Kategoriarkiv: Linköping

En rökare i krysset

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 9/2:Corren.

”Jag är Döden. Jag har redan länge gått vid din sida”, säger riksdagsspärrens lieman till Kristdemokraterna likt den berömda repliken i Ingmar Bergmans film Det sjunde inseglet. Om man ska tro opinionsmätningarna alltså.

Men att idag skriva av partiet som en ödesbestämd förlorad kraft bör vi nog inte göra, ty Döden i KD:s fall kan när det kommer till kritan vara illusorisk – precis som han hos Bergman ju bara var Bengt Ekerot med vit färg i ansiktet.

Ebba Busch Thor må hittills haft det knackigt på partiledarfronten. Dock kanske hennes stormande sångsuccé i SVT:s Så ska det låta häromdagen markerar en vändpunkt. Ett ytligt underhållningsprogram kan man förvisso tycka. Men betydelsen av ett lyckat framträdande i sådana sammanhang ska inte underskattas.

Minns Göran Perssons ”kossan Doris-strategi” som förvandlade den offentliga bilden av honom från ansatt statsministerbuffel till en hygglig ”Trivsel-Torsten” (för att använda hans eget uttryck) i mångas ögon. Eller klassikern när Tage Erlander fick ett folkligt ansikte genom att berätta en rolig historia hos Lennart Hyland och närmast blev landsfader på kuppen.

Så vem vet? Ebba Busch Thor har måhända gjort ett medialt genombrott som väcker väljarna till ökat intresse för henne och KD även när det gäller sakpolitiken.

Att partiet har en begåvning av format i Sara Skyttedal gör knappast saken sämre. Vad hon kan använda plattformen som nybakat kommunalråd i Linköping till, har vi ivrigt väntat på. Och när Skyttedal väl levererar, då slår det gnistor.

Utspelet om att etablera en Nato-flygbas i Linköping är verkligen ett utropstecken. Debattmässigt är det faktiskt ett briljant sätt att pedagogiskt belysa vilket dåligt skämt vår försvars- och säkerhetspolitik blivit.

Om inte regeringen kan hindra Karlshamns kommun från att sälja ut territorium i militärt känsliga Blekinge till den aggressiva Putinregimens Gazprom, varför ska då inte Linköping kunna kontra med att stationera Nato-styrkor här? Är den nationella säkerheten prisgiven det kommunala självstyrets överhöghet så är den.

Och eftersom regeringen i det hotfulla omvärldsläget varken förmått ge vårt försvar rejälare muskler, eller vill stärka skyddet av Sverige genom Nato-medlemskap, då får vi väl själva göra det bästa av situationen för att åtminstone värna Linköping och Östergötland.

Poäng till Skyttedal för smart opinionsbildning som får oss alla att tänka till. Än är det prima liv i KD.

Kris i beredskapen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 8/2:Corren.

Linköpings kommun oroar sig för att vår individuella krisberedskap är dålig vid allvarliga samhällsstörningar. Därför uppmanas vi att bunkra förnödenheter hemmavid för att klara oss i tre dygn, om basala funktioner slås ut. Det är ett bra och lovvärt initiativ.

Hur skulle vi fixa en plötslig situation utan el i kontakten, vatten i kranen, värme i elementen eller möjlighet att köpa mat i butikerna? Till vardags brukar de flesta av oss sannolikt inte fundera djupare kring detta. Vi är ju vana vid att allt bara naturligt finns där i vår välordnade och trygga tillvaro. Varför skulle allt inte göra det imorgon också?

Det kan tyckas lättsinnigt, men är från den lilla horisonten samtidigt mänskligt.

Men i dessa mörkande tider vid den större horisonten kan det nog vara på sin plats se över hur säkra vi egentligen sitter i våra hus. Frågan är hur säkra vi sitter i Sverige om det börjar brinna i knutarna.

Staten som ska vara den gode herden är då inte mycket att hålla i handen, precis. Hur illa det står till med det rent militära försvaret är allom bekant vid det här laget. Lika välkänt är kanske inte att den civila beredskapen inom totalförsvaret är direkt katastrofal.

De offentliga makthavarna som har ansvaret att tänka längre och skydda samhället, har nämligen tänkt precis som du och jag: varför bekymra sig?

När kalla kriget tog slut, antogs helt enkelt att det aldrig skulle bli frostigt i omvärlden igen. Således behövdes inte försvarsmaktens eldkraft för att säkra nationens gränser i någon omfattning att tala om. Försvarsmaktens underhållslager behövdes inte alls, naturligtvis ej heller några lager till civilbefolkningen.

Här pratar vi inte nedrustning, utan snarare utplåning. Alla beredskapslager, kommunala som nationella, tömdes och stängdes. Det sparade många skattekronor som glatt spenderades på trevligare saker. Planeringen för försörjningen av samhället vid ett skarpt läge kunde kastas i papperskorgen och glömmas.

Ponera att transportlederna till havs, som svarar för nästan all import, äventyras i en konflikt alternativt i värsta fall skärs av. Om det existerar någon svensk politiker eller myndighetsperson som vet hur landet då ska hållas igång med mat och drivmedel, kan de väl vara vänliga att höra av sig.

Tre dygn vill Linköpings styrande alltså att vi kommuninvånare ska kunna klara oss för egen maskin. Är det ens vad riket skulle palla? Gå in i en livsmedelsaffär och kika på hyllorna. När de är tomma, är de tomma. Bättre än så är inte den kollektiva krisberedskapen numera.

bullens

Bra att ha hemma. Staten kan inte garantera dig något.

Matkonst och humanism

Publicerad den av
Svara

Charles Emil Hagdahl Kokkonsten

Skrivit i Corren 25/1:Corren.

Man förstår att Linköpingssonen Charles Emil Hagdahl gjorde avtryck när Verner von Heidenstam förkunnade: ”Vad Goethe är för tyskarnas diktkonst är Hagdahl för vår kokkonst”. Det är inga överord.

Kokböcker hade givits ut tidigare (den mest kända är Cajsa Wargs Hjelpreda i hushållningen för unga frutimber från 1755). Men Hagdahls Kokkonsten som vetenskap och konst, första upplaga 1879, var något annat. Den anses som ett pionjärverk som i ett slag revolutionerade svensk gastronomi.

Boken innehåller närmare 3000 insamlade recept, från såväl bordets supermakt Frankrike som från den burgna delen av vår egen inhemska bondekultur. Provlagat många av rätterna hade Hagdahl gjort också. Inte minst näringsriktigheten underströks.

Detta var nämligen en noggrann herre med ett starkt socialt engagemang. Han hade varit fattigläkare i Stockholm, ivrat för humanisering av fångvården, och förbättrad hygien inom mejerihanteringen. Så när Hagdahl gav sig uppdraget att reformera kosthållningen spelade hälso- och nyttighetsaspekterna stor roll, liksom betydelsen av ordning och reda i köket, användning av moderna hjälpmedel, med mera.

Stundtals framstår han som riktigt luthersk: ”Lätta, väl tillredda middagar gifva inbillningen kraft, förståndet skärpa och göra oss benägna för arbete”. Men samtidigt var Charles Emil Hagdahl ingalunda främmande för njutningens fröjder och svärmisk elegans.

Hans kokbok är en underbar förening mellan det praktiska och det romantiska, det instruerande och det konstnärliga. Självaste Oscar II kom att tillhöra Hagdahls hängivnaste beundrare och högläste gärna ur boken som avkoppling på kungliga slottet. Knappast underligt.

Smaka bara på följande hommage till sillen, så typiskt Hagdahl:

”Detta nordpolens barn, som både i lefvande och döda tillståndet ständigt är på resor, säges börja sin vandring vid midsommartiden och påstås sedan under sommaren och hösten passera förbi Norge, England, Holland och till och med Frankrike, i milslånga stim, så täta, att fiskarne förqväfva hvarandra, och ingen not mägtar lyfta bördan av sådana massor. Liksom den rörliga eldstoden för Israels barn vid deras vandring genom öknen, kan äfven genom natt och dag skönjas sillstimmens vankade tåg, genom glansen af det fosforescerande sken, som de om natten sprida, och om dagen af den otaliga mängd fiskätande fåglar, som begärligt föja dem och upphörligt dyka ned samt åter komma upp med en silfverglänsande stråle i munnen. Hvalar, tumlare etc. utgöra vidare den inställsamma uppvaktning, som med aldrig minskad uppskattning egnar dem sin glupska hyllning”.

Kokböcker går det numera tretton på dussinet av, men få kan ännu i denna dag konkurrera med Hagdahls när det gäller litterär kvalitet och vällustig inspirationsrikedom. Tack vare Hagdahlsakademin i Östergötland finns den i nytryck, ett måste hemma i köket hos varje sann gourmet (legendariske restauratören Tore Wretman byggde i princip sin karriär på den grund som Hagdahl lagt).

Akademin gör även en vacker insats genom att utse årets Hagdahlskock, som 2017 blivit Pelle Bring på Stadsmissionens populära restaurang von Dufva i Linköping. En synnerligen värdig pristagare. Ty vad är mer i Charles Emil Hagdahls anda än god, omsorgsfullt lagad mat i kombination med ett stort hjärta och humanistiskt patos?

”Människan har inte hittat något som ger mera lycka än ett bra värdshus”, hävdade gamle doktor Samuel Johnson. Inte omöjligt, vilket det värdshus som Linköpings Stadsmission bedriver på flera sätt indikerar.

Klart spår till Stockholm?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 13/1:Corren.

Vilket är det säkraste sättet att resa från Linköping till Stockholm, eller tvärtom? Utan tvekan: att ta den egna bilen. Då har man bäst kontroll över situationen, i synnerhet när handlar om viktiga möten, exempelvis i jobbet.

Tåget borde vara ett smidigt alternativ som har attraktiva konkurrensfördelar. Man stiger på vid den ena stationen inne i stadens centrum och kan kliva av på den andra stationen mitt i city. Inget strulande med dyra parkeringsplatser. Restiden kan utnyttjas för arbete, samtal, läsande, avkoppling.

Problemet är att denna restid erfarenhetsmässigt kan utsträckas till att bli betydligt längre än beräknat. Det är besvärande ofta som det inte är raka spåret och tåget går som tåget. Förseningar, lok och vagnar som går sönder, krånglande växlar, turer som plötsligen ställs in, irrande mellan perronger på jakt efter nästa hänvisande tåg, svävande besked, irriterande väntan.

Många är vi som vill älska att åka tåg, men den kärleken ställs på hårda prov i dagens Sverige.

När infrastrukturminister Anna Johansson bevistade Transportforum i Linköping, som ägde rum i veckan, talade hon om vikten av förbättrad kvalitet och ökade satsningar på underhåll i det befintliga järnvägsnätet. Det är bra. Och definitivt på tiden.

Hon slog också fast att Ostlänken måste byggas. Jättebra! Fast behöver det sägas? Projektet har väl redan fått grönt ljus?

Kanske är det jag som är lite dum, men vad händer egentligen med Ostlänken?

Byggstarten skulle ju vara fastställd till 2017. Det är nu det. Men om spaden ska sättas i backen, vet någon vilken banstandard det blir? Är inte det ganska väsentligt att det är klara papper på vid det här laget?

Den tidigare idén om höghastighetståg genom Sverige för hundratals miljarder skattekronor är det väl endast Miljöpartiet som varmt och ivrigt omhuldar numera (pengar existerar ändå inte).

Rimligen vore det alltså ekonomiskt vansinne och helt poänglöst att anlägga höghastighetsspår på Ostlänkens blotta femton mil mellan Järna och Linköping, om fortsättningen löper ut i luft och intet?

Apropå Linköping så vore det också fint att veta vilken lösning man tänker sig för dragningen genom vår stad. Eller blir den utanför, både och? Tunneln ska vi tydligen glömma, ty den har infrastrukturministern avskrivit som för dyr. Så vad är det som gäller?

Själv är jag nöjd och glad bara vi får snabba, trygga, pålitliga tåg till Stockholm. Det vore faktiskt ganska skönt att slippa ta bilen varenda gång.

Bunkermentalitet i RTÖG

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 3/2:Corren.

Var tacksam att brandkåren finns. Det kan låta platt och självklart. Betänk då hur folk hade det i Linköping förr om åren. I januari 1700 till exempel. Det räckte med att en dräng placerade en stallykta så fatalt att hästarna sparkade omkull den. Stallet låg vid Stora torget, det blåste rejält, elden fick fart. Snart återstod endast aska av stadens centrala delar. En bättre start på året – ja hela seklet i detta fall – kunde Linköpingsborna haft.

Katastrofer av liknande slag var tyvärr inget ovanligt. Ända fram till 1900-talets början har många svenska städer fått sin historia skriven i ödeläggande eld. Rädslan, skräcken, ångesten för vad plötsligt uppflammande bränder kunde medföra fick alla stadsbor, överallt, bära på. Trots vaksamhet fanns inte mycket att sätta emot när lågorna fått fäste.

Idag är situationen radikalt annorlunda. Mängder av riskfaktorer är eliminerade. Vi är inte beroende av öppen eld för ljus och värme. Husen är säkrare konstruerade, det finns larm, brandvarnare, sprinklersystem, etc.

Och: vi har en stående brandkår, beredd att rycka ut dygnet runt snabbt som attan, med proffsig personal och utrustning som våra stackars förfäder ansett vara rena underverket. Inga städer behöver längre hotas att mer eller mindre raderas ut från kartan som kriget kommit om olyckan är framme.

Men brand kan orsaka väldiga tragedier ändå, hur vi än försöker förebygga och skydda oss. Inga fullständiga garantier existerar mot någonting. Minsta barn lär i det sammanhanget begripa vikten av en fungerande räddningstjänst. Dess insatser för att i nöd bekämpa eld och begränsa skador, trygga liv och egendom, är av oskattbar betydelse.

Varenda medborgare i dessa trakter borde därför känna oro och upprördhet över vanskötseln av Räddtjänsten Östra Götaland (RTÖG). Personalen vittnar om en psykosocial arbetsmiljö under all kritik, misstron mot ledningen som spelat bort sitt förtroende är massiv. Facket kräver att förbundsdirektören Håkan Dahm kickas, den borgerliga oppositionen i Linköping vill sparka de politiska styrelseledamöterna.

Uppenbart är att en nystart behövs för att denna trista följetong ska få ett slut. Hur svarar RTÖG-styrelsen? Genom ansvarsfullt erkänna att samhällsintresset måste sättas först och i enlighet med detta lämna plats för andra förmågor som kan röja upp i den försurade organisationen? Icke.

Svaret är att bjuda in en genusforskare till RTÖG-styrelsen som kan berätta att brandpersonalens vaktslående om sin manliga yrkesstatus tenderar att göra dem förändringsobenägna och trilskande (Corren 28/12). Ingen skugga över RTÖG-styrelsen inte, allt är den dumma personalens fel. Tondövheten är häpnadsväckande.

Förutom att gräva skyttegravarna ännu djupare torde RTÖG-styrelsen nu ha bekräftat bortom rimligt tvivel att deras ledningskompetens lämnar en hel del övrigt att önska. Bunkermentaliteten i styrelsen och dess förhållande till sina missnöjda underlydande på fältet för osökt tanken till Bertolt Brecht.

I dikten Die Lösung om arbetarupproret i DDR 1953 skrev han satiriskt: ”Vore det inte enklare, om regeringen upplöste folket och valde ett annat?”. Att upplösa den dysfunktionella RTÖG-ledningen är ju tydligen uteslutet, så vilket alternativ kvarstår?

Fråga sedan medborgarna i Linköping och övriga Östergötland om de sover lugnare om nätterna för att vissa politiker hellre värnar sina uppdrag, än en brandkår som mår bra och är motiverad på jobbet.

Någonting är ruttet

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 14/12:Corren.

”Something is rotten in the state of Denmark”, konstaterar Marcellus om misskötseln av kungariket i Shakespeares Hamlet. Som medborgare och skattebetalare i Sverige kan man undra om även inte vårt eget system angripits av röta.

Grundläggande, för allas trygghet och säkerhet helt avgörande samhällsfunktioner, har ju avslöjats som frapperande illa styrda och styvmoderligt behandlade av makten.

När kalla kriget gör comeback i en ny version, ett aggressivt Ryssland gläfser vid knuten och USA är på väg Gud vet vart under den oberäknelige Putinbeundraren Donald Trump – ja, då befinner vi oss i ett läge med brallorna nere eftersom behovet av ett nationellt militärt försvar nyss ansetts tillhöra gårdagen.

Nu blinkar alla varningslampor röda, ändå pallar inte regering och riksdag att samla sig till en ordentlig uppryckning av försvarsförmågan. Och vad ska man säga om polisen?

Den stora ommöbleringen i organisationen som äntligen skulle få ordning på ordningens väktare tycks bara gjort ont värre. Vittnesmål och larmrapporter om poliskrisens djup är likt en följetong utan slut.

Rikspolischefen Dan Eliassons förtroende bland såväl allmänhet som poliserna själva ligger snart i nivå med Marianergravens botten. Men Eliasson tutar glatt vidare och den ansvarige inrikesministern Anders Ygeman håller honom om ryggen som inga allvarliga ledningsproblem fanns.

Det påminner inte så lite om situationen som Räddningstjänsten i Östergötland (RTÖG) sedan länge befinner sig i. Organisationskulturen verkar vara rena skräcken och arbetsmiljön har uppenbarligen blivit ohållbar.

Den långa lista av namn ur RTÖG:s personal som på insändarplats i måndagens Corren offentligt deklarerade sitt missnöje med ledningen bär syn för sägen. Rötan är så svår att det inte finns någon annan utväg än en genomgripande sanering. Därför menar den borgerliga oppositionen i Linköping att rubb som stubb av RTÖG-styret måste bort.

”Att inte avgå vore ett hån mot alla invånare i länet som är beroende av räddningstjänsten och de 162 anställda som skrivit under insändaren”, säger kommunalrådet Paul Lindvall (M). Han har rätt.

Vissa krav är fundamentala i samhällsgemenskapen. Vissa krav får bara inte nonchaleras av dem som bär makt och ansvar. Vissa krav finns inga godtagbara ursäkter för att inte uppfylla.

Vi ska kunna lita på en fungerande och proffsig räddningstjänst när olyckan är framme. Vi ska kunna lita på att polisen upprätthåller lag och ordning. Vi ska kunna lita på ett vasst försvar i oroliga omvärldstider.

Vad är det annars för slags kungarike vi lever i?

Linköping Rock City

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 22/11:Corren.

I september valde Kent att förlägga premiärspelningen på sin avskedsturné till Saab Arena. Det blev fullspikat, givetvis. Nyligen var 70-talets superstjärna Elton John här. På fredag kommer Laleh hit, i december gästar Håkan Hellström oss. Och redan kan vi se fram mot sommaren, när det nu står klart att Stångebrofältet är bokat den 12 augusti för ingen mindre än Per Gessle.

Nog svänger det ganska bra om Linköping som kan locka till sig en sådan artistparad? Ett attraktivt nöjesutbud är en viktig framgångsfaktor, det betyder mycket för en kommuns självkänsla och varumärke. Den officiella strategin att göra Linköping till landets tredje största eventstad är djärv och lätt att kritisera som övermaga.

Men som det artar sig hittills, varför klaga? En helt omöjlig hägring behöver det inte vara, även om konkurrensen i branschen är stenhård.

Ta bara exemplet Per Gessle, Halmstadsgrabben som från sina yngsta år fokuserade likt en laserstråle på målet att bli popstjärna och vägrade acceptera oddsen för att drömmen inte skulle kunna bli verklighet. Vi vet hur den dumdristiga satsningen gick och vad tvivlarna fick säga sedan.

Med Gyllene Tider erövrade han Sverige, med Roxette hela världen – inkluderat fyra listettor på USA-listan. Hans solokarriär har också den varit en imponerande uppvisning i lysande popalbum. Det är inget snack om att han är en av de största artisterna och kompositörerna som Sverige haft.

Det går liksom inte att argumentera emot en låtkatalog som innehåller Sommartider, The Look, När vi två blir en, Gå & fiska, Joyride och Listen to your heart. Många av Gessles skenbart enkla, genialiskt smittande popkarameller är i fullt klass med vad mästarna Burt Bacharach, Brian Wilson och Paul McCartney knåpat ihop.

Succén har Gessle förvaltat väl. Till skillnad från oräkneliga andra artistkollegor förr och nu har han hållit järnkoll på bokföringen och varit medveten om sitt eget värde, vilket gjort att han sluppit svindlas av de skrupelfria pirayor som inte sällan förekommer i den kommersiella musikindustrin.

Att han gärna investerar pengarna i fräcka sportbilar är heller inget minus i sammanhanget (även om man kan förmoda att våra mindre bilentusiastiska lokalpolitiker hyser en avvikande mening…).

Kärlek till pop- och rockmusik går ju ofta hand i hand med passion för vrålande motorer och Gessle är inget undantag. Han är en stor Formel 1-fantast och hemma i Halmstad ståtar läckra italienska muskelåk parkerade. I Sven Lindströms läsvärda biografi Att vara Per Gessle (2008) säger han:

”Jag älskar Ferraribilar – och har alltid gjort det. När jag var liten hade jag Ferrari Daytona-affischer på väggen och vem gillade inte Tony Curtis och hans Ferrari Dino i ‘Snobbar som jobbar’? Det är fantastiskt att ha sådana konstverk i sin närhet. Jag kan gå ut i garaget och bara titta på dem eller…. hm… prata med dem”.

Medge att man måste ha respekt för en sån kille! Varmt välkommen till Linköping Rock City i sommar Per Gessle – oavsett om du kommer i en röd Ferrari eller ej.

Ingen älskar bilen (bland partierna alltså)

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 21/11:Corren.

Nybilsregisteringen fortsätter uppåt. Med den obrutna kurvan för oktober har ökningen pågått för trettiofjärde månaden i rad. ”2016 kommer enligt vår prognos att bli ett rekordår”, konstaterar Bil Swedens vd Bertil Moldén. Uppenbarligen gillar svenska folket bilen mycket, eftersom det köps nya rullande frihetsmaskiner som aldrig förr.

Ty en frihetsmaskin är vad bilen är. Den underlättar vår vardag, gör det enklare och bekvämare att transportera sig, när vi vill, vart vi vill. Livet vore åtskilligt fattigare utan bilen.

Att bilparken förnyas i den accelererande takt som vi nu ser är också väldigt bra. Moderna personbilar är bränslesnålare, trafiksäkrare och miljövänligare än gamla kärror. Frid och fröjd? Nix.

Offentlighetens makthavare är inte särskilt glada åt privatbilismens starka ställning i folkdjupet. Dagens regering tutar vidare på den förras spår att höja vad som i praktiken är en straffskatt på drivmedel, bara i än värre omfattning. Med innovationen av en årlig automatiserad skatteökning, kommer Sverige snart att ligga i världstoppen av dyrast literpris vid macken.

Samma anda av att vilja bekämpa folkets val av individbaserad motorism har uttryckts av Region Östergötlands styrande: färre östgötar bör åka bil och fler ska lösa kollektivtrafiksbiljett (huruvida politikerna eventuellt föregår med gott exempel får de gärna svara på).

Och i Linköping ska det bli ännu marigare (suck) att använda bilen, då våra regenter i stadshuset avser välsigna Järnvägsgatan med en bussfil.

Vad detta senaste kapitel i den lokala antibilpolitiken syftar till, är kommunalrådet Elias Aguirre föredömligt rak och ärlig om: ”I det långa loppet är givetvis målet att minska biltrafiken inne i stan och få fler människor att välja andra transportmedel. Helst vill vi ju att så många som möjligt väljer att cykla eller gå till arbetet eller skolan, det är det absolut bästa för miljön” (Corren 17/11). Vilka konsekvenser detta får för centrumkärnans vitalitet bör nog djupare diskuteras.

Men först en övergripande fråga av mer brådskande, allvarligare natur. Som illavarslande bekant upplever allt fler vanliga människor ett vidgat verklighetsglapp mellan sig själva och det politiska etablissemanget. Finns då ingen som helst oro bland partierna att deras ogina attityd mot den folkliga bilismen riskerar att spä på den vredens missnöjesbacklash som bland andra SD och Trump representerar?

Eller är det ofint att formulera saken så?

Den halvfärdiga staden?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 20/10:Corren.

Denna murriga förmiddag i sena oktober står jag i duggregnet, blickar ut över Roxens vattenytor och funderar på Tomas Tranströmer. Det är naturligtvis oundvikligt. Hans gamla villa ligger bara något stenkast bort längs den lilla väg som jag följt ner till strandkanten.

”Var människa en halvöppen dörr / som leder till ett rum för alla. / Den oändliga marken under oss. / Vattnet lyser mellan träden. / Insjön är ett fönster mot jorden.”

Var det möjligen Roxen han tänkte på då han skrev detta? Inte otroligt, rent av sannolikt.

Stroferna är från dikten Den halvfärdiga himlen, ur poesisamlingen med samma namn, utgiven 1962. Tranströmer bodde här åren 1960-66, när han – parallellt med sitt litterära värv – arbetade som psykolog på ungdomsanstalten Roxtuna.

Anledningen till att jag åkt hit är egentligen inte för den världsberömde nobelpristagarens skull, även om det är en gripande upplevelse att gå i hans spår. Utan för att staten vägrar släppa på markerna runt omkring.

Som Corren berättat vill Linköpings kommun utveckla området mellan Ekängen och Roxtuna till en blomstrande stadsdel och projekterar för bygget av 1200 nya bostäder. Men statsmakten, mer specifikt Riksantikvarieämbetet, säger stopp. I trakten finns nämligen den anrika kungsgården Tuna, som självklart är och ska vara ett skyddat byggnadsminne.

Fast är det lika självklart att skydda flera hundratals hektar i kungsgårdens anslutning för bevarande av ett historiskt odlingslandskap? Riksantikvarieämbetet tycker det, alltså kan kommunen glömma att bygga.

Okej, jag må vara en simpel lekman. Men efter att ha okulärbesiktigat hela den föregivna härligheten på plats, kan jag inte låta bli att i mitt stilla sinne undra hur absolut nödvändigt skyddsvärd dessa marker är. Det måste väl inte byggas precis in på kungsgårdens knutar, i övrigt tycks mig Riksantikvarieämbetet vara på tok för rigid i sin bedömning.

Att förändra landskap har människan gjort oavbrutet i tusentals år. Skulle vi nu av historiska pietetsskäl låta den utvecklingen plötsligt stanna, bör i princip Sverige från Ystad till Haparanda konserveras.

Ett övergripande problem som vi brottas med, är att det ständigt hänvisas till alla möjliga orsaker i syfte att försvåra och hindra byggande. Är det inte upptäckten av sällsynta grodor, är det att grannar anser utsikten hotad, att någon byggnad blir för hög relativt någon annan, och så vidare. Ekängen/Roxtuna är ytterligare ett illustrativt exempel på orimligt prioriterande.

Är vårt behov av att frysa förflutenhetens odlingsjordar intakt till framtiden verkligen större än vårt högst pockande behov av bostäder i detta fall? Vill vi, med Tranströmers ord, skapa förutsättningar ”som leder till ett rum för alla” borde det inte vara snack om saken.

Linköping får inte bli den halvfärdiga staden. Linköping är en vital kommun med växtkraft som måste tillåtas att fortsätta expandera. Låt hammarslagen eka över Ekängen och Roxtuna!

Det utesluter inte att vi ska bevara och vårda den genuint skyddsvärda kulturhistoria som finns där. Byggnadsminnesförklara Tomas Tranströmers villa! Sätt åtminstone dit en upplysande skylt vid huset. Skandal att det inte redan skett.

Jag menar, hur många nobelpristagare i litteratur har bott och verkat vid Roxen?

Tomas Tranströmer, Roxtuna, Grönlundsvägen 2 i Linköping

Huset där Tranströmer bodde.