Skrivit i Corren 10/1:

Ideologisk debatt är uppfriskande. Men i Centern har det tydligen blivit för mycket av det goda. Förslaget till nytt idéprogram, djärvt liberalt och delvis framtaget med hjälp av den nyliberala debattören Johan Norberg, har fått stora delar av medlemskåren att sparka bakut.

I Östergötland har Centerdistriktet till och med tagit fram ett eget program, mindre statskritiskt och mer i gammal socialliberal Folkpartistil. Andre vice partiledaren Anna-Karin Hatt skrev i går en debattartikel i Corren som andades liknande tongångar. Från Sörmland dundras det om att partiordföranden Annie Lööf borde visa bättre ledarskap och att hennes förtroende snart är förbrukat.

De högljudda reaktionerna från Centerbygderna går inte att ta miste på: ”Platt skatt, fri invandring, slopad skolplikt? Vad är detta för konstigheter? Vi förstår inte!” Det är begripligt.

Gruppen bakom idéprogrammet har dragit upp de stora linjerna, försökt vara ideologiskt konsekventa i sak och formulerat en radikalt alternativ samhällsvision till rådande förhållanden. Men en general måste känna sina trupper. Ska man leda dem i fälttåg mot okänt territorium krävs handlag, smidighet och förmåga att ingjuta förtröstan om det rättfärdiga i uppdraget. Annars riskeras demoralisering och myteri.

Annie Lööf har inte direkt varit inblandad i programgruppens arbete. Men det har helt klart skett under påverkan av hennes politiska uppfattningar. Hon har inte hymlat med dem. Innan Annie Lööf valdes till partiledare deklarerade hon på sin hemsida att Margaret Thatcher var hennes förebild.

Som ideologiska favoritböcker angav hon följande tre: Anarki, stat och utopi av Robert Nozick, Och världen skälvde av Ayn Rand, samt Till världskapitalismens försvar av den ovan nämnda Johan Norberg. Samtliga verk är stadigt förankrade i libertariansk och marknadsliberal filosofi.

Hur rimmar sånt tankegods med Centerns rötter och traditioner? Svar: inte alls.

Det forna Bondeförbundet är i grunden ett agrarkonservativt intresseparti för jordbrukare och glesbygdsfolk, historiskt antimodernistiskt och intimt knutet till den korporativa staten. Om det förr talades om liberalism i denna rörelse, var det snarast ett skällsord.

Annie Lööf är däremot en idéburen politiker som vill omvandla sitt parti till en liberal spjutspets och göra det relevant för en ny tid. En minst sagt delikat uppgift.

Men Annie Lööf och hennes krets av urbana storstadsliberaler har gett medlemmarna ute i landet för mycket att svälja och för fort. Vilket en klok general borde kunnat förutse och agerat försiktigare. Istället framstår nu befälhavaren som främmande och oerfaren med tveksamt omdöme.

Å andra sidan: Centern utsåg ju själva ingen ny variant av Olof Johansson till ledare, utan en ung och öppet neoliberalt inspirerad ordförande. Vad hade de trott?

Skrivit i Corren 27/12:

”Det är den kraftigaste reaktionen som jag har träffat på under mina sex år som distriktsordförande”. Gösta Gustavsson föreföll skakad över det interna missnöjet när han uttalade sig i Aftonbladet strax före jul.

Som representant för Centern i Östergötland var han själv heller inte nådig: ”Det här andas mycket av nyliberalism istället för Centerpartiets traditionella socialliberala syn. Det är för mycket sköt dig själv och skit i andra”.

Föremålet för ilskan var Centerns förslag till nytt idéprogram och Östergötlandsdistriktet var inte ensamt om att sparka bakut. Sura miner var det från Blekinge i söder till Ångermanland i norr över vad programgruppen kokat ihop.

Men ur klassiskt liberalt perspektiv är anrättningen inte dum: plattare skatt, minskad stat, slopad skolplikt till förmån för läroplikt, flexibla arbetsmarknadsregler, ett avbyråkratiserat EU. Även visionen om fri invandring hyllas, något som förvisso kan vara problematiskt att omsätta i praktisk verklighet. Men ändå en viktig principmarkering, särskilt i dessa tider när främlingsfientligheten vinner mark.

Kort sagt, programförslaget genomsyras av en klar tendens att sätta individens rätt före kollektivets och statens. En liberal har svårt att klaga över den inriktningen.

Men att många av Centerns gräsrötter finner programmet magstarkt är knappast märkligt. I motsats till vad Gösta Gustavsson påstår är partiet inte traditionellt socialliberalt, eller liberalt över huvud taget.

Det uppstod som ett agrarkonservativt intresseparti för jordbrukare. Man såg med stor skepsis på urbanisering, rationalism och hela det moderna projektets omvandling av gamla sociala, ekonomiska och geografiska förhållanden. Fram till mitten av 40-talet var partiet även påfallande anstruket av rasism och antisemitism (ett mörkt kapitel som centerpartisterna föredrar att tala tysta om).

När jordbrukssamhällets epok definitivt passerats har Centern sökt sin roll som ett landsbygdsorienterat miljöparti med en egenslöjdad ideologi kallad ”ekohumanism”. Det är först på senare år som Centern, efter vacklande mellan blocken, fått en tydligare borgerlig identitet och börjat anamma liberalt idégods. En välkommen och spännande utveckling, men det är nog förståeligt om delar av medlemskåren inte hänger med i svängarna.

Den som nostalgiskt minns Gunnar Hedlund och uppskattade Olof Johansson, måste rimligen tycka att det är ljusårs avstånd till dagens Thacherinspirerade partiledare Annie Lööf. Det vore dock välgörande om Centern förmådde etablera sig som ett liberalt avantgarde i svensk politik.

När Socialdemokraterna och Moderaterna har samma kvävande ambition att vara väljarmaximerande, förvaltande statsbärarpartier, behövs friska krafter som driver idéburen liberal politik utan ängsliga sidoblickar.