genom en industriell cementblandare. Det hela ingår i tidningens webbsatsning att ”presentera klassisk musik i modern tappning”.

Fast om baktanken är att försöka locka yngre lyssnare till de gamla mästarna, undrar jag om det framstår särskilt lyckat att presentera Beethoven blåslagen med järnrör. 

Hör eländet på egen risk här.  

Håkan Lidbos så kallade remix är en öronskärande kakafoni av oljud, som bara får mig att vilja springa vilt primalskrikande in i en skyddande cell med madrasserade väggar. Vilket lustigt nog ganska exakt motsvarade mina föräldrars reaktion när jag första gången spelade Led Zeppelin på mördarvolym hemma i pojkrummet back in the days.

Skillnaden är dock enorm i så måtto att Beethoven inte var inblandad och att Zeppelin är högkulturell, progressiv hårdrock. Electrohouse är däremot enbart ondska. Rå och oförfalskad. 

Skämt åsido, vad är nytt under solen? Beethovens femma har gjorts i populärversion förr. Den mest lyckade varianten tycker jag är Walter Murphys härligt pumpande discotolkning A Fifth of Beethoven. Finns på soundtracket till kioskvältarrullen Saturday Night Fever (1977).

Har ni händelsevis inte detta album hemma – som borde vara obligatoriskt i varje hushåll – kan ni lyssna på Beethoven goes Travolta här. Nog klär han väl bättre i utsvängd 70-talskostym? 

Oslagbart hottast är annars Luddes nummer fem i sin tidlösa originaltappning. Förstås!

Mer att läsa:
Alla älskar Beethoven – nästan…

De fegsnåla medelmåttornas tidevarv

”Det är en oerhört försiktig tid i Sverige nu. Man vill inte satsa på det okända trots att man lever just på det oväntade. Tyvärr blir det inte så spännande filmer när man är så orolig.”

Tomas Alfredson, regissör till succérullen Låt den rätte komma in, sätter fingret på filmindustrins huvudproblem (DN 27/3).

Som inte detta vore illa nog, verkar samma torftigt okreativa fegspelande satt sitt ledsamma märke på betydligt fler branscher. Läs exempelvis närmaste landsortstidning och begråt den strömlinjeformade journalistikens allmänna hopplöshet.