Kategoriarkiv: Linköping

En gåva till Linköping

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 15/3:Corren.

Kommunen säljer tomtmarken i Djurgårdens centrum till marknadsmässigt pris, rubbet finansieras med privata pengar och inom fem år kan bygget starta.

”Vi vill att moskén ska bli störst och bäst i Sverige och anpassad till nordisk stil. Den blir unik.” Det sa Islamiska förbundets ordförande Ali Haji i Corren 7/3. Låt oss hoppas att dessa planer går i lås.

Inte enbart för att kommunens omkring 6000 muslimer behöver en värdig lokal att utöva sin religion i. Utan också för att Linköping förtjänar det.

Vår kommun är trots allt landets femte största, framgångsrik och välmående, en magnet som lockar till sig människor från när och fjärran för att bo, arbeta, studera, leva och mötas. Moskébygget blir en naturlig fortsättning på denna positiva utveckling, och befäster den ökande känsla av urbanitet som präglar det moderna Linköping.

Detta är ingen inskränkt, konservativ kråkvinkelplats. Vi är tvärtom en stolt och växande storstad, öppen mot omvärlden, bejakande till företagande, driftighet och nya impulser. Det är den inställningen som helt adekvat fångas i kommunens slogan: ”Välkommen till Linköping – där idéer blir verklighet”.

Självklart har vi därför all anledning att välkomna en moské. Faktiskt är det något av en black om foten för oss att vi hittills saknat en sådan identitetsmarkör för den pluralistiska, vitala stad i attraktiv omvandling som Linköping vill vara.

En moské kommer därvidlag utgöra en symboliskt viktig, kompletterande manifestation i vårt offentliga rum av de interaktiva mångfaldsvärden ligger i urbanitetens väsen. Dessutom bidrar projektet till att stärka kraften i civilsamhället.

Moskén är ju mer än en gudstjänstlokal. Den fyller även en betydelsefull funktion som mellanmänsklig social träffpunkt, vilket minskar risken för utanförskap och förbättrar integrationen.

Muslim eller inte, troende eller icketroende; se moskén för vad den är. En gåva till Linköping att glädjas över.

Ovärdigt spel om skolan

Publicerad den av
1

Skrivit i Corren 13/3:Corren.

Kommunpolitikerna är inte mogna att axla ansvaret för skolan. De varken begriper eller kan hantera uppdraget. Den salvan avlossade utbildningsminister Jan Björklund (FP) i tidskriften Neo för två år sedan (nr 6/2012).

Intervjuad av Correnkrönikören Thomas Gür inskärpte Björklund sitt älsklingsbudskap om varför skolan måste förstatligas. Nu har han dock medverkat till att skjuta sönder sin egen argumentation.

I tisdags förklarade samtliga fyra partiledare i Alliansen att de vill satsa ytterligare 2,3 miljarder kronor av våra pengar på skolan. Den officiellt uttalande ambitionen är att minska elevantalet i lågstadieklasserna. Klingar utspelet bekant? Alliansen har skamlöst karikerat ett av Socialdemokraternas paradförslag.

Den icke uttalade ambitionen med detta handlar föga om reformera skolan. Det är snarare ett lika genomskinligt som desperat försök att rädda sig kvar vid makten och härligheten i Rosenbad. Vissna opinionssiffror grinar Alliansministrarna i ansiktet.

Väljarna rankar skolan i topp bland de viktigaste valfrågorna och Socialdemokraternas krav på minskade klasser är populärt i stugorna. Alltså snor man ännu ett vapen ur Stefan Löfvens politiska arsenal i neutraliserande syfte. Ett klassiskt exempel på trianguleringens tragedi.

Catharina Rosencrantz tillhör den skara kommunpolitiker som Jan Björklund svepande dömt ut som omogna, okunniga och oförmögna att hantera skolväsendet. Hon är ordförande (M) för barn- och ungdomsnämnden i Linköping.

Så här så hon till Correnjournalisten Lollo Asplund i gårdagens tidning: ”Mindre klasser löser inte skolans problem. Men forskningen säger att lösningen är kompetenta och engagerade lärare, ett samhälle som uppvärderar skolan och vikten av utbildning samt elever med höga förväntningar”.

Det är förstås helt rätt. Fakta är knappast komplett okända för varken Jan Björklund, övriga Alliansledare i regeringen eller oppositionens Stefan Löfven. Sverige har redan mindre klasstorlekar än OECD:s genomsnitt, vi spenderar avsevärt mer pengar på skolan än vad framgångsrikare länder som Sydkorea, Finland och Japan gör. Ändå detta fria fall i internationella kunskapsmätningar.

Den 18 februari gav Andreas Schleicher en särskild lektion för riksdagsledamöterna i Stockholm. Han är chef för PISA-undersökningen där Sverige nyligen gjorde chockartat fiasko. Vad borde partierna lägga krutet på för att vända den negativa trenden?

Glöm mindre klasser! Det är bara kapitalförstörande populism. Schleicher menade att politikerna skulle fokusera på lärarna. Och att eleverna greppar betydelsen av självdisciplin. Kunskap och bildning är inte gratis. Barnen måste arbeta för det. Lärarna måste vara kvalificerade, bra betalda och få attraktiva karriärmöjligheter.

Inga direkta konstigheter, eller hur? Undervisningen från PISA-chefen föll emellertid på hälleberget. Ut rusade istället Björklund och hans regeringskamrater för att ropa ikapp med Stefan Löfven om att mer resurser till mindre klasser är svaret.

Det är ett ovärdigt och oseriöst spel. Elevernas och lärarnas bästa offras på väljarmaximeringens kortsiktiga altare. Vilka saknar mognad att axla ansvaret för skolan? Inte Linköpings Catharina Rosencrantz i alla fall.

Något som går sönder

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 11/3:Corren.

Vild skottlossning mellan yrkeskriminella ligor i tättbebyggt område. Det låter som rena maffiauppgörelsen á la Sicilien eller gangsterepokens Chicago. Men hände här, i Ryd, under helgen som gick.

Rena turen att inte vanliga, oskyldiga människor fick sätta livet till när kulorna ven omkring dem. Som Corren rapporterat är bakgrunden en maktkamp där de ökända gängen Black Cobra och Asir slåss om herraväldet över Linköping.

De vill helt enkelt inte ha någon intern konkurrens om att kunna hota, trakassera och utpressa sig till pengar, respekt och inflytande i vår stad.

Dessa ligors verksamhet är destruktiv, bokstavligen samhällsfarlig och äventyrar våra medborgerliga friheter. Det gäller också de aktiviteter som andra sorters ligor ägnar sig åt runt om i landet.

Fast dessa gäng är politiska med förryckta ideologiska motiv som drivkraft. De är inte mindre fördärvliga för det. Under samma helg som Black Cobra och Asir härjade i Ryd skadades flera personer, varav en mycket allvarligt, i samband med en feministisk demonstration på Internationella kvinnodagen i Malmö.

Polisen har anhållit tre misstänkta gärningsmän från avgrundshögern, deras brott rubriceras som mordförsök. Nazistiska Svenskarnas parti erkänner själva att deras medlemmar varit inblandade i angreppen på feministdemonstrationen.

Det var inte länge sedan en liknande händelse utspelades i Stockholmsförorten Kärrtorp, där nynazister i mitten av december förra året brutalt attackerade en antirasistisk manifestation.

När vi medborgare inte kan utöva rätten att demonstrera och offentligheten uttrycka våra åsikter utan rädsla för att anfallas av våldsbejakande extremister – då befinner vi oss i en situation vars drag snarare påminner om Weimarrepubliken, än om det trygga Sverige som vi trott oss leva i.

Symptomatiskt är att också ”autonoma” våldsverkare på yttersta vänsterkanten mobiliserar och sätter i system att angripa samhällsinstitutioner som Migrationsverket, Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen med trakasserier, hotelser och omfattande skadegörelse. Myndigheternas anställda tjänstemän attackeras till och med i sina egna hem. Horribelt!

Säpo befarar ytterligare upptrappning av det antidemokratiskt motiverade våldet under innevarande valår. Även de yrkeskriminella gängen försöker undertrycka demokratin och den fria åsiktsbildningen, genom att ge sig på journalister i syfte att skrämma dem till tystnad om ligornas framfart.

Corren har som bekant viss erfarenhet av sådant. Men detta mediehus viker sig icke en tum. Tvärtom. Betydelsen att vi alla står upp och försvarar det öppna samhället kan inte nog understrykas.

”Något håller på att gå sönder”, brukar Socialdemokraterna säga i sin retorik om dagens Sverige. En svepande och slapp anklagelse riktad mot regeringens skattesänkningar och uppstramade bidrag i socialförsäkringarna.

Men orden riskerar faktiskt att få reell täckning, dock ur ett helt annat perspektiv än S avsett. Något håller verkligen på att gå sönder i Sverige om såväl de yrkeskriminella som de politiska extremistgängen inte möter beslutsamt motstånd.

Detta ”något” är den allmänna säkerheten och demokratins frihetsvärden, minsta sprickbildning som ligorna åsamkar måste ses som oacceptabel.

Tunnel i Gripenstedts anda

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 19/2:Corren.

Vem är Sverige bästa finansminister någonsin? Jag sätter mina pengar på Johan August Gripenstedt, viljestark liberal rikshushållare åren 1856-1866. Genom marknadsekonomiska reformer förvandlade han vårt dåvarande murkna fattighus till nation i grunden.

Det är med Gripenstedt som Sveriges moderna välståndsutveckling startar (sorry, Per Albin). Ett av hans viktigaste strategiska beslut var att storsatsa på järnvägar. Näringsliv och handel behövde en smidigt fungerande infrastruktur. Vi hade ingen. Alltså drev Gripenstedt igenom byggandet av ett stambanenät genom landet.

Staten lånade jättelika belopp till den visionära high tech-investeringen, vilket ansågs mycket kontroversiellt. De konservativa kritikerna fick förstås fel, satsningen betalade sig med råge, pengarna bara forsade in. Linköping är ett illustrativt exempel.

När järnvägen kom till stan i 1870-talets början innebar det rena jackpotten för den lokala entreprenörsandan. Industrin och företagandet fick ett sagolikt uppsving. Järnvägen formade också Linköpings fysiska stadsplan.

Spåren ligger där de ligger och är något vi har fått förhålla oss till sedan 1872. Nu ska äntligen den gamla järnvägen ges en välbehövlig uppgradering med Ostlänken till Stockholm. Snabbare hjul mellan två tillväxtstäder blir en vinst för bägge parter. Fast det är ju inte 1872 länge.

Ska vi utöka järnvägen med 6-8 spår rakt genom dagens Linköping ovanpå en 100 meter bred och två kilometer långlåg bro? Vi skulle för överskådlig framtid tvingas leva med en sunkig Berlinmursaktig betongbarriär, som radikalt förfular stadsmiljön och dödar exploateringen av attraktiv mark i centrum.

Glädjande nog meddelade i går kommunens politiker att man istället önskar en tunnel, vilket Corren tidigare förordat. Ja, det är en dyrare investering. Men det ger Linköping blomstrande möjligheter till ett ordentligt ansiktslyft som kommer att stimulera näringsliv, tillväxt och trivsel. Jag gissar att också Gripenstedt hade nickat gillande.

Krossa gangsterväldet!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 18/2:Corren.

Utan lag, ordning och tillit mellan människor finns ingen frihet. Ingen trygghet. Inget samhälle värdigt att leva i. Vi tänker oss gärna Sverige som en skyddad oas; lugn, fredlig och säker. Det stämmer till stor del.

I jämförelse med många andra, mindre lyckligt lottade länder kan vår nation framstå som ett mirakel av civiliserat välmående. Den politiska debatten är tämligen sansad, rent av småtrist lunkande, och kretsar överlag kring hur en redan omfattande välfärdsstat ska kunna maximeras ännu mer, organiseras ännu bättre och effektivare.

Primärt fokus är inriktat på att leverera vård, skola, omsorg, sysselsättning. Dessa områden är den svenska politikens hårdvaluta. Ett parti utan trovärdighet i frågor som dessa är chanslöst på väljarmarknaden. Historiskt sett har vi aldrig haft så välvilliga och generösa makthavare vid politikens roder.

De tävlar i att ösa in skatteresurser till välfärdssektorn och är ivriga att försöka parera uppkomna brister med lösningar, mer eller mindre goda förvisso. Samtidigt finns risken att vi invaggas i en slags trygghetsbubbla, där medvetenheten minskar och beredskapen sänks kring rörelser som hotar att urholka de samhällsfundament varpå allt övrigt vilar.

Den organiserade och växande främlingsfientligheten är ett exempel. Människor ställs människor, minoritetsgrupper utmålas som suspekta, misstänkliggörs, blir kollektiva syndabockar och lastas i svepande, illvilliga ordalag för allsköns synder.

Låter vi sådan retorik få fäste och normaliseras, fräts den mellanmänskliga tilliten sönder och förgiftas. Fördomar, rädsla och intolerans träder in; ett annat kyligare, mörkare och hårdare Sverige väntar om vi inte är på vår vakt.

Ett annat exempel är den organiserade brottsligheten, som man också kan spåra en viss allmän naivitet inför. De kriminella nätverken är inte bara ett storstadsfenomen, tydliga tecken finns på att dess tentakler nu sprider sig till andra delar av landet.

Som Linköping och Norrköping, där gängen ser fina expansionsmöjligheter att berika sig och nå maktpositioner genom hot, trakasserier och utpressning. De parasiterar på det lokala näringslivet, tvingar företagare till tyst underkastelse och bygger upp ett ljusskyggt parallellsamhälle med egna regler baserat på våld och fruktan.

Dessa yrkeskriminella ligor är också fenomenala på att utnyttja välfärdsstatens transfereringssystem och förmåner i bedrägliga syften. De uppträder inte sällan arrogant och hånfullt mot rättsvårdande myndigheter, skrämmer vittnen, sätter sig i otillbörlig respekt i domstolssalarna, etc.

Naturligtvis vill de även gärna sätta munkavle på granskade journalister för att inte störas i sin destruktiva verksamhet. Glöm det! Corren och Norrköpings Tidningar har beslutat att gemensamt i en rad reportage exponera ligorna som härjar i Östergötland. Förhoppningsvis kan det bidra till en bred samling mot gangstergängens infiltration.

De representerar en form av kriminalitet som äventyrar och utmanar våra medborgerliga friheter. Utan lag, ordning och tillit kan samhället inte fungera. Därför måste denna fråga prioriteras högre, inte minst på den politiska dagordningen.

Regeringsmakt till salu

Publicerad den av
1

Skrivit i Corren 10/2:Corren.

I morgon får Linköping besök av LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson.Kommer han i det nyfikna syftet att lyssna på sina medlemmars önskemål ute på verkstadsgolven, i byggfuttarna och inom den kommunala äldreomsorgen?

Brinner han av intresse att uppdatera sig om fackliga verksamheten i Linköping? Vill han kolla hur de lokala relationerna till arbetsgivarna fungerar, undersöka vad fack och näringsliv gemensamt kan göra för att skapa ett bättre arbetsliv? Inte primärt.

LO:s ordförande är främst fokuserad på att elda upp Linköpingsborna mot Alliansregeringen i Stockholm. Se själva på debattsidan i dagens Corren. Där finns en artikel med ett rödglödgat partipolitiskt budskap, signerat Karl-Petter Thorwaldsson.

Man kunde tro att han är på röstfiskesturné med målet att själv bli statsminister. Men debattartikeln är också undertecknad av Kristina Edlund, S-ordförande i Linköping. Ty det är genom Socialdemokraterna som LO vill skaffa sig inflytande över regeringsmakten och utnyttja statsapparaten till sin förmån.

Tyvärr har S som vanligt inga skrupler mot att sälja ut sig till ett organiserat särintresse (”facklig-politisk samverkan”, som eufemismen lyder inom arbetarrörelsen). LO levererar trucklaster med sedelbuntar till partikassan på Sveavägen. Över 70 miljoner kronor bara de senaste fem åren (SvD 6/2). Fy skam är heller inte värdet av den arbetskraft som LO:s funktionärer bidrar med i valrörelsen.

Förra veckan utlovade LO-ledningen en storskalig mobilisering, närmast liknade en amerikansk presidentvalskampanj, för att få svenska folket att rösta rätt – det vill säga rött. Vilket parti kan motstå en sådan översvallande generositet? Svar: ett parti som värnar sitt oberoende, sin integritet och självrespekt.

Dit hör uppenbarligen inte S. Och därmed är man blottade för LO:s kravlista. Thorwaldsson har nämligen en egen valplattform, några punkter berörs i ovan nämnda debattartikel: stoppade skattesänkningar, ökade offentliga satsningar, höjda bidrag.

Men på LO-listan finns också sådant som förbud mot vinstdrivande aktörer i välfärden och mycket annat. S- och LO-politiken flyter ihop, vilken parts ord som väger tyngst med Löfven som statsminister måste vara väldigt svårt för väljarna att avgöra.

Och på vems mandat agerar egentligen Thorwaldsson? Endast hälften av LO:s medlemmar röstade på S förra valet. Dryga 25 procent föredrog något av Allianspartierna. Ändå tvingas samtliga i Thorwaldssons medlemskår finansiera vad som i praktiken är LO:s försök att köpa sig politisk makt via socialdemokratiska valsedlar. Är det demokratiskt sunt och riktigt att ett särintresse ges denna formidabla position? Sverige är väl inte en bananrepublik, trots allt.

Antag att Svenskt Näringsliv hade gift ihop sig med Moderaterna på samma intimt ogenerade sätt, att företagen uppmanat sina anställda att de måste rösta blått. Ungefär som vd:n för Max nyligen gjorde. Det blev ramaskri från vänster, en kritisk Stefan Löfven slog fast: ”Jag är övertygad om att hamburgerkedjan Max’ anställda är förmögna att själva avgöra vad som är viktigt för dem i valet”.

Men det gäller tydligen inte LO-fackens 1,5 miljoner medlemmar.

Befria tomten!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 12/12:Corren.

Det börjar bli en lika kär svensk egenhet så här års som Kalle Anka på julafton: tomteförbudet. Inget Luciafirande i Sverige är liksom längre komplett utan ledsna barn och upprörda föräldrar någonstans i landet, där skolan bannlyst tomtar och pepparkaksgubbar i lussetåget.

Denna gång är det Expressen som rapporterar om Alvikenskolan i sydsvenska Bromölla. Ansvarig personal kräver ett luciatåg i ”ursprunglig form”, det enda alternativet för deltagande småkillar är alltså rollen som stjärngosse.

”Men min son som går i trean och är nio år vill inte bära klänning. Andra barn har sagt att de kommer att skratta åt pojkarna”, säger en ilsken pappa till tidningen. Han har klagat hos rektorn och mött noll förståelse.

Minnesgoda Correnläsare erinrar sig kanske hur Vreta kloster skola i Linköping var inne på samma linje förra året. Resultat: gråt och tandagnisslan.

Hur svårt kan det vara? Prioritera trevligast möjliga upplevelse för barnen bara. Släpp tomtarna loss!

Vilken skolmedicin?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 11/12:Corren.

Mindre klasser, fler lärare. Det kräver Socialdemokraterna som botemedel mot skolkrisen. Partiets utbildningspolitiske talesman Ibrahim Baylan upprepade budskapet när han besökte Linköping i måndags.

Det finns dock skäl att tvivla på denna patentmedicin. Klasstorlekens betydelse för goda studieresultat är generellt sett svag, enligt många forskningsstudier. Och fler lärare? Den svenska lärar- och personaltätheten är från förskola till gymnasium högre nu än vid sekelskiftet, ändå presterar eleverna sämre.

I Linköping har Baylans lokala partikamrater motionerat om att gymnasieskolornas yrkes- och studieförberedande program måste blandas. Exempelvis är det fel att profilera Anders Ljungstedts gymnasium med enbart praktiska utbildningar.

Det ökar segregationen och leder till snedvriden könsbalans, hävdar S. Alliansen har avslagit motionen. Antagligen med rätta, ty om huvudsyftet är stimulera elevernas kunskapsinhämtning förefaller S-förslaget mest vara ett kosmetiskt slag i luften.

Jämför med Tyskland. Där delas eleverna upp redan i femte klass efter intellektuell förmåga och intresse för en längre eller kortare utbildning (9 respektive 12 år). Det kan man kalla nivågruppering eller medveten uppmuntrad segregering, beroende på ideologisk smak.

Men som Correnkrönikören Stefan Fölster skrev i SvD igår inverkar det ingalunda negativt på Tysklands resultat i Pisa-mätningarna. Tvärtom har Tyskland, medan Sverige bara rasat, kontinuerligt klättrat sedan landets bottennotering år 2000.

Och det är de svagaste elevernas prestationer som förbättrats mest, påpekar Fölster. Detta även utan FP-idéer som lärarlegitimationer och förstatligande av skolan. Tyskarna har nämligen systematiskt fokuserat på att lösa sin skolkris utifrån faktabaserad forskning och noggrann utvärdering av insatserna. Vore det inte hög tid att pröva det här också?