Kategoriarkiv: Linköping

Linköping och tyranniet

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 27/2:

Förtrycket i Kina, världens största och mäktigaste diktatur, blir allt hårdare. Det finns noll tecken på en politisk liberalisering. Raka motsatsen är fallet. Regimens totalitära maktanspråk har stadigt förvärrats sedan Xi Jinping utsågs till landets högste ledare 2013.

Symptomatiskt är att kommunistpartiet nu vill avskaffa regeln att presidenten bara får sitta två femåriga mandatperioder och åter göra livstidstyranner á la Mao Zedong möjliga. Ingen borde förvånas över detta.

Den eminente Kinakännaren Ola Wong har exempelvis i en rad SvD-artiklar rapporterat om utvecklingen, där Xi Jinping i statspropagandan redan är föremål för samma slags intensiva och bisarra personkult som Mao på sin tid.

Han hyllas som den store allvise rorsmannen, solen i kinesernas liv, och myndigheterna går ut med påbud att Xi Jinping ska dyrkas med religiös vördnad, som vore denne politiske gangsterfigur en från himlen nedstigen gud.

Huvudbudskapet som Xi Jinping i fem år predikat för det kinesiska folket bär syn för sägen: kommunistväldet i hans skärpta tappning ska genomsyra varenda aspekt av tillvaron. Det är också den linje som partikongressen hösten 2017 antog. Ambitionen är total samhällskontroll.

Bland annat är regimen i färd med att sjösätta ett orwellskt monsterprojekt kallat ”Social Credit System”. Varenda aktivitet som kineserna gör på internet ska kartläggas och registreras. Målet är att kunna ranka landets 1,3 miljarder invånare efter graden av ”pålitlighet” (DN Kultur 26/2).

Samtidigt som tyranniet drar åt tumskruvarna på hemmaplan strävar Kinas makthavare efter en tyngre – på sikt dominerande – internationell roll, inte minst i kraft av sina starka statskapitalistiska muskler, och utmanar allt mer ogenerat aggressivt den liberala världsordning som USA hittills garanterat.

Är det då rimligt att Linköpings kommun fortsätter sitt omfattande vänortsutbyte med Guangzhou i Kina? Enligt fullmäktiges ordförande Helena Balthammar (S) är det viktigt för att Linköping ska kunna lämna sitt bidrag till demokratiseringsprocessen.

Men en sådan process existerar inte, vilket borde vara bekant vid det här laget. Vårt officiella vänslande med Guangzhou riskerar snarare att bli en fjäder i hatten för kommunistpartiet, legitimera förtrycket och göra oss till naiva, medlöpande idioter.

I Linköping ifrågasätts vänortssambetet av såväl Centerpartiet som Vänsterpartiet och det på mycket goda grunder. Vår kommun ska inte vara bästis och bundis med skurkar som spottar på demokrati och mänskliga rättigheter, förföljer oliktänkande, sätter dem i slavarbetsläger och avkunnar dödsdomar på löpande band.

Vår kommun ska stå upp för grundläggande frihetsvärden och vägra tyranniets hantlangare förtroende. Vill Linköping göra en positiv insats? Sänd i så fall signalen till Guangzhous invånare att vi inte längre vill ha något att göra med deras förtryckare.

Det finns en långvarig och oroväckande tendens av undfallenhetens kryperi gentemot Kina bland västvärldens demokratier. Linköpings kommun bör akta sig för att lämna sitt förnedrande bidrag till denna ryggradslöshetens politik.

Bättre golf i Linköping

Publicerad den av
Svara

Skrivet i Corren 29/1:

Vi är ett hängivet golfande folk. Enligt European Golf Associations statistik (2016) är det bara Storbritannien, Tyskland och Frankrike som har fler golfbanor än Sveriges 449 stycken. Antalet registrerade svenska golfare uppgår till 476 837 svingande själar, i absoluta tal toppat endast av britterna och tyskarna.

Dock, sett till andelen spelare av befolkningsmängden är vi den mest golftokiga europeiska nationen efter – något otippat – Island. Av den karga Atlantöns cirka 330 000 invånare golfar 5,22 procent. På våra mångmiljonbebodda blågula breddgrader är siffran 5,15 procent. Till och med de av tradition entusiastiska skottarna ligger i lä (3,74 procent).

Glöm det alltså där gamla nedlåtande snacket om ”Östermalmsbandy”. Sedan det stora folkliga genombrottet på 80-talet har Sveriges golfklubbar fler aktiva medlemmar än både fotbollen och friidrotten.

En förklaring till golfutövandets lockelse är dess unikt inbjudande kombination av tävling, motion och gemenskap. En mer demokratisk sport är svår att finna, vilket tycks passa vårt svenska kynne som hand i golfhandske. Tack vare handicapsystemet kan ju alla mötas på hyfsat lika villkor, oavsett ålder och skicklighet.

Eller som A A Milne, den berömde Nalle Puh-författaren, skrev: ”Golf is so popular simply because it is the best game in the world at which to be bad” (The Charm of Golf, 1920).

Med tanke på det stora golfintresset har Linköping en attraktiv fördel som många andra svenska städer blott kan drömma om: en lättillgänglig 18-hålsbana som grön oas i nära anslutning till citykärnan. Slå det!

Marken ägs av kommunen och arrenderas av Linköpings GK. I början av förra året ville Socialdemokraterna bygga bostäder på bitar av banan, men ändrade sig klokt nog efter protester.

Nu har istället Linköpings GK, vilket Corren berättade i fredags, kläckt en fiffig idé som både tillgodoser behovet av fler bostäder och låter Linköping bli en ännu vassare golfstad. Klubben släpper det som idag är driving range nära Malmslättsvägen till bebyggelse, mot att få modernisera och omlokalisera anläggningen på delvis nytt område vid Wallenbergs gata.

Banans standard höjs, klubbhuset med dess restaurang flyttas och utvecklas till ett bredare rekreationscenter med gym, hotell och konferenslokaler intill Science Park Mjärdevi. För näringslivet, besöksnäringen och Linköpings medborgare ser planen ut som en vinnare.

Om politikerna förstår vilket mervärde golfen faktiskt ger Linköping borde dom ge idén en ärlig chans.

Stadens pärla på spel

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 11/1:

I Hasse och Tages rapsodiska debutfilm Svenska bilder från 1964 (tillkommen på initativ av Ingmar Bergman!) finns en väldigt skojig sekvens som driver gäck med den inflyttade storstadsmänniskans nostalgiska längtan till sin idylliska lilla hemort. Men verkligheten där bakom de pittoreska fasaderna är allt annat än oskyldigt bedårande, får vi veta.

I rådhuset torteras misstänkta felparkerare, sybehörsaffären är egentligen en bordell, den fryntlige köpmannen i diversehandeln langar narkotika och tre förtjusande damer som i själva verket är samvetslösa gangstrar rånar honom brutalt. Ack, ingenting är vad det till synes vara.

Se filmen (finns på DVD) och ni kommer att känna igen er! I miljön, alltså.

Just detta avsnitt är nämligen inspelat i Gamla Linköping. Vilket i sig kan tolkas som en ironisk blinkning av den Linköpingsbördige regissören Tage Danielsson, ty han visste ju att denna vår vackra bebyggelseoas som minner om svunna tider i grunden också är ett fejk. Precis som motsvarigheten Skansen i Stockholm.

Och det bör vi hjärtligt tacka S-politikern Lennart Sjöberg för, som på 1940-talet – understödd av Correns chefredaktör Ebbe Johnsson – tog initiativet till att rädda en mängd äldre hus i centrum undan hotande rivning genom att sonika flytta dem till Vallaområdet. En förträfflig idé som bevarande, återskapade och levandegjorde det lokala historiska kulturarvet som annars riskerade att skatta åt förgängelsen i den framrusande modernismens spår.

Men vad ska nu hända med friluftsmuseet Gamla Linköping? Det kostar att hålla hela härligheten igång och det skattefinansierade underhållet är eftersatt. ”Vi måste börja prata på allvar om Gamla Linköping. Vi kan inte ha status quo mycket längre”, sa kultur- och fritidsnämndens vice ordförande Lars Vikinge (C) till SR Östergötland i måndags.

En utredning med olika framtidsmodeller har tagits fram av museichefen Tina Karlsson. Ett av hennes alternativ är att utveckla Gamla Linköping till en avgiftsbelagd nöjespark. Ett annat är att skrota museiverksamheten och låta Gamla Linköping bli en stadsdel i stil med Norrköpings Knäppingsborg.

Enligt kultur- och fritidsnämndens ordförande Cecilia Gyllenberg Bergfasth (MP) verkar emellertid stämningarna bland politikerna luta åt upprustning av det befintliga friluftsmuseet, eventuellt med satsning på fler publikdragande evenemang. Fast då krävs större löpande anslag ur kommunkassan, vilket obevekligen tar pengar från andra ändamål – som välfärden vars nota blir allt digrare. Är Linköpingsborna villiga till den prioriteringen? Eller skulle ett Knäppingsborgsscenario vara värt att överväga?

Politik är vilja, hävdade Olof Palme i ett klassiskt uttalande. Men det är snarare att välja, sluta otacksamt gråa kompromisser och motvilligt tvingas fatta obekväma beslut som gör det egna partiets anhängare besvikna och motståndarna topp tunnor rasande. Förståelsen för politikens villkor och avvägningar lämnar tyvärr en del övrigt att önska.

Kanske vore det just därför lämpligt att göra Gamla Linköping till en fråga i den lokala valrörelsen och prata allvar direkt med väljarna om alternativen som står till buds. Möjligen kan ur denna diskussion även födas en ännu bättre framtidsplan för Lennart Sjöbergs förnämliga pärla till skapelse.

I Cincinnatus anda

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 7/12:

Nyheten gjorde den engelska kungen George III perplex. Han kunde inte tro sina öron. Året var 1783. Frihetskriget i Nordamerika hade just avslutats, den brittiska kronan var besegrad, de revolterande kolonisatörerna triumferade i sin självständighetskamp. I monarkiväldets Europa togs det för givet att kontinentalarméns överbefälhavare George Washington skulle låta kröna sig till statschef i den nya nationen USA.

Washington hade inga sådana planer. Han hade haft sin stund i offentlighetens tjänst, nu fick andra ta över. Själv ämnade Washington återuppta det stillsamma livet på sin plantage Mount Vernon i Virginia. Beskedet fick George III att häpet utropa: ”Om han gör det är han den störste mannen i världen!”.

Det gick över kungens horisont att någon i Washingtons position kunde vara så anspråkslös och avstå från fortsatt maktkarriär. Det som George III inte förstod var hur djupt besjälade USA:s grundare var av den antika romerska republikens dygder och ideal, vilka i synnerhet Lucius Quinctius Cincinnatus ansågs förkroppsliga.

Han var en bonde som först valdes till konsul 460 f Kr, blev så populär att den romerska senaten ville förlänga hans begränsade ämbetsperiod trots att det stred mot konstitutionen. Cincinnatus lät sig inte frestas, utan återgick efter förrättat politiskt värv till plogen som den gode medborgare han var.

Några år senare hotades Rom av invasion. Som brukligt i svåra kristider utsåg senaten en tillfällig diktator med fulla maktbefogenheter att rida ut stormen. Ansvaret föll på Cincinnatus, som gjorde storstilad comeback genom att lyckosamt försvara Rom mot fienden. I spetsen för sina segerrika trupper kunde Cincinnatus – som längre fram tyvärr Julius Caesar – gripit tillfället att klänga kvar vid makten på permanent basis. Nix! Han tackade ödmjukt för sig och gick sorglöst hem till gården.

Cincinnatus var George Washingtons förebild, även när han motvilligt lämnade Mount Vernon igen för att skapa ordning på torpet som USA:s förste valde president 1789. Men två ämbetsperioder fick räcka, tyckte han och tog därefter farväl på nytt (så uppstod den ursprungligen oskrivna mandatregeln för amerikanska presidenter, kodifierad i lag sedan Franklin D Roosevelt överträtt normen med tre återval på 1930- och 40-talet).

Arvet från Cincinnatus har betytt mycket för demokratins utveckling och hur vi bör se på det politiska förtroendeuppdraget. Man söker offentlig makt som medborgarnas tjänare, inte herre, under en viss tidsrymd med syfte att försöka åstadkomma något gott i det allmännas intresse. Man förstår att inflytelserika poster är till låns och motstår den förrädiska lockelsen att förväxla sin identitet med dem.

Det är förvisso trist att flera duktiga och profilerade Linköpingspolitiker meddelat att de inte vill kandidera i valet 2018. Finn Bengtsson (M) försvinner från riksdagen. Hans partikamrater, kommunalråden Paul Lindvall och Christian Gustavsson följer Catharina Rosencrantz exempel i stadshuset och bjuder adjö. Även kommunalrådet Daniel Andersson (L) tar sin hatt och går. Alla kommer att saknas.

Men det är helt i Cincinnatus anda hur det ska vara. Man gör sin insats för republiken, låter sedan maktens stafettpinne gå vidare till nya krafter och återvänder till den civila normaliteten i privatsfären. Det är lika sunt som berömvärt. Och väldigt vackert.

Ett lyxigt slott att bada i

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 30/11:

Snart är det dags för mig att återvända hem över helgen, till Kungsbacka och äta traditionellt julbord på Tjolöholm. Sedan tidiga barnsben har det varit mitt favoritslott alla kategorier.

Ni kanske känner igen det? Tjolöholms unika slottsmiljö har figurerat i många TV- och filmsammanhang, som Lars von Triers Melancholia (2011) och SVT:s julkalender 2005, En decemberdröm. Det är faktiskt något drömlikt över hela skapelsen – som ett engelskt Tudorpalats från den elisabetanska renässansepoken råkat stranda vid den nordhalländska kusten.

”Det var som att träda in i en sagovärld, så fullständigt olikt allt annat jag dittills skådat”, utbrast prästen Gustaf Ankar när han första gången besökte ägorna 1904. Då var slottet splitternytt, så det är inte särskilt gammalt egentligen.

Under slutet av 1800-talet beslöt ett förmöget köpmannapar i Göteborg, James Fredrik och Blanche Dickson, att uppföra denna märkliga byggnad som ett slags Sveriges svar på Downton Abbey (dräkterna från den ikoniska TV-serien råkar händelsevis vara utställda på Tjolöholm till årsskiftet, passa på!).

Makarna Dickson, med rötter i Storbritannien, anlitade arkitekten Lars Israel Wahlman att rita ett passande slott åt dem. James Fredrik hann aldrig se det förverkligat, han avled efter en glad festkväll 1898. Det föll då på Blanche att som ensam byggherre driva projektet i hamn och det gjorde hon med energisk beslutsamhet.

Wahlman blev instrumentet för hennes storslagna visioner, feminister borde vallfärda till Tjolöholm, det magnifika slottet är när allt kommer omkring en kvinnans verk. Sex år tog det att bygga. Kostnaden landade på en miljon kronor.

Varför skriver jag om detta, undrar ni säkert konfunderade nu. Jo, enligt Kungliga myntkabinettets räknetabell på nätet motsvarar prislappen anno 1904 för ett klappat och klart Tjolöholm 60 054 388 kronor i 2017 års penningvärde. Vad är priskalkylen på den nya simhall som den politiska majoriteten vill bygga i Linköping? Minst 760 miljoner kronor. Vi skulle alltså kunna få 12 stycken Tjolöholms slott för samma summa – och ändå ha pengar över!

Okej, det är förstås inte rättvist att jämföra rakt av med vad ett flott château i Turdorstil gick loss på vid förra sekelskiftet. Arbetskraften var ju mycket billigare, byråkratin minimal, etc. Själv har jag ingen aning om vad en realistisk byggkostnad för Tjolöholm vore idag. Den som är sugen på att kopiera Blanche Dicksons bedrift borde väl gissningsvis komma ganska långt med en halv miljard i plånboken, åtminstone.

Sett i det ljuset har onekligen kommunalrådet Sara Skyttedal (KD) en poäng i sin kritik mot det politiska simhallsäventyret som Linköpings skattebetalare får finansiera. ”Det här kommer att bli Sveriges dyraste simhall, det är ett extremt exempel på hur majoriteten prioriterar lyxkonsumtion”, dundrade hon i tisdagens fullmäktigedebatt.

Men eftersom detaljplanen för simhallen ändå klubbades, tycker jag att Linköping inte borde vara sämre än Kungsbacka i att kunna bjuda på överdådig klass och stil inom kommungränsen. ”Coelum versus” var släkten Dicksons valspråk, latin för ”mot himlen” och dit måste rimligen politikerna bakom en simhall för astronomiska 760 miljoner också sikta.

Hör därför mitt anspråkslösa förslag. Damma av Lars Israel Wahlmans Tjolöholmsritningar, modifiera dem så palatsväggarna rymmer en stor bassäng och sedan kan vi alla bada i ett Linköpings eget Downton Abbey.

Eller håll i pengarna och gör något vettigt.

Svindlande affärer

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 5/10:

Principiellt är kommunala bolag i grunden en styggelse. De utgör en skvaderaktig korsning av kommers, offentlig förvaltning och partipolitisk maktutövning som är tveksam såväl ur demokratiskt som marknadsekonomiskt perspektiv.

Inga-Britt Ahlenius, tidigare chef för Riksrevisionsverket, tillhör dem som länge kritiserat kommunernas bolagiseringsiver. Hon menar att det ligger i kommunallagens utmarker att sätta ihop stora företagskonglomerat.

Den offentliga verksamheten är en rättsordning i folkets tjänst, inte en affärsdrivande butik med allt vad det riskerar att medföra i form av försvårad insyn, självsvåldigt fattade beslut, bristfällig dokumentation och osunda jävsförhållanden i kommunerna.

”När politiker sitter på flera stolar samtidigt, i exempelvis kommunstyrelsen, nämnder och kommunala bolagsstyrelser, säger det sig självt att detta nätverk av personer inte säkrar tillräcklig styrning, kontroll och ansvarsutkrävande som grund för medborgerligt förtroende”, skrev Ahlenius i Göteborgs-Posten för några år sedan med anledning av de uppmärksammade bolagsskandalerna i Göteborgs stad.

Så illa som där är det inte i Linköping, lyckligtvis. Vad man än kan hävda om vår kommunala bolagssfär, har den knappast gett generellt intryck av att vara misskött. Tvärtom. Att få Linköpingsbor finner det angeläget att privatisera måste ses som ett gott betyg på driften.

Men i det sammanhanget blir också Correns avslöjande om Tekniska verkens märkliga mångmiljonförsäljning av en begagnad generatoranläggning desto mer anmärkningsvärd.

Hade det inte varit för att affären utlöst en rättstvist i domstol skulle sannolikt aldrig allmänheten heller fått veta något, bara det är noterbart. Hur öppna för granskning än Tekniska verken annars vill vara, skyltar man nog inte gärna självmant med hur avyttringen av de nämnda generatorerna gått till.

Som Corren kunde rapportera i onsdagens tidning åsidosattes lagen om offentlig upphandling. Istället kom en påfallande dubiös figur, senare dömd ekobrottsling och med koppling till Hells Angels (!), att medverka till att ombesörja försäljningen.

Som inte detta är häpnadsväckande nog, bemödade sig inte Tekniska verken att försöka få ett maximerat marknadsmässigt pris för generatoranläggningen. Man meddelade endast önskan om ett spikat belopp (1,85 miljoner euro). Alla pengar därutöver som en köpare var villig att punga ut, fick försäljningsombuden fritt stoppa i fickan själva.

Varför inte låta dem utföra tjänsten med provisionsarvode enligt en viss procentsats istället? Det borde väl vara det gängse förfarandet när agenter anlitas.

Likheten med en uppgörelse i bilskojarbranschen förminskas inte direkt av att Tekniska verken undvek att fästa något avtal på papper, allt skedde muntligt.

Linköpings invånare har skäl till upprördhet över denna ljusskygga affär. Det är ju deras egendom som Tekniska verken handskats ovarsamt med. Remarkabelt i fallet är även hur Tekniska verken så lättsinnigt kunnat äventyra sitt goda varumärke.

Det ger oundvikligen upphov till frågan om det möjligen finns fler hundar begravna i Linköpings Stadshus AB:s dotterbolag.

Föredömet Demirok

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 28/9:

Beröm åt Muharrem Demirok. Centerns kommunalråd i Linköping har resningen att bland aktiva politiker göra något mycket ovanligt. Ett beslut fick dåliga konsekvenser. Det borde inte fattats. Han inser det, medger det öppet och tar sitt ansvar för det.

Intentionen var god. Genom att inrätta en bussfil på Hamngatan i centrala Linköping skulle kollektivåkandet underlättas. Vad hände? Demirok är karl för sin hatt och säger utan omsvep: ”Hela trafikapparaten har fått infarkt. Det blev inte rätt. Så är det. Beslutet har bidragit till att trafiksituationen i stan inte mår bra” (Corren 27/9).

Det är föredömligt rakryggat av Demirok. Hellre än att hålla fast vid en position som visat sig ohållbar, intar han en prövande och självkritisk hållning, är villig att i pragmatisk anda korrigera beslutet efter hur utfallet blivit i verkligheten. Så agerar en politiker som sätter medborgarnas bästa framför den egna prestigen.

Tänk om det bland riksdagspartierna fanns samma mognad att ta vuxenansvar för alla felgrepp som gjort att hela den svenska bostadsmarknaden drabbats av svårartad infarkt. I tidskriften Ekonomisk Debatt (7/2016) var domen från nationalekonomen Assar Lindbeck inte nådig: ”Mot bakgrund av de ekonomiska, sociala och psykiska skadeverkningarna av stor bostadsbrist är det inte någon överdrift att karaktärisera svensk bostadspolitik som en social katastrof, skapad av svenska politiker av alla färger”.

Här kan man tala om ett praktexempel på hur goda intentioner stenlagt vägen till eländets portar. Assar Lindbeck har i decennier försökt väcka politikerna om nödvändigheten av att avskaffa hyresregleringen, införd under andra världskriget, som förstört balansen mellan utbud och efterfrågan.

Resultatet är en hyresmarknad som påminner om den konkursade kommandoekonomin i de gamla öststaterna med oändliga köer, ruffel och svartkontrakt. Underskottet på hyresrätter i tillväxtkommunerna är en tungt bidragande orsak till dagens bostadsbubbla.

Följderna för normalinkomsttagare som gett sig in i detta prisrally riskerar att bli fatala, varnar Lindbeck: ”Bostadsbristen lockar också familjer med begränsade ekonomiska resurser till att dra på sig stora skulder för att finansiera köp av bostadsrätter eller småhus, vilket kan skapa oro hos många över att inte kunna klara av skulderna i framtiden”.

Situationen med extremlåga räntor som eldar på hushållens skuldsättning gör inte precis saken bättre. Varje parti skulle behöva en Muharrem Demirok som ser verkligheten i vitögat, resolut erkänner att bostadspolitiken lett åt skogen och inte hukar för att lösa problemet som man själv kokat ihop. Okej, vi ville väl. Det fungerade inte. Nu ska vi fixa det. Den attityden.

Det har börjat pratas om att avskaffa ränteavdragen för att kyla av skuldboomen. Utmärkt. Kompensera med sänkt skatt på arbete, och undvik att höja skatten på sparande. Fasa ut hyreskontrollen (vilket Socialdemokraterna ville göra redan 1967) och inled en övergång till sund marknadsmässighet, som får bort de artificiellt låga hyrorna i attraktiva områden, återställer balansen och sätter fart på flyttkedjorna så att människor i olika livsfaser får möjlighet att bo vettigare eller överhuvudtaget kan starta en bostadskarriär.

Förr eller senare synes en sådan reform ändå oundviklig. Är det inte lika gott att gripa tillfället nu?

Bygga eller fridlysa?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 26/9:

Bostadsminister Peter Eriksson var imponerad. ”Det är roligt att se hur Vallastaden har utvecklats och blivit en plats där många vill bo”, sa han efter sitt besök i Linköpings uppmärksammade flaggprojekt på bostadsfronten. Ett föredömligt innovativt exempel för andra att ta efter, menade statsrådet: ”Öppnar vi upp för fantasi skapas en mångfald som saknas i de flesta svenska bostadsområden” (Corren 25/9).

Nog är det ett gott kvitto på hur idéer blir verklighet i vår kommun. Det kan vi vara stolta över.

Inte bara Vallastaden är en plats där många vill bo. Trycket på att överhuvudtaget bo i Linköping är starkt, vilket är mycket positivt. Här finns expansionskraft, dynamik, en löftesrik framtid. Linköping växer och behöver växa för att kunna nå sin fulla potential.

Vallastaden är ett utmärkt steg på den vägen, men det räcker förstås inte. Det måste byggas mer. Klarar vi inte att möta efterfrågan på bostäder hämmas våra möjligheter. Det är ett problem som Linköping sannerligen inte är ensamt om bland svenska tillväxtkommuner. Att lösa bristsituationen på bostadsmarknaden är definitivt en ”utmaning”, som det eufemistiskt brukar heta på dagens politikerspråk.

Problemet blir heller inte lättare av att statsmakterna krånglar till det som på Ekängen. Linköpings kommun vill köpa loss den statligt ägda marken vid den tidigare Roxtuna-anstalten och bygga en ny blomstrande stadsdel med 1200 bostäder. Men att öppna upp för den sortens skapande fantasi är centralmakten i Stockholm inte lika välvilligt inställd till. Det är dock ingalunda Peter Erikssons fel.

Projektet har hamnat i en lång malande byråkratistrid, eftersom Riksantikvarieämbetet slår vakt om den närliggande kungsgården Tuna. Den är byggnadsminnesförklarad, vilket förstås är rätt och riktigt. Stötesten är att samma myndighet även hävdar att hundratals hektar av kungsgårdens anslutande historiska odlingsmark också måste skyddas.

Alltså vill/kan inte Statens fastighetsverk släppa den till Linköpings kommun och där tycks förhandlingarna om bostadsplanerna på Ekängen kört fast, enligt vad Corren senast rapporterade om saken i måndags.

Det finns högt vettiga skäl till bevarande av äldre kulturlandskap (ämnets vikt förtjänar faktiskt sin egen ledare). Men hur rimligt är det i just detta specifika fall? Sverige är stort med massor av skyddsklassad mark, ibland närmast in i absurdum – ta bara konsekvenserna av nuvarande strandskyddslagstiftning – där ivern till konservering på ett fatalt sätt inte sällan tenderar att hindra resursutnyttjande och utveckling.

Ekängen är tyvärr illustrativt för denna rigiditet. Meningen kan väl knappast vara att vi ska göras till fångar i förflutenheten? Hur vore det med ett större inslag av pragmatism, flexibilitet och förståelse för nödvändigheten att prioritera bland olika mål?

Linköping har ett pockande behov av bostäder till nu levande människor. Väg detta mot statens deklarerade intresse av att fridlysa ett gammalt åkerområde i kommunen från byggande. Är det då förnuftigast att Linköping bör ge sig för staten, eller tvärtom?

Håll järnvägen igång

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 22/9:

Han har fått nog. Måttet är rågat. På DN Kultur häromdagen uttryckte journalisten och författaren Johan Hilton sin frustration över hur omöjligt det blivit att åka tåg i Sverige: ”Jag skissar just nu på ett plattitydbingo i pocketformat över de fel som ständigt drabbar tågtrafiken och Trafikverket och som jag tänker sälja i vagnarna. Det skulle göra toksuccé bland resenärerna i störtskuren av ursäkter från högtalarna: Nedriven kontaktledning, check. Kabelbrand, check. Signalfel, check. Mötande tåg, check. Vagnfel, BINGO för helvete!”.

Någon som inte känner igen sig? Till saken hör att Johan Hilton verkligen gillar att åka tåg, eller snarare, vill gilla. Han är knappast ensam om det. Tåg är ett populärt kommunikationsmedel bland svenska folket. Men tålamodet prövas onekligen av den bristande pålitligheten.

Hör min enkla bön, kära politiker som begär vårt förtroende att styra och ställa i samhället. Kan ni inte bara fokusera på ett enda mål för ett tag? Att grundläggande verksamheter ska funka. Som polisen. Som sjukvården. Som tågen. Ni måste inte nödvändigtvis bygga futuristiska höghastighetsbanor för en astronomisk summa skattemiljarder. Det finns redan befintligt dragna järnvägar som era väljare gärna använder, men som lider av svåra kapacitets- och underhållsproblem.

Är det inte kapitalförstöring att låta det existerande nätet falla i bitar? Tänk om det rustades upp, och vanliga tåg faktiskt gick som tåget, prickfritt och i tid. Det hade varit attraktivt nog. Ni talar gärna om att människor borde köra mindre bil, för miljöns skull. Ni talar gärna om att hela landet ska leva, för landsbygdens skull. Vill ni göra konkretion av orden? Ge Stångådalsbanan en chans!

Modernisera, helsvetsa spåren, elektrifiera. Med snabbare och tätare turer för person- och godstrafik mellan Linköping och Kalmar hade villkoren i den sydöstra delen av Sverige kunnat bli betydligt bättre. En öppning för regionförstoring med potential.

Må regeringen därför ompröva Trafikverkets beslut att vända ryggen åt Stångådalsbanan. Varken den, eller anslutande Tjustbanan till Västervik, är förklarad som aktuell för renovering i myndighetens senaste investeringsplan. Sotdöden nästa?

Vill man underblåsa avfolkningen av mindre orter är ett säkert sätt att lämna infrastrukturen till förfall. Skulle det bli Stångådalsbanans framtid drabbas även – nota bene – Linköping och Kalmar, riskerar att bli likt öar i allt ödsligare omkringliggande trakter. Hur skulle det gynna utvecklingen av våra respektive län? Urbanisering är positivt ur många aspekter, men utan ett syresättande samspel mellan stad och landsbygd går något väsentligt förlorat, vi blir fattigare.

Goda skäl finns alltså att värna Stångådalsbanan. Fast ska regeringen väckas till en satsning bör åtminstone berörda kommuner längs sträckan hålla ihop. Olyckligtvis har Linköping nu valt att överge samarbetsorganisationen Infrastrukturkansliet som lobbar för Stångådals- och Tjustbanan. Majoriteten i Linköpings kommunstyrelse vill hellre koncentrera sig på Ostlänken. Som om det fanns en motsättning!

Det tycker i vilket fall inte kommunalrådet Sara Skyttedal (KD) som är kritisk till avhoppet: ”Jag tror att man har lite av ett storstadskomplex och inte förstår att vi måste också se till att stärka landsbygden för att se till att både regionen ska fungera – men också att Linköping ska stärkas som stad” (P4 Östergötland 20/9).

Precis.