Kategoriarkiv: Lyrik

iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii gevääääääääääääääär (inte)

Publicerad den av
Svara

Jag noterar att militären har bekymmer. Det är svårt att rekrytera soldater till det nya insats- och yrkesförsvaret. Sedan resterna av den allmänna värnplikten försvann, tycks svenska ungdomar hysa en tämligen begränsad lockelse till uniform, vapen och internationellt krigande på fjärran slagfält.

Något som garanterat Åke Hodell (1919-2000) skulle glatt sig mycket åt. Han var stridsflygaren som störtade, överlevde trots att chansen bedömdes som blott en på tiotusen och återvände som avantgardistisk diktare, konstnär, radikalpacifist.

Likt en glödgad tråd genom hans verk löper antimilitarismen, maktkritiken, avskyn mot det auktoritära. 1900-talets katastrofer var hos honom ständigt närvarande, födde ett konstnärskap som i ordets bästa och mest genuina mening gjorde Åke Hodell till en rebellisk särling på den svenska kulturscenen. Dessutom alltid med stråk av befriande humor.

Det hade varit roligt att veta hur Hodell skulle tacklat försvarsminister Sten Tolgfors. Särskilt mot bakgrund av militärens aktuella rekryteringsproblem. Tolgfors är, som bekant, själv vapenvägrare. Fast det var  naturligtvis innan Reinfeldt lyfte upp Tolgfors i regeringen och han ömsade skinn till… ja, anar vi inte att Hodells klassiska General Bussig numera huserar på försvarsdepartementet?

Lyrikens makt

Publicerad den av
3

Morgon med kaffe och Karin Boye. Behövde lite lyrisk inspiration, bara sådär rent allmänt, för att lyfta texten till en kommande bokrecension i ett annars mycket prosaiskt ämne. Så jag bläddrade i samlingen För trädets skull, utgiven 1935. Och råkade läsa dikten Ögonen är vårt öde.

Nu är jag så drabbad att jag inte kan skriva alls… Gripen, som fullständigt ogarderad överfallen. Och kaffet, det kallnar, medan jag läser samma rader igen, igen.

Poesi är ju livsfarligt. Karin Boyes eget öde är ett nog talande exempel. Man borde varna för det i skolorna. Införa åldersgränser i bokhandeln, på bibliotek. Avråda känsliga personer. Ofattbart att riksdagen hittills nonchalerat att ta upp lyrikeländet till debatt. Kan inte någon ansvarstagande myndighet starta en kampanj? Typ ”Dikt är bajs”, ”Spola dikten”, ”A Non Poetryreading Generation”. Undrar vän av ordning!

Men allvarligt. Är inte detta ett fantastiskt stycke?

Ögonen är vårt öde.
Så ensamma blir ni, stackars ögon,
med stjärnor, som vägrar förbarma sig
på levande jordiskt vis.
Hade jag sett mindre,
tänkte jag andra tankar,
och slapp bli en utstött,
de rättfärdiga given till pris.

Helig, helig, helig
är sanningen, den förfärande,
jag vet det, jag böjer mig,
och den har rätt till allt.
Men kött och blod ryser,
det levande söker livet,
och varm är mänskors gemenskap
och deras förakt kallt.

Och bedjande irrar jag
bland iskalla ljusår,
söker efter hjälp till att
stå upp ur min grav.
Minns med het ömhet
ögon långt borta,
också de förlorade
i ensamhetens hav.

Då kan jag inte klaga.
Då måste jag tacka.
Med dem har jag delat
vad jag vet, vad jag minns.
Och genom mörkret anar jag
hem och gemenskap.
Älskade syskonögon!
Ni fanns.  Ni finns.

(Jenny J: mina syskonögon… du vet…)

Baudelaires blommor

Publicerad den av
Svara

1857 gav Charles Baudelaire ut sin banbrytande diktsamling Det ondas blommor. Och fick ett åtal för osedlighet på halsen. Idag är väl det närmast att betrakta som en komplimang. Ty säga vad man vill, på den tiden tog samhället verkligen lyrik på allvar.

Mitt exemplar av Det ondas blommor köpte jag i senaste nytrycket för reapriset tio spänn på Åhléns i Borås. Kassörskan: ”Synd om honom som skrev den här thrillern. Den blir han inte rik på”.

Fruset ögonblick, kl 03

Publicerad den av
Svara

Vargtimmarna tickar, oväder. Det rister i fogar och väggar. Jag vaknar ur en undflyende dröm. Vad handlade den om? Några ord, en strof, något bekant som kaljedoskopiskt visualiserats och blixtrat förbi. Försöker hålla kvar de nästan bortdunstade fragmenten. Så klickar det till, mönstret blir klarare.

Bläddrar fram trettonde sången i Harry Martinsons Aniara. Omöjligt att inte förnimma Ulf Palmes klassiska uppläsning, hans majestätiska röst ekar i versraderna:

O, kunde vi nå åter till vår bas,
nu när vi upptäckt vad vårt rymdskepp är:
en liten blåsa i Guds andes glas.

Jag skall berätta vad jag hört om glas
och då skall ni förstå. I varje glas
som står tillräckligt länge oberört
förflyttas glasets blåsa efterhand
oändligt sakta mot en annan punkt
i glasets kropp och efter tusen år
har blåsan gjort en resa i sitt glas.

På samma sätt i en oändlig rymd
där svalg av ljusårs djup sin välvning slår
kring blåsan Aniara där hon går.

Jag lämnar sängen för köket, värmer en kopp choklad, vispar i lite grädde. Nattens mörker utanför fönstret smälter ihop med rymdens, trotsad endast av strandlyktans gula, flämtande sken. Snöpuder virvlar i den stränga vinden som drar in från havet. Våra liv är omärkliga irrbloss i evigheten. Må vi åtminstone inte likt Aniaras skepp störta ohjälpligt vilse under den korta tid vi fått oss till del.

Novemberfrost

Publicerad den av
Svara

Senmörker, stelnad tid
isregnet hamrar, hamrar
dagar pressade i bly
november trycker
sig mot strupen,
erövrar, glesnar ut
tomma andedräkter
på torget, i butikerna,
längs kajkanten, stranden
de skenlevandes land

Under havsytan ligger
horisontlinjen
vilande?
väntande?
Profetera om det sjunkna
som det stigande, o Du

Om längtan: Vikens kapell

Publicerad den av
Svara

Jag kom till Vikens kapell en julimånad för fyra år sedan. En liten, rödkritad helgedom vid Ströms vattudal i norra Jämtland. Uppförd av sammanbitna, strävsamma nybyggare i vildmarken under 1700-talets sista decennium, utan ritningar, helt på gehör.

Det måste vara den vackraste kyrkan på jorden. Kärvt ödmjuk, enkel och opretentiöst välkomnande fromma som syndare lika.

Kristen är jag inte, alls icke religiös på något sätt. Ändå fanns där en skör, varm, omslutande poesi kring platsen och kapellet som var omöjlig att värja sig mot. Andlighet, kanske? Jag vet inte.

Jag vet bara att det finns en vrå i mitt bröst som ständigt när en längtan dit igen. Som vore Viken en slags godhetens oförstörda oas, en trygghetspunkt, en märklig sorts materialisering av känslan från ett svunnet barndomens Arkadien.

Beppe Wolgers kom dit från Jorm, också en julimånad, det var 1972. Även han blev starkt gripen, lät upplevelsen bli en diktsamling, Episod i Vikens kapell – om en händelse i somras, utgiven av Bonniers 1973. Försök gärna leta upp boken på något antikvariat. Det är den värd. Beppes skenbart okomplicerade lyrik är ett vildmarkstempel mitt i livet, rymmande fina strofer som den här:

Du behöver inte säga någonting.

Ensamheten är den vanligaste
och största av alla sjukdomar.

Gud har ingen hand
så du får hålla i din egen hand.

Fast,
om du vill,
kan vi hålla om varann.
Jag kan viska alla väldiga planer
jag har för oss
för vintern.

Den dikten tycker jag väldigt mycket om.

Mer att läsa om Beppe:
Och du Beppe! Jo, just Du, alltså…

Trumpetstöt för Erik Lindegren

Publicerad den av
Svara

På kulturfronten gör vi en fanfar för ”mannen utan väg”, poeten Erik Lindegren, som denna dag skulle fyllt hundra år jämt om han inte avlidit under majrevolten 1968. En liten ironi måhända, eftersom han ju själv var en banbrytande modernist. Och stundtals även eldfängd.

Berömd är episoden då han kastade en grogg i ansiktet på Lars Forssell, efter att denne dristat sig till att hylla Evert Taube (detta var innan Taube blivit en allmänt folkkär, överskattad nationalklenod).

Erik Lindegrens produktion är sparsmakad men utsökt, och har precis utkommit  i en samlingsvolym på bokförlaget Themis. Lars Gustafsson skriver en uppskattande och mycket läsvärd artikel om Lindegren i Expressen (här) och citerar bland annat Promenad i vinterskymning:

Vi går i stelnad, glasklar
svindel
(det blå är outsägligt,
skymtar fram som havet)
vi går som svalan flyger med
sitt hjärta
(i en enda kropp)
ty vi har växlat våra
kroppars guld
och vintersolen smälte sitt
silver i våra lemmar
och som en månes stigande
fullhet lyser nu våra sinnen
över skymningens uråldrigt
strålande, stigande hav
                Thalatta

Har kärlekens och erotikens låga någonsin fångats bättre på svenska språket?