Mäster Lars Gustafsson fyller 75 idag. Hurra! Läs hans fina kortroman Tennisspelarna (1977). Fylld av visdom som denna: ”En boll som har gått, skall du aldrig grubbla över. Den är borta, vare sig den var bra eller dålig är den verkligen borta. Det finns aldrig någon annan boll än den som du just har framför dig.”
Söndagkväll och en märklig, skavande känsla av tomhet. Söker mig till Montaigne, den stora franska humanisten.”Jag strävar efter omväxling, hur som helst och i uppsluppen förvirring”, skriver han till oss från sitt tidlösa 1500-tal.
Ja, varför inte? Är inte det ett ganska bra riktmärke för livet ändå? Om man bara vågade mer, var mindre bunden av konventioner, slappt invanda tänkesätt, plikter.
Enligt Montaigne hade människan främst en plikt. Och det var mot sig själv, att forma och utveckla den egna karaktären. ”Vårt verkliga mästerverk är att leva på rätt sätt. Allt annat – att härska, att samla ihop en förmögenhet, att bygga – är i stort sett bara små tillägg och oväsentligheter.”
Okej. Imorgon ska jag för omväxlings skull ägna mig åt genuint väsentliga saker. Som att äntligen lära mig åka skateboard.
Bokförlaget Modernista har återutgett tre av Pär Rådströms sena romaner. Om dessa och Rådströms författarskap skriver jag i dagens Borås Tidning (30/1):
Det var alltid fart och värld kring Pär Rådström. För dryga halvseklet sedan tycktes han finnas överallt, rastlöst glidande från det ena sammanhanget till det andra, ständigt med fingret på tidens puls.
Sågs han inte vid Stockholms krogbord, livligt diskuterandes Hemingways böcker och Sophia Lorens nya film, dök det upp en kolumn i Aftonbladet från ett franskt kafé om de Gaulles förmodade comeback. Eller så hörde man honom i radio, kåserandes om kulinariska upptäckter under något strövtåg i Italien.
Ingen genre, inget ämne verkade honom främmande. Noveller, resereportage, samhällsengagerande artiklar, filmmanus, vis- och kabarétexter skrevs med kvick, flyhänt och inte sällan dräpande penna. Den ivriga produktiviteten och mångsidigheten framstår som häpnadsväckande. I synnerhet som han gick bort så ung, bara 38 år, en augustidag 1963.
Pär Rådström var en av de mest namnkunniga yngre profilerna på 50- och det tidiga 60-talets svenska kulturscen. Måhända också den största begåvningen vid sidan av Lars Forssell i kamratgänget Beppe Wolgers, Olle Adolphson, Stig Claesson, Sven-Bertil Taube, Petter Bergman. Det var en generation som efter andra världskrigets gråmurriga isolering ville riva folkhemmets provinsiella väggar och vädra ut det litterära fyrtiotalets estetiskt högdragna och symboltyngda modernism, främst personifierad av diktarfursten Erik Lindegren.
Om 50-talisterna hade något program, formulerades det av Lars Forssell och Pär Rådström. På ett hotellrum i Paris (var annars?) ingick de ett ”heligt avtal” att frimodigt skriva vad de ville, hur de ville, oavsett om det ansågs fint eller inte. En ny epok var inne då man oförskräckt skulle sträva mot att blanda stilar, genrer och uttryck. I praktiken en tidig postmodernism. Fast långt innan begreppet kom i svang, förstås.
Kanske var det ovanan att hantera kulturella diversehandlare av detta slag, som gjorde att Pär Rådström inte togs på fullt allvar som seriöst syftande skönlitterär författare. Ty det var i första rummet detta han var. Efter debuten som 21-åring med den ofullgångna Men inga rosor vissnade (1946), utvecklade Rådström ett författarskap av allt större originalitet och konstnärlig halt.
Men kåsören, underhållaren, den slagfärdige debattören och resenären tenderade att skymma sikten. Paradoxalt bidrog möjligen även hans suveräna språkbehandling till att han aldrig fick ett riktigt erkännande. Rådströms fräscha prosa flödar över sidorna med förrädisk lätthet. Texten har ett musikaliskt, jazzigt sväng som om Coleman Hawkins eller Miles Davis suttit vid skrivmaskinen. Stilistiken berömdes gärna av recensenterna, vilka också brukade ge Rådström uppskattning för hans precisa iakttagelser av samtida fenomen. Men.
Någon ”äkta” litteratur var det knappast. Ytliga, tjusande bagateller till böcker snarare, dömda att snabbt bli daterade. Sett i backspegeln är det omdömen som måste anses förvånande. Visst kan man läsa Rådström enbart för det rena nöjet, njuta av hans sköna stil.
Dock är han betydligt djupsinnigare och komplex än vad dåtidens kritikerparnass kunde, eller ville, uppfatta. DN:s Olof Lagercrantz tvivlade vid nyheten om Rådströms död på att romanerna skulle överleva sin upphovsman. Att tre av Rådströms sena verk – Ballong till månen (1958), Sommargästerna (1960) och Översten (1961) – nu på nytt gjorts tillgängliga i tryck borde vara svar nog.
Ballong till månen är på ett plan en satirisk betraktelse av kommersialismens USA. Huvudpersonen Cyril Berrac är en liberal drömmare med en karriär som misslyckad brittisk diplomat i bagaget. Han irrar omkring bland skyskrapor, barer och andefattiga cocktailpartyn. Blir först motvillig föredragshållare åt en skrupulös talaragentur, sedan manager inom showbranschen.
Tempot är raskt, nästan filmiskt. Parallella tillbakablickar rullar upp Berracs komplicerade europeiska bakgrund och hans tidigare stationering på den fiktiva kronkolonin Magnoöarna. Det dråpliga anslaget mörknar fort. I grunden handlar boken om hemlöshet och desperation. Vad vi möter är den globaliserade välfärdsmänniskans flykt undan skam och leda.
Det är ett tema som ofta återkommer och varieras hos Rådström. Skenet av elegant bohem kunde blända. Vid närmare anblick framträder en existientiell sökare, obekväm både i sitt eget skinn och i moderniteten. ”Han var kosmopolit, med allt vad det innebär av rotlöshet, medvetenhet och ständigt hotad integritet, ibland så ensam och osäker, så nära panik i sin flykt in i nya skepnader just därför att en ny europeisk människa endast under vånda kan stiga fram ur tidens sprängda miljöer”, menade poeten Karl Vennberg i en träffsäker karaktäristik.
Rådström skulle på ett fascinerande sätt brottas med den egna identitetsproblematiken i Sommargästerna, romanen många räknar till hans bästa. Undertiteln Provisoriska memoarer är talande. Och lurig. Det är en märkligt mångbottnad, gäckande bok. Huvudpersonen är författaren ”Pär Rådström” som i ett ljuvligt skildrat, dåsigt Sommarstockholm söker spåra den mystiskt undanglidande reklamkillen Paul Renberg.
Att bägge figurer har samma initialer är ingen slump. Renberg visar sig ha förbluffande likheter med ”Rådström”. De har umgåtts i samma kretsar, har samma vänner och bakgrund, kanske även samma minnen. Men känner inte varandra. Eller?
Man kan tolka Renberg som bilden av det Rådström såg som mindre smickrande hos sig själv. Gamängen, mannen som sålt sig till glättliga estrader, förrått ambitionerna, svikit. ”Pär Rådström” jagar ångestladdad och maniskt sitt förflutna. Och det förflutna jagar i lika hög grad honom. Befrielse och inre ro kan bara uppnås genom att hugga loss det gamla, det falska, detta som Paul Renberg representerar.
Berättaren Peter Renner i nästföljande roman Översten är också PR-man (ja, notera åter dubbeltydigheten i yrke/initialer). Han är den rotlösa världsnomaden dragen till yttersta konsekvens. Vad Renner egentligen heter, har för nationalitet eller bakgrund framgår aldrig. Bara att han är europé, vars hemmahörighet skiftat beroende på ”vem som vinner krigen”, och att han ”levt under falskt namn i många länder”. Dessutom är han efterlyst av polisen. I sin svårfångade skepnad blir Renner som en monstruös variant på Renberggestalten.
Här har vi att göra med en person som i sin intensiva vantrivsel inte ens vill vara en person. Peter Renner strävar efter nollställd identitet, att skapa mening genom att tömma själen för att kunna bli den ultimata tjänaren åt Översten – en gåtfull symbol för all makt och historia, alla gudar och ideologier. Renners idé är att skänka Översten det totala herraväldet med planen att radera individualitetens värde genom kopiering.
Som Rådström låter honom säga i boken: ”Jag såg att om jag kunde göra en värld till som var exakt lika dan som den existerande så skulle det innebära den existerande världens undergång. Det skulle ju vara meningslöst att leva och sträva och ävlas i en värld som kunde kopieras.” Handlingen kretsar kring det första testet på planens hållbarhet: att öppna en kedja internationella nattklubbar med dubbelgångare till populärkulturella ikoner som Gina Lollobrigida och Ingrid Bergman.
Översten är en minst lika intrikat roman som Sommargästerna. Den vrider sig i flera dimensioner, är medvetet konstruerad för att destabilisera varje fast position och lämnar öppningar åt många håll. Även Ballong till månen bjuder på åtskilligt sådant, men saknar samma raffinerade skarpslipning. Det må vara en smaksak, själv tycker jag Översten är Rådströms största triumf i författarskapet.
Romanen belyser icke-retoriskt galant maktens mekanismer och den nivellerande masskulturens konformism. Men är framför allt en vibrerande psykologisk studie i alienation och flyktmentalitet. Symptomatiskt är att bokens Överste också är flykting; den 1809 avsatte kungen Gustav IV Adolf, ännu levande och kringflackande i exil under sitt berömda alias överste Gustavsson.
Läs, roas och oroas! Det slående med dessa tre romaner är hur förbluffande angelägna och vitala de fortfarande känns. Pär Rådström var uppenbarligen så rastlöst brinnande i sin egen tid, att han brände in sig i tidlösheten.
Mer att läsa: En Rob Roy med Pär Rådström
Borås, kan det va’ nått? Jodå, även om det regnar mycket där. Men kulturellt är Borås en ovanligt intressant landsortsstad. Konstlivet är vitalt och spännande, teaterutbudet är inte heller dumt och så har vi förstås Borås Tidnings litterära debutantpris. Årligen delar BT ut 100.000 kronor till spirande författartalanger.
Första gången var 2001, då Lotta Lotass fick priset för romanen Kallkällan. Sedermera hamnade Lotass på stol nr 1 i Svenska Akademin. Så kan det gå.
Drivande kraft bakom priset var länge BT:s förre kulturchef Stefan Eklund, en av våra främsta kännare av nyskriven svensk litteratur. Att ögonen föll på honom när Svenska Dagbladet behövde rekrytera en ny kulturchef häromåret säger väl en hel del. Nyligen valde dock Stefan Eklund att återvända till BT, som chefredaktör. SvD:s förlust, BT:s vinst.
Årets debutantpris delas ut den 24 februari, kl 18.30 på Folkan mitt i stan. Själv fann jag precis att en inbjudan letat sig till min lilla ö, och jag rekommenderar verkligen ett besök om någon har vägarna förbi Borås. BT brukar alltid ordna festliga tillställningar. Inte minst finns ju chansen att personligen bekanta sig med lovande framtidsnamn på författarfronten.
De fem nominerade till priset 2011 är följande:
Elin Levén för romanen Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats (Norstedts).
Stephan Mendel-Enk för romanen Tre apor (Bonniers).
Anna Ringberg för romanen Boys (Ordfront).
Elin Ruuth för romanen Fara vill (Bonniers).
Helena Österlund för diktsamlingen Ordet och färgerna (Bonniers).
Vem som vinner? Tja, personligen tror jag att Tre apor borde göra att Stephan Mendel-Enk har hyfsade möjligheter. Torsdagskvällen den 24/2 vet vi. 2009 hette vinnaren Sara Mannheimer, som debuterat med romanen Reglerna. En högklassig, underfundig bok som ännu dröjer i minnet. Faktiskt var jag bombsäker på att Mannheimer skulle kamma hem priset den gången. Strax efter att hon blivit nominerad gjorde jag en längre intervju med henne på Moderna museet i Stockholm, finns att läsa här. Eller ännu hellre, läs boken. Borås Tidning kan det där med litterär kvalitet.
1857 gav Charles Baudelaire ut sin banbrytande diktsamling Det ondas blommor. Och fick ett åtal för osedlighet på halsen. Idag är väl det närmast att betrakta som en komplimang. Ty säga vad man vill, på den tiden tog samhället verkligen lyrik på allvar.
Mitt exemplar av Det ondas blommor köpte jag i senaste nytrycket för reapriset tio spänn på Åhléns i Borås. Kassörskan: ”Synd om honom som skrev den här thrillern. Den blir han inte rik på”.
Kulturkritikerna i Borås Tidning har fått utnämna ”årets bok”. Jag valde, utan nämnvärd tvekan, Omegapunkten av Don DeLillo. Här är min motivering (publicerad i BT 12/12):
En äldre militär intellektuell har gått i inre och yttre exil, sitter i sydvästra USA:s öken och begrundar tillvaron. Han blir uppsökt av en yngre regissör, som vill göra en intervjudokumentär om Irakkriget. Istället kommer mötet att ställa det existentiella medvetandet på sin spets.
Samtidigt, på ett konstmuseum i New York, rullar Hitchcocks klassiker Psycho i extrem slowmotion. En mystisk besökare slukas av filmen, som sträckts ut till att sammanfalla med dygnets 24 timmar. Bägge händelser flätas ihop på ett mångtydigt vis i denna märkliga, starkt förtätade kortroman – en hypnotiskt fängslande meditation kring tid och rum, fiktion och verklighet, som öppnar dimensioner av oanat slag.
Vänd blad på egen risk. Den som förutsättningslöst utlämnar sig åt Omegapunkten blir inte densamme.
”Vi har haft fantastiska framsteg i alla vetenskapliga discipliner och inom teknologin, men i kultursfären är mitt intryck att den stora trenden i vår tid är banalisering och ytlighet i alla konstnärliga uttryck och i litteraturen.
Troligen har den audiovisuella revolutionen varit en bidragande del till detta, det har fört in att det främsta målet för kultur är underhållning. Självklart är kultur också underhållning, men är det bara underhållning reduceras kulturens krafter, och det är kulturens stora problem i dag.”
Mario Vargas Llosa, nobelpristagare i litteratur (SvD 6/12).
Vintern har tagit landet i stadigt grepp. Ljusen brinner i fönstren på våra ombonade stugor, där vi nordbor förskansar oss mot mörkrets och kylans årstid. Just nu, dessa kulna decemberdagar, gör jag gärna en resa i läsfåtöljen till det soldränkta Afrika – denna underbart storslagna, majestätiska kontinent. Full av namnlös, plågsam tragik i all sin överväldigande skönhet och gåtfulla sinnlighet.
I detta mänsklighetens urhem är tillvarons kontraster mer skarpslipade än kanske någon annanstans. Afrika är slösande rikt och bottenlöst fattigt, vanstyrt och misshandlat, men också märkvärdigt stolt och förtrollande lustfyllt. Misär och elände, värdighet och glädje.
Här finner vi människans bästa och sämsta egenskaper tätt tvinnade kring varandra. Det är inte svårt för utomstående besökare, som färdas med öppet sinnelag, att låta sig hänföras av den afrikanska mosaiken.
En av dessa var den brittiska författaren Muriel Spark (1918-2006). På 1930-talet flyttade hon från Edinburgh i Skottland till Fort Victoria i Rhodesia (nuvarande Zimbabwe). Hon gifte sig blott 19 år gammal och fick en son, innan hon 1944 ensam återvände till Europa, började arbeta för brittiska Foreign Office och inledde sedan en framgångsrik diktarbana.
I sin utsökta självbiografi Curriculum Vitae (1992, tyvärr ej på svenska) berättar Muriel Spark om sina afrikanska erfarenheter, om de vita kolonisatörernas totala förakt för de människor vars land de stulit, skövlat och förslavat. Men även om det djupa andliga intryck som Rhodesia skänkte henne:
”Det var i Afrika jag lärde mig att hantera livet. Det var där jag lärde mig att hålla i minnet det väsentliga i vårt människoöde, vårt ansvar, och till periferin förpassade jag den personliga sorg, rädsla och fasa som kom i min väg.
Jag visste att mina bekymmer var tillfälliga bara jag bestämde mig för det. Det fanns ett inslag av primitiv sanning och vishet i denna tillvaro i jordens stora tropiska zon, och det gav mig kraft.” (Citat översatt av Per Wästberg.)
Sanning och vishet var dock allt annat än vad den från Trinidad härstammande författaren V S Naipaul fann när han under 70-talet vistades i Kongo, eller Zaire som landet då kallades.
Resultatet blev en mörk och oemotståndlig roman, Där floden flyter förbi (1979). Det är en psykologisk skildring av det postkoloniala Afrika, där befrielsens hoppfulla löften snabbt grusas genom ett gradvis förvärrat förtryck under inhemska härskare – i Naipauls berättelse symboliserad av den ”Store mannen” (en lätt maskerad Mobutu, men det kunde lika gärna var en maktgalen tyrann som Mugabe i dagens Zimbabwe).
Huvudkaraktären är den unge indiske köpmannen Salim, vars släkt så länge någon kan minnas bott och verkat vid den afrikanska kusten. Men för att undkomma ett hotande inbördeskrig, flyttar han långt in på kontinenten, till en sömnig stad i urskogen som under kolonialtiden varit ett blomstrande handelscentrum.
Salim övertar en mindre butik och försöker med varierande framgång anpassa sig till livet i sitt nya hemland. Genom Salims ögon får vi uppleva den första tidens bedrägliga lugn, då det sjabbiga samhället vid floden återhämtar sig från avkoloniseringens inledande kaos.
Men sedan blir vardagen allt osäkrare, den Store mannen i den avlägsna huvudstaden agerar mer och mer nyckfullt. En sakta krypande desperation börjar sätta sin prägel på människorna i Salims omgivning. Våldsamheter flammar upp, falnar och återkommer i värre skala.
Korruptionen och rättslösheten breder ut sig. Bit för bit skalas den moderna civilisationens tunna fernissa av. Den Store mannen sveper in sig själv och sitt land i en dunkel, egentillverkad afrikansk mytologi, som ett medel att legitimera den hårdnande diktaturens järngrepp. Salim vacklar mellan vanmakt, längtan att ge sig av och begäret att fortsatta pressa mer pengar ur sin affärsrörelse.
Men butiken konfiskeras, situationen blir slutligen omöjlig. Dock har Salim till skillnad från många av sina olycksbröder i staden ett brittiskt pass som en biljett bort från den annalkande katastrofen.
Naipauls bild av Afrika är djupt pessimistisk, och romanen är nära besläktad med Joseph Conrads klassiker Mörkrets hjärta (1902). Men där Conrad skildrade den belgiska kolonialismens fasor vid förra sekelskiftet, får vi i Naipauls mästerverk en osminkad version av hur det moderna Kongo sviks, våldtas och plundras av sina egna herrar.
Boken hjälper oss att förstå en väsentlig del av det afrikanska ödet, och tvingar oss även att ställa frågor om vårt eget ansvar för den tragiska utvecklingen i det som kunde vara – och ändå på många sätt faktiskt är – jordens paradis.
Slumpvis tar jag några romaner ur mitt bibliotek, slår upp första meningen i varje bok och ser om de kan samsas.
Kombinationen av inledningarna till i tur och ordning Mannen som var Torsdag (G K Chesterton), Ormen (Stig Dagerman), Människor kring en bro (Josef Kjellgren), Barbicane & Co (Jules Verne), Skymningsmarker (J M Coetzee), En handfull stoft (Evelyn Waugh) och Söner av ett folk (Väinö Linna) blir något för fansen av Lasse O’Månsson:
Förstaden Saffron Park låg på Londons solnedgångssida, lika röd och ruffig som ett solnedgångsmoln. Det var så varmt att man nästan kunde ha rostat kaffe på järnvägsrälsen. Måltiderna använde vi till att berätta historier.
– Ni påstår alltså, mr Maston, att ingen kvinna har lyckats föra den matematiska eller tekniska vetenskapen framåt?
– Jag heter Eugene Dawn.
– Blev någon människa skadad?
Den vintern trampades vägen till Koskela sällan upp.
En upprörd notis på Aftonbladets kultursida fångar mitt öga. Den amerikanske författaren James Frey, rubricerad som ”rovgirig”, uppges ha startat en bokverkstad där han genom anställda skribenter ska massproducera kommersiell läsunderhållning. Citerad från The Guardian säger Frey: ”Jag gör detta av kärlek till litteraturen”. Denna replik menar Aftonbladet bör förvåna alla bokälskare.
Vi som en gång hänfört slukat Greven av Monte Cristo, De tre musketörerna och Mannen med järnmasken är nog inte särskilt häpna. Den penningsugne kulturentreprenören Alexander Dumas var omtalad för att ha skapat sin oblygt kommersiella underhållningslitteratur enligt samma process. Inhyrda medarbetare fick skriva brödtexten, Dumas svarade för grundidéer och konstnärlig uppiffning. Böcker bokstavligen vällde ur firma Dumas AB. Sammanlagt blev det 277 stycken, enligt en siffra jag sett någonstans. Åtminstone de tre ovan nämnda titlarna håller ju ganska bra klass.
Men James Freys kärlek till denna litteraturtradition har komplicerats. Knegarna vid hans löpande skrivbordsband klagar över usel betalning och deras namn måste hållas dolda för allmänheten – vilket måhända är ett än värre öde på dagens allt mer narcissistiskt präglade bokmarknad.
Freys industriförfattare kan möjligen trösta sig med att diktare som Homeros och William Shakespeare varit superkändisar för generationer, men ändå förblivit så anonyma att många tvivlar på att de ens existerat. Deras odödliga verk ska istället, enligt återkommande spekulationer, skapats av helt andra okända mästare. Vem vet? Kanske har pennans galärslavar i tidigare författarverkstäder fabricerat både Odysseus och Hamlet. Vore så fallet kan man åtminstone hoppas att de fick någorlunda lön efter förtjänst.
Hur Dumas lönade sina brödskrivare saknar jag kunskap om. Själv tjänade han storkovan. Men blev också gravt slösaktig, skuldberget växte snart större än intäkterna. En tid tvingades Dumas fly utomlands undan ilskna kreditorer. Rovgirigheten straffar sig själv? Fast några av hans böcker blev, som sagt, inte så pjåkiga.
Christian Dahlgrens Blogg 