Kategoriarkiv: Mänskliga rättigheter

Stoppa hatbidragen nu!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 17/6:Corren.

Nyligen lät kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke meddela att hon aldrig kan ”acceptera att medborgarnas skattepengar används till att organisera hatretorik och ökad polarisering”.

Därför ska skärpt kontroll ske av skattestöd som betalas ut till etniska organisationer och trossamfund. Statsrådet medgav att regeringen tidigare duckat i detta känsliga ärende, ”men nu tar vi itu med frågan på allvar” (DN 1/6). En utmärkt markering.

Bara två veckor senare står det klart att staten, genom Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällsfrågor, gett över halva miljonen skattekronor till Sveriges förenade muslimer (SFM). Organisationen har ansökt om bidraget i syfte att arbeta förebyggande mot islamofobi.

Dock har SFM en historik som knappast är klockrent förenlig med den bidragsbeviljande myndighetens redan tidigare uttalade krav på respekt för mänskliga rättigheter och demokratiska värden.

Det har förekommit återkommande, graverande uppgifter om såväl underblåsande av våldsbejakande extremism som avsky mot homosexuella inom SFM:s hägn.

”Jag ser massvis med frågetecken. Vi pratar om en grupp som bjudit in hatpredikanter och vars salafistiska inriktning på många sätt är själva motsatsen till tolerans”, säger terrorforskaren Magnus Ranstorp (DN 16/6).

Uppenbarligen finns en oviljans och ängslighetens slapphet att gå till botten med problematiken, trots oklanderliga regelverk och regeringens officiella signaler.

I våras höll Turkiska riksförbundets vice ordförande Barbaros Leylani ett beryktat tal på Sergels torg i Stockholm, där han utropade ”död åt armeniska hundar” och att ”vi kan låta blodet flyta” inför jublande meningsfränder. Turkiska riksförbundet mottar årligen hundratusentals skattekronor i bidrag.

Förra året frystes statsbidragen till en moské i Halmstad, där imamen betecknat homosexualitet som ett förkastligt virus. Men den ansvariga myndigheten, Nämnden för statligt stöd till trossamfund, reagerade först under pressen av medias avslöjande.

Vad atmosfären av religiös/ideologisk extremism i vissa miljöer kan leda till vet vi. Det minsta man kan begära är att inte det öppna, toleranta och demokratiska samhällets antagonister sponsras med offentliga medel.

Är det så svårt att hålla koll på bidragskranarna, kanske regeringen borde fundera på varför frivilligt religiöst och etniskt engagemang för vuxna medborgare alls ska skattesubventioneras.

Sveket mot romerna

Publicerad den av
Svara

EU flaggor

Skrivit i Corren 10/6:Corren.

Över ett decennium har nu passerat sedan Europarådet för första gången larmade. Romernas situation, särskilt i Östeuropa, krävde skyndsamma insatser. Diskrimineringen mot denna folkgrupp i länder som Rumänien och Bulgarien var förfärlig. EU antog senare en handlingsplan, syftande till att säkra romernas mänskliga rättigheter.

Tyvärr blev det mest vackra ord på papper, ungefär som fallet ofta är i FN-sammanhang. Handlingsplanen visade sig tandlös, eftersom den inte var juridiskt bindande för medlemsländerna. Rumänien mottog stora penningsummor från stinna EU-fonder, öronmärkta för att underlätta romernas livsvillkor. Men bidragen nådde inte fram utan försnillades. Vi ser konsekvenserna dagligen.

Över hela Västeuropa – inklusive här i Linköping – sitter tiggande, luggslitna och bostadslösa människor i gatuhörnen. Det är en humanitär tragedi som bara rullar på, år efter år.

De facto har EU:s fria rörlighet blivit ett sätt för mindre nogräknade unionsländer att exportera bort en oönskad, förtryckt, fattig och utsatt minoritet till rikare medlemsstater. Cynismen är lika råbarkad som iögonfallande och oacceptabel. Tiggarna förtjänar vår omsorg, solidaritet och hjälp. Det är en fråga om grundläggande civilisatorisk heder och anständighet.

Men hur varmt våra hjärtan än bultar, är det i längden ingen lösning att låta denna trafik med desperata människor fortsätta. Tiggeri är varken någon hållbar väg till försörjning eller ger en värdig tillvaro. Den sameuropeiska uppslutningen bakom EU:s fria rörlighet riskerar också att allvarligt undergrävas, om regelverket tänjs till annat än vad det var menat för (som arbete och studier).

Linköpings kommunalråd Christian Gustavsson (M) gör därför rätt som i Corren den 9/6 höjer ett varnande finger. Rörligheten måste värnas. Samtidigt säger han från den moderata oppositionens sida nej till förlängning av kommunalt bekostat härbärge för tiggande EU-migranter i Linköping.

Det var ämnat som en akutinsats, men bör inte permanentas. Skatteresurserna är begränsade och mottagande av asylsökande flyktingar har prioritet.

Det må låta hårt, men seriös politik kräver alltid avvägning mellan olika intressen och Gustavssons hållning är rimlig. Det var berömvärt att kommunen ryckte in för att ge tiggarna tak över huvudet. Dock kan inte Linköping i oändlighet bli en krockkudde för vad som faktiskt är EU:s misslyckande och svek.

”För att komma tillrätta med romernas utanförskap och med det europeiska tiggeriet är det i ursprungsländerna som kraftfulla åtgärder måste vidtas”, heter det i Socialmedicinsk tidskrift 3/2015. Så är det.

Det är hög tid att EU-apparaten i klara verba tvingar värstingmedlemmar som Rumänen att sluta bryta mot mänskliga rättigheter och istället axlar ansvar för sina egna medborgare. Bryssel har erforderliga maktmedel att både hota med och använda. Exempelvis förlorad rösträtt i EU:s institutioner, stopp för vidare bidragsflöden och i sista hand – om inte bot och bättring sker – uteslutning.

Ty, för att travestera CH Hermanssons bevingade ord: Någon jävla ordning ska det va’ i en europeisk union!

Den avgörande frågan

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 31/3:

Corren.Raoul Wallenberg, vår svenske diplomat som räddade tusentals judar undan Förintelsen, har begärts officiellt dödförklarad av Skatteverket. Det är nog i sak rimligt. Wallenberg föddes 1912. Han blev sannolikt mördad av Stalins hantlangare efter att Röda armén tillfångatagit honom 1945.

Samtidigt finns något djupt, sorgligt symboliskt i att denna begäran kommer just nu, när svensk flyktingpolitik hastigt svängt från stor generositet till sträng restriktivitet. Betyder inte detta att vi i praktiken mer eller mindre också dödförklarat de ideal som Raoul Wallenberg stod för?

Den svenska välfärdsstatens konstruktion klarar inte flyktingströmmens påfrestningar, hävdas det. Okej. Men om systemet kommer i konflikt med rätten till liv, vad ser vi då som problemet att angripa? 1) Rätten till liv? eller 2) Systemet och den politisk/byråkratiska sektor som upprätthåller det?

Dessutom: det är svårt att se någon Wallenberg rymmas i hjärtat på dem som idag talar i kliniska termer av ”volymer” och ”kvoter” om desperata människor som söker fristad i Europa från krig, terror och förtryck. Det man i själva verket säger är: ”Vilken dos av rätt till liv kan vårt system tåla?” Cynismen i denna orättfärdighet är faktiskt slående.

Den liberala filosofen Ayn Rand kan vi ha delade uppfattningar om. Men begrunda ändå hennes följande formulering:

”Det finns bara en grundläggande rättighet (alla andra är konsekvenser och korollarier av den): en människas rätt till sitt liv. Livet är en process av självbevarande och självgenerande handlingar – vilket betyder: friheten att vidta alla de handlingar som krävs för att en rationell varelse ska kunna upprätthålla, främja, förverkliga och glädjas i sitt eget liv. (Det är det som är innebörden av liv, frihet och strävan efter lycka.)”

Skulle vi själva vilja att denna rätt fråntas oss?

Den värsta flyktingkatastrofen sedan Hitler och Stalin stack världen i brand är ett pågående faktum. Fundamentala civilisatoriska värden är åter satta på spel. Redan i Första Mosebok (Genesis) ställs den avgörande frågan: ”Skall jag taga vara på min broder?”.

Att svara nekande, att i kyla vända sig bort, att mumla ursäkter, är inte bara anti den judisk-kristna etiken. Det är anti-Raoul Wallenberg, anti-liberalism, anti-humanism. Det är, kort sagt, att vara en motmänniska istället för att vara en medmänniska.

Döden straffar ut sig

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 15/6:Corren.

Minst ett dussin människor väntade på avrättning i Estland 1997. Det yttersta straffet utdömdes då fortfarande i Östeuropa, trots befrielsen från Sovjetkommunismen. Men Bryssel var obevekligt: vill Estland och övriga länder som aspirerar på EU-medlemskap komma in i unionen, måste denna barbariska rättsskipning slopas.

Så blev det. Det var faktiskt en svensk – Hadar Cars, FP:s första Europaparlamentariker – som drev fram kravet. Ett lysande exempel på att rätt person på rätt plats kan göra imponerande skillnad.

”Respekt för livet är en grundsten för mänskliga rättigheter. Dödsstraff innebär att staten rättfärdigar dödande. Och det finner jag orättfärdigt”, sa Cars nyligen om sin insats i FP-tidningen NU (7/5).

EU-förbudet var en stor humanitär seger, ett viktigt steg på vägen mot målet om ett globalt avskaffande. En utopi? Nej. Historiskt har alla kända samhällen haft döden på den straffrättsliga menyn, i Sverige till så sent som juni 1921.

Ännu på 70-talet var det endast ett 15-tal länder som hade tagit bort dödsstraffet. 2015 är det över 100. En uppseendeväckande civilisatorisk framgång, vilket tyder på ett mycket lovande värderingsskifte bort från gamla råare attityder.

”Världen har blivit mindre våldsam. Jag tror att marginaliseringen av dödsstraffet kommer att fortsätta. Ju mer vi – tack vare den globala kommunikationen – delar normer, ju mindre anledning finns det att avrätta dem som bryter mot dessa”, menar Maria Wallenberg Bondesson, verksam vid Centrum för evolutionär kulturforskning på Stockholms universitet (Forskning & Framsteg 3/2013).

Än är dock inte bödlarna arbetslösa. Värst är Kina, som låter döda tusentals människor varje år. Även i Iran och Saudiarabien förekommer deprimerande många avrättningar. Men folken i dessa länder hålls som gisslan av tyranniska regimer som till sina naturer är kriminella och samvetslösa.

Den ursäkten, om man kalla det så, har emellertid inte USA. En fullvärdig demokrati, frihetens viktigaste nation, som ändå tillämpar dödsstraff och förra året lät föra 35 människor till avrättning. Denna stinkande fläck på stjärnbaneret kan lyckligtvis vara på väg att bli historia.

Enligt tidskriften The Economist (30/5) har befolkningens stöd för dödsstraffet minskat från 80 procent 1994 till 56 procent idag. Nebraska är nu, som den 19:e delstaten i raden, i färd med att förbjuda det. Vilket är extra intressant, eftersom Nebraska är konservativt styrt.

Traditionellt har Republikanerna varit de ivrigaste dödsstraffanhängarna, men en växande opinion inom partiet tycker annorlunda. Skälen är främst tre.

Dödsstraffet avskräcker bevisligen inte från grova våldsbrott. Det är dyrare att administrera än livslånga fängelsestraff på grund av utdragna rättsprocesser och överklaganden. Det strider mot kristen moral.

Lobbygruppen ”Conservatives Concerned about the Death Penalty” pekar i The Economist även på en annan faktor bakom dödsstraffets tilltagande impopularitet i folkdjupet: Amerikanernas skepsis till statsmakten ökar. Och det finns inget tydligare uttryck för statens maktfullkomlighet än legaliserat dödande av egna medborgare.

I ljuset av den ideologiska utvecklingen kanske det, något överraskande, blir en republikansk motsvarighet till Hadar Cars som kliver fram och slutligen fäller bilan över dödsstraffet i USA.

Wallström snubblade rätt om diktaturen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 23/3:Corren.

Ingen kan anklaga vår regering för att ha förlorat sitt diplomatiska handlag. Hur kan regeringen förlorat något som uppenbarligen aldrig funnits?

Kombinationen av entusiastisk amatörism och Palmeaktig plakatpolitik har på kort tid lyckats få såväl israeler som araber att vända Sverige ryggen. Utrikesminister Wallström är persona non grata i Mellanöstern, regionens uppretade ambassadörer reser i flock hem från Stockholm och svenska företag nekas nya affärsvisum till Saudiarabien.

Förvisso var det rätt att fimpa det militära Saudiavtalet, men kunde det inte skett utan allt klumpigt snubblande? Ändå: det är något djupt befriande med att Wallström kallar Saudiarabien för vad det faktiskt är, en medeltida diktatur. Ett land som halshugger sina medborgare på öppen gata kan gott få ha Palmes ord om ”satans mördare” ringande i öronen.

Snowden, go home!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 2/12:Corren.

Det är förståeligt att Annika Lillemets svävade på målet i gårdagens P1 Morgon. MP:s representant på Östgötabänken i riksdagen hade svårt att ge ett rakt, begripligt svar på frågan om Sverige ska skicka regeringsplanet till Ryssland för att hämta den amerikanske visselblåsaren Edward Snowden och ge honom fristad här.

Det kontroversiella förslaget kom från MP:s utrikespolitiske talesperson Valter Mutt. ”Det är en skam för både Sverige och EU att Putin, en demokratiskt tvivelaktig ledare, är den enda som erbjuder en hjälte som Edward Snowden asyl”, menade han. Ytligt sett kan man sympatisera med Mutt.

Snowden är en av årets mottagare av The Right Livelihood Award, men kunde förklarligt nog inte personligen närvara vid måndagens prisceremoni i Stockholm. Utan tvekan förtjänar Snowden utmärkelsen.

Tack vare hans avslöjanden har hela världen fått inblick i den hämningslösa massövervakning som USA:s säkerhetsorgan bedriver. Trålandet av elektronisk information går långt utanför rimlighetens gränser. Det som skulle handla om kriget mot terrorismen har utvecklats till något som liknar en orwellsk storebrorsapparat, där miljontals enskilda människors integritet rutinmässigt offras på statsmaktens altare.

Genom FRA-lagen medverkar även i Sverige i denna motbjudande hantering. Överallt i det fördolda: öron som lyssnar, ögon som ser. I det moderna datoriserade samhället hotar medborgarnas privatliv att bli en chimär och värnet av friheten riskerar att vändas till sin motsats.

Så kan vi bara inte ha det. Edward Snowdens modiga insats har satt fokus på en av de mest brännande frågorna i vår tid. Moraliskt gjorde han rätt som läckte topphemlig information för ett högre syfte. Ibland uppstår lägen då sådant kan anses försvarbart.

Juridiskt var det dock ett solklart och mycket allvarligt lagbrott. Att också Annika Lillemets ryggar för sin partikamrat Valter Mutts drastiska hugskott hedrar henne, ty svensk regeringspolitik kan inte styras av magkänslan.

Asyl till Snowden skulle garanterat medföra en djup diplomatisk kris mellan Sverige och USA. Relationerna hade kvaddats för åratal framöver, något som vi knappast har råd med i den oroliga säkerhetspolitiska situation som nu råder i Europa – orsakad av den aggressiva stormakt som med illa dold förtjusning idag härbärgerar Snowden.

Det är ovärdigt att han fläckar sitt renommé genom att göra sig själv till en pjäs i Putins propagandaspel. Om Snowden varit ryss, avslöjat Kremls övervakningshemligheter och stannat i landet hade hans liv sannolikt varit släckt på stubben, precis som vore fallet i vilken annan diktatur som helst.

Men USA är en demokratisk rättsstat. Snowden borde ta ansvar för sina handlingar, åka hem och lägga fram sin sak inför en amerikansk domstol. Påföljden blir säkert kännbar, fast USA vågar näppeligen utdöma dödsstraff.

Rättegången har goda chanser att ge Snowden en moralisk resning i Mandelaklass, väcka enormt folkligt gensvar världen över och förhoppningsvis pressa alla demokratiska staters regeringar (inklusive Sveriges!) att tygla massövervakningen av sina egna medborgare.

Trosfrihet gäller, punkt!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 25/3:Corren.

Framskridna planer finns på att bygga en moské i Linköping. Vad är problemet? Jo, problemet är exakt lika stort som om Svenska kyrkan skulle önska bygga en ny gudstjänstlokal. Eller om Pingstförsamlingen skulle göra det. Eller om buddister ville uppföra ett tempel.

Det är alltså inget problem alls. Det är en icke-fråga. Tack och lov råder religionsfrihet, en av civilisationens bästa uppfinningar. Man får tro på vilken eller vilka gudar som helst, eller inte göra det. Det är en privatsak.

Minns dock att den rätten satt väldigt långt inne. Inte minst i Sverige, där det protestantiska kyrkoförtrycket under sekler försurade livet för våra förfäder. Mängder av dem, som bara ville vara i fred och tro efter eget huvud, förföljdes av prästerskapet och deras hantlangare i statsapparaten.

Inte så få svenskar övergav gård och grund eftersom de inte stod ut med eländet. Istället emigrerade de till Amerika, vars frihetliga klimat lockade enorma skaror likasinnade från hela Europa, en kontinent då nedsänkt i politiskt och religiöst tyranni.

I USA:s konstitution avstod man naturligtvis från ge den nya nationen en statsreligion. En av poängerna med landet var ju att det skulle vara en frizon där människor kunde få bli saliga på egen fason. Det dröjde skamligt länge innan också svenska folket i full frihet tilläts göra detsamma.

Men numera är denna civilisatoriska rättighet en orubblig beståndsdel i varje anständigt demokratiskt system och följaktligen även skyddad i Sveriges grundlag.

Linköpings samhällsbyggnadsnämnd har i politisk enighet gett klartecken för moskébygget i Djurgårdens centrum, det är inget att diskutera. Något annat vore förbluffande. Däremot känns det ytterligt genant att överhuvudtaget behöva skriva en ledare i detta ämne, som med alla rimliga mått mätt borde vara okontroversiellt.

Men tydligen är det nödvändigt. Ty hur bisarrt det än kan låta, verkar det ändå finnas människor som ingenting lärt och ingenting förstått, som vill återuppväcka en gammal inskränkt och förtryckande tid, som vill förvägra vissa Linköpingsbor att utöva sin religion på samma villkor som alla andra.

I gårdagens Corren vittnade kommunalrådet Muharrem Demirok (C) om hur han mötts av åtskilliga hatfyllda reaktioner på moskébygget. Han har därtill personligen utsatts för hot och misstänkliggjorts för att han råkar ha en muslimsk kulturell bakgrund.

Avsändarna av de fientliga budskapen är till övervägande del anonyma, precis som är fallet på hatsajter som det SD-närstående Avpixlat. Denna kloak flödar av illasinnad avsky mot moskébygget i Linköping och mot muslimer i allmänhet.

Genom Expressens avslöjande förra året vet vi att det på Avpixlat är en relativt liten grupp som svarar för detta anonyma näthat, och att det ofta är aktiva SD-politiker som fegt står bakom.

Byt ut avgrundsretoriken mot muslimer till judar. Antag därefter att Demirok hotats och misstänkliggjorts för att han varit jude. Fundera sedan på om samma fientlighet riktats inte mot en moské i Linköping, utan mot bygget av en synagoga.

Blir fascismens ansikte tydligare då?

Syrisk repris på Bergen-Belsen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 23/1:Corren.

”Detta är systematiska och ohyggliga brott i industriell skala. Vidriga brott mot mänskligheten”, säger Desmond de Silva. Han har tidigare varit chefsåklagare vid FN:s specialdomstol för Sierra Leone och är nu medförfattare till en färsk rapport om den syriska regimens övergrepp mot den egna befolkningen.

Uppgifterna bygger på en avhoppad fotograf från diktatorn Bashar al-Assads militärpolis, som överlämnat bilder på 11 000 människor som bestialiskt svultits ut, torterats och mördats. På ett enda ställe, påpekar Desmond de Silva i en intervju för SvD (22/1) och liknar grymheterna med vad världen tidigare bevittnat i nazistiska koncentrationsläger som Bergen-Belsen.

Misstanken ligger nära till hands att Assad bär ansvar för fler än ett sådant slakthus. Det kanske finns mängder, vilket i så fall tyvärr inte skulle förvåna mot bakgrund av den hämningslösa brutalitet som vi redan vet att Assad uppvisat under inbördeskriget.

Det är vår tids värsta katastrof. Dödssiffran beräknas för närvarande till 130 000 människor. FN uppskattar att över 13 miljoner syrier kommer att vara på flykt, inom och utom landet, vid årets slut. Men någon ände på våldet kan inte skönjas.

I går inleddes en internationell fredskonferens i schweiziska Montreaux (kallad ”Genéve II”), där FN försöker få den syriska regimen och oppositionen att börja förhandla. Ingen tror egentligen på några resultat.

Assad har stärkt sina positioner och hånskrattar åt tanken på en koalitionsregering som övergångslösning, lanserad förra gången FN-flaggorna fladdrade i Schweiz (”Genéve I”, 2012).

Oppositionsgrupperna är hopplöst splittrade, flera bojkottar konferensen och bekrigar även varandra. Västinspirerade delar står mot islamistiska jihadister, vars kompromisslösa fanatism och förakt mot människoliv inte står Assad efter.

För att göra saken ännu mer komplicerad har Syrien blivit en dragkamp mellan det shiamuslimskt styrda Iran och sunnimuslimernas Saudiarabien, ärkefiender om vem som ska dominera regionen. Iran är på samma sida som Ryssland och Kina i stödet till Assad.

Saudiarabien har, tillsammans med Qatar, varit mest frikostigt i att sätta vapen i händerna på Syriens rebeller. USA och EU står vid sidlinjerna som impotenta, förvirrade jättar. Läget ger kort sagt allt annat än skäl till optimism.

Men EU kunde åtminstone öppna gränserna för syriska flyktingar istället för att mota bort så många som möjligt. Snart, den 27 januari, infaller Förintelsens minnesdag. ”Aldrig mer”, brukar det heta i högtidstalen.

Innan andra världskrigets utbrott och Auschwitz, kunde judar fly Hitlertyskland (utvandring uppmuntrades officiellt dessutom). Problemet var bara att övriga Europa knappt ville ta emot några.

Nu när brott mot mänskligheten avslöjas i Syrien som påminner om nazisternas, vad gör EU då? Vad har Europas ledare lärt av den stängda portens politik?

Ingen julfrid för Syriens folk

Publicerad den av
Svara

Skrivit i CorrenCorren. 16/12:

Medan vi tände det tredje adventsljuset i söndags och umgicks med våra familjer i hemmets lugna vrå, rasade helvetets eldar vidare i Syrien. Bostadshus totalförstördes och minst 125 människor dog när regimens militärhelikoptrar fällde tunnor med sprängämnen över staden Aleppo. Detta enligt uppgifter från TV-kanalen al-Jazira som TT återrapporterade om i går.

Så har det hållit på, vecka efter vecka, sedan sensommarens giftgasattack vid Ghouta utanför Damaskus som krävde tusen människoliv. Många offer var barn. En hel värld chockades. USA var då nära en intervention för att stoppa, eller åtminstone begränsa, slaktandet.

Amerikanska örlogsfartyg satte kurs mot östra Medelhavet, samtidigt som en tvehågsen president Obama våndades över tidigare löften att ingripa om giftgas användes i inbördeskriget. Bruk av kemvapen var liktydigt med överskridandet av en oacceptabel ”en röd linje”, hade presidenten sagt.

Han lyckades slippa stå vid sitt ord efter diverse märkliga diplomatiska manövrar. Syriendiktatorn Bashar al-Assads supportrar i Kreml utverkade en försäkran av honom att låta FN förstöra regimens lager med giftgasbomber. FN-organisationen OPCW, som arbetar för internationellt kemvapenförbud, skulle göra jobbet och fick Nobels fredspris på kuppen.

Konflikten förlorade i prioritet på nyhetsbyråernas radarskärmar, de svarta rubrikerna blev mindre och mindre, som om någon slags lösning hade skett. Snarare tvärtom.

Bashar Al-Assad som räddats kvar vid makten av sin ryske kompis Putin, och av Obamas ovilja att sätt hårt mot hårt, kunde fortsätta sprida död och terror bland sina invånare. Konventionella vapen räcker ju också ganska långt i den vägen, som bekant.

Den moderata oppositionen fragmentiserades än mer och överflyglades av radikala jihadistgrupper, vilka ser inbördeskriget som ett gyllene tillfälle att försöka pådyvla Syrien ett islamistiskt medeltidsvälde. Läget har blivit så allvarligt och instabilt att förre NSA- och CIA-chefen Michael Hayden menar att det bästa alternativet förmodligen nu är att Bashar al-Assads regim segrar!

Skänk gärna en tanke till alla dessa arma människor som sitter fast i den grymma rävsaxen, samtidigt som tillvaron dagligen bombas sönder omkring dem. Uppåt 6 miljoner syrier är flyktingar i sitt eget land. 2,3 miljoner har tagit sig ur ondskans omedelbara käftar och över gränsen till grannstaterna Libanon, Jordanien, Irak och Turkiet. Men situationen i flyktinglägren är svåra, ofta olidliga.

Kallsinnet från EU:s sida gör inte saken bättre. Under 2014 vill unionen bara erbjuda asyl åt 12 000 syrier. Totalt. Tio EU-länder ville inte hjälpa en ringaste själ. Som julbudskap till Syriens folk måste det vara en synnerligen svårslagen uppvisning i cynisk egoism och nationell inskränkthet.

”Europas ledare borde böja sina huvuden i skam över det ömkliga antal syriska flyktingar de är beredda att ta emot”, dundrade Amnesty International förra veckan. Det finns inget att tillägga.

Vårt devalverade privatliv

Publicerad den av
4

Skrivit i Corren 20/11:Corren.

Äntligen stod moderatledaren i talarstolen. Han hade många gånger varnat för att den svällande statsapparaten hotade att äventyra de medborgerliga rättigheterna. Nu tog han upp ämnet igen, ur perspektivet av USA:s datoriserade bevakning av telekommunikationerna över Atlanten:

”Visst kan sådan verksamhet vara legitim. Man kan spåra utländsk underrättelseverksamhet, förhindra sabotage eller komma åt narkotikalangare eller andra som försöker kasta grus i ett allt känsligare samhällsmaskineri.

Men den kan också missbrukas. Och läggs kontroll till kontroll, registrering till registrering, blir vi själva så småningom slavar under kontrollsystem, fångar i ett genomreglerat samhälle, där den enskildes möjligheter att hävda sig gentemot den allt starkare överheten blir allt mindre.”

Orden kommer inte från Fredrik Reinfeldts mun. De är från Gösta Bohmans anförande på MUF-stämman i Rättvik, den 22 november 1975. Nästan exakt på dagen 38 år senare berättar SR:s Ekoredaktion att Säpo sitter i ljusskygga förhandlingar med svenska teleoperatörer. Syftet?

Att skaffa sig helautomatiserad direktåtkomst till inhemsk dator- och mobiltrafik. Det nya systemet för att Säpo snabbare ska komma åt våra mejl och telefonsamtal är i detta nu under inkörning hos Linköpingsföretaget Maintrac.

Det säger en del om utvecklingen. Den amerikanska övervakning som Bohman talade om 1975 är en stilla vindpust jämfört med masslyssningen i 11 september-attackernas kölvatten.

USA har sitt NSA, som samlar och lagrar svindlande mänger information om vanliga, enskilda personer. Och Sverige har Försvarets Radioanstalt, en viktig länk i västvärldens spionerihandelskedja.

När FRA-lagen klubbades sommaren 2008 föregicks den av en stormig diskussion om integritetsriskerna. Vi försäkrades att signalspaningen var av begränsad natur, riktad enbart mot utländsk trafik och att avlyssningen stod under säker parlamentarisk kontroll.

Oron över att vi skulle passera en kritisk gräns, och beträda det sluttande planet mot något slags orwellskt 1984-samhälle, avfärdades som hjärnspöken hos finniga ynglingar i Piratpartiet.

Men nyligen beskrev Mark Klamberg, doktor i folkrätt vid Uppsala universitet, i en Expressenartikel (7/11) hur FRA kommit att agera i praktiken. Man trålar mer eller mindre fritt i all information som finns tillgänglig, med regeringens goda minne.

Lägg till detta Säpos automatiserade massfiske i telenäten, och vi anar konturerna av en statsmakt som i fartblind iver att stävja brottslighet och terrorism invaderar medborgarnas privata sfär som det blott vore gäspig rutin. Det är inget beteende som vanligen brukar utmärka demokratier, utan snarare totalitära stater. Ska vi verkligen vänja oss vid att tolerera sånt?

”Alla tjänar på om debatten lägger sig”, sa Fredrik Reinfeldt efter att han fått igenom sin kontroversiella FRA-lag. Dom som tror att Gösta Bohman instämt kan väl räcka upp en hand.