I helgen var det halloweenfest på Tornet i Linköping. Jag och min journalistkollega Anna Malmborg, TV-chef på Corren, tillhörde dem som roade sig bland närmare hundra andra utspökade gäster. Kalaskul, helt enkelt.
666 – the Number of the Beast, sjunger Iron Maiden. Och här är personen bakom siffran!
Skål!
Skrivit i Corren 24/10:
Den 19 oktober 2004 höggs Mohamad Ammouri och Anna-Lena Svenson brutalt ihjäl på Åsgatan i Linköping. En butterflykniv med både gärningsmannens och offrens blod hittades i närheten.
Trots att polisen flera gånger gjort mediala utspel om att mördaren snart är fast, gäckar denne fortfarande rättvisan. Är han ens i livet längre? Ingen vet, spekulationerna är många. Kriminologen Leif GW Persson har engagerat sig i fallet och lovar en miljon kronor till den som kan lösa gåtan. Hedervärt av honom. Vi får hålla tummarna och innerligt hoppas att någon nappar.
Utredningen kring dubbelmordet är en av de mest omfattande i svensk kriminalhistoria. Den tekniska bevisningen anses solklar, bara man finner en person vars DNA matchar blodet på kniven. Alltså har spaningsledningen systematiskt tagit DNA-prov på mängder av män. Trålen går vitt och brett. Omkring 2000 personer uppges hittills ha frivilligt hörsammat kallelsen att inställa sig på polisstationen för kroppslig inspektion.
Visst, det är väl okej, tänkte jag först. Naturligtvis måste det fruktansvärda dådet redas ut. Folk med rent mjöl i påsen, eller snarare oskyldigt blod i ådrorna, har ju inget att frukta. Och de som vägrar? Aha, misstänkt eller hur? Dessa figurer borde polisen ta en extra titt på.
Sedan slog det mig: anta att ordningsmakten en dag ville att jag skulle DNA-testas. Endast upplysningsvis. För säkerhets skull. Plötsligt kände jag en kall kåre av obehag.
Vart är rättsstaten på väg om medborgarna utifrån vaga anklagelsegrunder ska tvingas bevisa sin oskuld, om alla är mer eller mindre misstänkta tills motsatsen klarlagts? Vad händer om jag principiellt hävdar min integritet och nekar Linköpingspolisen att inkludera mitt DNA i deras register?
Hur mycket jag än önskar en snar lösning av dubbelmordet, pågår en smygande utveckling som vi inte bör vara helt bekväma med.
Skrivit i Corren 19/10:
Under torsdagen uppmanades vi att fika rättvist. En kollektiv trivselstund med etiskt odlat och upphandlat kaffe i våra muggar. Ett ganska mysigt sätt att bekämpa fattigdomen och förändra världen, kan tyckas.
Det var organisationen Fairtrade som låg bakom den nationella fikakampanjen. Linköping deltog officiellt som en av dryga 40 svenska kommuner med ”Fairtrade City”-diplomering. Det betyder att man förbinder sig att sprida information om etiskt riktig konsumtion och arbeta för ökat utbud av rättvist producerade varor. Syftet gott, allting gott. Eller?
Nja. Det finns tyvärr en del smolk i Fairtrades kaffebägare. Organisationens idé bygger på ett alternativt handelssystem, där certifierade kaffeodlare (främst i Centralamerika) garanteras ett minimipris som är högre än vad marknaden är villig att betala. Meningen är detta ska ge småbönder stabilare ekonomiska villkor och främja den sociala utvecklingen i deras lokalsamhällen.
Flera forskningsstudier, bland annat en färsk undersökning från Berkeleyuniversitetet i USA, visar dock effekterna snarare blir negativa. Det garanterade minimipriset gör att mekanismen för utbud och efterfrågan sätts ur spel, vilket leder till kostsam överproduktion av Fairtradeodlat kaffe. Det mesta tvingas organisationens anslutna bönder faktiskt dumpa på den vanliga marknaden, vilket i sin tur försämrar möjligheterna för reguljära kaffeodlare att klara sig.
Enligt Lydiah Wålsten, ansvarig för miljö, tillväxt och konsumtion på Timbro, är det endast 30 procent av det ”rättvist” odlade kaffet som säljs under Fairtrades varumärke. Resten slumpas alltså bort på ett dyrt, olönsamt och kontraproduktivt sätt, där vinnarna blir få och förlorarna många. Fundera gärna på den etiken vid nästa fika.
Skrivit i Corren 27/9:
I närmare femtio år bodde vi granne med ett totalitärt monster, som slukat halva Europa och hotade att sätta tänderna i resten. Om det inte varit för USA:s och NATO:s beslutsamma motstånd under kalla krigets långa isande period, hade knappast det kommunistiska Sovjetimperiet tvekat att utplåna friheten också i den västra delen av vår kontinent.
Sverige skulle sannolikt förvandlats till en lydstat åt Kreml med en röd quislingregim, i likhet med det olyckliga öde som drabbade bland andra Polen, Tjeckoslovakien och Ungern efter 1945. Deras vardag av andligt, socialt och ekonomiskt armod bakom taggtråd och vakttorn hade även blivit vår lott. Låter det alarmistiskt? Som retroaktiv skrämselpropaganda?
Vi lever nu i annan tid. Över två decennier har passerat sedan Berlinmuren föll och kalla kriget upphörde. Det är lätt att glömma den bokstavligt talat livsfarliga utmaning mot demokratin som Sovjetkommunismen representerade. Och vilken enorm kraftansträngning det krävdes för att knäcka den. Men ännu kastar historien mörka skuggor över oss.
I våras avslöjades att en tidigare kyrkoherde i Västerbotten arbetat åt den östtyska säkerhetspolisen Stasi. Han kom till Sverige från DDR under slutet av 60-talet som politisk flykting. Egentligen var han en utsänd spion.
I 24 år matade han Stasi med rapporter om både svenskar och tyskar. Linköpingsprofessorn Anders Törnvall hjälpte intet ont anande denne spionpräst att etablera sig på svensk mark. Törnvall blev naturligtvis bestört när avslöjandet kom. Tillsammans med professor Lennart Stenflo, också från Linköping, kräver han att regeringen tillsätter en sanningskommission för att klarlägga Stasis infiltration av det svenska samhället.
Vi vet att verksamheten var omfattande. Stasi var specialiserade på att värva medarbetare i nyckelgrupper som journalister, jurister, läkare och lärare. Svenskar som alltså gjorde drängtjänst åt ett utländskt stormaktstyranni, som hade målsättningen att kväva vår nations oberoende och krossa vårt fria folkstyre.
Juridiskt är de blågula Stasi-spionernas brott preskriberade. Men den moraliska skulden vilar fortfarande tung. Framför allt borde vi få rätt till kunskap om dessa personers illgärningar. Sanningen ligger dock inlåst i Säpos arkiv. Regeringen har hittills varit ovillig att släppa på hemligstämpeln.
Det är inte acceptabelt att viktiga pusselbitar till förståelsen av vårt gemensamma förflutna hålls dolda på detta sätt. Anders Törnvalls och Lennart Stenflos begäran om öppenhet är i högsta grad rimlig. Riksdagsledamoten Finn Bengtsson (M) lägger i dagarna en motion, som föreslår att Stasi-materialet i Säpos arkivgömmor offentliggörs genom en vetenskaplig och rättssäker utredning. Denna motion bör riksdagen bifalla.
Skrivit i Corren 17/9:
2012 har på flera sätt blivit ihågkomsternas, tillbakablickarnas och reflektionernas år. På biograferna har precis en kritikerrosad dokumentärfilm om Olof Palme haft premiär, vilken får oss att ånyo begrunda arvet efter en av Sveriges lyskraftigaste, kontroversiella och dominerande politiker.
En minst lika färgstark person är August Strindberg, vår eldfängda nationalförfattare som förnyade svensk litteratur och blev ett världsnamn inom dramatiken. Detta år är Strindberg extra aktuell med anledning av att ett sekel passerat sedan hans bortgång.
2012 markerar även hundraårsminnet av OS i Stockholm, vars väloljade organisation blev internationell förebild för hur stora sportevenemang skulle arrangeras (Stockholm-OS är ur den aspekten egentligen de första moderna olympiska spelen). I våras var det också hundra år sedan Titanics förlisning, den mest mytomspunna fartygstragedin i historien.
I efterhand har det ”osänkbara” skeppets undergång 1912 kommit att ses likt en föraning till första världskrigets utbrott, 1900-talets urkatastrof som slog mänsklighetens gamla invanda tillvaro i spillror och som skapade, på gott och ont, samhället av idag.
Titanic och det påföljande blodbadet i Europas skyttegravar 1914 symboliserade bägge slutet på 1800-talsvärlden och dess optimistiska utvecklingssyn. Framstegstanken drabbades av ett förödande hårt slag, som vi ännu inte riktigt hämtat oss ifrån.
Men 1912 var också året då Raoul Wallenberg föddes. Utan att förringa varken Palmes eller Strindbergs betydelse, är det nog Raoul Wallenberg som vi mer än någon annan enskild person eller händelse bör hålla i åminnelse. Särskilt i dessa tider när främlingsfientlighet, antisemitism, religiös och nationell fanatism börjar vädra morgonluft igen.
Som förebild står Wallenberg i särklass och skänker oss alla förnyat hopp om vad människan i sina bästa stunder kan förmå. Under Europas mörkaste epok, när nazisterna höll kontinenten i ett järngrepp och Auschwitz’ ugnar brann som intensivast, fattade han det personliga beslutet att utmana Hitlers förintelsemaskineri. I Budapest 1944, då en av jordens farligaste platser, räddade han tiotusentals judar undan hakkorsets mördarband.
Liberalen Per Ahlmark har skrivit att Raoul Wallenberg ”för tanken till några av människans viktigaste och kanske mest ovanliga egenskaper: den kompromisslösa medkänslan med andra, förmågan att urskilja ondska, det moraliska och fysiska modet”.
Wallenbergs gärning har universell räckvidd. Aldrig får vi vända oss bort från utsatta människor under hänvisning till vår egen påstådda betydelselöshet, ty varje individs bidrag till en bättre värld spelar roll. Regeringen har i Sverige och internationellt förtjänstfullt uppmärksammat 100-årsminnet av Wallenbergs födelse genom rader av olika aktiviteter.
På onsdag inleder också Östergötlands museum i Linköping en serie föreläsningar om Wallenberg. Gå gärna dit och låt dig inspireras av mannen som vägrade låta tyranniet, terrorn och intoleransen segra. Och agerade därefter.
Skrivit i Corren 14/9:
Tycker du illa om framväxten av stora, snurrande vindkraftverk i landskapsbilden? Vänj dig!
Överallt i Sverige skjuter vindkraftverken upp som gigantiska mekaniska vita svampar ur jorden. Och de kommer bara att bli fler. Många, många fler. Det har regeringen bestämt.
Länge var vindkraften en ytterst marginell energikälla. För ett decennium sedan gav produktionen endast 0,5 terawattimmar (TWh). 2011 var produktionen uppe i 6,1 TWh. Men vänta till 2020. Då ska vindkraften enligt statsmakternas planer ge oss 30 TWh. Det kommer att krävas veritabla skogar av vindsnurror för att nå den siffran.
Ingreppen som detta medför i naturmiljön och kulturlandskapet är dock vanligen mindre populära bland dem som tvingas bo nära snurrorna. I Ödeshög är det folkliga missnöjet så omfattande att lokalpolitikerna infört strängare regler än de flesta andra kommuner för vindkraftsetableringar.
Det gillar förstås inte länsstyrelsen, som i egenskap av statens förlängda arm försöker slå undan motståndet. Fallet Ödeshög handlar således inte enbart om invånare som vill värna sin hembygd. I vågskålen ligger även principfrågan om vad det kommunala självstyret egentligen är värt.
Utan tvekan betalar vi ett dyrt pris för den forcerade massutbyggnaden av svensk vindkraft. Som energikälla är den svår att få lönsam på marknadsmässiga grunder. Därför har staten uppfunnit ett raffinerat subventionssystem genom lagen om elcertifikat (införd 2003), som tvingar fram ökad produktion av förnyelsebar energi. Kostnaden läggs på elräkningarna för vanliga hushåll och mindre företag.
Vad hela vindkraftssatsningen kommer att gå loss på är omdiskuterat, men en sak är klar: notan blir saftig. Förra året släppte tankesmedjan Timbro en rapport som uppskattade beloppet till svindlande 215 miljarder kronor.
Man förstår onekligen att Ödeshögs kommun är skeptiskt inställd.
Skrivit i Corren 10/9:
Corren har på nyhetsplats i tidningen och på webben startat ett grävprojekt för att syna Linköpings hyresvärdar närmare i sömmarna. Utan tvekan är det välbehövligt. Kommunens hyresnämnd dignar under anmälningar från upprörda hyresgäster.
Inte sällan gäller klagomålen bristande underhåll av fastigheterna. Corren har begärt att få granska närmare 50 domar i ärenden som rör just detta, bara den senaste femårsperioden.
Det verkar finnas fall där hyresvärdar agerat i rent cyniskt vinstmaximerande syfte. Bostäder har medvetet tillåtits förfalla för att värden kortsiktigt ska kunna krama så mycket profit som möjligt ur hyresintäkterna. För sådant finns naturligtvis inga ursäkter. Samtidigt vore det fel om man tror att hela problemet handlar om illasinnade hyresvärdskapitalister som röker feta cigarrer och bär cylinderhattar.
Till bilden hör även ett politiskt beslutat regelverk som, barockt nog, stimulerar dåligt underhållna hyresfastigheter. Detta regelverk är också främsta orsaken till att det i Sverige under sju decennier (!) ständigt suckats över bostadsbrist och otillräcklig tillgång på hyresrätter, särskilt i expansiva tätorter.
Roten till det onda är nämligen hyresregleringen, som infördes 1942. Den var ursprungligen menad som ett tillfälligt ingrepp för att motverka inflationen, genom att hindra fastighetsägarna från andra hyreshöjningar än de av statsmaktens byråkrater framräknade och godkända.
Men regleringen blev förstås permanent, modifierades på 1970-talet under beteckningen bruksvärdessystemet, och kom istället att motiveras utifrån socialpolitiska skäl. Även om vissa lättnader skett på senare år, är det huvudsakligen 1942 års inskränkning i avtalsfriheten som fortfarande gäller.
Redan tidigt stod det dock klart att hyresregleringen var ett allvarligt missgrepp. Hyresrätternas lönsamhet sjönk drastiskt. Därmed även värdarnas intresse och ekonomiska utrymme att ordentligt underhålla sitt fastighetsbestånd. Nyproduktionen föll till alarmerande låga nivåer, eftersom det privata investeringskapitalet i praktiken jagades bort från hyresmarknaden. Omsättningen på äldre hyresrätter stagnerade, den ökande efterfrågan skapade en omfattande svarthandel med hyreskontrakt och bostadsbristen blev ett allt akutare problem i efterkrigstidens Sverige.
När marknadskrafterna satts ur spel, blev istället lösningen att staten och kommunerna fick träda in. Med skattemedel och centralplanering försökte politikerna fåfängt bygga bort bristsituationen, mest känt illustrerat av det sena 60-talets desperat igångsatta miljonprogram.
Numera är också den vägen stängd i takt med att byggpengarna från det offentliga sinat. De som främst drabbas av hyresregleringen är ungdomar och låginkomsttagare, som saknar de välbärgades möjligheter att helt sonika köpa sig förbi köerna, exempelvis genom att skaffa privat bostadsrätt eller villa. Vilken social rättvisa ligger i detta?
Så varför då inte införa marknadshyror igen? Jovisst. Det är vad de flesta ekonomer rekommenderar. Men varken från borgerligt eller socialdemokratiskt håll vågar man knappt andas ordet. Marknadshyror har i 70 år varit ett politiskt tabu. Bryt det, den som kan.
Takida är rockbandet som kritikerna avskyr. Inte för att publiken bryr sig ett skvatt. Gruppen har en stor och hängiven beundrarskara. Den 25 augusti spelar Takida på Linköpings stadsfest och den här intervjun gjorde jag med Robert Pettersson i Corren den 21/8:
Fyra succéartade studioalbum på drygt tio år har det blivit för killarna i Takida. Senaste skivan heter The Burning Heart och sålde guld på bara två veckor. I januari seglade deras singel You Learn upp som etta på Digilistan. Denna sommar har gruppen åkt Sverige runt på en festivalturné och mött konsertbesökarnas jubel.
– Det är fantastiskt roligt. Sommaren öppnar upp människor på ett annat sätt. Folk äter och dricker gott, tycker det är härligt att leva, precis som det ska vara på en festival.
Det säger en nöjd Robert Pettersson, bandets sångare, som minns när Takida rockade senast i Linköping:
– Det var förra sommaren, då vi gjorde en tältturné med Europe som gick jättebra. Annars har jag ingen särskild relation till Linköping, mer än att jag är hockeyintresserad och då håller man förstås koll på laget i stan. Men mitt lag är Färjestad!
Ni är från Ånge i Medelpad. Har den platsen präglat er på något särskilt sätt?
– Nja… Fördelen är att vi förblivit precis samma människor som vi var från början. Vi bor i en liten by och är ganska typiska norrlänningar. Kanske alldeles för jordnära i vissa hippa stockholmares ögon. Det finns ingen mystik eller hype kring oss.
Det som slagit mig är stråket av vemod som finns i er musik. Håller du med om den iakttagelsen?
– Absolut. Vi är kända för vemodiga låtar, även om det är hårdrock. Någon annan får skriva glad musik. Vi själva pratar sällan om känslor och uttrycker sånt genom musiken istället. Kanske är detta också en förutsättning för att vi har så roligt tillsammans och trivs bra ihop. Det är inte roligt om det bara är roligt, om du förstår vad jag menar.
Ett kännetecken för svensk musik, oavsett genre, tycks just vara vemodet. Allt från jazzpianisten Jan Johansson till Imperiet och framåt. Ser ni er som bärare av den traditionen?
– Nej, det gör vi inte. Vi är starkt influerade av den amerikanska rocken. Framför allt när vi startade bandet runt milliennieskiftet. Jag har alltid lyssnat mycket på tidiga Nickelback, Cold och Creed. Också grungen, även om Takida inte låter så. Samt tysk metal som Accept, Scorpions och Helloween. Det är väldigt blandat.
Vad är drivkraften?
– Det är publiken. Om vi inte har folket på vår sida kan vi inte fortsätta. Vi vill fortsätta att skriva låtar som publiken gillar. Målet är att nå större framgång utomlands. Eftersom vi sjunger på engelska känns det naturligt att söka oss utanför gränserna. Vi har gjort fyra turnéer i Tyskland. Det har gått bättre för varje gång vi varit där.
Förklara detta för mig. Takida säljer drösvis med plattor i Sverige och har en hängiven skara fans. Ändå spyr kritikerna på er. Vad är det som provocerar recensenterna så mycket?
– Antagligen att vi har tagit oss upp på egen hand. Kan inte journalisterna vara med att upptäcka något så blir de väl provocerade av det. Sen gör vi kommersiell rock, vilket är tacksamt att skriva ner. Det är som tidningarna tävlar i att hitta på den fyndigaste sågningen. Men vi är luttrade och tar det kallt.
Musiktidningen Gaffa recenserade ert senaste album med att ställa frågan hur länge man måste sitta i fängelse för överlagt mord. Ni gjorde en polisanmälan.
– Jag vill inte ens kommentera det. Vi ville bara säga ifrån. Och det gick bra.
När släpper ni nästa album?
– Det är lite svårt att svara på. Vi håller på att skriva nya låtar och har kommit ganska långt. Vi vill behålla det vinnande konceptet från förra skivan, men tyngre och mer gitarrbaserat.
Sista spelningen på sommarturnén efter Linköping blir på Gröna Lunds stora scen, har jag förstått.
– Ja, det blir en bra avslutning. Mörkret faller, då kan vi ha bra ljus och därefter blir det att krypa under täcket ett tag, säger Robert Pettersson med ett garv.
TRE BÄSTA FESTLÅTAR:
1. Our Own Revolution (Brainpool)
2. So Lonely (The Police)
3. F.I.N. (Ozzy Osbourne)TRE OUMBÄRLIGA SAKER I TURNÉVÄSKAN:
1. ”Deodorant, det kan gå några dagar utan dusch.”
2. ”Tandborste, så man håller sig hyfsat respektabel.”
3. ”Ett par kalsonger, med sådana kommer man långt.”TRE OTIPPADE FANS:
1. Ernst Kirschsteiger
” Han såg oss spela i TV4 en gång och sa att han fick gåshud.”
2. Peter Forsberg
”Mattias i bandet är god vän med honom och Forsberg har även hälsat på oss i studion. Takida och hockey går bra ihop, många hockeyspelare gillar oss.”
3. Agneta Sjödin
”Hon har varit på flera konserter och vi har festat ihop några gånger.”
Snart är det premiär för årets Tage-revy i Linköping. I en artikel på Correns kultursida idag (14/7) har jag träffat både Tage och hans lokala uttolkare, skådespelaren Håkan Bäck:
Det var två somrar sedan jag sist arbetade på Corren. Varje morgon när jag promenerade in till redaktionen på Badhusgatan brukade jag passera Tage, som stod under den lummiga grönskan och sa hej. Samma sak när jag återvände på kvällen.
Man blev alltid på gott humör av att kunna hälsa på honom. Bara en sån sak som att han vägrade vara något på “-ist”. Utom humanist och cyklist. Det är en skön attityd, tycker jag.
Denna sommar bor jag i andra kvarter som inte ger tillfälle till dessa dagliga möten. Lite synd. Jag har saknat Tage. Så en förmiddag styrde jag stegen dit, och jodå. I korsningen mellan Östgötagatan och Vasavägen stod han fortfarande troget som en harmonisk trygghetspunkt i stadslivet.
På en av parkbänkarna intill hade jag dessutom stämt träff med skådespelaren och producenten Håkan Bäck. Han medverkar i årets Tage Danielsson-revy, som har premiär i Gamla Linköpning den 25 juli. Jag frågar honom om skulpturen, skapad av konstnären Karl Göte Bejemark, gör den Tage Danielsson rättvisa?
Håkan Bäck drar lite på svaret, är tyst ett slag. Och säger sedan:
– Det är nog svårt att hitta en bild av Tage. Han var en mångfacetterad person. Men ja, kanske. Han står här i frack och statyn är porträtterad av honom som medverkande i en revy på Katedralskolan. Det blir en symbolisk blandning av finkulturen och det jordnära, han hade ju bägge sidor i sig.
Din egen Tagerevy, vad bjuder ni på där?
– Det blir flera nummer ur Lådan, som Hasse och Tage satte upp 1966.
Som klassikern med Aftonbladet eller Expressen?
– Ja.
Och Vad i helvete har dom för sig i banken efter 3?
– Ja. Vilken koll du har (skratt). Vi har även med texter från hans litterära verk, bland annat några dikter som Ragnar Dahlberg läser. Själv håller jag en monolog som heter Har vi råd att ha kvar våra vänner från socialgrupp 3. Den handlar om valvindarna som vänder, hur vissa byter fot och inte längre vill kännas vid sin arbetarbakgrund. Det är slående hur den texten fortfarande håller.
Du menar att Tage Danielsson ännu är relevant inte bara som underhållare, utan också som samhällskritiker?
– Absolut. Många av hans texter känns aktuella, vilket gör revyn legitim. Det är verkligen inte bara nostalgihumor. Vi vill också hålla hans minne levande. Stora profiler kan försvinna ur medvetandet förbluffande snabbt. Det räcker med en ny generation, sedan är de bortglömda.
Hur ser du på Tages politiska engagemang?
– Han kom från ett arbetarhem, men gick aldrig i ledband och såg det som viktigt att utmana partipiskor och våga kritisera. Han skriver någonstans om skillnaden mellan solidaritet och lojalitet. Man ska akta sig för att vara lojal, då kan man hamna var som helst. Tage upplevde ju en besvikelse över att solidariteten förlorades när lojaliteten med arbetarrörelsen istället skulle sättas främst.
Finns det några arvtagare till Tage idag?
– Det gör det kanske. Men samhället är kallare och humorn har förändrats. Numera är det humor draget till sin spets, ofta stenhård och cynisk, gränsande till mobbning. Tage Danielsson kunde vara vass, men samtidigt väldigt insiktsfull och allt han skrev kom ur ett varmt hjärta.
”Den som älskar extra mycket
blir på ondskan extra vred.
När den snälle blir förbannad
blir han ilsken med besked.”
(Animalen, 1979)”Jag kan en sång om skärgården.
Så här går den:
Roslag och plankon.
Taube och Carl Ankton.”
(Samlade dikter, 1967)”Moraliskt påstående: Den som sover syndar icke.
Men detta är ju lika sant: Den som syndar sover icke.
Hur gör man?”
(Bok, 1963)”Vad gör ett idealland
som ständigt känner pressen
från jämmerland till kvalland?
Går man där, ytterst lessen,
galoschtungt framåtskridande
med pukan stämd i moll?
Tvärtom, du sorgset kvidande.
Se här din svåra roll:
att inse världens lidande
med glädjen i behåll.”
(Samlade tankar från roten, 1985)
Vi kunde förstås åkt upp till Stockholm och gått på Teatergrillen. Men ingen orkade när det kom till kritan. Så vi gick till Trädgårdsföreningen en bit ner på gatan och grillade själva istället, enligt principen ”var man sig egen Tore Wretman”.
Fast man kan ju undra vad de håller på med i Tropikhuset. Det där bladet på skylten… är inte det misstänkt likt… hmm… har vi fått en coffe shop runt hörnet?
Christian Dahlgrens Blogg 