Kategoriarkiv: Litteratur

Fruset ögonblick, kl 03

Publicerad den av
Svara

Vargtimmarna tickar, oväder. Det rister i fogar och väggar. Jag vaknar ur en undflyende dröm. Vad handlade den om? Några ord, en strof, något bekant som kaljedoskopiskt visualiserats och blixtrat förbi. Försöker hålla kvar de nästan bortdunstade fragmenten. Så klickar det till, mönstret blir klarare.

Bläddrar fram trettonde sången i Harry Martinsons Aniara. Omöjligt att inte förnimma Ulf Palmes klassiska uppläsning, hans majestätiska röst ekar i versraderna:

O, kunde vi nå åter till vår bas,
nu när vi upptäckt vad vårt rymdskepp är:
en liten blåsa i Guds andes glas.

Jag skall berätta vad jag hört om glas
och då skall ni förstå. I varje glas
som står tillräckligt länge oberört
förflyttas glasets blåsa efterhand
oändligt sakta mot en annan punkt
i glasets kropp och efter tusen år
har blåsan gjort en resa i sitt glas.

På samma sätt i en oändlig rymd
där svalg av ljusårs djup sin välvning slår
kring blåsan Aniara där hon går.

Jag lämnar sängen för köket, värmer en kopp choklad, vispar i lite grädde. Nattens mörker utanför fönstret smälter ihop med rymdens, trotsad endast av strandlyktans gula, flämtande sken. Snöpuder virvlar i den stränga vinden som drar in från havet. Våra liv är omärkliga irrbloss i evigheten. Må vi åtminstone inte likt Aniaras skepp störta ohjälpligt vilse under den korta tid vi fått oss till del.

Där det aldrig regnar

Publicerad den av
Svara

Kan liksom inte hjälpa det. Men ibland när jag kommer hem från en sen utekväll känns det lika skönt som nödvändigt att knyta sig till It Never Rains in Southern California. Varför? Kanske behöver vi alla någon slags personlig vaggvisa. Om inte annat somnar man bättre. Och vaknar gladare. Låt det aldrig regna på din huvudkudde!

Denna Albert Hammonds stora hit är för övrigt omnämnd i Mats och Beppe Wolgers  Den store fixaren. Boken om en vacker, magisk barndomssommar i 70-talets början. Har ni missat den, tja, då har ni missat något.

Om Strindberg och vikten av att bära hatt

Publicerad den av
3

Män bär inte hatt längre. Det är synd, har jag upptäckt. August Strindberg brukade ta en promenad  varje morgon för att samla inspiration. Han var noga med att alltid ha hatten på huvudet. Annars riskerade de inspirerade tankarna att flyga sin kos, trodde han.

Själv gick jag en runda kring ön som är mitt hem i morse. Hösten är andlöst vacker, men ack så vemodig. Havet var blankt och stilla, badplatsen melankoliskt tom, över minigolfbanan låg drivor av gulnade löv. Ja, denna sommar kom och försvann lika snabbt och lätt som förra årets. Kvar dröjer en bister insikt om att de korta, varma månadernas förhoppningar aldrig riktigt infriades. Så mycket tennis blev det inte heller. Drömmen om sommaren är den ständigt undflyende. Vi får förpacka vår längtan till nästa säsong.

Om detta och lite annat trivialt funderade jag på att skriva. Fast tillbaka vid datorn hade stämningen skingrats, orden kändes platta, livlösa, omöjliga att foga samman. Strindberg hade väl rätt. Man borde ha hatt. En hög hatt, som kan fånga alla de där virvlande ideérna och hålla spärr mot inspirationens flyktighet.

Apropå vår store nationalförfattare sa förresten hans konservative antagonist Fredrik Böök en gång:

”Har Strindberg i sin kulturkritik någonsin inspirerats av annat än blint hat, brutal ondska och skummande storhetsvansinne, har han någonsin skytt de grövsta tankefel, de mest flagranta osanningar, har han någonsin tagit ordentligt reda på någonting?”

Eftervärlden har tydligen mycket att tacka Strindbergs hatt för.

Sverigedemokraterna – rädslans och orons parti

Publicerad den av
3

Höstens val blev historiskt. Och tragiskt. För första gången tog ett utpräglat främlingsfientligt parti plats i Sveriges riksdag. Varför lade närmare 340 000 väljare sin röst på Sverigedemokraterna? Hur ska man förstå detta fenomen i tiden?

Det har skrivits flera böcker och otaliga tidningsartiklar om SD. Ofta med fokus på partiets rötter i nynazismen och Vit maktrörelsen. Det är förvisso en bakgrund som omöjligen går att bortse från. Men frågan är om inte alltför ensidig betoning på SD:s historiska syndakatalog leder tanken fel. Därmed blir även slutsatserna kring hur partiet ska begripas och bemötas missvisande.

Det menar i alla fall journalisterna Annika Hamrud och Elisabet Qvarford. De har under några månader i valrörelsen rest landet runt med SD, lyssnat, samlat intryck och intervjuat partiföreträdare från gräsrotsnivån till det absoluta toppskiktet. Resultatet är en ambitiös och inkännande reportagebok – Svensk, svenskare… (Optimal förlag) – som ger något annorlunda bild än den vi vanligen möter i media.

Visst har SD rasistiska drag. Men det handlar inte längre om antisemitism och rasbiologi som är nazismens bärande idé. Utan om kulturell rasism, där nationell konformitet betraktas som absolut nödvändigt för att rädda samhället från förfall och undergång.

I Sverigedemokraternas värld tycks vi leva i de yttersta dagarna, där normupplösning, kaos och gränsöverskridande rörlighet utgör ett akut hot mot allt som vi har gammalt och kärt. Utifrån väller ondskan in över oss med militanta muslimer, galopperande våldskriminalitet och ekonomiskt parasitära flyktingar som främsta uttryck. Detta är mångkulturens rätta ansikte, en ”sanning” som etablissemanget länge försökt dölja från medborgarna (ovisst dock varför).

Endast SD har en klar blick för vad som faktiskt sker och hur landet ska frälsas. Därigenom framstår partiet snarare som en politisk sekt, i grunden driven av rädsla och oro, vädjande till känslor av ett förlorat folkhem i en romantiserad Sörgårdsidyll. Dess forna trygghet har nu spolats bort i globaliseringens malströmmar, nationella murar är enda lösningen.

Så ser Sverigedemokraternas själ och budskap ut i Annika Hamruds och Elisabet Qvarfords skildring. En bok jag hoppas får många läsare. Särskilt bland dem som aktivt vill möta den utmaning mot vårt öppna samhälle som SD representerar.

Arkelsten, Bildt och det svarta guldet

Publicerad den av
7

Det är tydligen något med moderater och olja. Riktigt skitig olja.

Sofia Arkelsten, nya Moderaternas nya partisekreterare, ska nu av Riksenheten mot korruption synas i sömmarna för eventuellt mutbrott. Hon lät ju sig bjudas på en PR-resa till solen i Sydfrankrike av ett oljebolag häromåret. Och inte av vilket oljebolag som helst heller. Utan ett av de mer ökända i världen: Shell.

Denna multiinternationella koncerns skandalverksamhet i Nigeria borde väl inte undgått någon hyfsat insatt svensk riksdagsledamot. Särskilt inte Arkelsten själv, som pikant nog var Moderaternas miljöpolitiske talesman (!) vid tillfället.

Arkelstens märkliga agerande är ändå noll och intet mot partikollegan Carl Bildts. Hur han kunnat bli svensk utrikesminister med sina synder från Lundin Petroleum i bagaget är minst sagt förbluffande.

Som bolagets styrelseledamot 2000-2006 kom Bildt att kleta ner sig ordentligt i Sudan, där Lundin samvetslöst bedrev oljeutvinning enligt den cyniska konstens alla icke-regler. En lika utmärkt som skakande skildring om Lundin och Bildt finns att läsa i Kerstin Lundells bok Affärer i blod och olja (2010).

Liksom Sofia Arkelsten har även Carl Bildts oljeäventyr blivit föremål för rättsväsendets granskning. Men då handlar det förstås om en aningen mer avancerad rubricering: misstänkt inblandning i brott mot folkrätten.

Låt mig gissa att åklagarna i bägge fall till slut lägger sina undersökningar. Det är ändå det troligaste när det handlar om maktens kvinnor och män på denna nivå. Men även om brott inte kan styrkas i lagens mening, har dock Arkelsten utan tvekan visat brist på etik och omdöme. Carl Bildt ska vi inte tala om. Han är en vandrande moralisk och intellektuell ruin.

Något slags straff borde alltså vara befogat, tycker jag. Och tänker då jag givetvis på att ge Bildt och Arkelsten N.14 – tabletten som Dupontarna av misstag råkade svälja i Tintinalbumet Det svarta guldet.

N.14 gör att oljeprodukter exploderar. Intas samma tablett av människor börjar håret växa okontrollerat i alla möjliga färger och ur munnen kommer stora bubblor.

Symptomen är bisarra, fast verkar i övrigt vara helt ofarliga för människokroppen. Effektivt botemedel finns dessutom, uppfunnet av professor Kalkyl. Men det medlet ger vi till Bildt och Arkelsten först när de lovat att hålla sig borta från oljebranschen i fortsättningen. Moderater som får svart guld i blick tycks ju bara tappa huvudet.

Talande tystnad

Publicerad den av
2

Unni Drougge är besviken. Mycket besviken. Och ledsen. Känner sig förorättad.

På sin blogg, under rubriken ”En författares död” begråter hon det faktum att det inte blivit någon dundrande skandaldebatt om hennes nya bok Bluffen.

Uppenbarligen hade hon hoppats på ett rejält sjöslag i medierna, likt en repris av reaktionerna på Maja Lundgrens uppgörelse med kulturetablissemanget i romanen Myggor och tigrar (2007).

Men Drougges förväntningar grusades. Att karaktärsmörda verkliga personer som Jan Guillou och Leif G W Persson gav inte någon utdelning. Drougges egen förklaring? Konspiration givetvis.

Hon har som en obekväm, sanningssägande kvinna i kamp mot mediasvängens utbredda vänskapskorruption och allmänna ruttenhet tryckts ned och osynliggjorts. Bluffen är ”tystad och och kraftigt motarbetad av våra största maktcentra”.

Jaha.

Själv tror jag snarare att sanningen är en annan. Det kanske helt enkelt beror på att boken är bedövande usel.

(Läs min recension här.)

Saab – som en deckare med ovisst slut

Publicerad den av
2

En hjälte har han kallats, Jan Åke Jonsson. Den timide VD:n för Saab Automobile. Men bakom den korrekta kostymen dolde sig en stålman med järnvilja, som mot alla odds och med bistånd från Saabentusiaster klotet runt räddade den dödsdömda biltillverkaren i Trollhättan undan GM:s klor.

Så kan man en smula romantiskt tolka det. Om man vill. SvD-reportern Jonas Fröberg gör i sin bok Kampen om Saab (ICA Bokförlag) ett styvt jobb med att reda ut alla rävaktiga turer som föregick den häpnadsväckande affären, vilken gjorde att Saab kunde rulla vidare i ny regi när GM hamnat på ruinens brant. Fröberg skriver på rapp och effektiv journalistprosa, upplägget påminner om en deckare.

Men gåtan kvarstår. Hur ska Saab överleva?

Nyktert sett måste det vara världens kanske mest hopplösa bilföretag. Saab har, frånsett några enstaka vinstår, aldrig varit lönsamt. Ständiga ägarsubventioner från först Wallenbergkoncernen och sedan amerikanska GM har krävts för att hålla produktionen igång.

Nu har en ekonomiskt förlusttyngd holländsk pyttetillverkare, Spyker, tagit över ruljansen med den karismatiske Victor Muller i spetsen. En man vars handel och vandel påminner om näringslivsskojaren Reefat El-Sayed. Dessutom uppbackad av en rysk affärsman – Vladimir Antonov – som inte framstår som helt rumsren han heller.

Och i potten ligger fyra miljarder kronor, som Europeiska investeringsbanken lånat ut till Saab. Pengar som svenska regeringen garanterat för att slippa en politiskt besvärande industrikonkurs under ett valår. Samma pengar som Victor Muller genom fiffigt tricksande använde för att hålla Spyker kvar på vägen!

Nog hade Jan Åke Jonsson ädla motiv och ett uppriktigt engagemang. Men om han är en hjälte, framstår han snarare som en tragisk sådan. Offer för ett spel med höga och tveksamma insatser. Måhända hade det ändå varit bäst med en ordnad avveckling för Saab, som GM ursprungligen planerade.

Jonas Fröbergs avslutande konklusion är att dagens Saab måste börja sälja bilar och det snabbt. Det låter som en cliffhanger. Jag hoppas att Fröberg skriver en uppföljare om något år. Men jag tror dessvärre inte den historien kommer att bli särskilt vacker.