Kategoriarkiv: Linköping

Sorgebarnet Glyttinge

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 6/7:Corren.

Som Corren skrev i fredags vädjar Glyttingebadets nygamle ägare Sami Rahim till kommunpolitikerna om stöd. Linköpings styrande är tveksamma. Det är begripligt. Naturligtvis vore det välkommet om Glyttingebadet kom till användning igen.

Det fanns många som hoppades att utomhusbadet skulle gå en ny vår till mötes efter i att flera år legat öde, stängt och vandaliserat. Men dess långa trassliga historia förskräcker. Turerna är välbekanta. Från början var Glyttinge en kommunal anläggning, men i mitten av 90-talet tog den offentliga epoken slut. Kostnaden för drift och underhåll ansågs ekonomiskt oförsvarbar.

Restaurangägaren Sami Rahim övertog badet för två symboliska kronor 1996 och förlorade Glyttinge 2004 i samband med en personlig konkurs. En idrottsförening hade dessförinnan skrivit avtal om att köpa Glyttingebadet.

Fast uppgörelsen var oklar och efter en säsong med fortsatta förluster backade föreningen ur. Konkursförvaltaren försökte sälja anläggningen för 1,5 miljoner kronor. Budet prutades ner till 500 000 av en lokal byggentreprenör som köpte badet våren 2007. Efter sommaren 2008 tömdes vattnet i bassängen och grindarna stängdes.

Förfallet tilltog. Krav restes från boende i området att kommunen borde göra något.

I maj 2012 konstaterade dock den dåvarande borgerliga majoriteten: ”Glyttingebadets nuvarande ägare har försummat driften på ett sådant sätt att det är omöjligt att se en framtid utan att det görs en kraftig investering… Kommunens egen utvärdering pekar på att en upprustning är nästintill utesluten”.

I november förra året kom beskedet att Sami Rahmi var tillbaka som ägare och han lovade att badet skulle återinvigas i maj. Det blev inte av.

Istället skulle invigningen ske med ett poolparty när skolorna slutade i juni. Även det avblåstes när polisen dömde ut säkerheten. ”Sami kan inte gå ut och säga att badet öppnas och sedan blir det inget. Man tappar förtroende”, sa Sina Bond på kommunens kultur- och fritidskontor (Corren 13/6).

Och nu vill alltså Sami Rahmi och en grupp kallad ”Glyttingebadets vänner” att den nya politiska majoriteten ska räcka ut en hjälpande hand. Men att backa upp en privat näringsidkare i trångmål kan varken vara en kommunal uppgift eller (särskilt i fallet Glyttinge) ansvarsfull hantering av skattebetalarnas pengar.

Dessutom storsatsar ju kommunen på en ny simhall inne i stan, där det redan finns badmöjligheter. Om Sami Rahmi verkligen tror på Glyttingebadet, varför försöker han då inte finna hugade enskilda finansiärer?

Alla måste cykla

Publicerad den av
Svara

Cykling runt 1895

Skrivit i Corren 13/6:Corren.

”Ingenting går upp mot det enkla nöjet av en cykeltur”, lär självaste John F Kennedy ha sagt. Åtminstone så här års ligger det en hel del i det.

En strålande sommardag på cykelsadeln kan vara en rogivande, nästan meditativ upplevelse. Man rullar trivsamt fram i maklig takt genom tillvaron på sina två hjul, känner marken och grönskan dofta, hör fåglarna sjunga, världen blir liksom öppnare och mer påtaglig.

”Cykling är det bästa sättet att ta in ett landskaps former, eftersom du får svettas upp för kullar och susa ner för dem. Det är då du kommer ihåg hur terrängen faktiskt är, men om du åker bil är det endast ett högt berg som imponerar på dig, och inget minne av en trakt blir så exakt som när du har cyklat genom den”, menade den globetrottande författaren Ernest Hemingway.

USA:s utrikesminister John Kerry tycks följa Papa Hemingways råd. Under sina flitiga tjänsteresor har han gärna en cykel polletterad i bagaget för att bekanta sig närmare med fjärran länder och bygder.

Diktaren Hjalmar Gullberg ägde en cykel som hette Apollo. Uppkallad efter poesins, ljusets och klokhetens gud. Är inte det ganska talande för vad cykling kan vara? Albert Einstein hävdade att han fick den banbrytande idén om relativitetsteorin medan han cyklade. Bara en sån sak.

Du mår bra av att cykla. Det är motion för kropp, själ och intellekt.

Så visst är det förträffligt att Linköping har en sådan generös och välkomnande inställning till cyklandet. Kommunen har satsat massor av skattemiljoner på cykelvägar och information om pedaltrampandets fördelar.

Målet är inte dåligt: att Linköping ska stoltsera på kartan som Europas främsta cykelstad. Det finns till och med en särskilt kommunal cykelsamordnare anställd som lystrar till namnet Per Erik Hahn. Men han är oroad.

Linköpingsborna gör nämligen inte riktigt som kommunens politiker och tjänstemän vill. Som Correns excellente Johan Sievers rapporterade om i onsdagens tidning, så trilskas de bångstyriga invånarna med att köra för mycket bil och åka för lite cykel.

En aktuell lokal undersökning visar att antalet cykelresor procentuellt minskat medan bilresorna ökat. Det kan ju verka otacksamt när kommunen lagt ner så stor möda. Folket borde veta bättre.

”Jag tror vi måste arbeta med påverkanskampanjer för att få människor som slentrianmässigt tar bilen till jobbet att inse att de faktiskt kan ta cykeln och få frisk luft och motion på köpet”, säger cykelsamordnare Hahn förnumstigt.

Elias Aguirre (S), ordförande i samhällsbyggnadsnämnden, hötter med pekpinnen: ”Det är lätt att bli bekväm och ta bilen av gammal vana”. Aguirres nämndkollega Muharrem Demirok (C) är också bekymrad: ”Nu måste vi stanna upp och reflektera. Har vi gjort rätt saker? Hur fortsätter vi?” (Corren 10/6).

Demirok är, som så ofta, en klok man. Reflektion och eftertanke är aldrig dumt. Man kan till exempel fundera på om det riktigt att kommunen ska inta den paternalistiska rollen att uppfostra myndiga medborgare, sätta sig till doms över deras beteenden och använda politikens styrinstrument till att försöka göra Linköpings befolkning till hurtiga ur-och-skurfrälsta cykelentusiaster.

Det kanske finns goda, rimliga och fullt begripliga skäl till att folket föredrar bilen som huvudsakligt färdmedel. Privatbilism tenderar märkligt nog att ses ned på av politiker, trots att deras väljare och uppdragsgivare till förkrossande del måste ha bil för att klara vardag, arbete, inköp och fritid. Vilket också gäller på relativt korta avstånd.

Massbilismen är inget ont, utan tvärtom en oumbärlig förutsättning för den moderna samhällsutvecklingen, tillväxten och välståndet. Varken Linköping, övriga Sverige eller resten av den industrialiserade världen skulle fungera utan bilar.

Som transportmedel blir bilarna bara mindre bullriga och mer trafiksäkrare, miljövänligare och bränslesnålare för varje årsmodell som kommer. Så varför klaga?

Bejaka istället bilens överlägsna möjligheter till större mobilitet, frihet och flexibilitet för enskilda människor. Vad är det förresten för fel på bekvämlighet?

Bilen gör det enklare att få livspusslet att gå ihop och icke att förglömma: det finns även en lustfylld glädje i bilkörandet. Som den brittiska rockgruppen Queen uttrycker det i en låt på sitt klassiska album A Night at the Opera (1975): ”I’m in love with my car / Gotta feel for my automobile / Get a grip on my boy racer rollbar / Such a thrill when your radials squeal”. Gör det till en sång för Linköping.

Ty varför kan vi inte även satsa på att bli om inte Europas, så i alla fall Sveriges bilvänligaste stad? Det hade varit en häftig manifestation av urbanitet, modernism och storstadsmässighet som både stärkt attraktionskraften och bekvämligheten.

Inget av detta utesluter att vi samtidigt kan ha ett kärleksfullt förhållningssätt till cyklandet. Precis som Queen.

Bandet har en annan skön låt där Freddie Mercury klart och tydligt deklarerar: ”I want to ride my bicycle / I want to ride my bike / I want to ride my bicycle / I want to ride it where I like!” (Bicycle Race från Jazz, 1978). Det kan bli en sång för Linköping – också.

Vi har nu ett fint och välutbyggt nät av cykelbanor. Infrastrukturen finns tillgänglig för alla Linköpingsbor som önskar utnyttja den, det är jättebra. Men kommunen bör inte ägna sig åt att peka finger mot dem som av olika skäl inte anammar cykelns evangelium och tycker det är buskul att trampa vareviga dag.

Cykel OldDesignShop_May1919BoysOnBikes

Vill ni strypa city till döds, politiker?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 29/4:Corren.

”Vi hoppas att konsten ska göra att bilisterna verkligen tvekar om att åka in här”, säger Ulf Johansson Lorin som är kommunens stadsmiljöchef om Platensgatan. Konstnärliga utsmyckningar, gågata och uteserveringar mitt i vägen ska det bli.

Jo, bilisterna lär nog sannerligen tveka. Inte bara över att närma sig Platensgatan, utan att åka in till city alls om denna trend fortsätter. Linköpings politikerbyråkratiska makthavarkomplex har redan gjort centrum påfallande otillgängligt och svårkört för bilar. Visst kan det låta mysigt att fika och flanera i en stadsmiljö utan bullrande motorfordon.

Men motas bilarna bort, har man snart ingen levande stadsmiljö att fika och flanera i. Handeln, som är stadskärnans ekonomiska bas, är beroende av ett stort kundflöde. Och gilla det eller inte: människor som handlar föredrar att åka bil.

Butiker utan god biltillgänglighet får således problem med att locka kunder. Helst vill folk kunna – som en näringsidkare sagt – ”parkera direkt inne i affären”, eller åtminstone i omedelbar anslutning till den. Men försök att göra det i centrala Linköping!

Stadskärnans kommersiella potential står och faller med handeln och biltrafiken. Fler gågator och stoppskyltar för bilar är utmärkt – om man vill att Linköpings centrum ska utarmas ekonomiskt och förlora ytterligare marknadsandelar till externa handelsplatser som Tornby.

Ska city räddas undan risken att förvandlas till ett ödsligt fullskalemuseum vore det på tiden om någon lite mer insiktsfull lokalpolitiker höjde rösten nu. För någon sådan finns väl som vågar ta bladet från munnen?

Linköping

Linköpings centrum blir allt bilfientligare.

Saknas: lärandekultur

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 29/4:Corren.

Att den svenska skolan lider av ordningsproblem är ingen nyhet. Frågan har varit på tapeten i åratal. Få har talat så mycket, så länge och så ihärdigt om vikten av disciplin och studiero som Folkpartiets Jan Björklund.

Ändå: under hans tid som skol- och utbildningsminister blev inte situationen bättre. Flera undersökningar tyder på att stökigheten fortsatt i oförminskad styrka. Internationellt utmärker sig Sverige som en klassrummens värsting bland OECD-länderna.

Märkligt att kunskapsresultaten faller och faller, när ordning och reda inte upprätthålls? Vi börjar nästan bli blasé på politiker med bekymmersamma miner som kommenterar ännu en larmrapport om det föga hedrande tillståndet i vårt krackelerande utbildningsväsende. Löften om krafttag, åtgärder och reformer har nått inflatoriska nivåer.

Men Jennica Åströms debattartikel i måndagens Corren går bara inte att värja sig emot (läs den!) Hon är elevkårsordförande och niondeklassare på Folkungaskolan i Linköping. I ett skakande vittnesmål från sitt vardagliga elevperspektiv beskriver hon vad som i realiteten är vuxenvärldens kapitulation.

Lektionerna dränks i konstant buller. Eleverna kommer och vandrar iväg genom dörrarna som de vill. Respekt saknas för lärarna, vilka måste slösa dyrbar undervisningstid åt att försöka få tyst på bråkiga och stojande barn. Till råga på allt undergrävs lärarnas redan urholkade auktoritet av föräldrar som vägrar ge något stöd, utan istället bollar tillbaka disciplinproblematiken på skolan.

Jennica Åström kallar klimatet på Folkungaskolan ”fruktansvärt” och slår i en central mening fast: ”Det är orättvist att vi som är elever blir fråntagna vår rätt till en bra utbildning för att våra lärare måste agera dagismamma”.

Anklagelsen är svidande. Hennes debattartikel andas ilska och frustration över ett svek som är monumentalt. Något mindre dramatiskt ord är faktiskt svårt att använda.

Vad det ytterst handlar om är ju att eleverna berövas möjligheter, livschanser och horisonter som traditionellt varit skolans uppdrag att berika dem med. De vuxna har flytt sitt ansvar och en av samhällets viktigaste institutioner har infantiliserats. Det är den bittra, hårda sanningen.

Varför det blivit så har det diskuterats mycket kring. Behövs ökade resurser, fler regleringar? Politikerna öser på med floder av skattepengar och styrdirektiv. Men tycks stå maktlösa trots alla insatser och all god vilja. Vilket signalerar att skolans kris bottnar i ett värderingsproblem, att själva lärandekulturen eroderat. Den är inte lätt att återskapa med reguljära politiska verktyg.

Vi vet vad som fungerade förr: en auktoritativ och stolt lärarkår, flitiga och disciplinerade elever, stödjande och fostrande föräldrar. Antagligen skulle sånt fungera ganska hyggligt idag också, fast hur når vi dit? Det är en komplicerad process som mera kretsar kring andan i civilsamhället varur kulturen (eller okulturen) hämtar näring, växer och formas.

Men vad hjälper det svaret Jennica Åström och hennes kamrater på Folkungaskolan som behöver en näve i katedern här och nu? Grundläggande folkvett och vanligt basalt uppförande i deras studiemiljö kan knappast kräva en Einstein för att åstadkomma. Bara vuxna som vågar – och tillåts! – spela rollen som vuxna.

Sagan om den fackliga elefanten

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 28/4:Corren.

Den fackliga elefanten stampar på den lilla företagsmyran. Livsmedelsarbetarförbundet kräver att Ingeborgs bageri i Linköping tecknar kollektivavtal för en anställd. Ägarsyskonen Ahmed och Sema Mehdi avböjer och förklarar att fackets löneanspråk inte är förenligt med företagets ekonomi.

Den fackliga elefanten stampar en gång till. Livsmedelsarbetarförbundet sätter Ingeborgs bageri i blockad och belägrar företaget med patrullerande fackliga funktionärer. Ägarna försöker överleva ändå, men inför hotet att deras bageri ska kvävas ekonomiskt tvingas de stryka flagg och skriver under kollektivavtalet. Den anställde sägs upp, eftersom bageriet inte har råd att betala Livsmedelsarbetarförbundets dikterade lön.

Den fackliga elefanten stampar ytterligare en gång så att marken skälver. Livsmedelsarbetarförbundet vägrar acceptera att bageriet inte har råd att betala den dikterade kollektivavtalslönen och kräver att uppsägningen tas tillbaka. Ägarnas redovisning av bageriets krassa ekonomiska verklighet viftas bort. Livsmedelsarbetarförbundet stämmer bageriet inför Arbetsdomstolen och vill att ägarna pungar ut med 650 000 kronor i skadestånd.

Myran ska veta hut, myran ska krossas ordentligt. Då blir det en mindre som drar ett strå till stacken i Linköping. Den fackliga elefanten trumpetar i maktfullkomlig triumf. Vilket vackert slut som artar sig på denna sedelärande saga om facklig kamp, solidaritet och hjältemod.

USA formade Sverige

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 27/4:Corren.

På Norra kyrkogården i Linköping ligger Isidor Kjellberg (1841-95) begravd. Skänk honom en tanke. Kjellberg är en portalgestalt inom den svenska liberalismen. 1872 startade han tidningen Östgöten, vars mål var ”demokrati, folkfrihet, självstyrelse”.

Snart blev tidningen länets mest spridda. Och kontroversiella! Kjellberg bedrev en orädd granskande journalistik som den svenska överheten sannerligen inte var van vid. Han gisslade friskt myndigheter och makthavare (som en viss konservativ redaktör vid namn C F Ridderstad på Corren…).

Han propagerade för frihandel och modernisering, han avskydde förtryck och alla hinder som begränsade människors möjligheter att själva forma sina liv.

Tidningen Östgötens popularitet berodde delvis också på att Kjellberg var först i Sverige med att införa ”det amerikanska bruket av över- och underrubriker och olika stilsorter och förstod att skickligt utnyttja intervjutekniken” (Svenskt biografiskt lexikon).

Kjellberg hade nämligen varit i USA, arbetat som journalist och tagit med sig många nya idéer därifrån hem igen. Inte minst politiskt. Kjellberg såg den amerikanska republiken med sitt fria medborgarideal som mönsterbildande för hur det goda samhället skulle vara. Folkmakt, inte herremakt!

1887 grundade han rösträttsrörelsen, vars symbol blev blåklinten – Östergötlands landskapsblomma. Rösträttsrörelsen samlade liberaler och socialdemokrater i kampen för medborgerliga rättigheter, dit kan även rötterna till Folkpartiet spåras.

Isidor Kjellberg är i grunden ett exempel på migrationens förändringskraft och visar värdet av den fria rörlighetens betydelse. Mellan 1850 till 1920-talet emigrerade 1,2 miljoner svenskar till USA då tillvaron hemmavid syntes hopplös.

Tillsammans med många miljoner andra invandrare från ett myller av nationer bidrog de till att göra USA till världens rikaste och mäktigaste land. Men ungefär 200 000 svenskar återvände, i likhet med Kjellberg, djupt påverkade av vad de sett, hört och lärt på andra sidan Atlanten.

Från USA hade de med sig tankar, idéer, kunskaper, kontakter och kapital som högst påtagligt medverkade till att forma ett helt annat Sverige; politiskt, ekonomiskt, företagsmässigt, socialt, religiöst, kulturellt.

Det var en bred folklig strömning underifrån som frätte ner den reaktionära svenska privilegiestaten med dess kvävande högkyrklighet och unkna vurmande för kejsardömets Tyskland.

Dagens Sverige – vårt välstånd, vår demokrati – är till icke ringa grad den historiska konsekvensen av denna migration och dåtidens öppnare gränser. (För den som vill veta mer rekommenderas varmt Ingvar Henricsons och Hans Lindblads bok Tur och retur Amerika, 1995.)

Därför har vi alla skäl att välkomna de människor från mindre lyckligt lottade världsdelar som numera söker fristad och ett bättre liv i Europa, i Sverige. Givet liberaliseringar av arbets- och bostadsmarknaderna kan migranterna bli en väldig injektion för oss, precis som i fallet USA.

Och på samma sätt kan dessa migranters impulser från demokratins Europa bidra till att reformera villkoren i deras ursprungsländer. Personer av Isidor Kjellbergs kaliber finns än. Vad kan inte de betyda för utvecklingen i Mellanöstern eller Afrika?

Vem ska skapa jobben?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 1Corren.6/4:

Sverige ska ha lägst arbetslöshet i EU 2020. Det målet har Stefan Löfven, fackbasen som blev statsminister, bundit sig vid. ”Jag är besjälad av jobben”, bedyrade han i Expressen 13/4.

Den liberale nationalekonomen Sven Rydenfelt brukade säga att arbetslöshet orsakas av brist på företagare. Det är således svårt att vara ”besjälad av jobb” utan att vara besjälad av företag. Vilka ska annars producera de resurser som gör jobben möjliga? Vilka ska anställa? Vilka ska få bukt med arbetslösheten, i synnerhet bland ungdomar och invandrare?

De flesta jobb skapas i små och medelstora företag, men Löfven tycks antingen kallsinnig eller oförstående för sambandet. I annat fall skulle väl inte hans rödgröna regering satsat på ett batteri av skattehöjningar i vårbudgeten, som gör det dyrare att anställa och att bedriva näringslivsverksamhet i Sverige?

”Den jobbfientliga politik regeringen driver kommer leda till att fler människor hamnar i arbetsmarknadspolitiska åtgärder”, menar Svenskt Näringsliv. ”Förslagen har en sak gemensamt – de slår alla hårt mot små och växande företag i Sverige”, konstaterar Företagarna.

Samtidigt som de flesta länder i vår omvärld strävar mot att förbättra sin konkurrenskraft och marknadsposition, gör Löfven i praktiken tvärtom vilket snarare är ett recept för ökad arbetslöshet i den närande sektorn.

Hjälp på traven har statsministern fått av sina tidigare fackföreningskollegor i Linköping, där Livsmedelsarbetareförbundets strejktrupper belägrat Ingeborgs bageri och påtvingat det lilla företagets ägare ett kollektivavtal som är bortom deras finansiella horisont.

Konsekvensen är att bageriet nu fått säga upp sin enda fackligt anslutne anställde. Att det saknas pengar i kassan till den fördyrande kollektivavtalslönen vägrar facket godta och hotar att ta saken från lokal till central nivå. ”Vi försöker rädda ett jobb”, förklarar Livs ombudsman (Corren 15/4).

Den gamle Metallordföranden Stefan Löfven är besjälad av jobb, som ska trollas fram genom öka skattekostnaderna för företagen. Livsmedelsarbetarförbundet vill rädda ett jobb, som genom deras egen utpressning prissatts högre än vad det aktuella företaget har råd att betala. Facklig ekonomi och logik är inte lätt att begripa sig på.

Välkommen till arbetarrörelsens Sverige. Eller ska man säga arbetslöshetsrörelsens?

Motor city Linköping

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 10/4:Corren.

Peter Lindstén, fastighetsägare i Linköping, slår huvudet på spiken: ”Utan bilar får vi inte en tillräcklig tillgänglighet till city och utan det ingen levande stadskärna” (Corren 4/4). Så är det.

Det hör till stadens idé att sjuda av liv, handel och mycket trafik. Att motarbeta människor att köra bil i Linköpings centrala delar hotar dess ekonomiska och sociala förutsättningar, konsekvensen riskerar att bli mindre urbanitet, dynamik och rörelse. Vi får ett ödsligare och fattigare city, helt enkelt.

Det är knappast konstigt att flera fastighetsaktörer som Peter Lindstén nu uttrycker oro över våra lokalpolitikers njugga syn på bilen. Cykel, promenerande och bussåkande i all ära.

Men det är en lika fåfäng som kontraproduktiv förhoppning att vanligt folk ska förmås att överge vardagens viktigaste, bekvämaste och mest populära färdmedel.

Som Roger Ekström, vice vd på fastighetsbolaget Lundbergs och ordförande i Linköping City Samverkan AB, säger: ”Det är inget som pekar mot att vi blir mer ‘kollektiva’ i vårt sätt att tänka. Vi vill kunna använda bilen för att transportera både familj och inhandlade varor”.

Den politiska ivern att försvåra, hindra och spärra bilarnas framkomlighet på Linköpings gator är inget framtidsdugligt recept. Det äventyrar överlevnadsvillkoren för innerstadens näringsidkare. Det gör varken besökarnas eller de boendes situation lättare. Det bidrar i praktiken till att jaga bort både handel och människor från city som rimligen borde koka av aktivitet och inte tvärtom.

”Det bästa scenariet när det gäller att utveckla stadskärnan handlar därför om att öka tillgängligheten för bilburna konsumenter, till exempel genom att förbättra tillfartsvägar till stadskärnan, släppa fram mer privatbilism i stadskärnan, öka tillgången på parkeringsplatser och se till att parkeringarna är kostnadsfria”, menar handelsexperten David Jansson i Svensk handels och Fastighetsägarnas aktuella rapport Levande stadskärnor.

Varför inte istället göra dessa idéer till verklighet? Stärk centrums attraktionskraft genom att öppna gatorna, bejaka trafiken, låt det vara så smidigt som möjligt att parkera, slopa avgifterna och inför p-skiva.

Satsa stolt och frimodigt på visionen att Linköping ska vara Sveriges bilvänligaste stad!

Smokey and the Bandit

Facklig blockad i Linköping inför rätten

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 4/4:Corren.

Fackföreningar är arbetstagare som frivilligt sluter sig samman i syfte att bättre kunna hävda sina rättigheter. Inget konstigt.

Problemet är när organisationen förstelnas till att främst värna sig själv och den egna ombudsmannakulturens maktsträvanden, på bekostnad av enskilda arbetstagares intressen och mot deras uttalande vilja. Till exempel genom att utsätta företag för stridsåtgärder som de anställda inte önskat.

Vems ärende går facket då? Och ska facket inte behöva ta något ansvar alls om företaget ruineras på kuppen? Frågan har fått brännande aktualitet med Livsmedelsarbetarförbundets blockad mot Ingeborgs bageri, som det skrivits mycket om i Corren senaste tiden.

Ett annat upprörande fall i Linköping inträffade 2006, då Henrik Gustavssons byggfirma HGS sattes i blockad av Byggnads.

Bakgrunden var att facket krävde ett kollektivavtal som inkluderande granskningsavgifter (innebärande att 1,5 procent av de anställdas löner skulle betalas direkt till fackets kassa). Gustavsson och hans tre anställda, som inte ens var fackmedlemmar, avböjde.

Byggnads ville inte redovisa om granskningsavgiften användes till finansiering av politisk kampanjverksamhet. Dessutom var villkoren på HGS lika bra eller bättre än vad kollektivavtalet stipulerade. Byggnads vägrade acceptera ett nej och ströp leverantörernas samarbete med HGS.

Under pågående konflikt ogiltigförklarade Europadomstolen det ljusskygga granskningsavgiftssystemet. Byggnads fick backa. Fast då hade den årslånga – olagliga! – blockaden redan tvingat HGS i konkurs och de anställda förlorat sina jobb.

Det enda Henrik Gustavsson hade kvar var hundratusentals kronor i skulder. Byggnads ryckte likgiltigt på axlarna.

Men Gustavsson har, med juridiskt bistånd från Centrum för rättvisa, begärt skadestånd av facket på dryga miljonen för intrång i hans medborgerliga fri- och rättigheter.

Nu ligger ärendet hos Högsta domstolen. Förhoppningsvis blir det ett utslag som leder till mer sans och balans när facket är i farten fortsättningsvis.

Var är liberalismen, FP?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 27/3:Corren.

Det var inte fel att FP gick ihop med S och MP efter det oklara valresultatet i Linköping. Kommunen garanterades en styrande majoritet och ansvarsutkrävandet blev tydligt. Ytterkantspartierna SD och V isolerades.

FP:s ”svek” mot sina tidigare Allianskamrater är egentligen inte mycket att orda om. Det är idéerna, sakpolitiken och resultatet som räknas. Givet omständigheterna är det knappast dåligt med liberalt inflytande på den politiska kursen under mandatperioden.

Men ska man döma av två aktuella beslut som blocköverskridande ”Koalition för Linköping” står bakom, ser det tyvärr mindre hoppfullt ut på den fronten.

Var är liberalismen i att Linköpings flora av kommunala bolag belastats med ett batteri av nya klåfingriga ägardirektiv? Detaljstyrningen ökar och politiseringen förstärks i den redan olyckliga företeelse som det offentliga intrånget på näringslivsområdet är.

”Den kommunala bolagssektorn bör i huvudsak avvecklas. Detta skall ske genom att bolagen återgår i förvaltningsform, säljs till privata ägare eller då så är lämpligt helt enkelt läggs ned… Folkpartiets uppfattning är att svenska kommuner skall koncentrera sig på kommunala kärnverksamheter och undvika att bedriva affärsverksamhet, särskilt om den bedrivs och stöttas med skattebetalarnas pengar”.

En utmärkt politik, formulerad i en riksdagsmotion 2003 som bland andra undertecknades av dåvarande partiledaren Lars Leijonborg. Tyvärr inget som FP hållit fast vid, allra minst i Linköping. Inte nog med att föga gjordes för att upplösa kommunens bolagsimperium under Alliansåren. Nu medverkar FP till att ytterligare fördunkla gränserna mellan kommun, företag och marknad.

Än märkligare är hur FP kunnat godta beslutet att införa något som påminner om socialistisk kommandoekonomi i byggandet. Kommunen vill plötsligt styra fastighetsägarna att bebygga vissa områden utifrån en egen årsvis vald prioriteringslista.

Det rimmar inte ens med trepartikoalitionens samverkansprogram och dess skrivningar om ökad takt i byggandet genom samarbete med företagen. Exploatörer ska själva kunna ta fram planer genom att anlita av kommunen godkända planprojektledare, förkunnas det uttryckligen på sidan 25 i dokumentet.

Vad hände? Har politikerna givit upp och låtit den av tradition starka byggbyråkratin i stadshuset avgå med segern? Förklara gärna, FP!