Röda linjen.
En kväll i tunnelbanan
Svara
Kategoriarkiv: Media
Hasch, maktens bästa vän?
Natt, kan inte sova och lyssnar då självklart på Neonmagasinet om hasch. Gamla vällagrade grejer av Sveriges Radios ungdomsredaktion anno december 1977, bevarad på nätet till allmänhetens fromma.
Thomas Nordegren, vid denna tidpunkt ännu inte journalist i P1 utan byråsekreterare på Socialstyrelsen, varnar mycket bestämt och allvarligt för haschrökning – med argumentet att sånt är ”samhällsbevarande” (!).
Alltså att hasch skapar individuell inåtvändhet och passiviserar ilskan mot orättvisor, vilket skulle spela den rådande maktstrukturen i händerna. Det där kunde väl någon tipsa Statens folkhälsoinstitut att starta en upplysningskampanj om? Var samhällsomstörtande, vägra braja! Typ. Lite mer innovativt än ”knark är bajs” i alla fall…
Vad Woodward missade i Watergate
Journalisten och författaren Bob Woodward fyller 69 år idag. Grattis! Han är still going strong och jobbar ännu kvar på Washington Post. Alltså samma tidning där han tillsammans med kollegan Carl Bernstein nystade fram Nixonadministrationens oegentligheter i Watergateaffären under 70-talets början.
Parets tålmodiga arbete bidrog i icke ringa grad till att president Nixon tvingades avgå. Med ens blev Woodward och Bernstein idoler för all världens journalister.
Men vem beordrade egentligen inbrottet i Watergate? Och vilket var egentligen motivet? Vi vet fortfarande inte. Faktiskt. Bob Woodward har i stort sett fått alla priser man kan få för sin grävande journalistik. Ändå missade han att gräva fram det mest väsentliga i den skandal han blev så berömd för att ha avslöjat.
Men se gärna rullen Alla presidentens män, där Robert Redford och Dustin Hoffman spelar Woodwards och Bernsteins roller med inspirerad bravur. Bara den klassiska nyckelrepliken ”Follow the money” är väl värd varenda krona som DVD:n kostar. Visserligen är orden påhittade i manus, men så är också hela filmen bättre än verkligheten.
Tonårsdrömmar
Obetalbar, närmast rörande naiv insändare i OKEJ nr 10/1984:
”Vi är två tjejer på 15 bast som undrar hur man blir en groupie, eftersom vi vill bli David Lee Roths och Paul Stanleys groupisar.
1) Är det några speciella krav som ställs på en groupie?
2) Hur många år måste man vara?
3) Kan man behålla sina nuvarande intressen (hästridning och körsång) och kommer skolarbetet att komma i kläm?
4) Vad gör en groupie mer än att guida runt popsångarna på stans sevärdheter?
Snälla ni, om det är någon som har svaren på våra frågor, så skriv till OKEJ. Skriv snabbt. Vi MÅSTE få veta!
– GROUPIES FOREVER?”
Sök ansvaret där det bör utkrävas
Min senaste krönika i Sydöstran, publicerad idag:
Redan börjar myterna spridas. Håkan Juholt fick aldrig en ärlig chans. Det var mediadrevet som avsatte honom. Journalisterna blåste upp varje misstag han gjorde till orimliga proportioner.
Så har det låtit från många socialdemokrater, ivrigast från Göran Greider. Men att lasta medierna, är ungefär lika sakligt korrekt som påståendet att Tyskland förlorade första världskriget genom en dolkstöt i ryggen.
Om sanningen får dock inte råda någon tvekan. Juholt var en vandrande tragedi som partiledare. Med rader av självmål sköt han sig och det egna partiet i sank. Listan av grodor, orimligheter och motsägelser tog aldrig slut. Vad skulle journalisterna gjort? Låtit bli att rapportera om att Reinfeldts utmanare till landets tyngsta officiella ämbete var en notoriskt ostrukturerad, slarvig och illa påläst lättviktare?
Det är farligt om myter tillåts överskugga fakta. Att dolkstötslegenden i Tyskland fick fäste, bäddade bara för en värre katastrof längre fram. Om det odlas konspirationsmyter inom S att ”högerpressen” på ett orättvist sätt fällde Juholt, får man kallt räkna med att partiet får ännu jobbigare att komma upp ur diket.
Första steget till en comeback måste vara att se verkligheten som den är. Och att utvärdera varför det blev så. Efter tio månader med Juholt blev Socialdemokraternas varumärke som seriös politisk kraft allvarligt skadat. Det parti som fortfarande är Sveriges största i riksdagen höll på att göra sig irrelevant.
Ändå har jag svårt att klandra den stackars Juholt. Han gjorde nog så gott han kunde för att spela en roll som låg långt bortom den egna förmågan. Skulden för haveriet måste till icke ringa del bäras av den hemlighetsfullt verkande valberedning, som bakom stängda dörrar övertalade Juholt att ikläda sig en på tok för stor kostym.
I mars förra året deklarerade valberedningens ordförande Berit Andnor: ”Valberedningen anser att det enbart är Håkan Juholts person som är intressant. Inga andra personer”. Hur tänkte man då? Vilket ansvar anser man sig ha efter debaclet?
Idag ligger tillvaron mänskligt att döma i ruiner för denne utvalde person, en i grunden hygglig och välmenande småstadspolitiker från Oskarshamn. Partiet han försökte leda skakas av den värsta krisen i mannaminne. Reinfeldt tycker sig sannolikt sitta väldigt säkert i Rosenbad. Även Berit Andnor sitter bekvämt på sitt landshövdingeresidens i Karlskrona.
Men frågan är knappast orimlig att ställa. Vad säger Andnor nu: till väljarkåren, till S-medlemmarna och framför allt, till Håkan Juholt själv?
Farväl, Hannes Råstam (1955-2012)
Det är några år sedan. Men jag kan fortfarande höra Hannes Råstams mjuka, engagerade och eftertänksamma röst när jag i en telefonlur intervjuade honom om tiden som musiker vid Björn Afzelius sida.
Jag höll på med en artikelserie om mina egna favoriter bland gamla progglåtar. Tanken var att intervjua upphovsmännen, men när det gällde Svarta gänget från 1985 gick det förstås inte. Afzelius var ju död sedan länge. Så jag tog den näst bäste, basisten och vännen Hannes Råstam.
Han var mitt uppe i ett hektiskt arbete på någon TV-dokumentär (minns idag inte vilken), men delade ändå generöst med sig av sin tid och berättade om turnélivet i kompgruppen Globetrotters och intrycken av Afzelius.
Han skulle skriva en bok om Affe sa han i slutet av vårt samtal. Hade mycket material liggande och en av Sveriges mest folkkära artister förtjänade definitivt en ordentlig skildring. Just den boken blir nu tyvärr aldrig skriven.
Inte heller får vi se fler prov på Hannes Råstams briljanta journalistik. Som grävande reporter, avslöjare av orättvisor och missförhållanden var han aldrig näst bäst. Fem guldspadar talar sitt tydliga språk. Han var den bäste. Denna torsdag har varit en dag av saknad. Och den känslan kommer att hålla i sig länge.
När Expressen var Sverigedemokraternas megafon
”När jag besökt olika redaktioner utomlands har jag alltid gillat de stora faksimilerna på väggarna, oavsett om jag sett dessa hos exempelvis El Pais i Barcelona eller The Sun i London, och under 2011 började också Expressen sätta upp klassiska förstasidor och löpsedlar”, skriver idag kvällstidningens chefredaktör Thomas Mattsson på sin blogg. Den givna frågan är förstås: har Mattsson även hängt upp den kanske mest kända av dem alla i kollektionen?
Expressens beryktade löpsedel från 1993. Reaktionen blev en stormvåg av kritik. Dåvarande chefredaktören Erik Månsson tvingades avgå, läsarna tappade förtroendet och upplagan rasade.
Rösta – eller ägna dagen åt trädgården
Idag är det omval i Örebro och regionen Västra Götaland. ”Tveka inte, gå och rösta”, lyder rubriken i fet stil över hela Borås Tidnings förstasida (pappersupplagan). Det är kära vännen och chefredaktören Stefan Eklund som pläderar för vikten av att regionens medborgare ska ta sitt demokratiska ansvar (texten finns här). Oantastligt, egentligen.
Men samtidigt kan jag inte låta bli att känna en viss skepsis inför den här typen av uppmaningar. Särskilt från oberoende tidningar. Det finns i allmänhet en ton av moraliserande kring valdeltagandet som jag har svårt för. Ungefär som att folk vilka inte röstar är lite korkade. Slappa. Obildade.
Så behöver det inte alls vara. Det kan finns fullt rimliga orsaker till att man tvekar. Eller inte vill gå till valurnan – vilket ju även det är en handling. Personligen skulle jag förvisso röstat om jag bodde kvar i Borås, jag har röstat i samtliga val jag varit berättigad till sedan 1988.
Men icke-valet, i synnerhet det medvetna icke-valet som att rösta blankt, är faktiskt helt okej. Och människor som handlar så är värda samma respekt som de röstande. Gilla det eller inte. Dock innebär frihet och demokrati även rätten att avstå och istället klippa gräsmattan.
Stefan Eklund: Kulturministern är ett hån
”För den som har följt Lena Adelsohn Liljeroths gärning som kulturminister är förstås den här dumheten ingen överraskning.
Hennes defensiva och ekonomistiska kulturpolitik är ett hån mot moderaternas kulturkonservativa tradition. Ord som bildning och kvalitet verkar inte ingå i hennes vokabulär.”
Stefan Eklund, bildad chefredaktör på Borås Tidning, kommenterar kulturministerns famösa uttalande om att kulturjournalister borde skriva mera lättläst. Så att inte näringslivet skräms bort från att sponsra konstens ”entreprenörer” (BT 21/1).
Tidens tecken
Färsk av trycksvärta anländer morgontidningarna till ön. Nyheter som funnits värda att rapportera från omvärlden: Sparkdräkter för vuxna är det senaste inneplagget. Designbyrån Doberman låter sina medarbetare bygga företagets budget i Lego.
Måndag och veckan är bara barnet.
Christian Dahlgrens Blogg 