En legend! Bohemen från småländska Bodafors som 1975 fullständigt överraskande slog Karl Meiler på Rotweiss-stadion i Väst-Berlin och sedan triumferade mot José Higueras i Barcelona. Därmed räddade han Sveriges väg mot vår första historiska seger i Davis Cup. Bragd-Birger Andersson, numera bosatt i Linköping. Jag råkade av en slump träffa honom på stans Racketcenter innan en tennismatch häromkvällen. Om det kändes mäktigt?
Skrivit i Corren
13/3:
Det ser ut att bli ett pinnhål uppåt för Linköpings kommunalråd Lena Micko. Inför den stundande S-kongressen tycks hon ha goda chanser att få en ordinarie plats i partiets verkställande utskott.
Sedan tidigare är Lena Micko VU-suppleant och ett ytterligare avancemang är sannerligen inte betydelselöst. Att vara ordinarie ledamot innebär att tillhöra S-toppens inre kabinett med makt att verkligen kunna göra skillnad gällande politikens utformning, eller i hanteringen av uppkomna krissituationer (något som S knappast varit förskonat från under senare år).
Och inte minst: om det blir maktskifte 2014 är ordinarie VU-ledamöter att betrakta som självskrivna aspiranter på ministerposter i regeringen. Så vem vet vad framtiden har i sitt sköte?
I vilket fall skulle en tyngre position för Lena Micko näppeligen vara till skada för dagens vilsna och sargade socialdemokrati. Hon är resultatorienterad och pragmatisk, en skicklig politisk hantverkare som kan få saker gjorda. Hon har gedigen erfarenhet av kommunsektorn och ger ett tilltalande intryck i tillväxt- och infrastrukturfrågor.
Dessutom har Lena Micko funnits i kretsen kring Mona Sahlin, alltså den falang som varit inriktad på medborgerlig egenmakt och förnyelse i liberalare riktning. Sahlin maldes ju tyvärr ner av partiets traditionalister, vilka till icke ringa del bär skulden för Socialdemokraternas förlorade anseende och relevans i många väljares ögon.
Dock behöver Sverige en slagkraftig opposition som håller regeringen på tårna och kan vitalisera debatten. I Stefan Löfvens försök att återge partiet fotfäste kan säkert Lena Micko spela en viktig roll.
Men då måste hon också förmå ta ett större utrymme i offentligheten än hittills, höja rösten så den hörs tydligare på det nationella planet. En Linköpingspolitiker av hennes kaliber har allt att vinna på att våga utmana mera.
Skrivit i Corren 5/3:
Linköping är hett. Här finns jobb, studiemöjligheter, framtidstro, tillväxt. Hit lockas folk att flytta och bo. Vilket självklart är mycket glädjande. Men utgör samtidigt ett tilltagande problem.
Ty bostäderna tryter och det byggs för lite. I synnerhet råder underskott på hyresrätter. Situationen är djupt bekymmersam, inte bara ur ett rent mänskligt perspektiv. Utan också för att det hotar Linköpings dynamik och ekonomiska utveckling.
Vi kan inte nå vår fulla potential om vi inte på ett smidigt sätt kan härbärgera alla de människor som vill vara i Linköping för att arbeta, plugga, starta företag, eller förenas med sin kärlek och bilda familj.
Att läget inte är annorlunda i andra expansiva större städer är en klen tröst. I Stockholm är bostadsbristen så allvarlig att dess internationella konkurrenskraft hämmas.
Corren har i en reportageserie granskat kommunens hyresvärdar och de avigsidor som bostadssökande drabbas av, när antalet lediga lägenheter börjar bli lika sällsynta som vatten i öknen. Vad är anledningen till eländet och varför byggs det inte mer?
Frågan om Saabs flygbuller, där Naturvårdsverket och Boverket fastnat i ett demoraliserande bråk om gränsvärdena, är en faktor. Hyresvärdarna talar även om en seg kommunalbyråkrati och stelbenta regler för detaljplaner.
Samhällsbyggnadsnämndens ordförande Muharrem Demirok (C) anser att de höga produktionskostnaderna är den främsta syndabocken, samt anklagar både låneovilliga banker och Byggfacket för att sätta käppar i hjulen.
Samma nämnds vice ordförande Kerstin Edlund (S) pekar på försvårande skatteparagrafer och Alliansregeringens obenägenhet till reformer. Dessutom säger Kerstin Edlund något intressant: ”Och i Linköping tror den borgerliga majoriteten att marknaden ska lösa problemen på egen hand” (Corren 4/3).
Även om Linköpings borgerlighet verkligen tror så, kan marknaden ingalunda göra det. Inte därför att marknadskrafterna i sig skulle vara roten till det onda. Utan därför att kärnproblemet är att marknadskrafterna inte tillåts att fungera på hyresrätternas område.
Förhållandet mellan tillgång och efterfrågan är sedan länge satt ur spel. Det skedde när hyresregleringens inskränkning i den fria avtalsrätten klubbades av Per Albin Hanssons samlingsministär 1942. Och denna reglering plågas Sverige, trots vissa mindre modifieringar, fortfarande av.
Det politiska sabotaget mot normalt verkande prismekanismer har förstört hyresbostädernas lönsamhet, jagat iväg det privata investeringskapitalet, skapat en skriande bristsituation, tvingat människor att vänta i långa ringlande köer och stimulerat framväxten av en osund svarthandel med kontrakt. Känns symptomen från planekonomins Sovjet igen?
Socialdemokraterna insåg vansinnigheten redan på 60-talet och ville införa marknadshyror, men vågade aldrig fullfölja sina intentioner. Tyvärr har nuvarande Alliansregering inte ens förmått sig att andas om marknadshyror. Konsekvenserna brottas Linköping och övriga Sverige med dagligen.
Skrivit i Sydöstra
n 27/2:
Strax efter nyår rapporterade radions Ekoredaktion om en stor bedrägerihärva i Södertälje. Ett bolag, specialiserat på personlig assistans för funktionshindrade, misstänktes ha svindlat till sig betydande belopp. Bolaget hade satt i system att ange falska tidrapporter gällande assistanshjälp som aldrig utförts. Även anställda på såväl Försäkringskassan som inom Södertälje kommun skulle varit delaktiga.
I Linköping pågår just nu en rättegång mot en man som spelat svårt handikappad, anställt sina familjemedlemmar som assistenter och under några års tid lurat till sig över fem miljoner kronor i ersättning. Tyvärr är detta inga ovanliga fall.
Totalt uppskattas denna typ av cyniskt fuskande uppgå till mellan 9-15 procent av hela den svenska assistentverksamhetens kostnader, enligt regeringens egna utredare. Kriminaliteten måste betecknas som särskilt hjärtlös, eftersom brottslingarna skor sig på skattemedel avsett för en av samhällets mest utsatta grupper.
LSS-reformen för personlig assistans har betytt enormt mycket för de funktionshindrades möjligheter till ett friare liv. Det omfattande fusket gör nu många oroliga för att hela reformen ska ifrågasättas. Hårdare kontroller är nödvändiga. Men handikapporganisationerna befarar samtidigt att detta leder till snävare bedömningar från Försäkringskassans sida och att de funktionshindrades sociala rättigheter naggas i kanten.
Bilden kompliceras av att LSS-reformen, vilken sjösattes i början av 90-talet, var kraftigt underfinansierad. Kanske dessutom medvetet så, för att beslutet skulle accepteras av riksdagen under den svåra ekonomisk strukturkris som då rådde i Sverige.
1993 beräknades LSS kosta 2,3 miljarder kronor. 2012 översteg summan 25 miljarder. 2017 kalkyleras beloppet till 32 miljarder och ökningen visar inga tecken på att plana ut. Frågan är känslig och hittills har inga politiker på allvar vågat ta i den heta potatisen.
Kommer fusket bli en anledning till att smygvägen dra ner på assistansen? Och hur mycket är vi villiga att prioritera av samhällets begränsade resurser i syfte att ge våra funktionshindrade medmänniskor en värdig tillvaro? Det är ingen lätt diskussion.
Men desto angelägnare att den förs. I värsta fall tvingas politikerna till en oordnad reträtt och LSS trasas sönder av panikartade besparingskrav. Det scenariot får inte bli verklighet.
Skrivit i Corren 21/2:
”Väljarna i Linköping förtjänar bättre”, anser Svensk kommunrating i en färsk analys av kommunens ekonomi. Den är inte dålig, tvärtom. Den är förträfflig.
Svensk kommunrating ger för tredje gången i rad Linköping högsta finansiella betyg och menar att kommunens starka resultat utgör en förebild. Vi har lägre skatt än många övriga kommuner och ändå blir ekonomin bara muskulösare. För detta är våra styrande politiker i stadshuset onekligen värda en eloge.
Vad är då problemet? Jo, andra sidan av det gyllene myntet är att samma styrande politiker överbeskattar oss. Ekonomin är så robust, överskotten så höga, kassabalanserna så goda, att den rådande skattesatsen är omotiverat betungande för Linköpings invånare – även om vi i relation till andra städer kan kallas en lågskattekommun.
I ett land som har det näst värsta totala skattetrycket i världen, blir varje chans att pressa ner skatterna angelägen. Eller borde åtminstone vara det.
Svensk kommunrating föreslår i sin rapport att politikerna skulle kunna stärka Linköpings attraktionskraft genom en satsning på ett årligt skattesänkningsprogram, och skriver: ”kalkylmässigt börjar argumenten för ett sådant nu bli så övertygande att de når närmast pinsamma nivåer”.
Det går alltså knappt att stänga locket på stadshusets stinna kassakista. Varför ska då de lokala makthavarna fortsätta att håva in mer än nödvändigt av medborgarnas pengar?
Den frågan besvarade kommunstyrelsens ordförande Paul Lindvall (M) i onsdagens Corren. Han säger sig behöva handlingsutrymme för långsiktiga investeringar, punkt!
Lindvall lät därmed snarare som en byråkratisk förvaltningskamrer, vars perspektiv är värnet av det egna reviret och dess hägrande expansionsmöjligheter, än som en ideologiburen borgerlig förtroendevald i folkets tjänst.
Linköping är enligt kommunens slogan staden där ”idéer blir verklighet”. Såvida det inte är några idéer om sänkta skatter. Det är i praktiken Paul Lindvalls budskap.
Men det bör vi förstås inte acceptera. Att prioritera allt bredare ekonomiska marginaler i kommunens budget framför att ge invånarna ökade egna marginaler i hushållskassan är helt enkelt dålig politik, sett ur liberala ögon. Det är inte den politikerkontrollerade sektorn som behöver större handlingsutrymme i dagens Sverige, utan de enskilda människorna i civilsamhället och näringslivets entreprenörer.
Därför vore det även hög tid att börja avyttra Linköpings flora av kommunala bolag, denna märkliga och osunda hybrid mellan politik och affärsdrivande verksamhet. Bolagen omsätter årligen mångmiljardbelopp och göra fina vinster. Men snedvrider samtidigt konkurrensen på marknaden, har kvävande effekter på privat företagsamhet, samt försvårar medborgarnas rätt till insyn och kontroll av den kommunala sfären.
Sälj och investera långsiktigt i en friare ekonomi istället. Det vinner Linköping mera på.
Skrivit i Corren 14/2:
Dataspel, brädspel, rollspel. Det är en kär hobby för många; ett sätt att umgås, träffa likasinnade, tävla och ha skoj.
Eftersom vi lever i Sverige går det också utmärkt att bygga ett skattefinansierat föreningsimperium kring sitt fritidsintresse. Om man kan konsten att trycka på rätt knappar till guldet från de offentliga bidragssystemen. Vilket de unga killarna och tjejerna i spelförbundet Sverok onekligen varit mycket skickliga på.
Deras hemsida bär syn för sägen. Där finns utförliga instruktioner för hur spelintresserade ska kunna vittja de olika bidragskällor som är grunden till Sveroks framgångssaga.
Verksamheten startade blygsamt i Linköping under slutet av 80-talet och har sedan dess växt till en organisation som i dag har 135 000 medlemmar i tusen lokalföreningar över hela landet. Inte dåligt. Sverok är faktiskt, som man själv gärna påpekar, Sveriges största ungdomsförbund.
Men det var inte länge sedan Sverok var ännu större och uppgav sig ha ett medlemsantal på 190 000 medlemmar i 1200 lokalföreningar. Minskningen betyder fallande bidragsintäkter, och dessutom är staten inte lika generös med att låta pengakranarna flöda som förr. Det betyder att basen för Sverok gungar, vilket förstås oroar förbundet, som har sitt kansli med sju heltidsanställda i Linköping.
Som Corren berättade i går har därför Sverok beslutat att skaffa ett kompletterande kansli i huvudstaden. Förbundssekreteraren Johan Groth är helt öppen med att anledningen är att öka effektiviteten i lobbyarbetet: ”För oss är det väldigt viktigt att kunna påverka media och opinion och våra bidragsgivare och finansiärer, och de flesta av dem sitter ju i Stockholm”.
En av dessa finansiärer är Ungdomsstyrelsen, en statlig myndighet som 2012 skänkte Sverok över 21 miljoner kronor. En annan högintressant, lukrativ intäktskälla att bearbeta på plats i Stockholm är Sveriges kommuner och landsting (SKL). I detta syfte har Sverok nyanställt en särskild person som driver projektet Hej kommunen!.
För att säkra bidragsrullningen vill Sverok göra gällande att deras verksamhet har ädlare syften än att bara samla spelsugna ungdomar. ”Vi bidrar så mycket till ungas demokratisyn… Man förstår bättre hur demokrati fungerar och det tycker jag är viktigt om vi ska fortsätta ha politiska partier och allmänna val”, menar förbundsordföranden Rebecka Prentell (Dagens Opinion 1/11 2012).
Nog för att föreningslivet kan ge värdefull demokratisk skolning. Men Sverok kan lika gärna ses som ett avskräckande exempel på hur ungdomar fostras till slappt bidragstänkande i en skatteförsörjd organisation, vilken börjar förstelnas till att främst försöka värna sin egen överlevnad och sina anställdas utkomst.
Är det sånt som Ungdomsstyrelsen och SKL anser betydelsefullt att främja?
Skrivit i Corren 5/2:
I dag inleds rättegången mot 47-åringen och tre av hans familjemedlemmar som misstänks ha svindlat Försäkringskassan och Linköpings kommun på 5,4 miljoner kronor under sex års tid.
Som Corren tidigare rapporterat ska 47-åringen spelat svårt funktionsnedsatt, beviljats assistentersättning efter intyg från läkare, och anställt sina närmaste som vårdare. Om 47-åringen och hans medåtalade befinns skyldiga inställer sig genast vissa frågor.
Hur gick egentligen det där med läkarintyget till? Och hur lyckades man lura det offentliga på så mycket pengar så länge innan bluffen uppdagades? Det förefaller råda en häpnadsväckande kombination av slapphet och naivitet i systemet, som närmast tycks inbjuda cyniska bedragare att stjäla skattemedel.
Linköpingsfallet är ju tyvärr inte unikt. Fusket inom assistentersättningen beräknas motsvara 9-15 procent av årskostnaden på numera drygt 24 miljarder kronor. Enorma belopp hamnar alltså i fel fickor. Sent om sider har hårdare kontroller satts in.
Men baksidan är att många funktionsnedsatta människor känner sig orättfärdigt misstänkliggjorda med stress och ångest som följd. De befarar även att skärpta krav ska bli en ursäkt för politiker och myndigheter att skära ned på den personliga assistansen generellt.
LSS är en rättighetslagstiftning som har betytt väldigt mycket för att människor med svåra funktionshinder ska få en värdig och självständigare tillvaro. Fusket är djupt allvarligt.
Det stora hotet mot LSS rör dock inte detta, utan att reformen i sig medfört en kostnadsexplosion som lagstiftarna inte förutsett. Vid lanseringen 1993 skulle LSS kosta 2,4 miljarder. 2017 uppskattas summan till 32 miljarder och ökningen väntas ingalunda avstanna.
Finansiellt börjar läget bli ohållbart. Samtidigt är reformens intentioner värda att försvara. Det är ett delikat problem att lösa. Men nödvändigt.
Skrivit i Corren 28/1:
Sommaren 2010 bodde jag i Linköping första gången. Varje morgon brukade jag promenera till jobbet på Corren och passerade Raoul Wallenbergs plats. Det var ett ställe som omedelbart fascinerade mig.
Parken utstrålade en äldre kontinental känsla, som om en bit av ett förgånget Mellaneuropa på ett mystiskt sätt hade hamnat mitt i stan. Den coola ädelfunkisen, den häftiga och gravt daterade agitprop-skulpturen ”Mannen och hans genius” med spegeldammen under, det stolta kastanjeträdet i ena hörnet, de gröna buskarnas strama inramning…
Oemotståndligt! Vilken skatt. Det här skulle ju K-märkas innan nån stolle får för sig att sabba hela härligheten, tänkte jag då.
Tydligen var jag inte helt fel ute, eftersom kommunens makthavare med Muharrem Demirok (C) i spetsen nu vill såga bort träd, buskar och omgestalta platsen. Obegripligt. Vilken dumhet. Varför?
Heder åt trädgårdsantikvarien Maria Flinck, denna förnuftets röst. I fredagens Corren slog hon fast att parken är kulturhistoriskt oersättlig och därför borde skyddas som byggnadsminne. Istället för att härja runt med motorsågar och annat, vore det betydligt vettigare om kommunen ansträngde sig för att vårda platsen bättre, tyckte Flinck. Helt rätt.
Över 10 miljoner skattekronor kostar Demiroks projekt att kvadda parken. Spar dessa pengar till nått smartare och bevara Raoul Wallenbergs plats som den tillgång den är för Linköping.
Skrivit i Corren 25/1:
I ett gulnat nummer av tidskriften Judisk krönika läser jag om snickaren Yankel Wiernik från Warszawa. Efter att Hitlers naziarmé ockuperade Polen arresterades han och sattes på ett tåg till Treblinka.
Detta utrotningsläger, tio mil öster om den polska huvudstaden, blev evig slutstation för 800 000 män, kvinnor och barn. Alla dömda till döden av ett skäl: de hade fötts som judar, precis som Yankel Wiernik.
Själv enrollerades han i Treblinkas Sonderkommando, den grupp som av nazisterna tvingades vara behjälpliga med att gasa och bränna sina judiska olycksbröder och systrar. Wiernik lyckades fly Treblinka innan lägret revs 1942 och tågen dirigerades om till Auschwitz.
Men minnet av de skräckfyllda ögonen på barnen han varje dag ledde till gaskamrarna undkom honom aldrig. Han skriver: ”I dag är jag en hemlös gammal man utan familj. Jag är en vandrare. Det är med känslan av att alla mina erfarenheter stämplats in i mitt ansikte som jag vandrar. Tre generationer såg jag utplånas. Jag måste fortsätta att leva för framtidens skull. Världen måste få veta.”
Wiernik avled 1972, han var då 83 år och hade vigt resten av sitt liv åt att vittna om det ofattbara. Bland annat deltog han i rättegången mot SS-bödeln Adolf Eichmann som Raoul Wallenberg utmanade i Budapest.
Nu finns snart inga överlevande offer från Hitlers dödsfabriker kvar bland oss. Ansvaret för att inte glömskan ska segra är därmed enbart vårt. Antisemitismen försvann ingalunda med Hitler, den frodas ännu världen över och utmanar grundvalarna för det vi kallar civilisation.
Förintelsen har hänt, vilket betyder att den kan hända igen. Omständigheterna och formerna kan skifta, hotet finns ändå där, ständigt närvarande i dunklet. Förintelsens minnesdag infaller på söndag. Klockan 16 sker en ceremoni på Raoul Wallenbergs plats i Linköping. Gå gärna dit. För framtidens skull.
Vandrar hem genom stan efter ytterligare en dag i den tredje statsmaktens upplysande tjänst. Till tonerna av Miles Davis Walkin’. Då känns även Linköping som en liten del av New York och det stora äventyret.
Christian Dahlgrens Blogg 