Allting har sin tid.
Sommarnöje
Svara
Kategoriarkiv: Linköping
Rättvisare rättvisa
Skrivit i Corren 19/8:
Klackarna i taket! Linköping blir värdkommun för Fair Trade Forum 2017, vilket kommunalrådet Nils Hillerbrand (MP) i torsdagens Corren uttrycker sin glädje över. Som inspirerade uppladdning för detta event i den rättvisa, etiska handelns tecken har han denna helg åkt till Göteborg.
Där hålls nämligen årets Fair Trade Forum i dagarna tre med nationellt sammanstrålande nätverkande rättviseaktivister och representanter från Sveriges certifierade Fairtradekommuner. Och en sådan kommun är ju Linköping sedan 2009, efter att den då styrande borgerliga alliansen beslutat att detta var en bra idé.
Därför satsas våra skattepengar på att köpa in Fairtradevaror som kaffe, te och bananer till kommunens arbetsplatser, skolor och äldreboenden.
Kommunen ägnar sig också åt propagandaverksamhet för att övertyga oss om hur toppen det är med Fairtrade. ”Håll dig uppdaterad på vilka aktiviteter och evenemang som är på gång genom att följa Fairtrade City Linköping på Facebook”, tipsas det på kommunens hemsida.
Linköping är som bekant platsen där idéer blir till verklighet. Men ärligt talat. Var just denna Fairtrade City-idé så smart att förverkliga, egentligen? Visst, det tycker säkert LO och Svenska kyrkan, som står bakom det ”oberoende” Fairtrade i Sverige och dikterar vilka krav som gäller för att kvala in under dess banér.
Och visst, i mångas ögon förefaller det progressivt, kreddigt och världsförbättrande ansvarstagande att stoltsera som medlem i Fairtradeklubben.
Vi vill göra gott, vi vill hjälpa hårt arbetade människor i fattigare länder att få en drägligare tillvaro, det är absolut inget fel med att engagera sig för schyssta villkor inom den internationella handeln.
Men stå då upp för riktig marknadsekonomi, en fri handel över gränserna utan diskriminerande tullar och snedvridande subventioner.
Fairtrades alternativa handelssystem däremot är mindre lyckat, vilket visats av forskningsstudier från bland andra University of London 2014, från Berkeleyuniversitetet 2012, från Lunds Universitet, SLU och AgriFood Economics Centre 2009.
Produktionen är dyr och ineffektiv. Småskaligheten och de reglerade minimipriserna konserverar redan utsatta ekonomiska och sociala förhållanden.
Mekanismen för utbud och efterfrågan rubbas, följden är kostsam överproduktion av exempelvis kaffe. Mycket tvingas Fairtrades kontrakterade bönder dumpa på den vanliga marknaden, vilket gör det kärvare för reguljära kaffeodlare att klara plus och minus.
Kan vi inte fundera lite på hur vettigt det är att officiellt stödja sådan ”rättvisa” från Linköpings sida?
Ordet och demokratin
Skrivit i Corren 28/7:
Det var med Henrik Bernhard Palmær, Correns grundare på 1830-talet, som uttrycket ”den tredje statsmakten” myntades om tidningarna.
Regering och riksdag utövade i kraft av mandatet över samhällets våldsmonopol den offentliga, statliga makten. Pressens makt var det fria, oberoende och granskande ordets.
Tidningarna spelade en central roll för demokratiseringen av Sverige. Genom att vara obekväma för etablissemanget, belysa missförhållanden, sätta problem under debatt, utgöra en från det offentliga maktintressets väktare oavhängig nyhets- och informationsspridare, bidrog pressen till att nöta ner det gamla privilegieväldets barriärer.
Samma förhållningssätt gjorde tidningarna till en oumbärlig del av demokratin från den allmänna rösträttens erkännande till den dag som idag är.
Det är svårt att tänka sig ett öppet, vitalt och pluralistiskt samhälle utan en fri press. Omvänt är det väldigt svårt för en auktoritär stat att bestå med en fri press. Det är ingen slump att tyranniska härskare som Erdogan i Turkiet och Putin i Ryssland ser det som ytterst väsentligt att kväva sina länders medieklimat och likrikta informationsflödet.
Inga maktfullkomliga potentater har någonsin uppskattat tidningar som vägrat gå i deras ledband, inte heller i Sverige. Ett känt historiskt exempel är när Palmær i Corren gisslande det lokala prästerskapet i Linköping under rubriken ”Yttersta domen i Kråkvinkel”. Biskopen rasade, tidningen beslagtogs, Palmær åtalades. Men domstolen kunde inte fälla honom.
En tung anledning till det var tryckfrihetsförordningen från 1766, som i år firar 250-årsjubileum som världens äldsta presslag. För svensk samhällsutveckling har den varit oskattbar och är så i högsta grad fortfarande. Tryckfriheten ger vitt utrymme för det fria ordets makt.
Dock bygger naturligtvis pressens ställning som trovärdiga nyhetsförmedlare och självständiga opinionsbildare även på läsarnas förtroende. Garanten för detta är ansvarig utgivare, professionella redaktörer, källkritiska journalister, publicistisk värdegrund och etiska regler – nu viktigare än någonsin i vår digitala era.
Myndigheten för samhällsskydd och beredskap varnar för en ökad desinformation, där nättroll – ibland i främmande regimers sold – pumpar ut falska uppgifter i sociala medier.
Nätet har också, trots sina många välsignelser, en tendens att skapa åsiktsbubblor och ett kraftigt polariserat debattläge. Hatsajter öser galla över den traditionella journalistiken.
Ord utan ansvar som löper amok är farliga, förvränger verklighetsbilden och underminerar demokratin. Desto angelägnare blir den seriösa tidningsarenan som motvikt.
Correns grundare. Henrik Bernhard Palmær 1801-1854.
Ekomat är inte bättre
Skrivit i Corren 20/7:
Astrologi är en förvillelse, det är sedan länge belagt. Man kan förstås tycka att det är lite sorgligt om enskilda människor ändå bortser från vetenskapen och väljer att handla efter vad de tror står skrivet i stjärnorna. Men var och en får i det privata bli salig på egen fason, bara det inte inverkar menligt på andra.
En helt annan sak vore dock om politiker skulle titta i horoskop som vägledning för offentliga beslut. Av lätt insedda skäl hade nog väldigt få accepterat tolkningar av himlakroppars rörelsemönster i rymden som grund för vilka lagar allmänheten ska lyda och hur deras skattepengar ska spenderas.
Något liknande skulle faktiskt kunna sägas om vurmen för ekologiska matvaror. Vill enskilda människor på den fria marknaden köpa ekomat i den personliga övertygelsen om att dessa produkter är nyttigare, hälsosammare och miljövänligare, så varför inte? Ingen mår dåligt eller dör av det, tvärtom tycker många att ekomaten smakar godare och ökar deras livskvalitet.
Det är emellertid starkt omstritt huruvida det existerar några klara, objektivt vetenskapliga belägg för ekomatens saliggörande verkan.
Livsmedelsverket har exempelvis inte funnit det ekologiska jordbruket vara bättre än det gängse, vare sig det gäller hälsa eller miljö. Tvärtom menar man i en färsk rapport att det inte går att säga om ”det ena produktionssystemet är överlägset det är andra från miljösynpunkt för någon livsmedelsgrupp”.
Rapportens slutsats togs upp på söndagens DN Debatt av två experter; Torbjörn Fagerström, professor i teoretisk ekologi, och Jens Sundström, docent i växtfysiologi.
Båda är mycket kritiska till att svenska politiker fallit i farstun för ekolobbyns frälsningsbudskap och lockats till att positivt särbehandla denna jordbruksnisch, bland annat genom att låta hundratals miljoner statliga skattekronor regna över ekoproduktionen varje år.
Dessa bidrag ligger bortom det rationellt försvarbara och bör avvecklas, menar Fagerström och Sundström. De framhåller istället betydelsen av det konventionellt vetenskapsbaserade jordbruket – ”en dynamisk, högteknologisk och kunskapsintensiv bransch som har framtiden för sig”.
Bland Östergötlands kommuner är det populärt att satsa invånarnas skattepengar på upphandling av dyrare ekoprodukter. Från makthavarhåll i Linköping har käckt förkunnats en stegrad ambitionsgrad till och med.
Målet för 2106 är att 28-30 procent av kommunens livsmedelsinköp ska vara ekologiskt mot förra årets 24,48 procent (Corren 4/6). Vän av förnuft, upplysning och hushållning av offentliga medel skulle nog snarare hävda att noll procent är rimligare.
Låt alla parkera gratis i Linköping
Skrivit i Corren 14/7:
Passa på och höj rösten, medborgare! Till den 30 september har Linköpings kommun samråd om sin översiktsplan gällande det offentliga rummets arkitektur och mötesplatser.
Det är viktiga inslag i – som kommunen uttrycker det – arbetet för att ”skapa mer och bättre innerstad” och för hur Linköping ska ”växa hållbart”. Dessa mål är kloka och goda.
Just därför är det av kritisk betydelse att bilperspektivet vägs in när vi diskuterar olika aspekter på Linköpings utveckling. Vi har ju glädjen att bo i en dynamisk, expansiv kommun som tar sikte mot att bli en verklig, urban storstad som sjuder av liv och rörelse. Då måste förstås centrumkärnans fortsatta och ökande vitalitet värnas.
Skapandet av en bättre innerstad som kan växa hållbart förutsätter en stark cityhandel. Utan denna ekonomiska bas riskerar Linköpings centrum att utarmas, bli en plats för allt förre möten och oattraktivt för folk i farten.
Ett myller av butiker och annan näringsverksamhet är helt enkelt nödvändigt om innerstaden ska överleva som ett pulserande hjärta. Och en stark cityhandel kräver ett stort kundflöde.
Och människor som handlar föredrar att åka bil. Ja, oavsett vilka aktiviteter det gäller till vardag eller helg är ofta bilåkande inblandat på något sätt. Sådan är den breda allmänhetens vana, sådant är den breda allmänhetens val.
Tyvärr är Linköpings tillgänglighet för privatbilism inte vad den borde vara ur den synpunkten. Stadskärnans vägnät är påfallande krångelkört. Gatorna är inte sällan fulla av hinder, till och med ibland rakt av spärrade. Möjligheterna att parkera smidigt, lätt och billigt är inte heller optimala, milt sagt.
Denna problematik får inte längre nonchaleras, såvida vi inte föredrar en ödsligare och fattigare innerstad – och det gör väl ingen? Faktiskt skulle en särskild översiktsplan behövas för hur Linköping kan bli bilvänligare och därmed mer inbjudande och konkurrenskraftigt.
En bra början vore att slopa parkeringsavgifterna, som i sig missgynnar centrumhandeln och näringslivet. Vackra Vadstena, detta Vätterns svar på Marstrand, är ett utmärkt exempel att följa. Där har man gratisparkering under ett visst antal timmar med p-skiva istället.
Bara en sådan åtgärd skulle sannolikt gynna Linköpings kommersiella potential väsentligt. Avskräckningseffekten att köra in till centrum för att handla minskar, butikerna får fler kunder, turister och andra besökare känner sig mer välkomna. Innerstaden får en stabilare ekonomisk grund för framtiden, vilket också gör att kommunpolitikerna kan räkna hem fint klirr i skattekassan.
Så vad väntar vi på?
Såsom i Vadstena, så ock i Linköping!
Varför hämma Norins?
Skrivit i Corren 13/7:
Få minns Jean Anthelme Brillat-Savarins insatser som jurist och politiker, ändå satt han i franska nationalförsamlingen det stökiga revolutionsåret 1789. Främst ihågkommen är han som ädel livsnjutare och folkbildande gastronom (kanske ett memento för vilka prioriteringar som är värdefullast).
Hans bok Smakens fysiologi (1825) om matkulturens fröjd är en lika odödlig som älskad klassiker, där han förkunnade: ”Nöjet vid bordet tillhör alla åldrar, alla stånd, alla länder och alla tider. Det kan förenas med alla andra nöjen och håller sig i det sista för att trösta oss över förlusten av de övriga”.
Jean Anthelme Brillat-Savarin lever även vidare i ostdisken. Gräddigt syrliga Brillat Savarin är uppkallad efter honom. Den finns förstås att inhandla på lokala Norins ost, vars frestande sortiment säkerligen hade glatt den gamle fransmannen.
”En dessert utan ost är en skönhet som saknar ett öga”, menade han. Det tycker uppenbarligen östgötarna också. Familjeföretaget Norins ost – grundat 1931 – med två butiker i Linköping och en affär i Norrköping, är väldigt framgångsrikt med både kunder och fina utmärkelser i mängd.
Suget efter Norins läckerheter är även påtagligt från övriga landet. Utsikterna att expandera till en större affärskedja borde ligga inom möjligheternas ram. Dock föredrar vd:n Lena Norin att möta det ökande marknadsintresset med beställningar på webben och genom att kontraktera externa återförsäljare.
Intervjuad i lördagens Corren säger hon: ”Hade det varit lättare att vara småföretagare i Sverige idag så hade vi säkert öppnat fler butiker, men det är för svårt”. Som exempel pekar hon på regeringens kraftiga fördyring av arbetsgivaravgifterna för unga, liksom på det hårt kritiserade förslaget att tvinga företagen att medfinansiera kostnaderna för långtidssjukskrivna anställda.
Politikernas blankettdjungel av näringslivsfrämjande skattebidrag ger Lena Norin heller inte mycket för: ”Hur ska jag hinna leta upp och söka bidrag? Vore bättre om de istället skapade bra grundförutsättningar för företagande”.
Det är ett avslöjande vittnesmål. Här har vi en lokal, välrenommerad firma med stor potential som i Jean Anthelme Brillat-Savarins anda sprider bordets nöjen till alla. Vari ligger rättvisan, klokskapen, framsyntheten från den politisk/byråkratiska sektorns sida att hämma en sådan verksamhet?
Sverige har massor av goda entreprenörer och företagare, vilka likt Lena Norin gör våra liv trevligare, bekvämare och njutningsfullare. Förmår inte politikerna visa mer förståelse och hänsyn till dessa skapande människor, kan de väl försöka fixa sin egen ost i fortsättningen. Lycka till.
Sveket mot romerna
Skrivit i Corren 10/6:
Över ett decennium har nu passerat sedan Europarådet för första gången larmade. Romernas situation, särskilt i Östeuropa, krävde skyndsamma insatser. Diskrimineringen mot denna folkgrupp i länder som Rumänien och Bulgarien var förfärlig. EU antog senare en handlingsplan, syftande till att säkra romernas mänskliga rättigheter.
Tyvärr blev det mest vackra ord på papper, ungefär som fallet ofta är i FN-sammanhang. Handlingsplanen visade sig tandlös, eftersom den inte var juridiskt bindande för medlemsländerna. Rumänien mottog stora penningsummor från stinna EU-fonder, öronmärkta för att underlätta romernas livsvillkor. Men bidragen nådde inte fram utan försnillades. Vi ser konsekvenserna dagligen.
Över hela Västeuropa – inklusive här i Linköping – sitter tiggande, luggslitna och bostadslösa människor i gatuhörnen. Det är en humanitär tragedi som bara rullar på, år efter år.
De facto har EU:s fria rörlighet blivit ett sätt för mindre nogräknade unionsländer att exportera bort en oönskad, förtryckt, fattig och utsatt minoritet till rikare medlemsstater. Cynismen är lika råbarkad som iögonfallande och oacceptabel. Tiggarna förtjänar vår omsorg, solidaritet och hjälp. Det är en fråga om grundläggande civilisatorisk heder och anständighet.
Men hur varmt våra hjärtan än bultar, är det i längden ingen lösning att låta denna trafik med desperata människor fortsätta. Tiggeri är varken någon hållbar väg till försörjning eller ger en värdig tillvaro. Den sameuropeiska uppslutningen bakom EU:s fria rörlighet riskerar också att allvarligt undergrävas, om regelverket tänjs till annat än vad det var menat för (som arbete och studier).
Linköpings kommunalråd Christian Gustavsson (M) gör därför rätt som i Corren den 9/6 höjer ett varnande finger. Rörligheten måste värnas. Samtidigt säger han från den moderata oppositionens sida nej till förlängning av kommunalt bekostat härbärge för tiggande EU-migranter i Linköping.
Det var ämnat som en akutinsats, men bör inte permanentas. Skatteresurserna är begränsade och mottagande av asylsökande flyktingar har prioritet.
Det må låta hårt, men seriös politik kräver alltid avvägning mellan olika intressen och Gustavssons hållning är rimlig. Det var berömvärt att kommunen ryckte in för att ge tiggarna tak över huvudet. Dock kan inte Linköping i oändlighet bli en krockkudde för vad som faktiskt är EU:s misslyckande och svek.
”För att komma tillrätta med romernas utanförskap och med det europeiska tiggeriet är det i ursprungsländerna som kraftfulla åtgärder måste vidtas”, heter det i Socialmedicinsk tidskrift 3/2015. Så är det.
Det är hög tid att EU-apparaten i klara verba tvingar värstingmedlemmar som Rumänen att sluta bryta mot mänskliga rättigheter och istället axlar ansvar för sina egna medborgare. Bryssel har erforderliga maktmedel att både hota med och använda. Exempelvis förlorad rösträtt i EU:s institutioner, stopp för vidare bidragsflöden och i sista hand – om inte bot och bättring sker – uteslutning.
Ty, för att travestera CH Hermanssons bevingade ord: Någon jävla ordning ska det va’ i en europeisk union!
Made in Linköping
Linköping är, bland annat, vida berömt för att ha tillverkat storheter som den fredsivrande humanisten Tage Danielsson och det militära stridsflygplanet Gripen – nyligen presenterad i vässad E-upplaga. Vad få kanske vet är att Gripen även har funnits i en tidig velocipedversion. Huruvida Försvarsmakten använde denna pedal-Jas till cykeltolkning av värnpliktiga bassar är dock i skrivande stund oklart.
Det krossade fönstret
Skrivit i Corren 19/5:
Hälften av jordens befolkning bor numera i städer. Enligt en FN-prognos kommer den siffran att öka till 70 procent år 2050. Det är lovande.
Ekonomiska studier visar ett otvetydigt samband mellan urbanisering och stigande välstånd. Tätortens lockelse är inte svår att förstå, dess främsta löfte handlar om mänsklig frigörelse.
Generellt erbjuder stadskulturen en mångfaldens miljö av större tolerans, vidgade horisonter, myllrande möjligheter till social interaktion, jobb, karriär, entreprenörskap, utbildning och annan förkovran.
Dock. Förutsättningen är att lag, ordning och trygghet råder på gator och torg, överallt. I Sverige är det inte längre så.
Återkommande rapporteras det om bilbränder, vandalism, kriminella gäng, ideologisk/religiös extremism och stenkastning mot blåljuspersonal i utsatta bostadsområden riket runt. Oroligheterna i Norrköpings stadsdelar Hageby och Klockaretorpet är ett aktuellt exempel. Vi har även sett liknande tendenser av laglöshet i Linköpings Ryd och Skäggetorp.
Det är ett allvarligt hot mot enskilda människors liv, lem och egendom. I förlängningen urholkas även emancipationens och välståndets grunder, chanserna till en bättre tillvaro för mängder av invånare, om inte utvecklingen av ”no go”-zoner i städerna kan stävjas.
I början av 80-talet lanserade två amerikanska forskare, George Kelling och James Wilson, den så kallade ”Broken windows”-teorin. I korthet menade man att ett krossat fönster leder till ökad skadegörelse om inte skyndsam reparation sker. Lämnas nedbusningen i ett område utan omedelbara och kännbara insatser, sänds signalen att ingen bryr sig och den negativa spiralen av accelererande och allt grövre kriminalitet är ett faktum.
När republikanen Rudy Giuliani var borgmästare i New York 1994-2001 omsatte han denna teori i praktik. Utfallet är vida berömt. Från att vara en av världens hårdast brottsdrabbade metropoler, blev det en av världens tryggaste.
Metoden var att slå ner på varenda brott och ordningsstörning; klotter, väskryckning, tjuvåkning i kollektivtrafiken, you name it. Inga fler krossade fönster utan att det lagades kvick som attan och gärningsmannen spårades upp, alltså.
Ett lämmeltåg av svenska politiker åkte till New York för att se och lära. Ändå misslyckades de med att upprepa bedriften på hemmaplan. Varför?
En viktig förklaring är vår politikerkårs oförmåga att få rätsida på polismaktens notoriskt dysfunktionella organisation. Polisarbetet i New York är baserat på stark lokal närvaro, synlighet och medborgerlig förankring med regelbunden, noga genomgång av brottssituationen i specifika områden.
Ansvaret för att sätta in effektiva åtgärder vilar på lokala polischefer, som byts ut utan pardon om de inte kan leverera. Incitamenten från politiker och allmänhet att göra ett fullgott jobb är som på en annan planet jämfört med Sverige.
Ett belysande exempel: riktad fotpatrullering av uniformerad polis i brottsbelastade områden ger bevisligen goda resultat. Polisforskaren Stefan Holgersson undersökte 2012 hur mycket av den svenska polisens arbetstid som ägnas åt fotpatrullering: en (1) procent!
Mesta tiden spenderas antingen med att sitta i bil eller sitta på stationen. Vardagsbrott beivras knappt längre. Konstigt att det har blivit som det blivit i vårt arma fosterland?
Lag och ordning, nu!
Skrivit i Corren 17/5:
Natten till måndagen hände det, igen. Patrullerande polis utsattes för stenkastning av ungdomar i Klockaretorpet, Norrköping. Sju bilar stacks även i brand.
Det är bara färskaste exemplet på oroligheter som förekommit där och i stadsdelen Hageby på senare tid. Härjande gäng anlägger bränder, vandaliserar, tvingar väktare att dra sig tillbaka, stormar anländande räddningstjänst och polis.
Fenomenet är ingalunda exklusivt för vår grannkommun. Tvärtom är det en farsot av krigsliknande kriminalitet mot samhället som drabbat så kallade utanförskapsområden i stad efter stad över hela landet.
Tidigare i år listade polisen 53 svenska bostadsdistrikt med påtaglig hög brottsfrekvens. 15 av dessa räknades som särskilt utsatta, däribland Skäggetorp i Linköping.
Här finns tendenser av parallella samhällsstrukturer med egna normer och regler, social utslagning, unga människor på drift, öppen och ogenerad narkotikahandel, kriminella nätverk och våldsbejakande religiös extremism.
Man har inofficiellt börjat tala om dessa områden i termer av ”no go”-zoner. Normal säkerhet och trygghet kan längre inte garanteras. Brandkårs- och ambulanspersonal attackeras som vore det fientliga trupper, liksom polismakten vilken har fått svårare och svårare att fullgöra sitt uppdrag.
Sista månaderna har också Linköpings Ryd hamnat i ett icke-smickrade fokus. Återkommande bilbränder, rån och överfall har inte minst fått det stora antalet studenter som bor i stadsdelen att regera med rädsla och ilska.
Politiskt må det störa den rosiga ”feel good”-bilden av Linköping, där allt i grunden är så fint och bra. Men sånt får aldrig bli en ursäkt till att fly undan och sticka huvudet i sanden. Utan ordning finns ingen frihet.
Gangsterproblematiken i såväl Linköping som Norrköping och i andra svenska städer måste tydligt adresseras och åtgärdas. Politiker och myndigheter har en ovillkorlig skyldighet att skydda hederliga medborgares liv och egendom.
Inte en fläck av svenskt territorium får hamna i laglöshetens utmarker. Utmaningar mot våldsmonopolet ska mötas hårt, effektivt och snabbt som blixten.
Vad detta handlar om rör samhällskontraktets självaste kärna och fundament, varpå allt annat vilar. Prioritera, sätt fart, återställ lagen! Varför ska det ens behöva sägas?
Christian Dahlgrens Blogg 