Min recension av Per Ahlmarks memoarer Gör inga dumheter medan jag är död! (Atlantis förlag). Publicerad i Borås Tidning den 10/10:

Slit aldrig masken
av maktens många män
och några kvinnor
ty nyfikna väntar i massor
har lystet väntat
att få skåda allt där bakom:
hemligheter
skelett
insikter
passioner
konspirationer

Deras besvikelse skulle bli svår att hantera

Raderna återfinns i Per Ahlmarks diktsamling Överleva. Den utkom 1982, fyra år efter att han överraskande lämnat ordförandeskapet i Folkpartiet och sin statsrådspost i Fälldinregeringen. Orden röjer nog en tragisk sanning.

När politikens makthavare försöker lätta på masken i sina biografier, brukar det ju sällan bli några rafflande aktstycken. Ofta träigt skriva, fyllda med självrättfärdigande och småskurna matchreferat av gamla strider, kombinerat med en illa dold längtan efter strålkastarljuset på den scen som inte längre är deras. Snarare än att delges djupare insikter och passioner, lämnas läsaren med det ömkliga intrycket av själlös torftighet. Är det priset som maktens män och kvinnor får betala?

Om ”nyfikna väntar i massor” på Per Ahlmarks memoarer är ovisst. Men risken av besvikelse vid läsningen torde vara liten. Jag vet ingen tidigare svensk toppolitiker som varit så öppenhjärtig, reflekterande och reservationslös. Därtill på en prosa som för det mesta flyter med skön elegans. Ahlmark har förvisso inte tvekat att slita masken av det egna jaget förr. Som i sina dikter, eller i publicerade brevväxlingar med Georg Klein och Lars Gustafsson. Här möter vi honom emellertid i samlad helfigur, ett sällsamt vittnesbörd av personlig och politisk natur.

Per Ahlmark föddes i Stockholm 1939, växte upp i en professorsfamilj med högersympatier. Hemmet verkar bjudit på en egendomlig blandning av kyla och värme. Klassamhället var ännu lika påtagligt som kvävande, och skapade ett intensivt hävdelsebehov – mot föräldrar, skola, den konservativa miljön.

Manin att visa sig ”duglig, klipsk eller stark” satte tidigt sitt märke på Ahlmark och drev honom genom hela karriären. Vilken gick förbluffande fort. Han blev rekordung FPU-ordförande 1960 och den klarast lysande liberala stjärnan i sin generation. Ideologin kom att legitimera hävdelsen, menar han.

Avskyn mot förtryck i alla dess former öppnade vägen till liberalismen. Men det var i dess kulturradikala, socialt medvetna variant, som både hade udden mot höger och vänster. Folkpartiet leddes då av Bertil Ohlin, och på Dagens Nyheter regerade den principfaste statsvetaren och Israelvännen Herbert Tingsten. Två socialliberala giganter, vilka bägge blev Per Ahlmarks mentorer.

Viktigast var dock Tingsten, som även fick rollen av fadersgestalt. Det är också i kommentaren till Tingstens självutlämnande memoarverk vi finner en karaktäristik som passar Ahlmark lika väl: ”Det går alltså att förena stridbarhet med bräcklighet och ångest. Också en människa som lever i kamp för stora idéer… kan längta efter frid och försoning i sina försök att fly från dödsskuggan”.

Ahlmarks envisa, närmast ångestridna, strävan rönte betydande framgångar. Partiledarskapet övertog han 1975, året därpå bröts Socialdemokraternas över fyra decennier långa maktinnehav. En historisk valseger för borgerligheten. Men perioden som minister tog hastigt slut. För första gången redovisar Ahlmark den fullständiga bakgrunden till avhoppet: en älskad kvinnas självmord och en diagnostiserad depression.

Energin hade runnit ur honom. Möjligen var det den egna känsligheten som blev Ahlmarks Achilleshäl och smala lycka. Han tvingades lämna makten, men undgick samtidigt att själv deformeras av den. Istället vann han ett nytt liv som poet, författare och publicist i Tingstens anda. Få har med sådan outtröttlighet fäst uppmärksamheten på diktaturernas elände och antisemitismens faror. Samt mött sådana hätska motreaktioner.

Sverige vore tveklöst fattigare och gråare utan orädda, idéburna människor av Ahlmarks kaliber. Vilket hans bok onekligen visar. Här finns rikligt med intriger, ideologiska resonemang, både ömsinta och förintande personporträtt, berättelser om kärlekar och sjukdomar, intryck av film, litteratur och musik (Bob Dylan är en av idolerna!). Kalla det gärna en passionshistoria.