Gustaf Hellström, 1882-1953 (målning av Nils von Dardel, 1913).
Avsättandet av Gud gjorde universums och tillvarons gåta ännu mera gåtfull, förvandlade den till ett mysterium, så fantastiskt att tanken svindlade inför dess lagbundna planmässighet som öppnade ständigt djupare perspektiv, i jämförelse med vilka de uppenbarade religionernas skapare blev en grotesk trollgubbe. Gud var inte svaret på gåtan. Det var gåtan som var Gud.
Jag blev med andra ord mystiker. Men det finns två slags mystik. Den ena är irrationell och antiintellektuell, trons och underkastelses. Den andra är rationell. Den söker sig på empirismens och vetenskapens vägar allt djupare in i det stora undret, utan hopp om att slutgiltigt genomtränga det.
Jag minns en gammal berättelse där en person, i Jerusalem förstås, var annars, sitter på ett litet utecafé och där inleder ett samtal med en gammal människa bredvid. Och det visar sig att den gamle är Gud själv. Ja, personen tror först inte på det, men efter vissa tecken blir han övertygad om att han sitter mitt emot Gud.
Och han har en fråga att ställa till Gud, givetvis en mycket angelägen fråga. Han säger: ”Käre Gud, var nu snäll och tala en gång för alla om vem som har den rätta tron. De romerska katolikerna eller protestanterna eller kanske judarna, eller är det muslimerna? Vem har egentligen den rätta tron?”.
Och i den här berättelsen svarar Gud: ”Om jag skall svara som det är, min son, så är jag inte religiös. Jag har aldrig varit religiös. Jag är inte ens intresserad av religion”.
– Amos Oz, Hur man botar en fanatiker och om att skriva, 2006.
Allt oftare återkommer jag till Odyssén. Vi har alltid läst den som en äventyrsbok. Senare förstår vi att det även är en bok om sökandet efter fadern. Och naturligtvis, en bok om att återvända till det förflutna. Ithaka är historia. Peneople är historia, huset han lämnade är historia. Nostalgin är vinden som fyller Odysseus segel.
Det förflutna är inte alls abstrakt, det består av många konkreta småsaker. Efter sju års lycklig samlevnad med nymfen Kalypso lovar hon honom odödlighet om han stannar hos henne för evigt, men Odysseus avstår ändå. Jag har undrat för egen del, låt oss alla vara ärliga och säga om vi skulle tacka nej till ett sådant erbjudande.
I ena vågskålen ligger odödlighet, en evigt ung kvinna, jordens alla fröjder, och i den andra – en återvändo till en plats där de knappt minns dig, en annalkande ålderdom, ett hus belägrat av rövare, samt en åldrande hustru. Vilken vågskål väljer du?
Odysseus väljer den andra. På grund av Penelope och Telemachos, ja, men också på grund av något konkret och smått som han nämner: röken från skorstenen, minnet av röken som stiger ur barndomshemmets skorsten. Att få se röken en gång till. (Eller att få dö i hemmet, spridas som rök ur skorstenen.)
Hela dragningskraften i detta återvändande är koncentrerad till den detaljen. Varken Kalypsos kropp eller odödligheten väger tyngre än röken från en enda skorsten. Den tyngdlösa röken får vågskålen att tippa över. Odysseus reser tillbaka.
Hela tiden vi bodde i Islip spelade jag varje lördag fotboll under vintermånaderna med byns fotbollslag. Det hade inte existerat någon fotboll i Islip på åttio år. Exsoldaterna hade infört den på nytt.
Byns nittioåring beskärmade sig över att spelet inte nu var sådant som det varit när han var pojke. Han sade att det var omanligt. Han pekade över planen mot två gamla träd.
”De där brukade vara vårt hemmamål. Det andra målet, också två träd, fanns någonstans en halv mile uppför floden. Poliskonstapeln ingrep till slut och förbjöd spelet. Två män hade blivit dödade under en match: en blev ihjälsparkad och två dränkte varandra under ett slagsmål. Den tiden var spelet storartat.”
Samhällsekonomins nyckelspelare är entreprenören som utmanar traditionen, raserar föråldrade strukturer och skapar effektivare lösningar. Det hävdade nationalekonomen Joseph Schumpeter. Nu finns ett spännande urval av hans texter publicerade på svenska i en ny bok.
Det är ingen slump att tre av 1900-talets mest banbrytande ekonomer – Ludwig von Mises, Friedrich von Hayek och Joseph Schumpeter – kom från dubbelmonarkin Österrike-Ungern.
Huvudstaden Wien i det habsburgska imperiet var decennierna före första världskriget Europas kulturella och intellektuella metropol (lysande skildrat i Stefan Zweigs memoarklassiker Världen av i går). I detta idéernas drivhusklimat lanserade Joseph Schumpeter (1883-1950) teorin om entreprenören som samhällsekonomins centrala aktör.
Det är entreprenörerna som vågar ta risker, ser möjligheter och tillämpar innovationer som raserar gamla strukturer och tvingar fram effektivare lösningar i den ständigt pågående, dynamiska omvandlingsprocess som kännetecknar det kapitalistiska systemet.
”Den grundläggande impuls som sätter i gång den kapitalistiska motorn och fortsätter att driva den kommer från de nya konsumtionsvarorna, de nya metoderna för produktion eller transport, de nya marknaderna, de nya formerna för industriell organisation som den kapitalistiska företagsamheten skapat”, skriver Schumpeter.
Men sådana förändringar, trots att de är fundamentala för det välståndsbildande kraftmaskineriet, är inte utan problem och ibland direkt smärtsamma för omgivningen. Entreprenören som aktiv impulsgivare underminerar ju traditionens vanor och spelar – med Schumpeters kärnfulla formulering – rollen som den ”kreativa förstöraren”.
Inte sällan möts därför den nydanande entreprenören av skepsis eller fientlighet från den rådande ordningens väktare.
”Motståndet syns tydligast hos de som hotas av innovationen. Men det handlar också om att finna finansiering och att skapa efterfrågan på de nya produkterna. Att klara alla dessa hinder kräver en människa med en speciell stark attityd”, menar Schumpeter och pekar på att utvecklingen fungerar likartat inom konst, vetenskap och politik.
Vad är då entreprenörens motiv? Naturligtvis är ekonomisk vinning viktigt, men inte det viktigaste. Schumpeter identifierar istället entreprenörens huvudsakliga motivation som en vilja att segra för framgångens egen skull och skaparglädjens värde i sig: ”Först och främst har vi drömmen och önskan att grunda ett privat kungarike och vanligen, dock inte nödvändigtvis, också en dynasti”.
Joseph Schumpeters stora insats var hans strävan att förstå nyföretagarens och marknadsekonomins inneboende logik. Nu finns ett urval av hans särskilt betydelsefulla texter samlade i en nyutgiven bok, Kreativ förstörelse, med utmärkt introduktion av ekonomihistorikern Jan Jörnmark (Timbro förlag).
Läsa gärna! Det är inte bara stimulerande och lärorikt att vistas i Schumpeters sällskap. Det är väsentligt om vi själva vill få en klarsyntare uppfattning om vilka faktorer som ligger bakom ett gott företagsklimat.
Läsa är att resa – det är att sitta stilla och ändå få vind i seglen, det är att ta sig in i olika verkligheter, väcka uppdämda minnen, öppna existensformer som är skrämmande eller tröstande, tina upp känslor som jag inte visste att jag saknat, kanske en sårbarhet som gör mig starkare.
Jag har börjat prenumerera på utgivningen från Alastor Press, ett litet förlag som ”sedan starten 2001 strävat efter att tillgodose spleenansatta sinnens och sensitiva själars behov av estetisk finkalibrering” (det låter väl nått, eller hur!).
I den tidigare utgivningen märks bland annat en oumbärlig svensk utgåva av J-K. Huysmans Mot strömmen från 1884, den dekadenta litteraturens urkund som inspirerade Oscar Wilde till klassikern Dorian Greys porträtt (1891).
Förlagets senaste utgivna verk har nu nått mig med posten till Långö. Det är den engelske författaren Richard Le Galliennes kortroman The Worshipper of the Image (1900), som i sin stilsäkra svenska språkdräkt av översättaren Hillevi Norburg fått titeln Silencieux eller Avbildens tillbedjare.
Richard Le Gallienne (1866–1947).
Den skräckromantiskt sagoaktiga handlingen kretsar kring den unge poeten Anthonys gränslösa förälskelse i en okänd kvinnans dödsmask. Den bär slående likheter med hans egen hustrus vackra ansiktsdrag, men blir för honom snart än mer och ödesdigert förtrollande i skönhet.
Masken, som ges namnet Silencieux, blir Anthonys musa – en grymt krävande sådan. Han förlorar fotfästet i verkligheten och offrar allt för maskens gunst. En mörk, stämningsmättad sekelskiftesmoralitet om konstens pris. Passar fint att avnjutas i höstrusket, gärna med ett glas av den gröna fen absint på tidstypiskt vis.
När du nalkas böckerna, sova de icke; när du spörjer och frågar, hålla de sig icke undan; de banna icke, om du tager miste; de skratta icke, om du är okunnig.
– Richard de Bury, engelsk biskop och bibliofil (1287-1345).
Somrarna är ett sätt att ta tillbaka barndomen som riskerar att rationaliseras bort i nutidsstäderna, i garageuppfarternas skugga och på trädlösa cementgårdar.
Sommarnöjet i skärgården är stadsbarns hembygd. Vintrarnas långa rad orkar ingen addera. Men somrarna kommer en tydligt till mötes. Vintrarna har en suddig kontur. Somrarna glimmar som en silverkedja genom vatten.
August Strindberg planerar sin självbiografi Tjänstekvinnans son först som berättelsen om en svit sommarlov. Han är inne på en tanke som många kan känna igen: det är på ferierna, som sommargäst, man verkligen lever. Det är då existensen får sin specifika vikt.
”Tillvaron här ute är som dra kvadratroten ur livet”, skriver Albert Engström från Bulleröarna.
Så bör sommarnöjet upplevas. Komma elementen nära, känna försommarens doft av liljekonvalj och båtfernissa, se oxeln nyutslagen, hundlokan reslig och vit och sedumen röd i bergsskrevorna. Himlen putsad som en akterspegel. Och på natten Saturnus klar en handsbredd över horisonten.
Berghamn var mitt Sverige och skärgården var världen. Människorna som bodde i världen var vi samt de som vi tyckte om eller tänkte på, saknade eller drömde om.
Därför är Berghamn som alla andra verkliga eller drömda hem en plats där man fick känna kärlek och längtan, en plats där man fick drömma medan oxeln blommade och körsbären mognade.
Där man som barn kunde leva i ett skimmer, ett skimmer av solsken och förundran.
Med en stor vidbrättad stråhatt på huvudet hade jag som tvååring suttit naken på stranden och för första gången känt den svala beröringen av Östersjöns vatten. En augustinatt hade jag som tolvåring legat på en klippa och sett upp mot stjärnhimlen och känt min litenhet och skrämts av döden.
Där hade jag också för första gången tänkt på evigheten.
Under många år kände jag mig vilsen utan Berghamn, namnlös och förlorad tills jag återvände dit. Jag blev ett barn van att visas vid en strand och lyssna på vågor och vindar.
Där fanns, under många år, ingen ondska för den som sedd av ingen drev i en eka, liggande på rygg, seende på molnen.
Christian Dahlgrens Blogg 