Skrivit i Corren 27/8:

”Vreden, gudinna, besjung som brann hos Peliden Achillevs, / den som sänt tusen kval över olycksfödda achaier!” Det är så den västerländska litteraturhistorien inleds, med den första raden i Iliaden om vrede och kval under den sista fasen av det decennielånga trojanska kriget.

Homeros slår an tonen till en hjältesaga som är allt annat än okomplicerad. Huvudpersonen Achillevs är den främste bland grekernas uppburna stridsmän vid Troja. Men det har blivit en exempellöst blodig, utdragen slakt kring dess murar som egentligen inte kan få någon vinnare utom barbariet, sorgen och döden.

Den tappre, skicklige och förment osårbare Achillevs får till slut själv betala det yttersta priset för den utlösta vredens brand. I grunden är Iliaden en varningens tragedi som visar följderna av tvedräktens oförsonlighet, hederns och ryktbarhetens fåfänga, det dragna svärdets förbannelse.

I den andra delen, Odysséen, är det slagskämpen Odysseus som står i fokus. Efter Troja tar det honom hela tjugo år av prövningar och kringirrande över haven för att hitta hem, återställa den samhälleliga ordningen på sin ö Ithaka och finna balansen igen. Det är en förbluffande modern berättelse om ett trauma och dess förlösning.

Noterbart är en episod under Odysseus mödosamma hemfärd då han besöker dödsriket och träffar den fallne Achillevs. Gläds denne åt ärebetygelserna han skördat som krigshjälte? Knappast. Achillevs har sent om sider förstått att det betyder föga att vara välsignad med ett berömt hjältenamn i döden. Han säger sig hellre vara en enkel slav åt en bonde, bara han åter fick njuta livets frukter.

Det finns en anledning till att dessa den grekiska antikens bägge monumentala versepos är ständigt omlästa klassiker. Homeros talar till oss från 700-talet före Kristus som vore det idag.

I sin nyutkomna, briljanta essäbok En sommar med Homeros (Atlantis) konstaterar den franske författaren Sylvain Tesson: ”Den homeriska dikten är oförvissnelig, för även om människan bytt kläder är hon fortfarande samma person, i lika mån ynklig och storartad, i lika mått medelmåttig och sublim, hjälmklädd på Trojas slätt eller väntande på bussen i tjugohundratalets trafiknät”.

I detta ligger en djup sanning. Allt är föränderligt, utom den mänskliga naturen. Ur en väsentlig aspekt kan vi tolka Homeros som en kritiker av våldskulturen i det antika Grekland, som dock parallellt var den europeiska civilisationens vagga. Demokratin föddes där, liksom det reflekterande filosofiska tänkandet.

Det som tog sin början vid forntidens grekiska medelhavsvärld var en humaniseringsprocess. Det avgörande i arvet från de gamla grekerna – inte minst Homeros – är insikten om att människan till sin natur inte är en given humanistisk varelse. Vi måste tygla, skola och fostra oss själva för att bli en sådan.

Erfarenhetsmässigt är civilisationens hinna förrädiskt tunn. Tragedin vid Troja har dessvärre upprepat sig oräkneliga gånger i skilda skepnader och under olika namn genom seklernas lopp. Det kan inte uteslutas att den aktuella världspolitikens nedslående utveckling och brutaliseringen av samhällsdebatten ånyo leder dit.

Som Sylvain Tesson skriver: ”Läsningen av Homeros borde mana oss att till varje pris bevara ‘den edsvurna freden’ från slutraderna i ‘Odysséen’ för att inte Achillevs vrede ska vakna”.