Kris i demokratin?

Skrivit i Corren 19/8:Corren.

Partierna sviker de unga! Siffrorna talar sitt tydliga språk. 20 procent av befolkningen är mellan 18-29 år. Men andelen folkvalda i denna åldersgrupp är knappt 10 procent.

Det skeva förhållandet återspeglas även i Linköping. 26 procent av kommunens invånare är 18-29 år, bland våra valda är de endast 16 procent. Också utlandsfödda är underrepresenterade.

I Corren den 18/8 menar Sara Ekenbjörn från Byrån mot diskriminering i Östergötland att denna klyfta hotar demokratin. Förtroendet faller, alienationen växer.

”Man måste använda sig av uppsökande verksamhet och aktivt närma sig de grupper som inte är representerade”, säger Ekenbjörn med adress till partiernas dominerande gubbar och gummor (55-70 år är överrepresenterade, enligt samma sätt att räkna huvuden).

Det finns en poäng i kritiken. Samtidigt bör dock poängteras än kraftigare att representativ demokrati INTE är liktydigt med millimeterrättvis grupprepresentation.

Då hamnar man snabbt och ohjälpligt i ett träsk av matematiskt kvoteringsnominerande utifrån ålder, kön, yrke, bostadsområde, handikapp, hårfärg, hobby eller vad det nu kan vara. Sådana aspekter lämnar mig personligen likgiltig.

Det jag begär som väljare är att representeras av någon som delar mina grundläggande värderingar, förstår det politiska hantverket, kan göra hyfsat omdömesgilla avvägningar i olika intressekonflikter, samt icke minst: äger mod och integritet att stå upp i avgörande frågor.

En kandidat jag kan lita på, helt enkelt. Politiker i de beslutande församlingarna brukar  trots allt kallas ”förtroendevalda”, inte ”representationsvalda”.

För övrigt är bara 3 procent av svenska folket medlemmar i politiska partier. 70 procent identifierar sig inte längre med något parti alls. Kanske ett tecken på att partipolitiken bör dra sig tillbaka och låta människor bestämma mer över sig själva istället?

Sund och riktig konkurs för JB

Skrivit i Corren 13/8:Corren.

Vårterminens avslutning i John Bauerskolarna var ingen munter historia. JB Education, företaget som svarade för driften, gjorde brakkonkurs när ägaren i riskkapitalbolaget Axcel meddelade att man drog sig ur verksamheten efter fem år.

Kvar lämnade Axcel skulder på över en miljard kronor. Över 30 skolor i Sverige med tusentals elever och hundratals lärare ställdes på bar backe inför sommarlovet. Friskolejättens fall utlöste en demoraliserande följetong av kritik i medierna. Marken tycktes gunga under friskolesystemet som sådant.

I söndagens DN tog S-duon Stefan Löfven och Magdalena Andersson tillfället i akt att ånyo kräva kommunalt veto mot etablering av friskolor. Även utbildningsminister Jan Björklund (FP) hotar med tuffare reglering och fördömer riskkapitalbolagens inblandning på utbildningsområdet. Men var det dåligt att JB Education gick omkull?

Enligt Skolverket har flera av deras skolor uppvisat allvarligt bristande kvalitet. Företaget har också missat att anpassa kostymen till de minskade årskullarna på gymnasienivån och ekonomin har uppenbarligen inte skötts som den borde. Självfallet är det olyckligt att enskilda drabbas.

Dock är det sunt och riktigt att en aktör som JB slås ut från marknaden. Problemet är snarare att inte fler knackiga skolor gör det. Där kommunen har ansvaret kan politiker i åratal driva underpresterande skolor vidare, trots att man på så sätt både sviker eleverna å det grövsta och skattebetalarna vars resurser slösas bort.

Märkligt nog brukar de skandalrubrikerna aldrig bli lika braskande. Varför?

Måhända är den otillräckliga självsaneringen en viktig anledning till att vändpunkten i den svenska skolkrisen låter vänta på sig. Kom ihåg att den förkrossande majoriteten av alla elever inte går i friskolor, utan i offentliga.

Fiaskot för JB Education och Axcel bör heller inte tas till intäkt för att döma ut riskkapitalbolagen generellt. De har ofta i debatten populistiskt framställts som rovgiriga bestar. Men vilken är deras affärsmodell?

Jo, att köpa ett företag, tillföra kapital och kunskap, och sedan efter ett antal år sälja satsningen med god förtjänst. Man investerar alltså för att höja produktiviteten och professionaliteten, att kortsiktigt tumma på kvaliteten vore förödande. Hur ska man då attrahera framtida köpare och göra vinst på insatt kapital?

Riskkapitalbolagen agerar faktiskt långsiktigare än vad många i allmänhet tror. Det vore groteskt att använda Axcels misslyckande som skäl till att på lösa grunder bannlysa en hel näringslivssektor.

Att ett äpple är ruttet betyder inte att alla övriga i korgen är det. Svenskt utbildningsväsende skulle tvärtom kunna vässas och bli bättre genom fler aktörer, ökad mångfald och större inslag av marknadsmässiga mekanismer.

För övrigt har nästan alla av JB Educations konkursade skolor fått nya huvudmän till höstterminens start. Bland annat här i Linköping. Den befarade katastrofen för elever och lärare blev ändå ganska måttlig.

Medan vägglössen sprider sig

Skrivit i Corren 7/8:Corren.

Har du som student råd att köpa dig en egen etta för dryga miljonen? Grattis. Då slipper du köa, snurra runt i hyreskarusellen, kan glömma svartkontrakt, undvika att tvingas sova i kompisarnas soffor, eller i värsta fall tälta.

Inför varje terminsstart i de större universitets- och högskoleorterna är visan densamma. Bostadsbristen gör livet surt, mängder av studenter jagar nervöst tak över huvudet. Då är det bra att ha burgna föräldrar som kan ställa upp med pengar.

I tisdagens Corren rapporterades om hur priserna på små lägenheter stigit kraftigt i Linköping. Det är trycket från studenterna som driver upp köpeskillingen på mindre bostadsrätter. En etta på 28 kvadratmeter i Hejdegården såldes nyligen för 1,2 miljoner kronor.

Linköpings bostadsmarknad börjar bli lika febrigt överhettad som i Stockholm. För dem som inte haft turen att födas i en kapitalstark familj blir bandagen allt hårdare.

Just exemplet Stockholm är symptomatiskt. 80 000 studenter och bara 12 500 studentlägenheter. Lösningen, om det är rätt ord, är att studenterna tränger ihop sig så tätt att sanitetsproblemen tilltar och förvärras.

DN hade i måndags en larmartikel om hur Stiftelsen Stockholms studentbostäder brottas med en formidabel invasion av vägglöss i trångboddhetens spår. Samma bekymmer finns även på andra håll i landet. Enligt Anticimex har vägglössen ökat markant de senaste åren. Det är som om Lubbe Nordströms gamla Lort-Sverige gjort comeback.

Studenternas föga avundsvärda situation är bara en sida av bostadspolitikens haveri. Sverige tillhör de länder som urbaniseras snabbast i EU. Människor söker sig till expansiva städer för att få arbete, utbildning, större socialt umgänge, ökade livschanser.

Det är i grunden en positiv utveckling som förbättrar ekonomin och välståndet. Men bostadsbristens elände utgör en starkt hämmande faktor för tillväxtdynamiken.

Alliansregeringen försöker göra en hel. Minska regelkrånglet, förkorta planprocesserna, underlätta andrahandsuthyrningen, sänka reavinstbeskattningen och så vidare. Utmärkt.

Ändå skyr samtliga riksdagspartier att ens nudda vid det överskuggande strukturfelet: hyresregleringen anno 1942, eller bruksvärdessystemet, som skapat vad nationalekonomen Assar Lindbeck kallat ”en 70 år lång katastrof”.

Den politiska regleringen har effektivt förstört samspelet mellan tillgång och efterfrågan på hyresmarknaden, gjort nyinvesteringar olönsamma, underblåst handeln med svarta hyreskontrakt och drivit upp priserna på bostadsrätter till absurda nivåer i attraktiva orter.

En successiv övergång till marknadshyror vore det enskilt bästa botemedlet för att häva obalanserna och öka tillgången på bostäder i alla prislägen. Men sådant tal är fortfarande tabu i såväl riksdag som regering. Ytterst kan vi tacka dem att vägglössen sprider sig.

Och var lycklig du som har tillräckligt med pengar att köpa dig fri från bekymren. Många andra kan det inte.

En liten pärla till platta

Skrivit i Corren 31/7:Corren.

Sångerskan Lana Brunell, välkänd lokal radioprofil i P4 och krönikör i Corren, har släppt sin andra soloskiva och titeln är fyndigt talande: Solblues.

Hon bjuder på 13 egna låtar, en njutningsfull blandning av vispoppig blues och soul som svänger riktigt skönt. Hon har utan tvekan valt sina musikanter med omsorg och finess.

Jag gillar särskilt Jonas Knutssons och Nisse Sandströms läckra saxofoninslag, samt Jerker Hårdänges delikata gitarr (Hårdänge är även producent och axlar tillika ansvaret de lyhörda arrangemangen).

Sammantaget ger de en kongenial uppbackning åt Lana Brunells varma sång och personligt, berörande texter om kärlekens olika nyanser genom livets skiftningar mellan dur och moll.

Detta är en lyrisk, hoppfull och innerlig hyllning åt tillvaron, familjen, vännerna och naturen som är svår att inte smittas av. En liten pärla till platta, full av positiv och tröstande energi för själen. Sånt skulle vi behöva mer av.

Lana Brunell Solblues

En viktig film

Skrivit i Corren 13/6:Corren.

”Man vågar inte ta tag i problematiken. Det handlar om andra kulturer, andra normer, det blir vi-och-ni-situationer. Men är det verkligen bättre att inte göra någonting alls?”

Det sa Elisabeth Massi Fritz, advokat med hedersvåld som specialitet, på tioårsdagen av mordet på Fadime Sahindal den 21 januari förra året. Dådet utlöste en intensiv debatt om hur hedersbrotten skulle kunna stävjas.

Ett decennium senare summerade Elisabeth Massi Fritz samhällets åtgärder som otillräckliga. Rädsla att trampa snett i den känsliga frågan var främsta orsak.

I gårdagens Corren kritiserade Stefan Jonsson, professor i etnicitet vid Linköpings universitet, en kortfilm som länsstyrelsen och polisen i Östergötland lagt ut på Youtube (Kontrollerad, övervakad, bortgift – om hedersrelaterat våld och förtryck).

Filmen försöker nå utsatta flickor (och även pojkar) som inte får leva normala liv, som berövas friheten att utvecklas som alla andra, som förnekas sina mänskliga rättigheter. Det finns hjälp att få: skolan, polisen, socialtjänsten – du är inte ensam, samhällets institutioner är beredda att stödja och skydda.

Jag har sett filmen, ett utmärkt och viktigt initiativ. Ärligt talat begriper jag inte professor Jonssons invändningar att den befäster etniska stereotyper och underblåser rasism. Visst, risken finns väl alltid att någon Jimmie Åkesson-typ tar chansen att hoppa fram ur busken.

Men väg då detta mot sveket det vore att utifrån ryggradslös kulturrelativistisk finkänslighet lämna drabbade barn och ungdomar åt sitt öde. Vad priset blir i värsta fall vet vi. Minns Fadime.

Fria tider, tack!

Skrivit i Corren 31/5:Corren.

Socialnämnden i Linköping har nådefullt bestämt att våra uteserveringar får sälja alkoholhaltiga drycker till klockan tre på natten.

Det positiva beskedet motiveras bland annat med att fler vuxna blir kvar på stan senare, vilket bidrar till en lugnare miljö. Visst är det trevligt att vi får möjlighet att umgås längre ute tillsammans över några glas vin, om vi så önskar. Linköping känns genast lite mer storstadsmässigt, lite mer urbant.

Men är det inte märkligt att politiker tagit sig makten att diktera privata krogars serveringstider? Varför är detta överhuvudtaget en fråga för offentliga beslut?

Serveringstiderna är till och med reglerade av riksdagen, som man kan tycka borde ha viktigare saker att göra. Enligt alkohollagen får inte servering av öl, vin och dylikt påbörjas tidigare än klockan 11 och pågå längre än till klockan 01, såvida inte kommunala makthavare bestämmer något annat.

Lagen innehåller massor av andra fyrkantiga detaljregleringar. Som att lagad mat också måste finnas. Eller att krögaren inte får kompensera en gäst för någon olägenhet genom att exempelvis bjuda på avec till kaffet. Det är uttryckligen förbjudet. Vem har kommit på det? Varför?

Vi är vuxna människor som både bör och ska kunna ta ansvar för oss själva. Vi är inga barn. Om en näringsidkare vill servera alkohol dygnet runt till myndiga personer, vad är problemet?

Så länge folk sköter sig, håll tassarna borta!

Lär av Golding

Skrivit i Corren 28/5:Corren.

Det började med eldfängda upplopp i Husby, spred sig till andra Stockholmsförorter och därefter vidare över landet. I Linköping har bostadsområden som Skäggetorp, Lambohov, Ryd och Berga utsatts för våldsverkarnas förstörelselust. Varför denna plötsligt uppflammande huliganism?

Från den klasskampsfixerande marxistvänsterns sida vill man gärna se det som en oartikulerad, instinktivt betingad revolt mot marknaden, Reinfeldt och folkhemmets förtvinade jämlikhetsideal.

I andra ringhörnan ropar SD triumferande att allt är invandringens och det mångkulturella samhällets fel. De enkla lösningarnas ideologiska läger mobiliserar i den illa dolda förhoppningen att oroligheterna ska gynna deras politiska syften.

Kriminologen Jerzy Sarnecki har dock en nyktrare syn och säger till Aftonbladet (27/5):

”Det är oerhört attraktivt för vissa grupper av unga människor att slåss med polisen och ställa till bråk. De söker spänning, vill kanske visa sig tuffa inför sina kompisar och möjligen uttrycka sitt missnöje. De inspirerar varandra, och det är inte så märkvärdigt egentligen, med tanke på den uppmärksamhet det fått.”

Vi bör inte glömma att det finns en primitiv berusning och lockelse i våldet som inte ska underskattas.

Författaren William Golding beskrev det i grunden tidlösa fenomenet med skrämmande briljans i sin klassiska civilisationskritiska roman Flugornas herre (1954). Barn och ungdomar som lämnas utan vuxenvärldens fasta, normbildande och tryggskapande hand kan i vissa situationer göra förskräckliga ting. Golding baserade boken bland annat på sina tio år som lärare i den engelska pojkskolan.

Ska vi kunna förebygga att unga män, ofta från socialt utsatta miljöer, löper amok i framtiden rekommenderar jag nog hellre läsning av honom än att någon lånar örat till ytterkantspolitikens charlataner.

Rakt på sak om Linköping

Skrivit i Corren 2Corren.7/5:

Linköping växer. Sveriges femte största stad kan i höst stoltsera med att ha nått det magiska målet om en befolkningsmängd på 150 000 invånare. Men redan siktet är inställt på att 200 000 människor ska kunna kalla sig Linköpingsbor inom överskådlig tid. Expansionen är ett solklart tecken på kommunen står stark i konkurrensen med andra attraktiva orter och har en lovande potential.

En person med perspektiv på stadens utveckling är Michael Cocozza, driftig och visionsrik VD för fastighetsbolaget Botrygg och en central aktör i formandet av framtidens Linköping. Han har varit aktiv i branschen sedan början av 80-talet när hans företag startade under namnet Duvkullen.

Jag träffar honom över en kopp kaffe på hans kontor i gamla riksbankshuset på Junkersgatan och får en illustrativ ögonblicksbild av hur Linköping såg ut då.

– Gick man ut på stan en lördag klockan tre för 30 år sedan var det helt dött. Mycket har förändrats. Linköping har blivit internationellare. Det är fler utländska studenter, större inslag av utländsk arbetskraft.

Det finns en kritik mot Linköping som något av en förvuxen småstad, lite gäspigt småborgerlig och däven.

– Jag har svårt att se det så. Här finns mer dynamik än i Norrköping, där mentaliteten är ”det går inte”. Inställningen i Linköping är annorlunda, ambitionerna är högre.

Men finns inte ett behov av större urbanitet?

– Jo, det är klart. Det kommer när man bygger ut staden. Vi har exempelvis projekt i Djurgården, Ekkällan och Vasastaden. Det är staden som stad vi satsar på, inte bara villaförorter.

Jag berättar för Michael Cocozza om min förtjusning i Malmös stadsdelsprojekt Västra hamnen och särskilt dess arkitektoniska slagnummer Turning Torso. Detta höga och djärvt utformade bostadshus markerade att Malmö tagit språnget in i en modernare, urbanare era. En liknande signaturbyggnad vore väl något för Linköping, gärna med en skybar i toppen? Michael Cocozza är skeptisk.

– Jag har andra ideal. Jag hämtar hellre inspiration från de italienska städerna som vuxit fram under flera hundra år. Där handlar det mer om en harmonisk balans mellan byggnader, mötesplatser och torg. Konsten är också närvarande i det offentliga rummet på helt annat sätt. Mycket mer än i Sverige och det borde vi anamma istället.

Att frågan ligger Michael Cocozza varmt om hjärtat är tydligt. Han menar att konsten ofta glöms bort i svenska offentliga miljöer, att den reduceras till en restpost bland övriga prioriteringar i stadsbyggandet.

– I exempelvis Vasastaden lägger vi in konsten som en tung parameter. Jag använder konst medvetet i mitt företag. Vi har mycket bildkonst i våra fastigheters trapphus, skulpturer, tavlor i gruppboenden… Konsten är ett inslag som är med från början i våra projekt. I Sverige underskattar man kulturens ekonomiska betydelse. Den betraktas bara som en kostnad. Jag ser det som en investering och en värdeskapande faktor för människorna i deras boendemiljö. Konsten bär på ett budskap från samhället och byggherren: vi uppskattar dig.

Kommunpolitikerna strävar mot att Linköping ska bli årets idrottsstad 2015. Michael Cocozza säger att han också vill att Linköping bestämmer sig för att bli Sveriges kulturhuvudstad 2020, något som skulle inkludera hela spannet: teater, film, bildkonst, skulptur och musik. Linköping behöver ett bredare kulturutbud och en aktivare kommunal kulturpolitik än i dag, menar han.

–  Arbete, idrott och kultur är kittet i ett samhälle. Norrköping satsar mer på kultur än vad vi gör, vi borde inte vara sämre.

Han lever som han lär och inte enbart genom sitt företag. Michael Cocozza är ledamot i Östgötateaterns styrelse och han har varit med och startat bokförlaget Dibb, som ger ut böcker med lokal anknytning. Förlaget deltar som arrangör av en återkommande bokmässa med östgötalitteratur i slutet av september. Tanken är att bokmässan ska bli större och större.

– Lund och Uppsala har tio bokförlag eller mer. Här fanns bara ett eller två med ganska smal inriktning. Boken har varit på undantag i Linköping. Det finns inte en enda anständig bokhandel. Men med vårt förlag bygger vi upp en litterär kultur.

Okej, men du efterlyser också aktiva politiska insatser, vilket bland annat innebär ökade offentliga anslag till kulturen.

– Ja, fast dessa medel bör hanteras av självstyrande stiftelser och föreningar. Kulturen borde även bli bättre på att söka privat sponsring. Idrotten i Linköping tar in 50-60 miljoner kronor per år i sponsorpengar, kulturen kanske bara några hundratusen. Inom idrotten är man duktiga på partnerskap och samarbeten. Ta hockeyn. Där kan man träffa kollegor, göra affärer, det vävas samman sociala nätverk. Kultursfären borde jobba på liknande sätt. Kanske har de varit för bekväma och vant sig vid att det rasslar in pengar från stat och kommun.

Samtidigt finns en rädsla från många kulturarbetare att beroende av privata pengar riskerar styrning av utbudet.

– Jag har inte någonsin hört talas om att kultursponsorer skulle försöka styra utbud och innehåll. Det skulle bara sänka sponsorns status. Nej, kulturen har ett egenintresse av att sprida sig mer.

Under vårt samtal märks att Michael Cocozza har ett samhällsengagemang utöver det vanliga. Vilket har sin förklaring.

– Jag började egentligen som politiker och var ombudsman i Folkpartiets ungdomsförbund 1978-79. Sedan kom jag in i affärer på grund av familjetradition. Men jag förbereder mig för att ställa upp som kommunalrådskandidat i Linköping valet 2022. Då kommer jag! (skratt).

Vital Wiehe levererade

Skrivit i Corren 22/4:Corren.

Mikael Wiehe har en blåvit palestinasjal runt halsen, gitarren på magen och ett spjuveraktigt smil i mungipan. ”Andra får klaga och sörja / och önska sin ungdom tillbaks /  Jag ser det nog mest som en början / och tänker på det jag har kvar”, sjunger han i svängiga öppningslåten Jag vill bara va en gammal man, följd av den konstnärliga solidaritetsdeklarationen Med mig blir du aldrig av (bägge från senaste skivan En gammal man).

Därmed var tonläget satt direkt.

Det är faktiskt väldigt svårt att inte smittas av Wiehes vitala spelglädje, hans självsäkert avslappade scenrutin och trotsigt goda humör. I närmare 50 år har han levererat oss sina sånger, flitigt kuskat Sverige runt och gett konserter på löpande band.

I somras såg jag honom på festplatsen Valö i Björkfors och imponerades av detta fenomen till musikalisk Duracellkanin. Lika laddad var han under lördagens framträdande i Linköping, och förlängde spelningen med en knapp halvtimme mer än normalt för denna vårturné.

Måhända trivs skåningen Wiehe extra bra i Östergötland, vad vet jag?

Synd bara att inte fler Linköpingsbor tog chansen att se honom, många stolar gapade tomma i konsertsalen, men stämningen på scenen var desto tätare.

Ackompanjerad av den effektiva duon Christer Karlsson (keyboards) och Anders Petersson (pedal steel,  elgitarr, diverse stränginstrument) bjöd Wiehe bland annat på en isande magisk version av Lindansaren, som tillsammans med det nakna ursinnet i Dylans Masters of War och värmen i den handklappsvänliga Woody Guthrie-tolkningen av This land is your land utgjorde de absoluta höjdpunkterna.

Mikael Wiehe har kanske rätt. Honom blir vi knappast av med på länge än. Vilket man inte behöver dela hans politiska uppfattning för att känna viss tacksamhet över.

Betyg: CCCC
Plats: Linköping Konsert & Kongress, lördag (20/4).
Längd: knappt 2 timmar.
Publik: 300 personer.
Bäst: den trollbindande dramatiken i Lindansaren.
Sämst: det avrundande mellansnackets råa nedsabling av ekonomen Milton Friedman, som Wiehe uppenbarligen varken har läst eller förstått.