Kategoriarkiv: Litteratur

När rocken slog i Sverige

Publicerad den av
Svara

Vad är rock’n’ roll? Den frågan ställer sig fler och fler föräldrar och myndiga personer här i landet. Många har börjat känna aningen av oro.

Dessa rader stod att läsa i tidningen Bildjournalen 1956. En ny musikform från USA hade till vuxenvärldens fasa invaderat Sverige.

Jazz och schlager trängdes ut i marginalen när tonerna av Elvis, Little Richard och Bill Haley nådde ungdomens öron.

Det dröjde inte länge innan folkhemmets tonåringar fick egna blågula idoler, som efter amerikansk förebild rockade loss på danshaken.

Dessa inhemska hjältar lystrade vanligen till namn som antingen började på ”rock” eller ”little”: Rock-Ragge, Little Gerhard, Rock-Rolf, Little Gert, Rockande samen, Rock-Boris och så vidare.

Denna musikhistoriska epok har nu blivit grundligt dokumenterad i ett maffigt illustrerat verk: Stora rock’n’ rollboken. Sveriges rockkungar 1955-1963 (Premium Publishing). Författaren heter Börje Lundberg, som bland annat har en bakgrund som Expressenkorre i Borås på 70-talet. Under senare år har han givit ut böcker om Beatles, Rolling Stones och Elvis.

Varför är den svenska 50-talsrocken viktig att skriva om?

– Det saknades en heltäckande skildring om de svenska rockkungarna som utgör rötterna till den svenska rockmusiken. Det har skrivits en del om 60-talet med Hep Stars, Tages och Shanes, medan 50-talets rockare blivit närmast förlöjligade, säger Börje Lundberg.

Vad beror den nedlåtande synen på?

– I ärlighetens namn var väl inte alla så bra. Artisterna kunde inte engelska eftersom de inte läst språket i skolan. Skivbolagen tog heller inte musiken på allvar, utan trodde att rocken bara var en övergående fluga.

– Men samtidigt var rockkungarna pionjärer i ett större sammanhang. Det fanns knappt några utländska artister som turnerade i Sverige. Rockkungarna blev ett slags substitut, menar Börje Lundberg och förklarar att det egentligen inte existerade någon ungdomsmusik innan rocken slog till.

– När det plötsligt dök upp skivor som riktade sig direkt till tonåringar föll de förstås pladask och fick chansen att leva ut. Flera rockkungar som Rock-Ragge och Boris blev jätteidoler. Little Gerhard blev lika stor som Carola, fast under kortare tid.

Själv håller Börje Lundberg också Little Gerhard som den bästa i gänget, om man bortser från Jerry Williams (denne dök upp senare än de andra, men har å andra sidan hållit längst).

Rockidolerna bestod till förkrossande majoritet av grabbar. Ändå lyckades en ung tjej från Gävle utmana den manliga dominansen och och bli en av de absolut populäraste artisterna: Birgit Magnusson, känd som Rock-Olga.

Idag bor hon i Hedared mellan Borås och Alingsås. Rock-Olga må ha uppnått pensionsåldern numera, men är still going strong på scenen. Att rocken drabbade 50-talets ungdom med en närmast revolutionär kraft finner Rock-Olga ganska förklarligt:

– Den musiken vände fullkomligt upp och ner på våra liv. Vi var vana med låtar som Gamla Nordsjön och Valpen i fönstret. Det var allt som fanns. Sen kom Rock Around the Clock med Bill Haley! Den förändrade allt. Totalt.

– Den känslan tror jag inte ungdomen kan uppleva idag. De har ju redan hört allt, säger Rock-Olga.

När det begav sig turnerade hon och tre kompmusiker landet runt mellan folkparker och dansställen i en blå Ford Customline 57:a med V8-motor. Basen surrades på taket, övriga instrument packades in i bilen tillsammans med musikerna. Publiken kom i drivor.

– Det var hysteri, fullt överallt. Om man lyssnar till rock ‘n’ roll blir man ju glad, vill stampa takten och sjunga med. Musiken är kul. Man blir inte arg som en viss typ av hårdrock…

Vilka idoler hade du själv?

– Elvis. Det finns bara en! Plus Fats Domino och Paul Anka. Jag tålde inte höra talas om Tommy Steele – då. Nu är han bra, bara han inte sjunger rock. Men som musikalartist är han skitbra.

Vad anser du om kritiker som säger att ni bara var taskiga kopior av de amerikanska rockarna?

– Man ska inte dra alla över en kam. Varken Boris, Ragge, Gerhard eller jag härmade någon. Vi gjorde dåtidens covers kan man säga. Men det var egna tolkningar och vi var artister i egen rätt.

– Andra kanske härmade oss. Rocken spred sig ju som en löpeld genom landet. Varenda liten håla hade sin rockkung. Men de kom ingenstans.

Birgit Magnusson arbetade som sjukvårdsbiträde i Uppsala innan hon upptäcktes på en talangtävling i stan 1958. Hon sjöng Paul Ankas hit What you´ve done to me, vilken kom att bli hennes signaturlåt genom åren.

Artistnamnet fick hon vid samma tillfälle av konferenciern som utropade att ”nu har Uppsala fått sin egen Rock-Olga” (det fanns redan en Rock-Olga i Stockholm, men hon försvann snart ur bilden). Sedan väntade huvudstadens främsta ungdomsställe Nalen, som drevs av den legendariske nöjesprofilen Gustaf ”Topsy” Lindblom.

– Efter talangjakten ringde min pappa till Nalen och sa till Topsy: Jag har en dotter som sjunger. Det är många döttrar som sjunger, sa Topsy. Min dotter sjunger rock’n’  roll, sa pappa. Svaret blev: kom direkt!

– Nalen var verkligen något stort. Jag engagerades för en månad på en gång. Varenda kväll sjöng jag tre, fyra låtar. Även Boris var med. Jag fick 25 spänn i gage per kväll. Hemska pengar. Otroligt att man fick så mycket.

I det populära radioprogrammet Timmen Tumba blev Rock-Olga senare utnämnd till regerande drottning i det blågula rockriket.

– Det var tjejer som utmanade mig i massa deltävlingar och sånt. Jag vann med låten Stupid Cupid och blev krönt till Sveriges rockdrottning. Det var Gerhard som krönte mig. ”Palä” sa han och gav mig en nalle. Jag vet inte vad ”palä” betyder och ingen annan heller, Gerhard var bara sån, han skulle väl vara rolig.

Little Gerhard medverkade även till att göra boråsaren Per-Olof Johnsson till den rockande monarken Rock-Olle.

Per-Olof Johnsson huserar numera i Hökerum, men växte upp på Brodal i Borås och berättar hur han som 16-åring frälstes av rock’n’ roll:

– Ursprungligen var jag jazzinfluerad, lyssnade på Miles Davis och Dizzy Gillespie. Så kom Elvis. Tror det var våren 1957. Jag hade köpt en EP med Elvis där han sjöng Tutti Frutti. Den tände jag på!

– På hösten anmälde min bror mig till en talangtävling i Folkets park. Det var Little Gerhard som åkte runt och korade rockkungar i varenda stad. Jag gick ut på scenen, stel som en pinne, och sjöng Tutti Frutti.

Rock-Olle minns att det kändes ”lite hispigt”. Han hade aldrig stått på scen förr. Ändå vann han tävlingen, gratulerades av Little Gerhard och utsågs till Borås rockkung.

Karusellen var igång. Rock-Olle fick ett kompband med Bo Zetterman (trummor), Janne Spångberg (gitarr) och Lennart Fagrell (bas). Repertoaren hämtades mestadels från Elvis Presleys skivinspelningar.

– Jag lyssnade på låtarna och så blev det som det blev. Lite swinglish. Det fanns ju inga texter att köpa som det gör idag. Men jag hade fina musiker, vår gitarrist var helt enorm. Det lät bra.

Rock-Olle och hans trio spelade företrädesvis i Boråstrakten och på Västkusten. Att leva enbart på musiken gick inte. Under vardagarna arbetade Rock-Olle på gummiväveriet Fox, som gjorde säkerhetsbälten till Volvo.

Men på helgerna var det rock som gällde.

– Vi spelade varje lördag-söndag på Cirkus vid Avenyn i Göteborg under ett helt år. Det var inte bara vi som uppträdde, utan även Little Gert, Rock-Benny och massor av andra som jag inte kommer ihåg.

Han gjorde även ett gästspel på Nalen.

– Det var helt underbart. Fantastiskt att lilla jag fick komma dit. Jag fick sjunga tre extralåtar också. Rock-Boris fanns i publiken och lyssnade. Jag låg på tionde plats i Timmen Tumbas omröstning om de populäraste rockkungarna i Sverige.

1958 fick Rock-Olle erbjudande att vara med i en tävling om Västsveriges rockkung på Kul-i-backen i Göteborg.

– Det var häftig stämning i publiken. Mycket flickor. Vi var väl en tio stycken som uppträdde, bland annat Rock-Benny och kanske Little Gert. Och jag vann. Det var härligt, en triumf.

Hur länge fortsatte du och ditt band att spela?

– Vi höll på i två år fram till 59-60. Grabbarna i trion gifte sig och jag stod allena. Sen kom jag med som sångare i bandet Woodpeckers. Det gick bra. Varit ute på helgerna i flera år under 60-talet. Brukade spela i foajén till Boråshallen när det var dans där.

Vad tyckte du om dina konkurrenter bland 50-talets svenska rockkungar?

-Jag hade inga favoriter bland dem. Det var Elvis som gällde!

Precis som i fallet Rock-Olga håller Per-Olof Johnsson ännu ångan uppe. Numera återfinns han i konstellationen Rock-Olle and The Old Tracks som lirat ihop till och från i över två decennier.

Och den 12 april nästa år blir det stor rockgala i Solnahallen, Stockholm. Då återsamlas bland andra Rock-Olle, Rock-Ragge, Little Gerhard, Rockande samen och Rock-Olga för att visa var skåpet skall stå.

– Det är jätteskoj att träffa grabbarna, även om de är lite svåra att komma in på livet. Men Rock-Ragge är häftig och öppen. Det är bara att gå upp på scenen och göra bra ifrån sig. Jag skall sjunga Elvislåten Burning Love, säger Rock-Olle om konserten.

Till sommaren finns det även långt framskridna planer på en folkparksturné med gänget. Om man skall tro Rock-Olga möter 50-talets rockartister fortfarande ett betydande publikintresse när de är ute och spelar.

– Det är fantastiskt, otroligt. Men jag är ändå inte förvånad. Det var länge sedan vår musik spelades i radio. När folk får se och höra de gamla stofilerna igen tar de förstås chansen, garvar hon.

(Borås Tidning 2007-11-25)

Du blir vad du läser – eller?

Publicerad den av
Svara

”The child is the father of the man”, skrev den engelske poeten William Wordsworth. När det då gäller litteratur: vilken betydelse har böckerna vi läste som barn för vår senare utveckling?

Mina egna starkaste läsupplevelser från barnaåren är Pelle Svanslös, Jules Vernes Till jordens medelpunkt och Tintin. Eftersom den sistnämnde hade journalist som officiellt yrke, kan det möjligen ha influerat mig att själv slå in på samma bana. Annars har jag ingen aning.

Men hur är det för andra människor – som exempelvis akademiledamöterna Horace Engdahl och Per Wästberg? Eller barnboksförfattaren Annika Thor och Alfons Åbergs skapare Gunilla Bergström?

Dessa fyra sammanstrålade igår på bokmässan i Göteborg för ett panelsamtal om just barndomens läsning. Jag gick dit med anteckningsblocket för att få veta mer.

– När jag var nio år läste jag Homeros Illiaden i Sagabibliotekets bearbetning och den fascinerade mig oerhört, sade Horace Engdahl inför den fullsatta seminarielokalen.

Annika Thor berättade att hon gillade ”skräplitteratur” som Kittyböckerna och Anne på Grönkulla.

– De klassiska flickböckerna handlade ofta om ensamma, föräldralösa flickor. Det är nog ingen slump att den första bok jag skrev handlade om två ensamma flickor, menade hon.

Per Wästberg å sin sida slukade Wahlströms barnboksserie med röda och gröna ryggar, och hävdade att han läste samtliga som förlaget hade givit ut mellan 1903-44.

– Dessa var ofta kopiöst dålig litteratur. Men den gav mig en skjuts in i den ”riktiga” litteraturen. Det viktiga är att man läser. Som barn ser man inga gränser mellan bra och dåliga böcker, menade Per Wästberg.

Gunilla Bergström läste Kulla-Gulla, Enid Blyton och Biggles. Men fick även tidigt andra influenser:

– Min pappa var en slags estradör och deklamerade gärna dikter av Dan Andersson och Fröding i familjen. Vi hade mycket böcker i min omgivning. Och vi läste inte för att det var fint, utan bara för att det var kul.

Samtalet övergick till reflektioner kring om denna läsning kunde ha inverkat på deras val av sysselsättning i vuxen ålder.

– Tanken att skriva böcker var aldrig långt borta. Redan som nioåring ville jag bli författare, sade Annika Thor.

– Men jag ville aldrig bli författare som liten. Däremot hittade jag gärna på historier som jag berättade för mina vänner och vi brukade även rita teckningar. Käften och handen gick samtidigt, mindes Gunilla Bergström och tillade att hon fortfarande inte kan säga vad hon gillar bäst, att skriva eller att illustrera.

– För mig var skrivandet och läsandet en parallellaktion, sade Per Wästberg och berättade att han började skriva äventyrsböcker i nioårsåldern och skickade dem in till olika förlag. Manusen refuserades på löpande band tills hans novellsamling Pojke med såpbubblor antogs av Wahlström & Widstrand.

– När jag då blev publicerad kände jag mig som en ärrad veteran, sade Per Wästberg (som vid debuten var 15 år…).

Horace Engdahls erfarenhet var dock annorlunda. Han läste också många äventyrsböcker som liten, men drabbades snart av motvilja till all fiktion och började istället läsa facklitteratur, som militärhistoria och naturvetenskap.

– Det bröts i 16-årsåldern då musiken och litteraturen kidnappade mig. Jag kan inte säga att barndomens läsning pekade mot framtiden, sade Horace Engdahl.

Så den klassiska frågan. Blir man en bättre människa av att läsa böcker?

– Man får ett bättre ordförråd iallafall, tyckte Gunilla Bergström.

– Jag har definitivt haft ett roligare och mer spännande liv genom att läsa. Men om jag har blivit en bättre eller sämre människa kan jag inte bedöma, menade Per Wästberg.

Eller som Horace Engdahl formulerade det:

– Människan blir inte god av att läsa. Man kan läsa för att förstå människor i syfte att kunna dominera dem. Men visst spelar det roll. Jag kan exempelvis bli sittande med någon i en tågkupé i flera timmar. Och människor som inte läser är faktiskt ganska tråkiga.

(Borås Tidning 2007-09-28)

Per Wästberg om livets glödpunkter

Publicerad den av
Svara

Riddarfjärden glittrar i den sena augustisolen, lätta slöjmoln seglar långsamt över hustaken på Nedre Östermalm. Jag promenerar längs fashionabla Strandvägen i Stockholm, söker mig in på en lugnare tvärgata och stannar framför en vacker stenbyggnad från 1880-talet. Kontrollerar att portnumret stämmer, sedan några raska trappor upp och ett par knackningar på dörren.

Här bor författaren Per Wästberg i en smakfullt inredd våning som andas frihet, ljus och rymd. Hans ansikte är något fårat, rösten vänlig och tillmötesgående. Inte sällan bjuder han på en härligt torr, underskruvad humor i sina repliker. Men så är Per Wästberg också, akademiledamot och allt till trots, en hängiven beundrare av Richmal Cromptons evigt unga busfrö Bill Brown.

– Jag läser alltid om en Bill-bok varje sommar. Han är en fantasifull rebell mot allsköns engelsk villastadsordning, samtidigt som han vill så oerhört väl. Det är just genom Bills enorma välvilja som han ställer till sådant kaos och allting blir… hemskt.

– Jag har precis skrivit om mitt möte med Bills skapare. Blev så förtjust i henne. Besökte henne många gånger innan hon dog. En låghalt latinlärarinna med ett väldigt hjärtligt skratt. Hon borde ha spelat Miss Marple i Agatha Christies romaner. Richmal Crompton var barnlös, därför visste hon desto mer.

Detta möte finns – bland många, många andra – alltså skildrat i Per Wästbergs andra memoardel, Vägarna till Afrika, som ligger färsk på bokhandelsdiskarna. Den första kritikerrosade volymen De hemliga rummen utkom ifjol och behandlade uppväxtåren i Stockholm. Det var då han som 15-åring debuterade med den fina novellsamlingen Pojke med såpbubblor (1949).

Nu har turen kommit till den omvälvande perioden 1953-65. Liksom i föregående del är enbart personregistret imponerande, 17 sidor.

– Jag tycker också att det skall vara en social krönika över en ganska försvunnen värld, förklarar han.

Att skriva sina memoarer, vad är drivkraften? 

– Det är att få fatt på sitt liv, för att i efterhand urskilja vilka glödpunkterna var. Ser man ett mönster eller ser man bara en virvel av olika händelser och influenser? Jag tycker kanske att jag har sett väldigt mycket kontinuitet, en sorts målmedvetenhet. Men också att slumpen brutit den många gånger.

Måhända har Per Wästberg lättare att återkalla sitt förflutna än många andra av oss. Ända sedan elva års ålder har han nämligen flitigt fört dagbok.

– Mest är det för att rida spärr mot en flyende tid. Om jag inte skriver vad som hänt varje dag, har jag känslan av att den dagen på något sätt försvunnit ut i tomma rymden. Annars förstår jag fullständigt de som inte skriver dagbok. Jag kan själv inte riktigt förstå varför jag gör det. Är väl någon slags perversion.

Under memoarförfattandet har han valt att först skissa ner sina minnen i datorn och därefter konsulterat dagböckerna.

– I dagboken, som ofta skrivs samma kväll, lägger man gärna tyngdpunkten på saker som sedan kanske inte visar sig särskilt viktiga. Och tvärtom. Vissa möten som i efterhand blivit betydelsefulla är bara nämnda i förbigående. Fördelningen av dagbok som är nu-uppfattning, och minnet 40-50 år senare, den är verkligen intressant.

Vägarna till Afrika tar sitt avstamp på Harvarduniversitetet i kalla krigets USA, dit fadern Erik Wästberg skickat sin son för att denne skulle få en tillflyktsort undan det hotande Sovjetväldet i Europa.

Per Wästberg ägnar dock störst energi åt studier utanför kursplanen och insuper massor av lärdomar på kort tid. Bara lyckoruset att få botanisera fritt i det väldiga Wiednerbiblioteket och läsa Alexander von Humboldt, Mungo Park, Joseph Conrad, Karen Blixen.

– Jag har verkligen försökt skriva en lovsång till ett stort bibliotek, läsandets extas som jag kände där. Det var som Rönnells antikvariat i universalformat.

Du möter även många intressanta människor på Harvard, bland annat lunchar du med poeten TS Eliot. 

– Han satt där i stärkkrage och dubbelknäppta knappar. Han blottställde sig inte. Hade en sardonisk humor och påminde väldigt mycket om sina dikter på det sättet.

Du träffar också en av mina egna favoriter, Georges Simenon – mannen bakom Parisdetektiven Maigret. 

– En otroligt egocentrisk person, på en gång skrytsam och självklar. Fullständigt amoralisk med hur många älskarinnor som helst.

Själv älskar jag Maigret, annars läser jag knappast deckare. 

– Det gör inte jag heller. Men Simenon är ett bra namn. Och Agatha Christie. Jag gillar inte spännande böcker, jag blir för uppslukad av dem. Jag vill läsa för språkets skull. Men jag undantar de här två. De har förföljt mig en del för sina stämningar.

I slutet av höstterminen 1954 anländer ett sorgebesked per telegram från Sverige: ”Pappa död. Kom genast hem. Mamma”. Publicisten Erik Wästberg har gått ur tiden, endast 49 år gammal.

Det var han som gav dig självförtroende att bli författare, menar du. 

– Han stod mig så oerhört nära. Han lyckades hitta en passionerad balans mellan att vara en vuxen kamrat och kritiserande yrkesman i den profession som jag mycket tidigt ville ägna mig åt, författare eller journalist.

– Han har ett starkt grepp om mig fortfarande, i god mening. Jag drömmer, minst var tredje månad, att han lever och att jag går väldigt lugnt i dessa rum eftersom jag vet att han egentligen inte lever. Det gäller att inte störa honom för att hålla honom kvar.

Efter begravningen återvänder Per Wästberg till USA för den sista terminen våren 1955 och färdigställer sin stämningsfulla, närmast sagoaktiga stockholmsroman Halva kungariket. Boken blir en stor succé, både bland kritiker och läsare, när den senare samma år ges ut i Sverige.

– Halva kungariket är helt skriven i Harvard och kunde bara ha skrivits där. Jag hade Sverige på ett romantiskt, oändligt avstånd. På så sätt kunde jag inbilla mig ett Stockholm och Saltsjöbaden som en exotisk värld. Själva poängen med boken var att skriva den med etnografisk distans, huvudpersonen är en upptäckare som kommer till Stockholm.

Tiden efter hemkomsten från Amerika ägnar Per Wästberg bland annat åt att skriva en uppföljande roman, Arvtagaren (publicerad 1958). Boken handlar om en ung man från ett neutralt land i mötet med efterkrigstidens Europa. Även denna mottas välvilligt, men…

– Jag hade känslan av att jag skriver nog bara en roman, sedan är det slut. Jag tvivlade väldigt mycket på min förmåga att skriva kontinuerligt. Egentligen är jag ingen epiker, betraktar mig som prosapoet i grunden. Det gjorde att jag trots all den goda kritiken kände förväntningar som jag på den punkten inte kunde infria.

– Jag har alltid suttit mellan en massa stolar och skrivit i olika genrer. Före Arvtagaren skrev jag boken om stadsdelen Klara, en dokumentär med litterära medel. Det gav mersmak.

1950-talets Stockholm skimrar smått legendariskt. Kabarén förnyas, visan kommer tillbaka, Evert Taube hyllas efter att tidigare setts över axeln. Kring bordet på Teatergrillen samlas varje eftermiddag det unga gardet av ivrigt groggande och blossande kulturpersonligheter vilka lystrar till namn som Petter Bergman, Bengt Ekerot, Beppe Wolgers, Pär Rådström, Lars Forssell, Olle Adolphson.

Personligen är jag mycket förtjust i denna epok med Beppe & Co. Men du var något skeptisk till dessa gamänger? 

– Jag tyckte de var för självupptaget lekfulla och för mycket påverkade av Lars Forssells väldiga charm. Jag höll mig lite på avstånd för att jag såg en ljus demoni hos Forssell som attraherade dem så enormt. De härmade hans röst och skratt. Och ringde Petter Bergman eller Beppe visste jag inte om det var dem eller Lars Forssell.

Ditt eget förhållande till Forssell? 

– Ensamma hade vi en väldigt bra relation. Han fascinerade mig väldigt mycket. Inte hans person och röst, utan hans idéer om att skriva rolldikter och att vara en god hantverkare.

50-talet lider mot sitt slut, Per Wästberg berättar att han kämpar med några romanuppslag som kollapsar. Han är osäker om framtiden. Då griper slumpen in i form av ett Rotarystipendium till Rhodesia (Zimbabwe). Sedan unga år har han drömt och romantiserat om Afrika. Nu får han se en bister verklighet med rasförtryck och terror. De svarta betraktas närmast som boskap av de vita kolonialherrarna.

– Det var en chock. Men det väckte en vrede i mig som jag knappast trodde att jag ägde. Och jag fann en oerhörd lust och drift att skriva som det var, att förändra och väcka en opinion som absolut var sovande på den tiden.

Du hävdar att tystnaden kring kolonialismen är svår att fatta idag. 

– Det var ingen konspiration i vanlig mening, men ett totalt ointresse. Synen på Afrika då sammanfattas väl i titeln på prins Wilhelms stora skildring från Östafrika, Bland dvärgar och gorillor. Dvärgar var alltså pygméer.

Per Wästberg ger ut böcker, publicerar artiklar, håller hundratals föredrag runt om i Sverige om situationen på den afrikanska kontinenten. Inte minst blir han en förgrundsfigur i kampen mot apartheidregimen i Sydafrika.

– Jag gav upp det skönlitterära skrivandet under lång tid, frånsett små diktsamlingar. Jag ägnade mig nästan helt åt Afrika från det jag kom hem 1960 tills dess jag gav ut romanen Vattenslottet 1968 – och jag fortsatte med det hela vägen. Det händer ännu att jag pratar om Afrika och afrikansk litteratur, men inte så ofta numera.

En annan genomgripande erfarenhet som skildras i memoarerna äger rum på det djupt personliga planet. Äktenskapet med Anna-Lena (född Eldh), som varit med honom både i Harvard och Afrika, sätts på svåra prov när han häftigt förälskar sig i vännen Margareta Ekström. Det hela blir en lång, utdragen affär som slutar i skilsmässa och nytt giftemål.

Per Wästberg har aldrig skrivit om detta förr och medger att det har varit mycket svårt.

– Jag vet inte hur Anna-Lena och Margareta kommer att ta det. Men jag har försökt att ge en vacker bild av dem. Jag skriver inte ner dem på något sätt, trots att det var en smärtsam övergång. Jag har verkligen försökt ge min sanning, inifrån mig själv, som en klargörande bild av det som i mångas ögon måste te sig som ett konstigt beteende och i hög grad svekfullt.

Det verkar sannerligen som ett drama. 

– Ja, fortlöpande. Jag borde gjort ett mycket snabbare uppbrott. Men Anna-Lena och jag var så symbiotiskt fast i varandra i detta resande, barnlösa förhållande. Jag kunde inte föreställa mig hur det skulle gå för henne om jag gav mig av.

Idag är du åter omgift. Det har skvallrats en del i media om ditt nya förhållande… 

– Massor av larv och felaktigheter. Det är en stor och kraftfull upplevelse sedan två år tillbaka, vilket jag också antyder i den här boken. Det kastar ett sorts ljus över det som varit tidigare, som gör det lättare för mig att skriva om de starka känslorna den gången. Ändå är varje sådan upplevelse unik och olik den andra. Men nu känns den mer definitiv, kan man säga. 

(Borås Tidning 2007-09-07)

Bland råttor, kastruller och tennisbollar

Publicerad den av
Svara

Det är en gråmurrig förmiddag i Göteborg. Enstaka snöflingor vindlar genom luften medan frusna fotgängare skyndar fram längs Västra Hamngatan. Per Johansson har valt baren på Hotell Plaza som mötesplats.

Men, tyvärr. Stängt.

Vi sätter oss på ett näst intill folktomt fik runt hörnet istället. En expresso, en café latte. Och så lägger jag hans debutroman Göteborg i päls på bordet och drämmer till med frågan:

Hur känns det att plötsligt vara författare och få stå i bokhyllan med Strindberg och gänget?

– Det känns ju… skôj, garvar Per Johansson på imiterad göteborgsdialekt.

Han är egentligen från Eskilstuna, bägge föräldrar var dock boråsare ursprungligen.

Men allvarligt?
– Jo, det är väldigt kul. Men det har hänt så mycket sedan boken kom ut, jag har inte riktigt… Vet i fan, alltså.

Han tvekar, letar efter orden.

– Det är nog först när jag varit ute och gjort uppläsningar inför publik som jag verkligen begripit att jag skrivit en bok. Annars känns det bara som boken kommer ut och ingen läser den. Men nu fattar man att folk faktiskt har gjort det.

Han nämner en författarafton på Café Hängmattan i Majorna. Efteråt fick han beröm av en kvinnlig åhörare – Marika Lagercrantz. Knappast en tillfällighet.

Åtskilliga lovord har strötts över romanen, vilken tar oss med bakom restaurangvärldens kulisser i rikets andra stad – till högar av smutsiga porslinstallrikar och skitiga kastruller.

Där, längst ner i kroghierakin, arbetar bokens huvudperson som diskare efter att ha hoppat av universitetsstudierna i statsvetenskap. Tempot är högt, ryggen värker och ångesten stundtals övermäktig.

Per Johansson bjuder på en egensinnigt blandning av en närmast plågsam vardagsrealism och stora portioner humor i en detaljskarp skildring med stark närvarokänsla.

Berättelsen är uppbruten i korta prosastycken, interfolierad med litterära referenser och redogörelser för råttornas liv och matvanor.

– Jag har själv jobbat sju år som diskare, så boken är väldigt självbiografisk. Till 78 procent (skratt). Fast jag kallar det dokumentärfiktion. En del moment är helt fiktiva.

Du har ett speciellt, fragmentariskt sätt att skriva…

– Ofta när författare försöker binda samman en hel roman får jag en känsla av en enhetlig röst som är falsk. Det jag är intresserad av, nuet och närvaron – ja, då är tillvaron ganska skör och tankarna spretiga. Det är väl det jag försöker komma åt med det fragmentariska, att det finns flera olika dimensioner i nuet.

Per Johansson berättar att vissa stycken är helt obearbetade. Episoder och replikväxlingar från restaurangköket som nedtecknats direkt i anteckningsblocket och sedan fogats in i romanen. Allt för att nå ett så autentiskt uttryck som möjligt.

– Jag brukar använda uttrycket ”logga på”. En roman med ett nedslipat och perfekt språk har aldrig riktigt loggat på verkligheten. Den är ju ganska kaotisk.

Det förekommer en del verkliga personer i boken också. Bland annat figurerar statsvetaren Bo Rothstein, skådespelaren Tuva Novotny, en medlem av Broder Daniel. ”Big Brother-estetik”, säger Per Johansson:

– Det handlar om att använda det som är kroppsligt och ganska direkt. När jag pluggade litteraturvetenskap sas det att man absolut inte får använda något som är förgängligt – som namn på kändisar, för om hundra år vet ingen vilka det är.

Titeln Göteborg i päls är dels en blinkning åt Leopold Sacher-Masochs beryktade 1800-talsroman Venus i päls, dels anspelar den på ett i boken flitigt förekommande pälsdjur. Råttorna med sina gångar under marken kan förvisso hierarkiskt kopplas till diskarens tillvaro. Det är dock inte enda skälet till råttornas centrala roll.

– Samtidigt som jag vill lösa upp den traditionella berättelsen, vill jag inte göra boken omöjlig att läsa. Läsaren kan följa råttorna som en trygghet i historien. Själv kan jag också utnyttja råttorna genom att låta mina fragment följa dem och på så sätt sprida berättelsen, förklarar han och tillägger:

– Jag var lite rädd för att råttorna skulle bli ett alltför abstrakt eller teoretiskt grepp. Men eftersom jag har haft direktkontakt med råttor både som diskare och privat, känns det ändå införlivat i det som faktiskt hände.

Den ymniga litterära namnedroppningen då?

– En del tror att jag gjort det bara för att verka cool. Men människan försöker alltid göra historier av sitt kaos. Jag kunde exempelvis tänka att ”det här är precis som när George Orwell stod och diskade”. Det gav ett sammanhang och byggde upp min självkänsla. Jag misslyckades med statskunskapen, blev diskare och kunde inte bli kock. Men litteraturen var ändå något jag hade förbindelse med.

Vilka reaktioner har du fått från dina arbetskamrater på krogen?

– Jag har lämnat restaurangbranschen och jobbar inom hemtjänsten nu, så jag har inte hört några kommentarer. Borde kanske söka upp dem, skrattar Per Johansson och avslöjar sedan att han redan är på gång med en uppföljande roman.

– Många brukar få problem med andra boken, skrivkramp och så där. Men än så länge går det bra.

Under vårt samtal har lokalen fyllts av gäster. Utanför caféfönstret mot Domkyrkan glider spårvagnarna förbi i allt stridare ström och vi kommer in på en av Per Johanssons, möjligen något otippade, passioner. Att titta på damtennis.

– Det är inga dueller i herrtennis, det för mycket serve och missar hela tiden. Damtennis är roligare, där kan de hålla igång bollen mer. Det är perfekt när man är utslagen efter en dag på jobbet och behöver varva ner. Tennisen påminner om diskjobbet i sin monotoni, men är ändå vilsamt.

Favoritspelare?
– Kim Clijsters. Fast hon skall ju sluta. Det är för jävligt.

För övrigt gillar Per Johansson inte bara att kolla på tennis. Han har efter många års uppehåll nyligen tagit upp sporten igen.

– Det var skitsvårt i början. Och konditionskrävande. Även om jag har jobbat mycket fysiskt, så var jag helt slut efter fem minuter på banan.

Ditt bästa slag?

– Forehand, utan tvekan!

(Borås Tidning 2007-02-26)

Det svänger om Gösta Oswald

Publicerad den av
Svara

Han försvann i vågorna utanför Gotland sommaren 1950. En undervattensström blev för stark, simturen för det unga litterära geniet slutade i en tragisk drunkningsolycka. Gösta Oswald blev endast 24 år. 

Ändå lyckades han skriva in sig i den svenska litteraturens panteon med en handfull böcker av förbluffande hög klass.

Redan året efter sin studentexamen 1945 debuterade Oswald på Bonniers förlag med diktsamlingen den andaktsfulle visslaren. Ett radikalt formexperiment, vilket genast etablerade honom som ett brådmoget och extremt beläst stjärnskott på den svenska modernismens parnass.

Oswald blev kanske den mest tidstypiske i kretsen av de så kallade fyrtiotalisterna, vars banerförare lystrade till namn som Erik Lindegren och Karl Vennberg.

 Under sin korta levnad hann Oswald blott publicera ytterligare ett verk, det lyriska prosadramat En privatmans vedermödor (1949). Postumt utgavs sedan Christinalegender och den ofullbordade romanen Rondo.

Litteraturprofessorn Johan Svedjedal har liknat Oswalds virtuosa språkbehandling som ett flöde av improviserade toner ur ett modernt musikstycke. Därför borde det måhända inte förvåna att Gösta Oswald även var kompositör. En del verk är kända och framförda tidigare.

Men pianisten Mats Persson har nyligen funnit hittills ospelad musik av Oswald i Kungliga Bibliotekets skattgömmor. Dessa kompositioner för stråkar, piano och oboe kan för första gången avnjutas offentligt på Konstmuseet i Borås den 17 september.

Det är den lokala föreningen Ny Musik, i samverkan med Borås stad, som står för det exklusiva arrangemanget.

Poeten och akademiledamoten Lars Forssell, vilken var en av Gösta Oswalds unga kamrater på läroverket Norra Latin i Stockholm, skrev i sin minnesbok Vänner (1991): ”Som konstnär sysslade Oswald under skoltiden mest med musik. Jag har ofta undrat vart den tagit vägen”.

Nu behöver ingen ställa den frågan längre.

Det är inte enbart Gösta Oswalds musik som bjuds boråsarna. Även dramatenskådespelaren Björn Granath medverkar med recitation av Gösta Oswalds texter.

– Jag hade egentligen bara hört talas om honom tidigare. Även om han har ett formidabelt rykte om sig, är det ingen författare som jag själv har läst, säger Björn Granath.

Förfrågningen kom med anledning av att han turnerat med uppläsningar av senare modernister som Åke Hodell och Öyvind Fahlström. Björn Granath tycker sig se en föregångare till dem hos Oswald och har under instuderingen blivit fascinerad av honom.

– Det är alldeles obegripligt hur denne unge man hann med så mycket, trots att han gick bort bara 24 år gammal. Gösta Oswald lämnade verkligen ett stort hål efter sig.

I synnerhet uppskattar Björn Granath romanen Rondo.
– Den är fantastisk, gripande och rolig!

Just det humoristiska hos Oswald är också något som Granath flera gånger understryker.

– Det är en sak att läsa texterna på vanligt sätt, tyst för sig själv. Men texterna blir annorlunda när man hör dem. Då märks tydligare den språkliga uppfinningsrikedomen, musikaliteten, de drastiska formuleringarna och de tvära kasten. Oswald var oerhört beläst och hade en lätthet till språket som nog är en förklaring till att han rörde vid humorns strängar.

Kanske går Gösta Oswald en liten renässans till mötes?

– Ja, jag tror det, säger Björn Granath som berättar att han nyligen varit på ett antikvariat som hade sålt ”jättemycket” av Oswald på sista tiden. En ny generation tycks vara på väg att återupptäcka en spännande del av vårt litterära arv.

– När jag är ute och gör uppläsningar av Åke Hodell och andra modernister för yngre publik blir de ofta väldigt nyfikna. Inte minst de som sysslar med Poetry Slam. De hör plötsligt sig själva ingå i en tradition, som de tidigare inte varit medvetna om.

Själv ser Björn Granath med förväntan fram emot att komma till Konstmuseet på söndag.

– Det skall bli jättetrevligt! Sist jag besökte Borås var väl med någon fri teatergrupp på 70-talet. Hade ni förresten inte en gammal fin teater som revs där…?

(Borås Tidning 2006-09-13)

Med passion för böcker

Publicerad den av
Svara

Att spatsera Österlånggatan fram i Borås har sina sidor. Det är till exempel inte svårt att fastna ungefär i nivå med Carolikyrkan. Mitt emot detta sakrala landmärke finns ett skyltfönster med en magnetisk dragningskraft på förbipasserande med bibliofila böjelser. Mannen som förestår hela härligheten heter Bert Moberg och innanför dörren på hans antikvariat ser det ut som ett riktigt antikvariat skall göra.

Från golv till tak svämmar hyllorna över av ett närmast oöverskådligt antal böcker. Det är lite ruffigt och trivsamt trångt.

– Jag får ibland höra att jag borde utöka. Men aldrig i livet! Jag har en lagom stor lokal. Skulle den bli större blir det arbete och arbetat har jag gjort tillräckligt i mitt liv, ler Bert Moberg.

Han kommer ursprungligen långväga ifrån. Född 1933 i samhället Kälarne, en liten del av den stolta republiken Jämtland uppe i norr. Familjen bestod av fyra barn, tre pojkar och en flicka. Modern var hemmafru och fadern jobbade som banarbetare vid järnvägen. Uppväxten beskriver han som fattig. Krigsårens ransonering av mat och kläder gjorde tillvaron kärv.

– Men jag kan inte minnas att vi led direkt brist på någonting.

– Jag gick i folkskolan och mer blev det inte. Därefter började man arbeta. Det låter kanske konstigt i dag. Jag var inte mer än 14-15 år då jag tillsammans med en kompis åkte ner till Västerås och började på Asea.

Ungdomsarbetslöshet tycks under denna begynnande folkhemsepok ha varit ett okänt begrepp. Bert Moberg hade aldrig problem att få jobb. Han fortsatte till Sandvikens järnverk och stannade där till 1951. Då blev det SJ istället.

– Jag var inom vad som kallades Vagnstjänst i Hallsberg. Där tog man emot tågen, kopplade av vagnar, reparerade dem och gjorde bromsprov. Jag kommer fortfarande ihåg signalerna man skulle ge lokförarna.  Sedan var jag inom kriminalvården i 34 år. Oj oj. Det är knappt man tror det själv när man säger det, skrockar han.

Den karriären inleddes som vaktkonstapel på Härlanda i Göteborg. Under en lång period var han verksam som vårdare och sedermera arbetsledare på den öppna anstalten i Ollestad. Efter nedläggningen bytte han arbetsplats till Boråsanstalten.

– Yrket passade mig, även om det förstås inte passar alla. Men 1993 fick jag avtalspension och kunde gå vid 60. Det var min högvinst!

Därmed kunde han på heltid ägna sig åt sitt stora intresse i livet: böcker och litteratur. Antikvariatet öppnade han i princip dagen efter pensioneringen.

– Innan jag startade hade jag varit runt på alla möjliga loppmarknader och auktioner och dragit hem böcker. Jag behövde aldrig göra någon större investering, mer än möblemanget, hyllor och så. Startkapitalet fanns så att säga redan.

Bert Moberg poängterar dock att det inte hade fungerat utan hans sambos benägna bistånd. Som revisor kunde hon ge god hjälp om hur bokföring och liknande skulle skötas.

Annars är ekonomin ett sorgligt kapitel för många antikvariatshandlare numera. Höga hyror, dryga personalkostnader och fallande lönsamhet har slagit hårt mot branschen. Bert Moberg medger utan omsvep att han aldrig kunnat leva på sin verksamhet, om inte hans pension funnits i botten.

– Eftersom jag driver antikvariatet som hobby är jag inte lika beroende av omsättningen. Det viktiga för mig är att komma hit och träffa trevliga människor. Det ger livskvalitet. Jag har aldrig tråkigt. Varje dag är som julafton.

– Den sociala kontakten är väldig värdefull. Jag är ju självlärd, och lär mig mycket av kunderna. Ofta får jag sökningar på böcker som man egentligen inte tror finns. Många får napp också. En del kan nästan ta mig i famn när de får tag på en eftertraktad bok. Det är roligt.

Att leta böcker på internet blir förvisso allt vanligare. Men nätet kan inte ersätta upplevelsen av att gå på upptäcksfärd i ett gammalt hederligt, fysiskt antikvariat.

– Man måste liksom kunna ta och känna på böckerna. Många kunder säger likadant, berättar Bert Moberg.

Vilka författare säljer han då mest av? John Steinbeck och Ernest Hemingway är still going strong, både hos ungdomar och äldre. Det finns även en stadig efterfrågan på Camus och Sartre. Bland svenska författare säljer Jan Guillou och Marianne Fredriksson bra. Men också Selma Lagerlöf och Pär Lagerkvist går fint.

Om sin egen litteraturkonsumtion säger han:
– Jag har ingen enskild favorit. Arbetarförfattarna är väldigt viktiga för mig. Ivar Lo, Harry Martinson, Jan Fridegård. Olle Hedberg och Sigfrid Siwertz är andra jag har läst med glädje.

Han har även en passion för rysk litteratur. Framför allt klassikerna som Dostojevskij, Turgenjev och Leo Tolstoj.

– Men jag läser aldrig om. Sådant finns inte tid till. Jag har säkert 1000 olästa böcker hemma, säger Bert Moberg med ett hjärtligt skratt.

 

Vi skrida till doms…

Publicerad den av
Svara

Krutröken ligger tung över Libanon. En gång omtalat som Medelhavets Schweiz, Mellanösterns pärla. Men det var länge sedan. Nu regnar åter granaterna över detta lilla vackra, härjade land. Bostäder läggs i ruiner, åtskilliga människoliv förspills.

En halv miljon libaneser har förlorat sina hem i attackerna, över 300 har dödats – nästan samtliga oskyldiga civila.

FN varnar för en humanitär katastrof i spåren av Israels storskaliga straffoffensiv mot Hizbollah, den Iranstödda milis som bakom Libanons södra gränslinje terroriserat den judiska staten.

Låt ingen tvekan få råda om att Hizbollah består av samvetslösa ogärningsmän, förblindade av religiös fanatism och oförsonlig avsky mot Israel. Rätten till försvar mot en sådan rörelse är självklar och nödvändig.

Men i den israeliska arméns försök att oskadliggöra Hizbollah finns ett övervåld som är orimligt, ovärdigt och saknar proportion.

Målet om att utrota terrorfästena i Libanon riskerar därmed att vändas i sin motsats, föda än mer hat i en redan svårt plågad region och bli grogrund för nya skaror av islamistiska mördarbataljoner. Vilket om något illustrerar att de som brukar svärdet – även utifrån mycket goda skäl – själva riskerar att förödas av dess dubbeleggade klinga.

Nyåret 1935 lät poeten Bo Bergman publicera en dikt, Heligt krig, på Dagens Nyheters förstasida. Det var en betraktelse kring Italiens anfall på Abessinien. Det som händer sommaren 2006 i Mellanöstern kan inte jämföras med denna våldtäkt, det är viktigt att slå fast.

Men i Bergmans rader finns en allmängiltighet om krigets brutaliserande verkan som även talar med förfärande aktualitet till oss i dag:

Vi skrida till doms. Vi spränga itu.
Vi civilisera med krevader.
Här ligga de civiliserade nu
i långa, tysta rader.

Som slakt har de stupat knall och fall
för våra jätteslungor
eller hostat upp i gasanfall
sina barbariska lungor.

(Borås Tidning 2006-07-22)


Nostalgiskt om en gyllene epok

Publicerad den av
Svara

Bok: Borg mot McEnroe
Författare: Malcom Folley
Förlag: Norstedts

Denna sommar är det precis 30 år sedan en orakad Björn Borg kastar sin racket mot himlen utanför London. Baslinjernas kung, det iskalla koncentrationsfenomenet från Södertälje, har just tvingat rumänen Ilie Nastase att bita i gräset och vunnit Wimbledon. Det är bara början till den osannolika segerraden av fem titlar i följd på ärevördiga All England Club.

För ett tag ställer Borg alla konkurrenter i skuggan. Ända tills ett yngre, hetlevrat bollgeni från New York gör entré: John McEnroe. Till spelstil och temperament Borgs motsats. Deras gladiatorliknande tvekamp på tennisarenorna hör till idrottshistoriens mest fascinerande kapitel. I centrum står förstås den monumentala Wimbledonfinalen 1980, då Borg besegrar serve- och volleyspecialisten McEnroe i en stenhård femsetare vars like varken skådats förr eller senare.

Året därpå är det McEnroes tur att triumfera över Borg, både i Wimbledon och i US Open. I praktiken betyder det slutet för Borg. Utbränd och detroniserad drar han sig tillbaka – omåttligt saknad av McEnroe som förlorar den ende motståndare han genuint respekterar.

Ingen har skildrat rivaliteten mellan dessa bägge tennisgudar bättre än Tim Adams, vars essä I huvudet på John McEnroe (Norstedts 2004) redan är en klassiker i sportlitteraturen. Samma höga klass när det gäller analytisk skärpa och stilistisk briljans håller inte den brittiske journalisten Malcom Folleys bok Borg mot McEnroe, som nu utkommer på svenska.

Men Folley bjuder i gengäld på en bredare bild av träracketarnas gyllene epok och har intervjuat de flesta nyckelfigurer kring Borg och McEnroe, inklusive huvudpersonerna själva. Resultatet blir en nostalgisk läsfest om en tid då tennisproffsen kunde vara lika spännande som rockstjärnor. Som komplement till Adams mästerverk är det inte så dumt.

(Borås Tidning 2006-05-29)

Torpeden som ändrade historien

Publicerad den av
Svara

Bok: Lustianias undergång
Författare: Carl-Göran Wetterholm
Förlag: Prisma

Lusitania? Alla skolbarn i England och Amerika känner till namnet. I Sverige är det frågan om ens lärarna gör det.

Men förhoppningsvis kan en ny bok, Lusitanias undergång av Titanic-experten Claes-Göran Wetterholm, bringa ljus i det förflutnas mörker.

Mitt under brinnande världskrig, den 7 maj 1915, sänkte en tysk ubåt den brittiska atlantångaren Lusitania utanför Irlands kust.

Trots att skeppet var civilt, användes dess lastrum med största sannolikhet för militära ändamål. Hur det verkligen förhöll sig har inte blivit klarlagt, ännu i dag ruvar Storbritannien på hemligstämplade dokument. Ämnet är känsligt. Närmare 1 200 människor omkom i katastrofen, varav ett hundratal amerikaner.

Den brittiska krigspropagandan spann genast loss på alla cylindrar. Tyskarna demoniserades effektivt som samvetslösa mördare.

Invändningen att britterna fraktat kontraband på Lusitania och utnyttjat dess passagerare som mänskliga sköldar klingade ohörd. Den amerikanska opinionen reagerade med avsky över torpederingen, tyskfientliga känslor svallade.

Sänkningen av Lusitania har ofta sagts vara den enskilt viktigaste orsaken till att USA övergav sin isolationism och slöt upp på de allierades sida 1917. Konsekvensen blev att Tyskland förlorade kriget – och Europa sin dominerande maktställning i världen.

Claes-Göran Wetterholms skildring av Lusitanias öde är en fascinerande berättelse som gör det närmast omöjligt att slita sig från läsfåtöljen. Rekommenderas.

(Borås Tidning 2005-11-24)

Krigets marknadsförarare

Publicerad den av
Svara

Bok: Sälja krig som margarin
Författare: Jan Myrdal
Förlag: Leopard

Innan filmen, radion och televisionen invaderade våra liv dominerades det offentliga rummet av affischen – under 1900-talets början det jämte tidningarna viktigaste medlet för att påverka allmänheten.

Särskilt Frankrike utmärktes av en framstående skara affischmålare. Inte sällan var det konstnärer som tog chansen att tjäna en hacka på att ställa sina talanger i kommersialismens tjänst. I Paris och andra franska städer tapetserades husväggarna med förföriska budskap i form och färg som saluförde fotogen, kakaopulver, parfym och cigarettpapper.

Den moderna reklamen hade gjort sitt intåg. Dess skapare skulle snart få helt andra uppdrag än att kränga billiga konsumtionsvaror till den breda massan.

Ty himlen mörknade över Europa och 1914 slog blixten ned som satte världen i brand. Medan stormakternas unga generation förblödde i skyttegravarnas leriga helvete, engagerades de främsta affischkonstnärerna för att vinna slaget om opinionen.

Dessa våldets marknadsförare kan studeras i Jan Myrdals högintressanta nya bok Att sälja krig som margarin. Titeln säger det mesta. Myrdal bjuder på en skräckresa genom en viktig del av europeisk historia, illustrerad av författarens unika samling av huvudsakligen franska propagandaaffischer från första och andra världskriget.

När det gällde att mobilisera samhället mot den tyska fienden åren 1914-18 utgjorde fransmännens och deras anglosaxiska allierades affischkonst ett mycket kraftfullt vapen. Bildspråket var obarmhärtigt. Tyskarna utmålades som barbariska hunner, fråntogs alla mänskliga drag, förvreds till blodtörstiga monster vilka måste krossas till varje pris.

Detta sätt att avhumanisera motståndaren och hålla igång krigsviljan genom att piska upp hatkänslor i det egna folkdjupet kom sedan att bilda skola med förödande konsekvenser. 1923 skrev en tysk frontveteran:

Jag kom redan tidigt underfund med att den rätta användningen av propagandan är verklig konst… Men först under kriget kunde man se, till vilka oerhörda resultat en rätt använd propaganda kan leda. Tyvärr måste man… här studera allting hos motparten… Ty vad som försummades av oss, tillvaratog motståndaren med oerhörd skicklighet och beräkning. Även jag har lärt oerhört mycket av denna fientliga krigspropaganda.

Författaren var Adolf Hitler som i boken Mein Kampf uttryckte lika mycket beundran för de allierades mördande opinionsbildning, som han spydde galla över det tyska kejsardömets taffliga försök i samma genre.

Hitler skulle inte upprepa Wilhelm II:s misstag därvidlag. Tredje rikets propagandaminister Joseph Goebbels utformade den nazistiska hetsen i ord och bild med de allierades agitation under första världskriget som direkt förebild.

När Hitlers välde brutits och hans hantlangare ställdes inför rätta i Nürnberg, förevisade de franska åklagarna nazistiska krigsaffischer i domstolen och menade att dessa utgjorde ett brott mot anden. Motiveringen för åtalspunkten löd:

Visst är propaganda tillåten, men den har sina gränser och måste göra halt inför den mänskliga personens värdighet, inför lagarna och inför moralen. I alla länder existerar garantier till den enskilda människans skydd, skydd mot förtal, skydd mot ärekränkning; dock översteg den tyska propagandan hämningslöst och obestraffat dessa gränser.

Ödet har ibland en fallenhet för särskilt bittra ironier.

(Borås Tidning 2005-11-06)