Skrivit i Corren 30/7:

I sin lilla introducerande skrift från 1949 om poeten, diplomaten och statsmannen Gustav Philip Creutz (1731-85) skriver litteraturhistorikern Gunnar Castrén: ”Creutz’ diktning är ingen djupsinnig diktning. Den sysslar inte med filosofiska eller moraliska eller sociala problem och den avspeglar inga inre konflikter.

Men den hyllar kärleken och skönheten som livets högsta värden, de enda värden som verkligen göra det värt att leva. Och den får sin särskilda nyans av att Creutz vet hur flyktiga och förgängliga dessa värden äro – något som gör att han blott älskar dem än mer.”

Kan det finnas en bättre anledning att låta sig hänryckas av Creutz? Han är den store pastoraldiktaren i svensk litteratur. Carl Michael Bellman såväl parodierade som influerades av honom, även hos Evert Taube märks en tydlig påverkan.

Fram till att den förödande experimentoredan började i det svenska utbildningsväsendet på 1960-talet, ansågs det tillhöra allmänbildningen att kunna sin Creutz.

”I de arkadska fält, långt från de stolta städer, / där nöjet säljes bort för ärelystnans väder, / uti en ljuvlig trakt, dit oskuld lyckan drar, / där glädje, frid och lugn ses fästa henne kvar, / där strömmar kröka sig i blomsterrika dalar, / där allt av kärlek rörs och allt om kärlek talar, / i denna sälla bygd Camilla livet njöt.”

Så inleds Gustav Philip Creutz’ klassiska versepos Atis och Camilla, ett kraftprov vilket en gång för alla bevisade att svenska språket som förfinad lyrisk uttrycksform stod sig lika bra som den dittills dominerande franskan.

Det var ingen liten sak i vårt inhemska kulturliv på 1700-talet, ungefär som när Pugh Rogefeldt med sitt epokgörande album Ja, dä ä dä (1969) gjorde definitivt klart att rock inte bara kunde sjungas på engelska.

Creutz poetiska landskap är Arkadien, ett konstnärligt utopia med ursprung i antiken där dikten och kärleken är frikopplade från påträngande sociala, ekonomiska och politiska krav, och därför kan stå idealt för sig själva. Pastoraldiktningen är i grunden en manifestation av vår mycket mänskliga längtan efter en okorrumperad tillvaro med rena känslor, den slags flydda guldålder som antikens värld var för renässansen eller den oskuldsfulla idyll som vi ofta tänker oss vår egen barndom.

I dikten Sommarkväde förkunnar Creutz: ”En människa bör sin livslängd välja / ej blott efter solvarv, efter dar, / men blott de sälla stunder tälja, / då hon en ljuvlig känsla har. / Vad minsta oro kunde föda / hon borde i sitt sinne döda / och glömma ända till dess namn.”

Hos Creutz får vi tillåtelse att eskapistiskt vandra omkring i den oförfalskade arkadiska drömmen. Det är en sagans plats, påfallande orealistisk och kan ge intryck av att vara lite högstämt löjlig – något som är ett nyktert medvetet grepp i genren. Vi bjuds att ogenerat förtrollas och tjusas, men utan att förledas.

I den paradoxen tycker jag att pastoraldiktningens väsentliga funktion ligger – den hjälper oss att hantera det ouppnåeliga, blir ett kontrasterande övningsfält för bearbetandet av insikten att ingenting i människans verkliga värld kan vara permanent eller nå sin fullbordan (annat än möjligen glimtvis).

Och så påstås att Creutz inte längre förtjänar utrymme på schemat. Dumheter.

Distanserar mig ogenerat från samtiden med ädelsvensk pastoralpoesi och skvaller från det sena 1700-talets Paris. Det gäller ju, som alltid, att trotsigt hålla romantiken levande – även i exilens Linköping.

Ej mer av tomhet sinnet mattas
Ty ingen skymt av konst jag ser,
Ej något skådospel mig fattas
Ty runt omkring Naturen ler;
Se dessa träden fåglar hysa,
Som av en blandad målning lysa,
Av deras kvitter luften fylls,
Min röst fördubblad återvänder,
Som jag förtjust till berget sänder,
Vars spets av Solens guld förgylls.

– Gustav Philip Creutz, ur Sommarkväde, 1756.