Kategoriarkiv: Linköping

Var glad för Ostlänken

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 7/9:Corren.

Beskedet föreföll tydligt. Infrastrukturminister Anna Johansson (S) meddelade under torsdagen att regeringen står fast. Det kommer att bli ett nytt stambanenät för höghastighetståg genom Sverige. Och den första etappen, med byggstart nästa år, blir Ostlänken mellan Linköping och Järna. Klart som korvspad? Icke.

Någon preciserad kostnadskalkyl presenterades inte. Ej heller någon plan för när hela systemet ska vara färdigt. Istället fick vi höra svävande prat om att Trafikverket får utreda vilka fortsatta etapper som kan vara aktuella, att utbyggnaden ska ske i takt med vad ekonomin tillåter, och att inga skattehöjningar är i korten för att finansiera den väldiga satsningen.

Statsrådet Johansson sa också att en ”bred överenskommelse behövs”, vilket är rimligt eftersom hela projektet kan gå loss på så mycket som 320 miljarder kronor och sträcker sig över flera mandatperioder.

Lägg till detta reservationen från finansmarknadsminister Per Bolund (MP): ”Vi skriver i budgetpropositionen att vi ser fördelar med att bygga höghastighetsbanor, men att vi självklart också måste titta på kostnadsutvecklingen och se om den kan begränsas”. Alltså är regeringen egentligen inte på fast mark överhuvudtaget när det gäller det grandiosa höghastighetsnätet.

Ingen färdig projektplan existerar, pengarna är bara en from förhoppning, och någon bred politisk överenskommelse tvingas regeringen titta i månen efter. Liberalerna har redan sagt nej, SD likaså och i onsdags deklarerade även Moderaterna sitt motstånd.

Det betyder av allt att döma att höghastighetsdrömmen i praktiken är över och förbi.

I Linköping, där våra lokalpolitiker varit rörande överens om att vägra se några andra alternativ för Ostlänkens standard, säger sig kommunalrådet Christian Gustavsson (M) nu vara totalt överraskad av sitt partis omsvängning. Det kanske han inte borde varit, ty det är inte precis en hemlighet att det inom M hela tiden funnits en stark tveksamhet till höghastighetstågen.

”Robust olönsamt” kallade länge dåvarande finansminister Anders Borg alltsammans för. Tunga remissinstanser (Konjunkturinstitutet, Finanspolitiska rådet) har sedan dess instämt i Borgs uppfattning. Särskilt förvånande att M återvänt till den gamla Borglinjen är det inte, snarare tämligen väntat vid en ogrumlad blick.

Positivt är i alla fall att det befintliga järnvägsnätet äntligen rustas upp och Ostlänken verkligen byggs, även om det realistiskt sett blir i nedgraderad version.

Rädda slotts- och domkyrkomuseet!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 28/9:Corren.

Medeltiden har fått oförtjänt dålig press under seklernas lopp. Bara beteckningen ”medeltiden” antyder oblygt att den är en slags skämmig blindtarmsepok mellan antiken och renässansen, som mänskligheten helst kunde sluppit.

Att folk sedan länge slänger sig med uttrycket ”mörka medeltiden” gör knappast heller några underverk för periodens aktier på historiebörsen. Det är egentligen mer än lovligt orättvist. Synar man medeltiden närmare i sömmarna är det tämligen uppenbart att den varken var medelmåttig eller mörk. Tvärtom. Snarare dynamisk och innovativ.

Det var exempelvis då som universiteten etablerades, arkitekturen firade triumfer med grandiosa katedralbyggen, målerikonsten gjorde remarkabla landvinningar och karnevalerna hittades på. Medeltidsmänniskorna gillade att dansa, festa, äta och ha kul.

Det var dessa glada grabbar och donnor som praktiskt taget uppfann den moderna, västerländska musiken genom notsystemet och en helt ny, utvecklad harmonilära. Tänk gärna på det om du ska se den bioaktuella, hyllade Beatlesdokumentären Eight Days a Week. Det var under medeltiden som grunden lades till popåldern.

Och inte nog med det! Det var även då som Linköping på allvar blev en plats att räkna med. Gör ett besök på Linköpings slotts- och domkyrkomuseum, det är ett fascinerande ställe med historien bokstavligen i väggarna.

Här visas bland annat hur slottet etappvis växte fram från att ursprungligen ha varit en biskopsgård. Den ur källorna första säkert belagda biskopen som huserade där hette Gisle.

Det var i mitten av 1100-talet när Sverige ännu tillhörde Europas katolska gemenskap (den tidens EU skulle man kunna säga) och Linköpings stift var sannerligen inte fy skam basa över – det var landets rikaste och mäktigaste. Inte konstigt alltså att vi fick en sådan imponerande domkyrka mitt i stan.

Den började byggas på 1220-talet och ståtar som en av de bäst bevarande medeltida katedralerna i norra delen av Europa. Om detta och mycket annat spännande ger det förnämliga lilla museet inblickar i.

Gastronomiskt intresserade (och det är vi väl alla?) bör definitivt inte missa den pågående temautställningen Årets mat som visar olika aspekter på den medeltida livsmedelsförsörjningen, kosthållningen och ritualerna kring bordets fröjder.

Hans Brask, den siste katolske biskopen i Linköping innan Gustav Vasa iscensatte sin svenska 1500-talsvariant av Brexit, var faktiskt en av våra första stora matprofiler och gamla hushållsanteckningar från hans dagar kastar ett fängslande kulinariskt ljus över hur biskopsgårdens kök fungerande.

Det är synd att inte fler människor hittar vägen till Linköpings slotts- och domkyrkomuseum. Som Corren berättade på kultursidan den 27/9 tvingas nu denna fina, stiftelsebaserade institution skära ner på såväl personal som öppettider och föreläsningar. Dålig lönsamhet är orsaken, antalet besökare är för få.

Många linköpingsbor tycks inte ens veta att museet existerar, om man ska tro amanuensen Charlotta Franzén. Borde inte kommunen eller andra lokala aktörer kunna sträcka ut en hjälpande hand gällande marknadsföring och liknande?

Det handlar ändå om en viktig del av vårt kollektiva minne och historiska identitet. Att levandegöra kulturarvet är att skapa förståelse om vilka vi är och varifrån vi kommer, det ger nuet kontext och därmed även en fastare bas för att möta framtiden.

Illa, väldigt illa, vore det om Linköpings slotts- och domkyrkomuseum gick i kvav.

Hans Brask Gustav Vasa

Toppmöte. Hans Brask och Gustav Vasa på slotts- och domkyrkomuseet i Linköping.

En Pontus till stan, tack

Publicerad den av
Svara

Pontus Hultén

Skrivit i Corren 27/9:Corren.

Flottan hade länge ockuperat den fina ön Skeppsholmen, mitt i Stockholm. Men på 1950-talet var det slut. Militären utrymde området och kvar stod två gamla exercishallar.

Dit kom Pontus Hultén som ett yrväder en aprilafton och ingenting var därefter sig likt. Milt uttryckt. Lokalerna där flottans matroser svettats togs över av några radikala konstälskare och Moderna museet var fött.

Hultén var dess ledare åren 1959-73, en lekfull kulturrevolutionär med laserskarp blick för det hippaste inom samtidskonsten. Det var i New York allting hände, så Hultén åkte dit och såg till att det även hände i Stockholm.

Pionjärutställningar som Rörelse i konsten och Amerikansk popkonst – 106 former av kärlek och förtvivlan gav erkännande åt 60-talets avantgarde och lade grunden till museets internationella ryktbarhet.

Det var på Skeppsholmen som världens första retrospektiva utställning med Andy Warhol ägde rum. Andra omsusade konstnärer som förändrade perspektiven och öppnade våra ögon för nya världar var Robert Rauschenberg, Claes Oldenburg, John Cage, Roy Lichtenstein, Jasper Johns, Öyvind Fahlström och allt vad de hette.

Happenings, konserter, filmvisningar och allehanda upptåg avlöste varandra. Knarriga kritiker förfasade sig i tidningarna och politikerna stönade i riksdagshuset på andra sidan strömmen. Vilken oreda! Galenskaper! Ska detta kallas konst!

Men människor flockades i tiotusental för att beskåda det underbara spektaklet. ”Jag förstår ingenting men det är ju roligt!”, löd en besökares typiska kommentar mindes Pontus Hultén skrockande långt senare.

Vad Tore Wretman betydde för den svenska krog- och matkulturen, Björn Borg för tennisen och ABBA för populärmusiken, betydde Hultén för konstlivet.

Äntligen har hans liv och arbete satts på pränt i en rejält läcker bok, Pontus Hultén, Hon & Moderna av konstnären Andreas Gedin, där den fantastiska metautställningen Hon – en katedral står i fokus.

Det var en kioskvältande publiksuccé till installation på Moderna sommaren 1966 i form av en jättelik, färgsprakande gravid kvinna – signerad Niki de Saint Phalle. Skulpturens sköte fungerade som entré för besökarna. Inne i kroppen fanns verk av P O Ultvedt, Jean Tiguely och Ulf Linde – bland annat en läskedrycksautomat, en guldfiskdamm, en biograf, medvetet fejkade målningar och en rutschkana.

Alltsammans var uttryck för Hulténs vision om det lustbetonade utopiska kulturhuset och utgjorde ett slags zenit på 60-talets gränsöverskridande muntra möjlighetsanarkism, innan överpolitiseringen och grälsjukevänsterns pekpinnemagistrar fryste ner klimatet vid 70-talets ingång.

Pontus Hultén avled 2006, men det hindrar inte att detta kreativa dynamiska kraftpaket till museiman och konstentreprenör fortsätter att vara en inspiratör. Vore det inte spännande om vi försökte förvalta andan av hans arv i Linköping?

Kulturlivet här är ju lite däst och lojt, ärligt talat. En kommun av Linköpings storlek borde kunna bättre och inte nöja sig.

Vi skulle behöva mer fart, spetsig fantasi och ökat utrymme för själsliga utmaningar. Till mycket är det kulturen som ger en stad blod och näring; gör den omtalad, intressant och lockande; får människor att växa och upptäcka vidare dimensioner av tillvaron. Hultén som idémässig riktningsvisare för ett kulturellt vitalare Linköping – varför inte?

Rutschbana ner

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 22/9:Corren.

Under den tidigare mandatperioden, då Alliansen styrde i stadshuset, klättrade Linköping i Svenskt Näringslivs årliga prestigeranking över företagsklimatet i landets 290 kommuner. Valåret 2014 placerade sig Linköping på plats nummer 34, en vandring uppåt i tabellen från plats 52 år 2010.

I fjol, när den nya S-MP-L-majoriteten tagit över, backade Linköping ett hack. Kanske inte så farligt. Men nu måste man tala om ett direkt, markant, oroande trendbrott. I den senaste undersökningen, som bygger på såväl objektiv statistik (till exempel skattenivå och andel i arbete) som de lokala företagarnas egna vardagliga upplevelser, är det rena fria fallet till plats 97!

Mitt i halvlek innan nästa val kan raset inte ses som annat än ett underbetyg för trepartikoalitionen. Det förstärker intrycket av majoritetens politiska valhänthet och bristande målfokus vid rodret.

Förvisso är denna ranking inget officiellt domslut från någon oberoende vetenskaplig institution. Men är ändå en värdefull riktningsvisare och påverkar Linköpings varumärke.

I rättvisans namn hade även Alliansen bekymmer med styrfarten mitt i sin första period efter maktskiftet 2006. När vi skrev 2008 dalade Linköping 17 placeringar på Svenskt Näringslivs lista till en föga imponerande plats 86.

Jämförelsevis måste man dock säga att läget tycks allvarligare idag, eftersom tappet är så mycket större: hela 62 placeringar!

Fast kunde Allianspartierna spotta upp sig när de blev varma i kläderna, borde väl också Koalition för Linköping klara det – om man har samma vilja och kapacitet. I så fall gäller det att snabbt och raskt verkligen ta itu med en rad områden som indikeras vara särskilt problematiska av våra företagare i undersökningen.

Det rör servicen till företagen, den kommunala konkurrensen med näringslivet, samt den vissna attityden som kommunpolitikerna och tjänstemännen anges ha. Ett trist aktuellt exempel på detta är bemötandet av Österssons, som vill bygga en andra större livsmedelshall i Linköping.

Kommunen är mycket sval till idén, enligt Österssons vd Anders Lindblom. ”Min känsla är att man mer eller mindre motar bort oss”, säger han (Correns nätupplaga 21/9).

Även om Linköping växer i lovande takt, så är just snårigheten och oginheten kring byggandet ett återkommande klagomål från många entreprenörer. Vittnesmål saknas inte om byråkratins stundtals hopplösa tröghet, vilket icke minst får menliga konsekvenser för bostadsförsörjningen med allt vad det för med sig (hämmad ekonomi, arbetsmarknad, integration, etc).

Att Linköping delar bostadsbristens djupgående strukturella trassel med övriga Sverige är emellertid ingen ursäkt för passivitet i reformarbetet.

Låt istället Linköping visa vägen mot lösningar. Kommunen är som bekant stor med åtskillig disponibel mark. Corren har tidigare föreslagit att något område undantas från hela den jättelika apparaten av restriktioner och detaljföreskrifter där det ges möjlighet att bygga fritt.

Är majoriteten i stadshuset sugen på att nappa, skulle det nog förvåna om inte Linköping tar ett rejält skutt uppåt i Svenskt Näringslivs ranking nästa gång. Vad finns att förlora?

Satsa på tåget istället

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 9/9:Corren.

En byråkratipolitisk omorganisering i jätteformat ligger på regeringens bord. Vad ska den vara bra för? Vi talar givetvis om den nya Sverigekartan på mellannivå.

Sex storregionala revir föreslås ersätta den gamla läns- och landstingsuppdelningen. Kommer detta att lösa sjukvårdens kroniska problem med fallande produktivitet, ständigt ökade kostnader och bristande tillgänglighet?

Då får man nog ha en väldigt stark tro på den välsignelsebringande effekten av storskaliga offentliga planeringssystem. Hur har det receptet fungerat hittills?

Törs någon slå vad, med pengar ur den egna plånboken, att det blir markant bättre om flera Babels hus (för att apostrofera PC Jersilds kritiska sjukvårdsroman) byggs ihop till en ännu voluminösare apparat på den medborgerligt suddiga skvadernivån mellan stat och kommun?

Sedan kan man ju fråga sig vad Östergötland mer allmänt har att vinna på att fösas ihop i ett regionalt samboskap med Småland. Det skulle olyckligt lägga stenar i vägen på det vitala tillväxt- och näringslivstråk som löper ut från Stockholm genom östra Sörmland till områdena kring Linköping och Norrköping.

Det är ytterst märkligt ingen hänsyn till detta tagits av den ansvariga Indelningskommitténs kartritare. Eller, som det verkar, av den regering vilken nu försöker sälja in förslaget med civilminister Ardalan Shekarabi som turnerade regionpredikare.

På besök hos Östsvenska Handelskammaren i veckan fick han dock verklighetsupplysande mothugg av Lars Stjernkvist, Norrköpings habile kommunalråd.

”Jag är ingen vän av storregioner. Norrköping har alltmer blivit en del av Stockholm och staten är beredd att investera miljarder i en järnväg som gör att vi blir en lika viktig pendlingsort som Uppsala eller Knivsta”, förklarade Stjernkvist frankt (Corren 8/9).

Och istället för att kludda till det med underliga regionuppdelningar utan ett spån av folklig förankring, kunde väl regeringen fokusera skarpare på att ge klart snabbspår för just detta lovande Ostlänkenprojekt.

Att vår landshövding Elisabeth Nilsson tvingas avbryta samarbetet med Trafikverket eftersom Länsstyrelsen – alltså regeringens eget företrädande organ i Östergötland! – inte fått resurser till att handlägga mångmiljardinvesteringen framstår som en fantastisk, närmast tragikomisk, blamage. Hur kan detta hända? (Apropå offentliga planeringssystem, hm…)

Ge Elisabeth Nilsson krångelfritt pengarna bara! Ty Ostlänken, till skillnad mot Indelningskommitténs fyrkantigt tillyxade regioner, är en satsning som vi har ett faktiskt behov av.

Parkeringar åt folket!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 5/9:Corren.

Det är krångligt att köra bil i Linköping och det är krångligt att parkera. Det är väl ingen fjäder i hatten för en av Sveriges största städer? (Om man nu inte tycker ideologiskt illa om den individuella folkliga frihetsmaskin som bilen är, förstås). Ett känt sorgebarn i sammanhanget är parkeringseländet vid Universitetssjukhuset.

Patienter och personal kan irriterat få snurra runt länge i väntan på att en ledig plats ska uppenbara sig. Nu ska dessutom vårdpersonalen på US – liksom i övriga regionen – tvingas betala för att parkera medan de jobbar. Det har regionens politiker bestämt.

Fast själva undviker politikerna att smaka samma beska medicin och hävdar rätten att gratisparkera för sitt eget skrå. Ska vi köpa Marie Morells resonemang, hon är andre vice ordförande i regionstyrelsen (M), är detta nödvändigt utifrån demokratisk synpunkt. Tja, vad säger man? Alla ska vara jämlika i vårt system. Men några måste liksom vara lite jämlikare.

Bakgrunden till avgiftsbeläggandet är, som Corren tidigare rapporterat, att Skatteverket ogillar att vårdpersonalen får parkera fritt när inte allmänheten får det. De sjukhusanställda ska förmånsbeskattas i den heliga statsrättvisans namn, lyder budet.

Därför väljer regionpolitikerna, som alltså ersätter sig själva för alla bilrese- och parkeringskostnader i tjänsten (demokratin ni vet), att kräva betalt för de sjukhusanställdas parkeringar i tjänsten. Det tycker inte regionledningen att någon bör sucka över.

Ty blir det dyrare att använda bilen (för andra, nota bene) är det ju bra för miljön, folket ska helst cykla eller åka kollektivt.

Det är dock inte en orimlig invändning som Maria Ljung från Vårdförbundet i Östergötland uttrycker från sitt mer jordnära perspektiv: ”Så länge inte kollektivtrafiken är utbyggd utanför städerna – eller på nätterna – är det många som är helt beroende av bil för att ta sig till jobbet. Många av våra medlemmar har låg lön och för dem handlar det här om mycket pengar” (Corren 31/8).

Det är tufft nog att arbeta i vården och sjukhuspersonalens insatser är bokstavligen livsviktiga. Är det ändå inte fel människor att försura tillvaron för?

Här är ett tips. Låt demokratin på p-platsområdet gälla alla. Är parkeringsutrymmet för snålt, lös det och utvidga. Inga avgifter för någon, inför P-skiva enligt Vadstenas modell.

Vips, problemen är ur världen och regionledningen får tillfälle att visa konkret uppskattning för dem som tar hand om oss när vi är sjuka.

Välkommen Skyttedal!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 31/8:Corren.

Tage Erlander måste ju rankas som en av Sveriges framgångsrikaste politiker genom tiderna. Även i internationell jämförelse lyser hans stjärna starkt. Mellan 1946 och 1969 lyckades han oavbrutet parkera sig på statsministerposten. Hela 23 år alltså! Det är ett demokratiskt världsrekord som fortfarande står sig.

Men vi ska inte glömma att han också hade formidabel sparring i form av Bertil Ohlin, legendarisk folkpartiordförande 1944-1967 och banbrytande professor i nationalekonomi (sedermera Nobelpristagare 1977).

Tillsammans kan de liknas vid den svenska politikens motsvarighet till Björn Borg och John McEnroe, vars matcher lyfte tennisen till dittills oanade höjder. Hade Erlander varit lika vass som statsminister utan den ettrige, förbluffande uthållige, oppositionsledaren Ohlin på andra sidan nätet i riksdagen? Onekligen en fängslande kontrafaktisk fråga att begrunda.

En titelförsvarare av Erlanders kaliber som ständigt måste vara på tårna eftersom han jagades svettig runt banan av konditionsbjässen Ohlin som utmanare – det är sannerligen ingen dålig politisk situation (trist bara att deras roller aldrig skiftade på grund av dåtidens bisarra tvåkammarsystem med kvardröjande majoriteter).

Vad det hela illustrerar är vilken central betydelse en välskött, hungrig opposition har i demokratin – alltså även för dem som ansvarar för styret. De som sitter vid makten tvingas spotta upp sig, försöka undvika ogenomtänkta slappheter, hålla en stark gard, verkligen visa varför de förtjänar medborgarnas förtroende och leverera.

Det vore väl synd att påstå att den majoritetskoalition (S/MP/L) som nu rattar Linköping direkt bländat väljarna med sin politik under innevarande mandatperiod. Oppositionen i stadshuset hade ju också överlag gärna kunnat vara lite mer energisk och märgfull. Känns inte läget på den lokala fronten som halvkokt puttrande?

Inte minst därför tycks KD gjort ett lyckokast när de värvat Sara Skyttedal som nytt kommunalråd efter Andreas Ardenfors. Säga vad man vill om Skyttedal – och det är de många som gör! – men nog lär hon kunna höja temperaturen ett antal behövliga grader i Linköpingspolitiken (förutsatt att inte den lokala förmågan Petra Hellsing kniper toppjobbet i nomineringsstriden, se Corren 30/8).

Som knivskarpt profilerad KDU-ordförande har Skyttedal röjt rejält i politiken och blev rent av historisk när hon på KD:s riksting drev igenom fimpandet av den famösa Decemberöverenskommelsen. Hon är oförskräckt och frimodig i sina åsikter, ett politiskt kraftpaket som gillar rampljuset och står pall i debatten, ingen lämnas oberörd av hennes uppenbarelse.

DN:s briljante journalist Björn af Kleen följde Sara Skyttedal några dagar i våras, bland annat under ett riksdagsbesök i samband med KD:s budgetpresentation. I reportaget (publicerat 27 maj) skriver han: ”I riksdagens vardagslunk sticker hon ut som en korsning mellan Modesty Blaise och Margaret Thatcher. Hon kombinerar åtsmitande klänningar med scarves med rävjaktsmotiv. Hennes närvaro osäkrar något i den parlamentariska rutinen”.

Det vore väl nått för kommunfullmäktige i Linköping!

Ett förslag till Demirok

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 25/8:Corren.

Muharrem Demirok, kommunalråd (C) i Linköping, är ingen politiker som kan förväxlas med en grå strukturtapet. Orädd, profilerad och färgstark, sällan utan uppslagsrika idéer som man inte alltid behöver göra vågen över – men som onekligen bidrar till att vitalisera det lokala diskussionsklimatet.

Personer som vågar sticka ut i partipolitiken är viktiga, så att inte det representativa folkstyret förtvinar till ett sömnpiller. Demirok har nu skapat rubriker genom att föreslå lokala utegångsförbud, som en åtgärd mot den grasserande bilbrännarhuliganismen som plågar landets utanförskapsförorter.

Det kan man ju lugnt kalla en kontroversiell debattfackla. Vilket i sig är bra, som ett sätt att inskärpa hur allvarligt läget faktiskt är.

”Samhället och polisen har misslyckats. Nu är det kriminella som vinner varje gång och det drabbar framförallt de människor som bor i redan utsatta områden. Det är en fara för hela demokratin”, säger han i Corren.

Problemanalysen är korrekt. Men ska vi sträcka oss till det partiella undantagstillstånd som utegångsförbud i brottsbelastade bostadsdistrikt innebär? Det är trots allt inte revolutionära massupplopp eller regelrätta krig där.

1) Utegångsförbuden skulle drastiskt beskära friheten för den förkrossande majoriteten av hederliga, skötsamma människor som lever på dessa platser. Det är inte rimligt.

2) Utegångsförbuden kräver – om de ska tjäna sitt syfte – ständig närvaro av en patrullerande ordningsmakt som upprätthåller förbudet och kan gripa dem som trotsar det. Då kan man lika gärna återställa trygghet, lag och ordning genom ökad polisiär närvaro och övervakning utan utegångsförbud, eller hur?

Dock ett aber. Den statliga polisen är mycket välutbildad. Men gles i sina led, utsatt för dålig ledning, och uniformerad fotpatullering – som bevisligen ger goda resultat i stökiga miljöer – ägnar de sig aldrig åt (okej det sista var en överdrift, 1 procent av arbetstiden utgörs av fotpatrullering vilket ju är mer än noll). Uppklarningsprocenten av vardagsbrott är också skrämmande lågt.

Så istället för lokala utegångsförbud, kunde väl Muharrem Demirok lyfta frågan om en kompletterande lokal poliskår till statens, anställd av kommunen och direkt ansvarig inför den.

Då skulle vi sannolikt få väsentligt effektivare muskler i kampen mot den tendens till kriminella ”no go-zoner” och parallellsamhällen, som Demirok så förtjänstfullt pekar på.