Kategoriarkiv: Linköping

Samhällskontrakt på spel

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 13/6:

Det hettade till när gängkriminaliteten kom på tal under onsdagens partiledardebatt i riksdagen. ”Ni har misslyckats på statens mest fundamentala område”, fräste Ulf Kristersson (M) och slog anklagande fast att regeringen ”tappat kontrollen över vad som händer i Sverige”.

Stefan Löfven (S) blev inte svaret skyldigt, utan röt tillbaka: ”Vi ska bura in dessa kriminella en efter en. En stark polis ska samarbeta med en stark socialtjänst och stark skola”.

Samtidigt som statsministern och oppositionsledaren spände sina retoriska muskler, hade Linköping vaknat upp till larmet om att en misstänkt sprängladdning placerats utanför polishuset på Brigadgatan.

En stor del av kvartersområdet Garnisonen var avspärrat och Nationella bombskyddet hade fått rycka in – igen. Denna gång visade det sig, som i Tannefors häromdagen, vara ett ofarligt föremål. Men vi har ju alla i Linköping fredagsmorgonens omskakande uppvaknande i färskt minne.

Den enorma explosionen, det kraftigaste sprängattentatet i Sverige på 20 år, lär också sent glömmas. Vid Hamngatan/Ågatan, där detonationen ägde rum, kunde man tro att kriget kommit till stan. Enligt polisen verkar det sannolikt att dådet – ett chockerande samvetslöst sådant – har kopplingar till den kriminella gängmiljön som länge plågat Linköping.

Bakom onsdagens intermezzo tycks ligga ett medvetet försök att skrämma både ordningsmakt och allmänhet, som inte våra nerver hade utstått en ordentlig prövning redan. Lägg Linköping till bara de senaste svarta rubrikerna i veckan om ett skottdrama och två sprängningar i Malmö, samt flera skjutningar på andra håll i landet, och Ulf Kristerssons kritik mot Löfven ter sig befogad.

Den grova våldsbrottsligheten ser knappast ut att ha hejdats, snarare ger nyhetsrapporteringen intrycket att den åter eskalerar. Regeringens hållning i kriminalpolitiken skiljer sig dock i praktiken inte många millimeter från oppositionens. Bland partierna råder bred enighet om hårdare straff, tuffare tag, fler batonger och skarpare insatser.

Men upplever inte vanligt hederligt folk att det ger nöjaktiga resultat, att staten faktiskt misslyckas med sin kärnuppgift att skydda sina medborgares liv, lem och egendom – då är det själva samhällskontraktet som sätts på spel. Frågan blir således: hur många sprängdåd och skjutningar till tål Sverige?

En bestialisk råhet

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 10/6:

Jag läser Guy de Maupassants berömda novell Fettpärlan som utspelar sig under fransk-tyska kriget 1870-71. I berättelsens början skildras de preussiska truppernas intåg i den normandiska staden Rouen.

”I sina mörklagda kammare hade stadsborna gripits av den förvirring som förorsakas av katastrofer och de stora dödsbringande omvälvningar på jorden som all samlad vishet och styrka är verkningslös mot. För samma känsla infinner sig varje gång den etablerade ordningen kullkastas, när tryggheten försvinner och allt som människans eller naturens lagar har värnat om utlämnas åt en huvudlös och bestialisk råhet”.

Det är ett skräckinjagande gissel, skriver de Maupassant, ”som ifrågasätter all vår tro på den eviga rättvisan, hela vår inlärda tillit till himmelskt beskydd och mänskligt förnuft”.

Lyckligtvis lever vi i ett land som haft århundranden av fred och därmed förskonats från de fruktansvärda, dramatiska erfarenheter vilka präglat den moderna franska historien.

Men när jag som många andra i Linköping vaknade till fredagsmorgonens explosion – en väldig, skarp, otäck smäll – och sedan chockad såg vad som hänt, kunde jag själv för ett ögonblick förnimma något av den skakande upplevelse som på känslomässigt plan inte var helt olik den som Guy de Maupassant tecknat.

Plötsligt var den invanda, trygga ordningen ställd på förskräcklig ända. Nerblodade, skadade människor. Bostadshus med urblåsta fönster, krossat glas i drivor, avspärrade kvarter, poliser i varje gathörn, bestörtning, vilsenhet, oro.

Det var som att blivit direkttransportad till en krigszon, ett slags Rouen mitt i Linköping. Vem eller vilka som ligger bakom bombdådet är ännu höljt i dunkel, liksom motivet. Misstanken att grovt kriminellt belastade gäng bär ansvaret ligger väl närmast till hands.

Helt klart kan dock konstateras att det är uttryck för en huvudlös, bestialisk råhet trotsande allt civiliserat förnuft att utlösa en kraftig sprängladdning bland massor av värnlösa människor i centrala stan. Ett rent mirakel att inga dödades eller fick livshotande skador.

Det som skett är ett attentat mot lagen och ordningen, friheten och tryggheten i vårt gemensamma Linköping. Nu gäller att visa att rättvisan står stark och inte låter sig utmanas. Våldsbejakande krafter som ska tveklöst kunna lita på att det inte ostraffat går att förvandla vårt offentliga rum till ett slagfält.

Svik inte Skäggetorp

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 5/6:

Bilden var inte munter när polisen 2017 presenterade sin rapport, den andra sedan 2015, om lokala tätortsdistrikt med betydande lag- och ordningsproblem. 61 bostadsområden landet runt listades som drabbade av en påtagligt hög brottsfrekvens.

23 av dessa bostadsområden räknades som särskilt utsatta – kännetecknade av social utslagning, unga människor på drift, öppen och ogenerad narkotikahandel, kriminella nätverk, våldsbejakande religiös extremism. Här fanns drag av parallella samhällsstrukturer med egna normer och regler.

Rättsstaten hade trängts tillbaka, polisen fann det svårt att fullgöra sitt uppdrag. Såväl 2015 som 2017 slogs fast att Skäggetorp hörde dit. Inga trevliga nyheter för vår kommun.

Men polisens ambitiösa kartläggning, offentliggjord utan krusiduller, var givetvis nödvändig och riktig. Ska alarmerande problem kunna lösas, måste fakta läggas på bordet så att ökad medvetenhet kan väckas om allvaret i situationen och verkningsfulla åtgärder sättas in.

Linköpings styrande kommunalråd Niklas Borg (M) deklarerade dock i våras att han och Skäggetorp vore bättre betjänta av att slippa polisens klarspråk i fortsättningen. ”Listan demoniserar bostadsområdet och skapar otrygghet i sig”, menade Borg i DN den 2/4.

Den uppfattningen vidhåller han även nu, när polisens uppdaterade kartläggning för 2019 offentliggjorts – där Skäggetorps status som särskilt utsatt bostadsområde kvarstår. ”Jag tycker att man bör skrota hela listan. Den pekar ut ett helt område på ett negativt sätt”, hävdar han i Corren 4/6.

Borgs indignation är förståelig. Ty samtidigt faller ju ofrånkomligen ett mindre smickrade ljus över kommunalrådet själv och hans förtroendevalda kollegor i stadshuset. De bär ett icke ringa ansvar för hanteringen av problematiken i Skäggetorp. Enligt polisens facit lämnar resultatet obestridligen en hel del övrigt att önska och har så gjort länge.

Men på vilket vis skulle Skäggetorps invånare bli lyckligare av en skrotad lista, vars avsikt är att uppmärksamma oacceptabla sakförhållanden vilka kräver en ändring? Det är inte listan som Niklas Borg ska ha som prioritet att försöka få bort.

Det är att Skäggetorp som ska försvinna från listan. Människorna i detta bostadsområde ska inte behöva känna sig stigmatiserade, det är sant. Fokusera då på att tillgodose deras rätt att kunna leva lika fritt, tryggt och trivsamt som resten av Linköping.

Utarma inte Linköping

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 11/4:

Till glädjen av att bo i Linköping hör att vi är en av de lyckligt lottade svenska städerna som har en riktig skivaffär. Tyvärr ganska sällsynta kulturinstitutioner och samlingspunkter annars numera.

För inbitna vurmare av musik på fysiska format (som jag själv) är det en sann njutning att handfast botanisera bland plattor, möta andra freaks, byta några ord om sina favoritartister och senaste fynd. Ett utmärkt tillfälle till det ges på lördag – Record Store Day – så besök gärna Bengans på Nygatan.

Den vanliga handeln pressas förvisso hårt av den ökande nätshoppingen, men som Bengans Edvard Nissen säger: ”Det är en speciell känsla att handla i en butik. Du får inte samma uppslag online och man träffar likasinnade människor när man handlar i butiker” (Corren 10/4).

Han understryker att innerstäder är beroende av sina affärer för att hållas levande. Så är det förstås.

Men ska dessa butiker få en rimlig chans att klara konkurrensen från e-handeln är god tillgänglighet för bilburna konsumenter en avgörande faktor. Där har Linköping definitivt ett problem.

Länge har rådande politik gått ut på att mer eller mindre straffa bort bilismen ur staden. Folk ska åka kollektivt, helst cykla och promenera. Makthavarna i många andra svenska kommuner är besjälade av identiska idéer. Toppen om man vill driva på butiksdöden i city och ytterligare uppmuntra strömmen av traditionellt shoppande kunder till att föredra externa, bilvänliga köpcentrum som Tornby.

Men då får man också räkna med att konsekvensen blir en väldigt ödslig stadskärna framöver, vilket väl knappast någon tycker är eftersträvansvärt.

”Att säga att vi ska ha en bilfri stad är samma sak som att lägga ner staden”, menar arkitekten Jerker Söderlind (SVT 8/4). Han tar bland annat upp det politiska feltänket i utvecklingen av vår egen kommun som exempel: ”Linköping säger att man ska bygga mer i innerstan, men vad Linköping gör är att planera för dubbelt så mycket handel utanför innerstan”.

Externhandeln med sina stora gratisparkeringar gynnas, medan centrumbutikerna får svårare att locka kunder som inte vill släpa kassar på bussen eller cykla året runt i ur och skur.

Dock lovade Linköpingsalliansen efter valet i höstas en smidigare tillgänglighet i tätorten och att parkeringssituationen ska förbättras. Det torde ändå ge hopp om att Bengans med fler butiker kan fortsätta skänka liv och rörelse åt innerstaden.

Sluta skuldbelägga lantbruket

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 1/4:

Veckan som gick var ”Earth Week” i Linköping, en miljömanifestation som detta år hade klimatförändringarna och hotet mot den biologiska mångfalden som särskilt tema. Bakom arrangemanget stod Linköpings kommun, länsstyrelsen i Östergötland och Svenska kyrkan. Lovvärt. Om det inte vore för att lantbruket hamnade i skottgluggen.

I flera av kommunens skolmatsalar skyltades med uppmaningar till eleverna att äta mera grönt och ogilla kreatur. Antikött-propagandan illustrerades med bilden av en ko där vidhängande text löd: ”Mina pruttar är dåliga för miljön”.

Det fick Peter Borring, LRF:s ordförande i Östergötland, att se rött. ”Finns det inte någonting annat av allt ohållbart vi gör i samhället som man kan behöva undervisa eller upplysa våra unga medborgare om än kors pruttande, med tanke på att kossan också bidrar till rätt mycket”, sa han kritiskt till P4 Östergötland (26/3).

I ett utpräglat jordbrukslän som vårt borde den kunskapen inte vara obekant. Tack vare bönderna och deras djurhållning kan det öppna svenska kulturlandskapet bevaras. Betesmarkerna för bland annat mjölk- och köttproducerande kor bidrar inte bara positivt till den biologiska mångfalden, utan binder dessutom mycket växthusdrivande koldioxid. På vilket sätt är det dåligt?

Att för Linköpings skolbarn utmåla kors ”pruttande” – alltså utsläppen av metangas – som ett klimatförstörande miljöproblem är snällt uttryckt vilseledande. Metan är en naturlig del av kretsloppet och försvinner relativt snabbt från atmosfären.

Det helt överskuggande bekymret är de av människan förorsakade industriella utsläppen av fossila koldioxidgaser, som vi kvickt måste begränsa och få ner till mindre skadliga nivåer. Ungefär 40 procent av koldioxidpartiklarna är kvar hundra år i atmosfären, cirka 20 procent stannar i tusentals år.

Informera eleverna om konsekvenserna av detta istället för att skuldbelägga bönderna för kornas matsmältning.

Farväl, Oxford Street

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 26/3:

Jag fick äntligen tag på den! En VHS-kassett med David Bowies farvälkonsert som Ziggy Stardust på Hammersmith Odeon i juli 1973, filmad av den legendariske dokumentärmästaren D A Pennebaker.

Knappt tio pund kostade rullen. Jag var i himlen, jag var på HMV – världens största skivaffär, belägen på Oxford Street i London. Rena paradiset för en ung, rockfrälst kille under det glada 80-talet.

HMV var ett sannskyldigt Mecka med ett enormt utbud att botanisera bland. Bara plånbokens tjocklek och resväskans utrymme satte (ytterst förargliga) begränsningar på vad man kunde släpa hem av i Sverige annars svindyra, svåråtkomliga vinylplattor och musikvideor.

Detta var innan internet förstås, en väsensskild planet från nu. Någon dånande avund var det länge sedan förvisandet av en engelsk Bowie-VHS eller ett obskyrt Marc Bolan-album väckte i kompiskretsen. Allt finns ju i ett närmast tröttande digitalt överflöd att tillgå blott en knapptryckning bort på mobilen.

Skivaffärer, i den mån dessa forna populärkulturella tempel ännu existerar, är som en relik från stenåldern. Vem vallfärdar idag till det gamla flaggskeppet HMV i London?

Det går inte ens att göra av nostalgiska skäl, om man ändå råkar vara i den brittiska huvudstaden. Förra månaden slog HMV:s portar igen för alltid.

Överhuvudtaget verkar timmen slagen för den berömda shoppinggatan Oxford Street. Skyltfönster efter skyltfönster gapar dystert tomma som symptomatiska tecken på butiksdödens obevekliga framfart.

Fysiska affärer konkurreras där som här i snabbt takt ut av näthandeln, men även av förändrade konsumtionsmönster i övrigt. Trenden tycks peka mot ”peak materialism”. Hellre än att bygga på våra berg av handfasta grejer, vill vi spendera mer pengar på upplevelser och åtnjutandet av högklassiga servicetjänster.

2018 blev Linköping – för tredje gången i ordningen – utsedd till vinnare av priset ”Årets stadskärna”. Ett glädjande bevis på Linköpings innovationskraft – hittills, åtminstone.

Men har kommunen beredskap för att klara den omvälvande utvecklingsrycken när den traditionella handeln marginaliseras, butikskedjorna klappar ihop som på Oxford Street och citylivet hotar att gå ned på ödsliga lågvarv? Utan en attraktiv, vital centrummiljö blir varken London eller Linköping några särskilt skojiga metropoler att vistas i.

Those were the days.

Dubbelmordet snart löst?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 6/3:

Den 19 oktober 2004 höggs åttaårige Mohamad Ammouri och 56-åriga Anna-Lena Svenson brutalt ihjäl på Åsgatan i Linköping. Gärningsmannen kom undan, trots en brottsutredning som är en av de mest omfattande i svensk kriminalhistoria.

Att dubbelmördaren gäckat rättvisan är särskilt frustrerande med tanke på att det finns en mycket övertygande teknisk bevisning. En butterflykniv med både gärningsmannens och offrens blod hittades ju i närheten. Polisen har alltså en unik DNA-profil. Men har aldrig under fjorton år och tusentals topsningar lyckats matcha den mot någon person.

En justering i polisdatalagen som nyligen trädde i kraft kan ändra på det. Den ger möjlighet till en utvidgad så kallad familjesökning i polisens stora DNA-register över 163 000 misstänkta och dömda brottslingar. Har dubbelmördaren en nära släkting bland dessa ökar chansen betydligt att gåtan blir löst.

Som Corren rapporterat om har polisen redan träffar på ett trettiotal personer med snarlika DNA-profiler som ska börja förhöras. Genom ett pilotprojekt har polisen även fått specialtillstånd att göra parallellsökningar i kommersiella släktforskningsregister.

”Vi har lagt ner enorma resurser på det här fallet och vi vill kunna klara upp det här. Det här är ett nytt, väldigt kraftfullt verktyg. Det känns bra även om vi inte ska ta ut något i förskott”, säger förundersökningsledaren Jan Staaf (Corren 4/3).

Låt oss innerligen hoppas att polisens effektivare användning av den moderna DNA-tekniken leder till att rättvisa äntligen skipas och dubbelmördaren får ett hårt, välförtjänt straff bakom lås och bom.

Dock bör ändå en viktig fråga av principiell natur ställas i sammanhanget. Finns inte en risk att DNA-trålandet utvecklas till ett alltför kraftfullt kontrollverktyg i statsapparatens händer som äventyrar vanliga hederliga medborgarnas integritet och privata frihetssfär? Jo.

Tydliga, noga utformade regler som garant mot icke-önskvärda konsekvenser är därför nödvändiga att slå vakt om.

Men i avvägningen att ge polisen bättre förmåga eller ej att med DNA-teknikens fulla potential spåra upp, sätta dit och skydda oss från grova brottslingar som mördare, våldtäktsmän och terrorister borde det rimligen inte vara något snack.

Finns det liv efter butiksdöden?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 30/1:

Klädkedjan Joy brottas med lönsamhetsproblem och stänger flera av sina butiker i landet. Huruvida Joys två Linköpingsbutiker (i Gränden respektive I-Huset) kommer att finnas kvar är, som Corren rapporterat om, ännu en öppen fråga.

Joy är i dystert sällskap med många andra företag inom den traditionella detaljhandeln.

Nyligen gick leksaksjätten Top-Toy i konkurs, julkommersen kunde inte rädda deras BR- och Toys R Us-butiker. Gallerix har också kursat. JC knäar, Kappahl kämpar i motvind, liksom Hobbex och Lindex. Listan kan göras lång. Inte ens IKEA går fria från bekymmer och har fått varsla personal.

Det är en väldig, snabbt accelererande omvandling som nu sker. När vi föredrar att shoppa på nätet krymper behovet av fysiska butiker och köpcentrumens framtid blir tuffare.

Dessutom har vi en väntande lågkonjunktur runt hörnet, vilken lär driva på butiksdöden ytterligare. Det innebär i sin tur att fastighetsägarna lämnas med tomma lokaler, svårare att hyra ut.

Det spiller sedan över på bankerna, som riskerar att drabbas av svidande kreditförluster – i värsta fall upp till 80 miljarder kronor, enligt en pessimistisk rapport som konsultföretaget PwC släppte i höstas.

Även om vi slipper ett sådant drastiskt stålbad, måste vi dock räkna med att citykärnans ansikte i Linköping – precis som i andra svenska städer – kommer förändras betydligt inom de närmaste åren.

Men till vad?

Kanske till det bättre ändå. Visst, färre butiker – fast med nya upplevelsekoncept för att attrahera kunder och som gör det roligare att handla. Fler caféer och restauranger, ökat utrymme för kulturella uttryck, nöjesevenemang och andra aktiviteter som får känslan av Linköping att bli kontinentalare.

Människan är en social varelse, suget efter att mötas och umgås kommer knappast att försvinna. Det talar för att stadslivet inte bara står rycken, utan möjligen också går mot en ny spännande vår.

Strängs kärva arv

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 19/11:

Plötsligt säckar bilen ihop och måste repareras. Räkningen från verkstaden går loss på svettiga 15 000 kronor. Hade du klarat en sådan oförutsedd utgift? Om inte, är du i sällskap med en stor del av svenska folket.

Vart fjärde hushåll skulle få svårt att hosta upp pengarna, enligt en färsk opinionsundersökning som Demoskop gjort på uppdrag av inkassoföretaget Lowell. Dubblas den oförutsedda utgiften till 30 000 kronor ligger över 30 procent av hushållen illa till. Det säger åtskilligt om vilka små och otrygga ekonomiska marginaler många svenskar de facto lever under.

Trots det materiella välståndet i landet är vår befolkning inte särskilt förmögen. Det är konsekvensen av en långvarig, medveten politik som den gamle socialdemokratiske finansministern Gunnar Sträng byggde in i systemet. I otroliga 21 år, mellan 1955-1976, satt han på sin mäktiga position som ansvarig för rikets affärer.

Hans idé om socialism var inte att förstatliga mark, banker och företag. Sträng var mer raffinerad än så. Stenrika, lojala industrikapitalister som Wallenbergfamiljen gynnades tvärtom genom diverse trixiga konstruktioner mot att de höll sysselsättningen hög och exporten igång.

Istället fokuserade Sträng på att socialisera vanliga svenskars inkomster och gjorde folket beroende av den partistyrda, offentliga välfärdsbyråkratins kollektivistiska omsorger.

Arvet efter honom är att du som normalinkomsttagare totalt sett tvingas skatta bort närmare 70 procent av vad du arbetar ihop varje månad (mycket av uttaget är fiffigt ”dolt” och redovisas sällan eller aldrig tydligt, sannolikt av politikernas rädsla för protester…).

Under sådana förhållanden är det förstås inte helt lätt att spara till någon rejälare privat hushållsbuffert. Icke minst därför var KD:s vallöfte om sänkt skatt med en krona i Linköping så viktig.

Det hade inneburit, beräknade partiet, att en genomsnittlig barnfamilj fått  6000 kronor mer kvar i kassan varje år. Fler människor i vår kommun skulle ges möjlighet till ett säkrare ekonomiskt fotfäste och stärkt egenmakt.

Övriga Alliansen tycktes inte helt med på noterna, dock finns ändå en ”ambition” om minskat skattetryck i Linköping deklarerat i deras gemensamma samverkansprogram för mandatperioden.

Frågan är dock vad som händer nu när blåslampan Sara Skyttedal i KD vill lämna kommunalrådsposten för att bli Europaparlamentariker i Bryssel nästa år. Falnar ambitionen att pressa tillbaka Gunnar Strängs inkomstsocialisering vore det olyckligt.

Sluta stödja Fairtrade

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 5/11:

Tillhör det kommunens uppgift att med skattebetalarnas pengar propagera åt LO och Svenska kyrkan? Det tycker inte Lunds nya styre, bestående av de fyra Allianspartierna och det lokala partiet Förnyalund. Därför har kvintetten beslutat att lämna certifieringen Fairtrade City.

Enligt Fairtrades hemsida var 72 svenska kommuner anslutna till denna diplomering i september 2018.

Det innebär att dessa kommunernas makthavare förbundit sig att verka för ett ökat utbud av rättvist producerade varor och uppfostra medborgarna till en etisk riktig konsumtion. Som LO:s och Svenska kyrkans gemensamma bolag Fairtrade Sverige AB definierat det, nota bene.

Fackets och kyrkans progressiva idéer om handel kan aldrig vara fel att stödja, tyckte de borgerliga i Linköping förra gången Alliansen rattade vår kommun. Sålunda blev Linköping Fairtrade City-märkt i maj 2009. I fjol stod Linköping värd för Fair Trade Forum, där nätverkande rättviseaktivister och representanter från landets övriga fackligt-kyrkliga certifierade kommuner strålande samman för att konferera på temat ”Hållbar livsstil”.

Deltagarna hade säkert en trevlig och givande upplevelse. Men det är inte gratis. I juni släppte Skattebetalarnas förening en rapport som försiktigt kalkylerade den sammantagna notan för kommunernas Fairtrade-engagemang till minst 156,2 miljoner kronor under 2017.

Summan inkluderar certifieringsavgiften, hur mycket kommunerna spenderar på inköp av Fairtrade-varor som kaffe och bananer, samt vad opinionsbildningen kostar som bedrivs för Fairtrades räkning.

Nu finns dock inget mer att hämta från kommunkassan i Lund, meddelar politikerna i den skånska universitetsstaden: ”det är slöseri med skattepengar att betala för just denna certifiering samtidigt som många studier visar att det inte alls gynnar arbetare i utvecklingsländer”.

Det är precis vad den nytillträdda Alliansen i Linköping också borde meddela. Ty det var och är fel att stödja Fairtrades alternativa handelssystem med sina reglerade minimipriser. Det saboterar marknadsekonomins grundläggande mekanismer för utbud och efterfrågan. Det gör produktionen dyr och ineffektiv. Det konserverar redan utsatta ekonomiska och sociala förhållanden.

Vetenskapliga belägg för detta har – som Correns ledarsida flera gånger påpekat – kommit från University of London 2014, från Berkeleyuniversitetet 2012, från Lunds Universitet, SLU och AgriFood Economics Centre 2009.

Rättvis handel i verkligheten är fri handel utan tullar och subventioner. LO och Svenska kyrkan må ha en annan uppfattning. Men varför ska Linköpings skattebetalare tvingas bidra till att sprida och legitimera Fairtrade Sverige AB:s förvillelser?