Kategoriarkiv: Lyrik

Fria vingslag med Gunnar Ekelöf

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 16/7:Corren.

Den sista skiva Cornelis Vreeswijk gjorde innan sin bortgång 1987 kallade han Till Fatumeh. Definitivt ingen slump. Titeln var en blinkning åt favoritpoeten Gunnar Ekelöf och dennes diktsamling Sagan om Fatumeh (1966).

Vreeswijk och Ekelöf – nog finns ett tydligt släktskap mellan dem. Bägge särlingar, eleganter och outsiders med smak för rumlande, som aldrig kunde få riktigt fotfäste i vårt genomorganiserade svenska samhälle.

Ekelöf kunde rent av uttrycka avsky mot det blågula folkhemmet, där han istället för trygghet och solidaritet såg fyrkantiga moln, öde frisksportarskogar och könlösa vitaminarbetare (Till de folkhemske).

Men vägen till svenskarnas hjärtan fann de, trots allt har vi ju en viss svaghet för rebelliska konstnärssjälar (sådana vi möjligen själva skulle vilja våga vara…). I egenskap av trubadur och visdiktare må Cornelis vara mera lättillgänglig. Ändå går det knappast att ifrågasätta Gunnar Ekelöfs ställning som den moderna svenska lyrikens portalfigur.

Skänka gärna en semesterdag åt att besöka hans poetiska universum. Här finns något för oss alla att ösa inspiration, tröst och njutning ur. Surrealism och mystik – men även folklighet, lätthet och svärta. Samt, icke att förglömma, humor.

Tag bara följande absurditet, från samlingen Strountes: ”Ett stort kålhuvud tänker / men inte på kålsoppa: / Det tänker på Afrikas milda frikadeller / hoppande lätt över savannen”.

Det vore förstås orättvist och fel att försöka klistra en politisk etikett på Ekelöf. Med det sagt, tycker jag att han tolkat innebörden av liberalismens ideal om frihet och jämlikhet bättre än någon annan. Som den berömda raden ur samlingen Färjesång: ”Det som är botten i dig är botten också i andra.” I grunden är vi alla lika, i vår skröpliga, ömtåliga mänsklighet.

Och känn de stolta vingslagen i dikten Fåglars liv, en frihetens trosbekännelse: ”Inte en skymt av uppgivelse / finns det i fåglarnas liv, / hos dem är liv och rättmätighet / ett och detsamma. / Man kan inte besegra en fågel, / den ger sig aldrig. / Det är kanske därför vi skjuter dem / eller beundrar dem.”

Poesins kraft

Publicerad den av
Svara

Corren.Skrivit i Corren 10/12:

Kring skolan vilar den politiska krutröken tung efter Pisa-rapportens larmbesked förra veckan. Svenska 15-åringars kunskapsnivåer fortsätter att försämras. Från höger, mitten och vänstern mullrar försök till förklaringar och krav på åtgärder.

Men ytterst få på skolans slagfält förstår vad Pisa-rapporten egentligen säger. Det menar Daniel Sandström, kulturchef på Svenska Dagbladet. I söndags anklagade han horden av skoldebattörer för att ha missat den stora bilden. De talar kors och tvärs om utbildningspolitik, men utan särskilt intresse för humaniora och klassiska bildningsideal.

Sådant är överhuvudtaget inget som premieras i dagens Sverige, hävdar Sandström: ”De flesta människor som uppmärksammas i vår kultur är inte läsare eller intellektuella. Humaniora och bildning har blivit museiföremål, de dammas av då och då, men ses inte som en samhällelig resurs”.

Därav lärarkårens fallande status och yrkesskicklighet, därav elevernas underprestationer. Så är det kanske. I sammanhanget kom jag att tänka på vad författaren Birgitta Trotzig en gång skrev om vikten av poesi och diktning:

”Det finns ju folk som tycker att detta mjuka gräs, poesin, verkligen är hö, utklädsel och löjlighet – något som i varje fall inte kan tänkas ha någon betydelse för samhällens utveckling. Men den första verkliga sprickan i den stalinistiska muren var inte någon motideolog, utan Pasternaks trevande skimrande fragmentariska och på många sätt lyriska livsskildring i ‘Doktor Zjivago’.”

Eller som Bengt Jangfeldt, expert på rysk poesi, sagt: ”En av anledningarna till att Sovjet gick åt helvete var att de sysslande med sådan idioti som att censurera dikter som handlade om själen.”

En av anledningarna till att vår skola går åt helvete är måhända att vårt eget samhälle knappast bryr sig om poesin alls.

Den gudomliga poesin

Publicerad den av
Svara

Montaigne, 1533-1592.

”Nog är det märkvärdigt att vi har många fler poeter än män som bedömer och tolkar poesi. Det är lättare att skriva dikter än att förstå dem.

Poesi på en ganska låg nivå kan man bedöma efter konstarternas föreskrifter, men den goda, den mest upphöjda och gudomliga poesin står över reglerna och förnuftet.

Den som kan betrakta dess skönhet med fast och stadig blick ser den inte, lika lite som glansen i en blixt. Den söker inte övertyga vårt omdöme, den hänför det, överväldigar det.”

– Michel de Montaigne, Essayer, bok 1.

Havet lämnar mig ingen ro (3)

Publicerad den av
Svara

I min sävhydda
på stranden
vaknar jag plötsligt
om natten
vid dånet av en enda
tung våg.
Ingen vind, ingen båt –
men vågen rullar tung
mot stranden,
söker fäste,
glider bort igen.

Det var det oläkta
som sökte hamn
men inte fann tröst.
Den kommer, som en tung våg
om natten –
mot den finns ingen tröst.

– Elmer Diktonius

Per Ahlmarks passionerade historia

Publicerad den av
1

Min recension av Per Ahlmarks memoarer Gör inga dumheter medan jag är död! (Atlantis förlag). Publicerad i Borås Tidning den 10/10:

Slit aldrig masken
av maktens många män
och några kvinnor
ty nyfikna väntar i massor
har lystet väntat
att få skåda allt där bakom:
hemligheter
skelett
insikter
passioner
konspirationer

Deras besvikelse skulle bli svår att hantera

Raderna återfinns i Per Ahlmarks diktsamling Överleva. Den utkom 1982, fyra år efter att han överraskande lämnat ordförandeskapet i Folkpartiet och sin statsrådspost i Fälldinregeringen. Orden röjer nog en tragisk sanning.

När politikens makthavare försöker lätta på masken i sina biografier, brukar det ju sällan bli några rafflande aktstycken. Ofta träigt skriva, fyllda med självrättfärdigande och småskurna matchreferat av gamla strider, kombinerat med en illa dold längtan efter strålkastarljuset på den scen som inte längre är deras. Snarare än att delges djupare insikter och passioner, lämnas läsaren med det ömkliga intrycket av själlös torftighet. Är det priset som maktens män och kvinnor får betala?

Om ”nyfikna väntar i massor” på Per Ahlmarks memoarer är ovisst. Men risken av besvikelse vid läsningen torde vara liten. Jag vet ingen tidigare svensk toppolitiker som varit så öppenhjärtig, reflekterande och reservationslös. Därtill på en prosa som för det mesta flyter med skön elegans. Ahlmark har förvisso inte tvekat att slita masken av det egna jaget förr. Som i sina dikter, eller i publicerade brevväxlingar med Georg Klein och Lars Gustafsson. Här möter vi honom emellertid i samlad helfigur, ett sällsamt vittnesbörd av personlig och politisk natur.

Per Ahlmark föddes i Stockholm 1939, växte upp i en professorsfamilj med högersympatier. Hemmet verkar bjudit på en egendomlig blandning av kyla och värme. Klassamhället var ännu lika påtagligt som kvävande, och skapade ett intensivt hävdelsebehov – mot föräldrar, skola, den konservativa miljön.

Manin att visa sig ”duglig, klipsk eller stark” satte tidigt sitt märke på Ahlmark och drev honom genom hela karriären. Vilken gick förbluffande fort. Han blev rekordung FPU-ordförande 1960 och den klarast lysande liberala stjärnan i sin generation. Ideologin kom att legitimera hävdelsen, menar han.

Avskyn mot förtryck i alla dess former öppnade vägen till liberalismen. Men det var i dess kulturradikala, socialt medvetna variant, som både hade udden mot höger och vänster. Folkpartiet leddes då av Bertil Ohlin, och på Dagens Nyheter regerade den principfaste statsvetaren och Israelvännen Herbert Tingsten. Två socialliberala giganter, vilka bägge blev Per Ahlmarks mentorer.

Viktigast var dock Tingsten, som även fick rollen av fadersgestalt. Det är också i kommentaren till Tingstens självutlämnande memoarverk vi finner en karaktäristik som passar Ahlmark lika väl: ”Det går alltså att förena stridbarhet med bräcklighet och ångest. Också en människa som lever i kamp för stora idéer… kan längta efter frid och försoning i sina försök att fly från dödsskuggan”.

Ahlmarks envisa, närmast ångestridna, strävan rönte betydande framgångar. Partiledarskapet övertog han 1975, året därpå bröts Socialdemokraternas över fyra decennier långa maktinnehav. En historisk valseger för borgerligheten. Men perioden som minister tog hastigt slut. För första gången redovisar Ahlmark den fullständiga bakgrunden till avhoppet: en älskad kvinnas självmord och en diagnostiserad depression.

Energin hade runnit ur honom. Möjligen var det den egna känsligheten som blev Ahlmarks Achilleshäl och smala lycka. Han tvingades lämna makten, men undgick samtidigt att själv deformeras av den. Istället vann han ett nytt liv som poet, författare och publicist i Tingstens anda. Få har med sådan outtröttlighet fäst uppmärksamheten på diktaturernas elände och antisemitismens faror. Samt mött sådana hätska motreaktioner.

Sverige vore tveklöst fattigare och gråare utan orädda, idéburna människor av Ahlmarks kaliber. Vilket hans bok onekligen visar. Här finns rikligt med intriger, ideologiska resonemang, både ömsinta och förintande personporträtt, berättelser om kärlekar och sjukdomar, intryck av film, litteratur och musik (Bob Dylan är en av idolerna!). Kalla det gärna en passionshistoria.