Kategoriarkiv: Linköping

Åke Hodell – maktens gisslare

Publicerad den av
Svara

SkrivitCorren. i Corren 14/11:

”Jag vill lyda order, jag vill lyda order, jag vill lyda order, jag vill, jag vill, jag vill…” Första gången jag stötte på Åke Hodells ljud- och bilddikt General Bussig från 1964 både skrattade jag högt och blev djupt fascinerad, även som den varma försvarsvän jag är.

Det gick bara inte att värja sig mot hur Hodell gisslade soldatkulturen, gjorde löje av dess indoktrinerande konformism och fyrkantiga kommandospråk.

Demokratiska samhällen behöver intelligenta narrar som väcker oss till eftertanke och med lyhörd känslighet håller vakt vid gränserna där humanismens värden riskerar att överträdas.

Hotet från de små stegens tyranni bör aldrig underskattas, hur goda skäl än statsapparatens och våldsmonopolets herrar må anföra för frihetsinskränkande åtgärder. Som FRA-lagen exempelvis.

Åke Hodell (1919-2000) var stridsflygaren som störtade, överlevde trots att chansen bedömdes som blott en på tiotusen och återvände som avantgardistisk konstnär, anarkist och pacifist.

Likt en rödglödgad tråd genom hans verk löper antimilitarismen, maktkritiken, avskyn mot det auktoritära. 1900-talets katastrofer var hos honom ständigt närvarande, födde ett konstnärskap som i ordets bästa mening gjorde Hodell till en rebellisk särling på den svenska kulturscenen. Dessutom alltid med stråk av befriande humor.

Flygvapenmuseet i Linköping har precis öppnat en förträfflig utställning om honom. Upplev den!

Olycklig bro i Linköping

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 7/11:Corren.

En upp till 100 meter bred och två kilometer lång bro med 6-8 järnvägsspår på låg höjd rakt igenom centrala Linköping. Känns det lockande?

Våra kommunpolitiker gör i alla fall sitt bästa för att sälja idén. Man har utlyst en arkitekttävling och korat ett vinnande förslag med ett nytt resecentrum ovan Stångåns vatten.

Tjusiga skisser försöker visualisera projektet som en attraktiv möjlighet att integrera stadskärnan och få centrum att blomstra. Under brovalven ska vi tänka oss mysiga restauranger, kaféer och en saluhall, idylliska promenadstråk och en båtuthyrning i närheten.

Men fundera själv – i vilken stad satt du sist och njöt av livet på en trevlig servering under en stor järnvägs- eller bilbro? Miljöer kring broars undersidor är erfarenhetsmässigt ytterst svåra att omskapa till något vettigt.

Snarare tenderar de att bli sunkiga, dystra döda punkter som folk instinktivt skyr. Hurtiga visioner på ritbordet är en sak, i verkligheten är risken överhängande att Linköping ohjälpligt klyvs och områdena i den jättelika brons skugga vissnar.

Låt oss istället hoppas att tunnelalternativet går att realisera. En dyrare investering, javisst. Men nu handlar det något som kommer att påverka Linköpings gestaltning och utvecklingsförmåga för generationer framåt.

Imponerande polis

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 5/11:Corren.

Även som härdad journalist känns helgens tragedi i Ljungsbro så intensivt mödosam att ta in. Chocken, sorgen, tårarna… Två liv släckta i ett grymt och meningslöst vansinnesdåd.

När en sådan fruktansvärd händelse drabbar oss i vår omedelbara närhet är det som cirklarna rubbas, vardagen sätts i gungning, stegen blir osäkra, trevande. Hur kunde det ske här? I vårt fina Linköping? Och igen?

Plötsligt befinner vi oss åter i mardrömmen av ett nytt dubbelmord, för andra gången på nio år. Ofrånkomligen läggs minnet av då till nu, summan är smärtsamt svåruthärdlig.

Men det finns trots allt en stor och mycket väsentlig skillnad. Den 19 oktober 2004 mördades åttaårige Mohammed Ammouri och Anna-Lena Svenson, 56 år. Gärningsmannen går fortfarande fri, ändå har polisen lagt ner ett jättelikt arbete på att utreda fallet.

I lördagsnatt tog det bara 23 minuter innan den misstänkte förövaren fångades in. Den snabba och kraftfulla polisinsatsen i Ljungsbro efter att den 15-årige pojken och den 57-åriga kvinnan bragts om livet måste betecknas som imponerande.

En hundpatrull kunde kvickt uppbådas och sättas in mitt i natten, nästan ögonblickligen var gripandet ett faktum. Vad hänt annars? Hade Linköping klarat den gnagande ovissheten av ännu en okänd mördare bland oss? Det traumat verkar vi åtminstone slippa. Tack.

Lär av Malmö, Linköping!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 31/10:Corren.

Beslutet om hur Ostlänken och stambanan ska dras genom vår stad kommer att bli historiskt avgörande för Linköping. Stadens utseende, utveckling och attraktionskraft – allt detta ligger i vågskålen. Tillväxtmässigt tillhör Linköping redan en av Sveriges vinnarkommuner, vilket ger fördelen av att kunna fatta beslutet utifrån en styrkeposition.

Dock tål att påminnas om att ingenting är för evigt givet. Det finns talrika exempel på städer som en gång varit framgångsrika, men som nonchalerat nödvändigheten av djärv förnyelse i kritiska faser och stagnerat. Örlogsbasen Karlskrona i Blekinge hade förr positionen som rikets tredje största stad. Man nöjde sig, halkade stadigt efter och befinner sig numera i kroniskt bakvatten.

Malmö var nära att hamna på samma sluttande plan. Dess blomstrade industrier blev gamla och slogs ut. Strukturkris, dassighet och förfall tycktes bli Malmös lott. Men där tog man sig samman i mitten av 90-talet. Under ledning av kommunalrådet Ilmar Reepalu (S), som agerade i tandem med Moderaterna, togs vågade språng vars resultat är häpnadsväckande.

Man satsade på en högskola som kunde ge lärdomssätet Lund en match, omvandlade schabbig industrimark till den hippa stadsdelen Västra hamnen med fräcka Turning Torso, fick en bro över Öresund till Köpenhamn, drog sin järnväg genom en citytunnel under staden vilket gav utrymme för fortsatt attraktiv exploatering, och så vidare. Malmö vände mörker till ljus på förbluffande kort tid. Därför att kommunen hade makthavare av det rätta virket.

Har Linköping också det? Vår situation är som sagt god. Men hur förvaltar vi bäst vad som uppnåtts hittills, hur investerar vi klokast för att bli ännu starkare?

Ostlänken kan på sätt och vis liknas vid vår Öresundsförbindelse, den knyter oss närmare den glödheta Stockholmsregionen, något som öppnar för mycket positivt – ungefär som förhållandet mellan Malmö och Köpenhamn. Fast ska vi låta järnvägen gå som ett gigantiskt svärdshugg genom Linköping, eller göra som Malmö och bygga en tunnel för spåren under stadskärnan?

Som Corren rapporterade igår har det senare alternativet ånyo blivit aktuellt. Tunnel har tidigare ansetts för dyrt, men glädjande nog har kommunpolitikerna funnit en chans till omprövning. Kostnaderna kan nämligen pressas om det går att använda borrteknik istället för att gräva och gjuta sig fram. Oavsett, bör till tunnelkalkylerna läggas vinsten i form av att Linköpings möjligheter till en förskönande utveckling av centrum blir väsentligt större.

Att lyfta upp järnvägen på en bro över Stångån är en mycket billigare och enklare lösning, dock till priset av att Linköping ofrånkomligen klyvs och stora markområden i city offras. Stångåns fulla potential går inte att utnyttja, det blir svårare att ge innerstaden en harmonisk prägel med dundrande tåg dag och natt, etc.

Långsiktigt riskerar broalternativet att bli Linköpings Akilleshäl. En tunnel kan däremot bidra till den ökade dynamik vi behöver för att kunna vara en vinnare även framöver.

Receptet mot bostadskrisen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 17/10:Corren.

Tröttnat på att söka lägenhet och jaga runt bland hyresvärdar? Sorry. Det är inte precis billigt att köpa sig fri från de sovjetliknande köerna. Och värre blir det.

Som Corren rapporterade om i går har priserna på bostadsrätter stigit med 16 procent i Sverige bara det senaste året. Linköping avviker dock från den generella bilden på ett exceptionellt sätt. Här är motsvarande prisökning hela 21 procent.

Det kan man ju välvilligt tolka som ett mått på Linköpings attraktionskraft vad gäller jobb, studier och framtidsmöjligheter. Att folk söker sig hit är glädjande, välkomna! Men det gäller förstås att också kunna erbjuda boende, och det till en rimlig penning. Annars hotar den i övrigt ljusa utvecklingen att mörkna på sikt.

Att priserna skenar så kraftigt på bostadsmarknaden oroar både myndigheter och politiker. Människor riskerar att skuldsätta sig bortom allt privatekonomiskt förnuft, med den gamla välkänt dystra konsekvensen av överhettning och en uppumpad bostadsbubbla som förr eller senare spricker.

I ett preventivt försök att kyla ner marknaden beslutade Finansinspektionen hösten 2010 att sänka bolånetaket till 85 procent av bostadens värde, vilket betyder att kontantinsatsen blir minst sagt häftigt för ungdomar och andra med blygsammare inkomster. Därtill har regeringen ökat trycket mot bankerna att skärpa kraven på amorteringar av lånen.

Effekten har emellertid blivit ringa eller ingen alls, och åtgärderna är egentligen endast ett fegt sätt att fly kärnproblemet. Priserna exploderar därför att utbudet inte motsvarar efterfrågan, majoriteten av Sveriges kommuner lider av bostadsbrist.

Det är i sin tur en följd av något som politikerna åstadkommit helt och hållet på egen hand: en genom hyresreglering saboterad marknad. SEB:s seniorekonom Klas Eklund förklarar pedagogiskt elegant i senaste numret av tidskriften Neo vad det betytt: ”Dåliga incitament för byggare och värdar att få fram hyresrätter gör bostadsrätterna mer attraktiva, då stiger priserna och då lånar folk mer”. Som synes, eller hur?

Klas Eklund leder den från partipolitiken oberoende Bokriskommittén, tillkommen på initiativ av storstädernas handelskammare och fastighetsägare, som till nästa sommar ska presentera förslag till reformer mot eländet.

Dock värjer han sig från att precis som alla politiker ta den bästa och sundaste lösningen i sin mun: marknadshyror. Det har, som han säger i Neo, gått ”troll” i ordet. Eklund hoppas att man kanske kan göra hyresregleringen mindre skadlig. Suck.

Låt oss istället spräcka trollet genom att dra fram det ordentligt i ljuset. Här är receptet: frånta riksdagsledamöterna deras förmånliga centrala övernattningslägenheter i Stockholm. Ge dem ett schablonbelopp på 6000 kronor att själva ordna en bostad för någonstans i huvudstaden.

Lycka till, politiker! Bo nu i den reglering ni skapat, upprätthållit och pådyvlat vanliga medborgare. Förmodligen skulle det inte dröja länge innan marknaden tilläts fungera normalt igen.

Ut ur Linköping, gangsters!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 4/9:Corren.

I fredags stormade två unga män in på Correns redaktion. De krävde, aggressivt och hotfullt, att en av oss publicerad webbartikel om en knarkrazzia vid Gärstadverket i Linköping skulle tas bort för er läsare.

Vårt svar: inte en chans! Ingen utom Corren bestämmer över vad som ska publiceras och inte i denna tidning. Att vika ner sig för påtryckningar av detta slag är komplett väsensfrämmande för varje yrkesverksam journalist med integritet och självaktning.

Naturligtvis polisanmälde vi hotet och gav omedelbar offentlighet åt det. Gärningsmännen är sedan tidigare kända av polisen. De kan nog sägas kvala in under rubriceringen kriminella smågangsters.

I går kom ett nytt hot, denna gång via mejl. Kravet upprepades: den för dessa missdådare obekväma artikeln om knarkrazzian måste utgå. Vår reaktion är precis samma som tidigare. Busar kan inte tvinga Corren till undfallenhet.

Vi ingår å andra sidan i en stor mediekoncern. För mindre aktörer inom andra näringsverksamheter kan det vara svårare. Det är exempelvis inte obekant att Linköpings restaurangägare haft återkommande problem med hot, trakasserier och utpressning från kriminella nätverk.

I vilken omfattning är oklart. Gangstergängen försöker härska genom skrämsel och skapa ett tystnadens tyranni kring sina ljusskygga, oacceptabla aktiviteter. Den som utsätts kan känna sig mycket ensam, maktlös och rädd. Det är begripligt.

Men vi får aldrig låta Linköping bli en stad av fruktan, där samhällsväven trasas sönder av organiserade brottslingar.

Utan lag, ordning och tillit mellan människor finns ingen frihet. Varje hot måste anmälas så att polisen ges möjlighet att agera, kartlägga och oskadliggöra denna maffialiknande undervegetation.

Tillsammans är vi Linköpingsbor långt starkare än gängen. Låt dem veta att klockan klämtar för dem. De har inte i vår stad att göra.

Skymningen faller över Tages park

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 21/8:Corren.

Som Monica Zetterlund sjöng i Hasse & Tages revy Svea Hund på Göta Lejon 1976: ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” Den frågan är högaktuell att grubbla på för Föreningen Folkets park i Linköping.

Man satsade flott och dyrt på att rusta upp den gamla anläggningen. Men drömmen om att ge parken en ny storhetstid genom evenemang och konferenser sprack. Av 43 egna färska miljoner i kassan från markförsäljning, plus ytterligare många sköna slantar i banklån, blev konkurs och 27 miljoner i skulder. Tragiskt.

Och knappast överraskande. Projektet verkar skötts förbluffande oprofessionellt. Ingen genomtänkt marknadsplan, inga säljare som raggat bokningar och kunder, bara pengar som rullat iväg i tunga investeringar och löpande kostnader som varken styrelse eller vd haft någon koll på.

En rimlig undran borde vara varför inte heller de dominerande andelsägarna inom fackföreningsrörelsen och S-partiets lokalavdelningar visat större ansvar.Nu ska hela rasket säljas.

Det är en bit anrik kulturhistoria som går under klubban. Läs gärna Tage Danielssons självbiografiskt färgade novell Romanen om Mårten och Ingalill Söderman i debutboken Bok från 1963, vilken lätt maskerad handlar om Tages egen uppväxt i parken, som blev hans första universitet och inspirationen till den senare karriären som en av Sveriges främsta underhållare och kulturpersonligheter.

På den unge Tage Danielssons tid var det fest, dans, lotterier och chokladhjul, visor, kupletter, revyer och operetter. Nog är det synd att Föreningen Folkets park förskingrat möjligheten att förändra för att bevara.

Men sanningen är ju att Folkets park-rörelsen, med rötter i 1890-talets Sverige, gradvis förlorat greppet om folket i decennier. Vi ställer liksom andra krav på nöjesliv i dag än snurrande chokladhjul och Bullens pilsnerkorv vid en dansbana.

Utvecklingen har också sprungit förbi systerrörelsen Folkets hus, även den ett barn av det sena 1800-talet. Då sprungen ur nödvändigheten av att skaffa samlingslokaler åt fackets och socialdemokraternas växande medlemsföreningar landet runt. Det pratades inte enbart politik i husen.

Underhållning som dans och teater förekom i riklig omfattning, därefter blev även filmvisningar populära inslag. Sådant var inte minst viktigt för att kunna finansiera den övriga verksamheten.

Vem går numera till Folkets hus för att roa sig eller ens snacka politik? Beroendet av kommunala bidrag har istället ökat, som i Kisa där skattebetalarna tvingats hålla Folkets hus skrala ekonomi flytande. Varför då?

När folket lämnat både parkerna och husen som bär dess namn, vill antagligen folket ha något annat. Kvar sitter en skara ombudsmän och ideella trotjänare på spillrorna av ett svunnet imperium.

”Vi som satts att leva i besvikelsens epok – ja vad gör vi nu?”, sjunger Monica Zetterlund vidare i sången om arbetarrörelsens drömmerier. Svar: vakna, släpp nostalgin och försök hantera verkligheten i 2010-talets samhälle. Minnen må vara vackra. Men går inte att äta.

Sätt betyg från första klass!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 20/8:Corren.

Förra veckan erfor 1700 barn i Linköping en av sina viktigaste dagar i livet. De började första klass i grundskolan. Grundskolan är precis vad den heter. Där muras kunskapsgrunden som behövs för all vidare utbildning och den senare färden ut på arbetsmarknaden.

Inget annan samhällsinstitution har större betydelse för att sprida lika möjligheter till livschanser och klassresor, oavsett elevernas sociala eller ekonomiska bakgrund.

Så borde det vara i alla fall.

Ingen har undgått att skolan flagrant brister i sitt uppdrag. Skolverket sammanfattar krisläget klart och koncist på sin hemsida. Sedan tidigt 90-tal har resultaten stadigt försämrats i matematik, naturvetenskap och läsförståelse.

Varje år det senaste decenniet misslyckas 10 procent av eleverna i årskurs 9 att nå målen i svenska, matematik eller engelska. Hela 25 procent (var fjärde elev!) lämnar grundskolan utan fullständigt slutbetyg. Det är tyvärr vad som väntar Linköpings och övriga Sveriges hoppfulla förstaklassare, om inte trenden bryts.

Vilket också Alliansregeringen med utbildningsminister Jan Björklund (FP) i spetsen frenetiskt försöker göra. Framgångarna har hittills inte varit bländande, det är sant.

Men att bygga upp en kunskapsskola i världsklass på ruinerna efter den nu allmänt diskrediterade gamla flumpedagogiska lekstugan till utbildningsväsende är å andra sidan knappast gjort i en handvändning. Ett steg i rätt riktning är att betygen äntligen sätts tidigare, från sjätte klass.

Motivet till den reformen är insikten om att samtal och individuella handlingsplaner inte räcker. Resultaten i kunskapsutvecklingen måste synliggöras tydligare, i synnerhet för att fånga upp svagpresenterade elever. Men varför då vänta med detta ända till årskurs 6? I internationellt perspektiv är det fortfarande påtagligt sent.

Bra är därför att FP vill gå vidare och sätta betyg från årskurs 4. Ännu bättre är Moderaternas förslag om årskurs 3. Bäst vore dock om betygen kom direkt, i första klass.

Då kunde eleverna vänja sig vid betyg som ett naturligt och självklart inslag i skolan, en formativ bedömning som effektivare hjälper dem att nå undervisningsmålen redan för start. Besynnerligt nog upplevs sådant som kontroversiellt i den skolpolitiska debatten.

Men betyg från årskurs 1 var länge normen i Sverige. Det var först med Olof Palmes olycksaliga läroplan LGR 69 från 1969 som betygen fasades ut från grundskolans lägre klasser.

1979 beslutade dåvarande FP-regeringen med stöd av C och S att skrota alla betyg i grundskolan utom i årskurs 8 och 9. Riktlinjerna formaliserades 1980 i läroplanen LGR 80, som bar den moderata skolministern Britt Mogårds signatur.

Socialdemokrater och borgerliga kan alltså broderligt och systerligt dela på skulden till ”flummet”. Erkänn faktum, lämna grollet bakom er och kom överens om en blocköverskridande, långsiktigt hållbar betygsreform som återställer ordningen igen.