Tomas Tranströmer, Nobelpristagare i litteratur. Det händer, det är sant. Klockan har nyss slagit 13. Jag står i ett regnigt Stockholm, på väg till ett möte, lyssnar på Peter Englunds tillkännagivande via mobiltelefonens radio. Ett berusande besked. Idag väger verkligen ett kilo 700 gram, inte mer.

Njut en av Tranströmers finaste dikter, Romanska bågar – kan humanismens credo uttryckas vackrare, mera drabbande?

Inne i den väldiga romanska kyrkan
trängdes turisterna i halvmörkret.
Valv gapade bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:

”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”

Jag var blind av tårar
och föstes ut på den solsjudandepiazzan
tillsammans med Mr och Mrs Jones, Herr Tanaka och
Signora Sabatini,
och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.

(ur För levande och döda, 1989)

I sammanhanget måste jag rekommendera den djupt kända krönika som vännen Åsa Christoffersson, Correns utmärkta kulturredaktör, nyligen skrev om just denna dikt. Läs här!

Skönt och smärtsamt
detta Liv –
Men smärtsammare
att leva om det
utplåna fläckarna
som i en kemisk tvätt
och komma ut ur denna hemska lut
som ett glesnat, genomskinligt tyg
kanske med hål
Därför:
Låt oss tacka varandra
och dö
ungefär sådana som vi varit.

Gunnar Ekelöf, 1968.

Dygden är det förstenade livet
rädslan och tomheten.
Att inte göra.
Hur kan det någonsin vara levande?
Men sådant är livet
att människorna berömmer dem
som inte.

Ur Jag är en grön bänk i Paris, Kerstin Thorvall (2005).

Plötsligen är det lunch i Sundbyberg. Paus från telefonsamtal, bokningar, skrivelser, möten. Lämnar kontoret, tar trapporna iväg och ut, vandrar den brusande Sturegatan upp, hamnar hos Myrorna. Bland nedsuttna soffor, högar av gamla VHS-filmer trängda i bruna flyttkartonger och en flagnad svensk militärhjälm för 300 kronor, finner jag Harry Martinson.

Diktsamlingen heter Gränsen i Thule. En vackert inbunden originalupplaga från 1958, jag bläddrar, läser.

Äger du tvenne slantar, sade Li Ti på en resa,
köp då ett bröd och en blomma.
Brödet är till för din föda.
Blomman du köper betyder
att livet är värt att leva.

En halv minut sluter jag ögonen, låter mig färdas till den geografiska punkt i barndomens havsband, som också är själens inre skärgård. Det glittrar spefullt i vågorna kring oskuldens öar – här växer blommorna fria, vilda, stolta. Köp en av dem. Och du är min. För evigt. Eller åtminstone så länge sommaren varar.

O nej, sorgens ord dödar ingen.
Det är ordlösheten som dödar.
Talande lever vi,
stumma dör vi.

Lyssna då till min röst,
en arm låga som lyser
på grottans väggar.

– Ingen är här,
ingenting är att frukta
så länge orden finns
och lågan lyser.

Olof Lagercrantz (1911-2002)