Kategoriarkiv: Lag och rättsväsende

Öppen dörr för Storebror

Publicerad den av
Svara

Skrivit i CCorren.orren 16/12:

”I dag äger inte medborgarna myndigheterna. Det är myndigheterna som äger medborgarna”. Det skrev Jan Freese i tidningen Computer Sweden hösten 2006. Han var då aktiv pensionär efter en lång ämbetsmannakarriär i statens tjänst.

Mest känd blev han som stridbar generaldirektör för Datainspektionen 1977-86. Denna myndighet firande under ringa uppmärksamhet 40-årjubileum i år. Annat var det när Datainspektionen med klang och jubel bildades 1973. Syftet?

Att granska efterlevnaden av datalagen som riksdagen nyss beslutat om. Det var en betydande händelse, lagstiftningen (delvis utformad av Freese) var världsunik. Den skulle garantera medborgarnas integritet i det nya datorsamhälle som växte fram.

Vid denna period fanns ungefär 800 datorer i Sverige, stora maskiner skötta av män i vita rockar som lagrade sånt som folkbokföring och körkortsregister på snurrande magnetband. Utvecklingen syntes läskig, väntade Orwells Storebror i farstun?

Oro rådde i folkdjupet och bland ledande politiker. Olof Johansson (C) ansåg att datoriseringen hotade demokratin. Gösta Bohman (M) menade att registreringsivern kunde göra oss till överhetens fångar. Kjell-Olof Feldt (S) inskärpte nödvändigheten av en reserverad hållning gentemot datortekniken.

Datalagen och Datainspektionen blev svaret, skyddet mot att myndigheterna löpte amok i hanteringen av våra personuppgifter. Men klimatet förändrades med 80-talets persondatorrevolution, skepsis och vaksamhet förbyttes i entusiasm när smådatorer blev var mans egendom. På 90-talet kunde vi sedan koppla ihop oss över internet. It-teknikens möjligheter är närmast sagolika.

Dock även mardrömsaktiga. Edward Snowdens avslöjanden om amerikanska NSA:s massfiske i datortrafiken, med svenska FRA som intim partner, visar hur villigt tidigare heliga integritetsvärden numera offras.

I fredagens SvD larmade folkrättsexperten Mark Klamberg och Advokatsamfundets Anne Ramberg om att dagens svenska lagstiftning gett övervakningsapparaten öppna spärrar. Svenska folket tycks inte länge bry sig.

Enligt en Sifoundersökning förra månaden är 75 procent av svenskarna varken rädda för statligt intrång i deras datorer eller telefoner. Men lite av den gamla misstänksamheten mot Storebror hade vi nog tjänat på att behålla, särskilt som våra folkvalda mest framstår som osäkra och famlande i mötet med de skugglika myndighetsoperatörerna som rattar den avancerande teknologin.

Jan Freese avled året innan FRA-lagen drevs igenom riksdagen 2008. I den inledande citerade artikeln ovan varnade han för följderna av politikernas bristande ansvar och intresse på it-området.

Regeringens agerande liknades vid Columbus irrfärder: ”Den där killen som 1492 lättade ankar i Palos hamn utan att veta vart han var på väg, aldrig förstod vart han kom och som när han återvänt inte visste var han varit”.

I ljuset vad vi nu ser är det tyvärr svårt att invända mot den beskrivningen.

Vårt devalverade privatliv

Publicerad den av
4

Skrivit i Corren 20/11:Corren.

Äntligen stod moderatledaren i talarstolen. Han hade många gånger varnat för att den svällande statsapparaten hotade att äventyra de medborgerliga rättigheterna. Nu tog han upp ämnet igen, ur perspektivet av USA:s datoriserade bevakning av telekommunikationerna över Atlanten:

”Visst kan sådan verksamhet vara legitim. Man kan spåra utländsk underrättelseverksamhet, förhindra sabotage eller komma åt narkotikalangare eller andra som försöker kasta grus i ett allt känsligare samhällsmaskineri.

Men den kan också missbrukas. Och läggs kontroll till kontroll, registrering till registrering, blir vi själva så småningom slavar under kontrollsystem, fångar i ett genomreglerat samhälle, där den enskildes möjligheter att hävda sig gentemot den allt starkare överheten blir allt mindre.”

Orden kommer inte från Fredrik Reinfeldts mun. De är från Gösta Bohmans anförande på MUF-stämman i Rättvik, den 22 november 1975. Nästan exakt på dagen 38 år senare berättar SR:s Ekoredaktion att Säpo sitter i ljusskygga förhandlingar med svenska teleoperatörer. Syftet?

Att skaffa sig helautomatiserad direktåtkomst till inhemsk dator- och mobiltrafik. Det nya systemet för att Säpo snabbare ska komma åt våra mejl och telefonsamtal är i detta nu under inkörning hos Linköpingsföretaget Maintrac.

Det säger en del om utvecklingen. Den amerikanska övervakning som Bohman talade om 1975 är en stilla vindpust jämfört med masslyssningen i 11 september-attackernas kölvatten.

USA har sitt NSA, som samlar och lagrar svindlande mänger information om vanliga, enskilda personer. Och Sverige har Försvarets Radioanstalt, en viktig länk i västvärldens spionerihandelskedja.

När FRA-lagen klubbades sommaren 2008 föregicks den av en stormig diskussion om integritetsriskerna. Vi försäkrades att signalspaningen var av begränsad natur, riktad enbart mot utländsk trafik och att avlyssningen stod under säker parlamentarisk kontroll.

Oron över att vi skulle passera en kritisk gräns, och beträda det sluttande planet mot något slags orwellskt 1984-samhälle, avfärdades som hjärnspöken hos finniga ynglingar i Piratpartiet.

Men nyligen beskrev Mark Klamberg, doktor i folkrätt vid Uppsala universitet, i en Expressenartikel (7/11) hur FRA kommit att agera i praktiken. Man trålar mer eller mindre fritt i all information som finns tillgänglig, med regeringens goda minne.

Lägg till detta Säpos automatiserade massfiske i telenäten, och vi anar konturerna av en statsmakt som i fartblind iver att stävja brottslighet och terrorism invaderar medborgarnas privata sfär som det blott vore gäspig rutin. Det är inget beteende som vanligen brukar utmärka demokratier, utan snarare totalitära stater. Ska vi verkligen vänja oss vid att tolerera sånt?

”Alla tjänar på om debatten lägger sig”, sa Fredrik Reinfeldt efter att han fått igenom sin kontroversiella FRA-lag. Dom som tror att Gösta Bohman instämt kan väl räcka upp en hand.

Imponerande polis

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 5/11:Corren.

Även som härdad journalist känns helgens tragedi i Ljungsbro så intensivt mödosam att ta in. Chocken, sorgen, tårarna… Två liv släckta i ett grymt och meningslöst vansinnesdåd.

När en sådan fruktansvärd händelse drabbar oss i vår omedelbara närhet är det som cirklarna rubbas, vardagen sätts i gungning, stegen blir osäkra, trevande. Hur kunde det ske här? I vårt fina Linköping? Och igen?

Plötsligt befinner vi oss åter i mardrömmen av ett nytt dubbelmord, för andra gången på nio år. Ofrånkomligen läggs minnet av då till nu, summan är smärtsamt svåruthärdlig.

Men det finns trots allt en stor och mycket väsentlig skillnad. Den 19 oktober 2004 mördades åttaårige Mohammed Ammouri och Anna-Lena Svenson, 56 år. Gärningsmannen går fortfarande fri, ändå har polisen lagt ner ett jättelikt arbete på att utreda fallet.

I lördagsnatt tog det bara 23 minuter innan den misstänkte förövaren fångades in. Den snabba och kraftfulla polisinsatsen i Ljungsbro efter att den 15-årige pojken och den 57-åriga kvinnan bragts om livet måste betecknas som imponerande.

En hundpatrull kunde kvickt uppbådas och sättas in mitt i natten, nästan ögonblickligen var gripandet ett faktum. Vad hänt annars? Hade Linköping klarat den gnagande ovissheten av ännu en okänd mördare bland oss? Det traumat verkar vi åtminstone slippa. Tack.

Unkna sexdomar

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 24/10:Corren.

I maj fällde Solna tingsrätt fem tonårspojkar för grov våldtäkt, ytterligare en dömdes för försök till grov våldtäkt. Offret var en femtonårig flicka. Övergreppen ska ha skett under en fest, där flickan i timmar hölls instängd i ett rum och av rädsla för sitt liv inte vågade göra motstånd. Pojkarna var för henne helt okända.

Nyligen rev Svea Hovrätt upp domen, trots att de i likhet med tingsrätten fann flickan trovärdig. Men då rummet var mörkt ifrågasattes hur korrekta iakttagelser flickan kunde ha gjort. Dessutom ansågs inte att flickan befunnit sig i ett hjälplöst tillstånd.

I slutet av förra året åtalades en 17-årig pojke vid Skaraborgs tingsrätt. Han hade smygfilmat sina sexuella aktiviteter med en 18-årig tjej och sedan, fortfarande utan hennes vetskap, lagt ut filmen på två porrsajter som ”en kul grej”.

Tingsrätten dömde pojken till att betala 130 000 kronor i skadestånd för kränkningen. Göta hovrätt har nu sänkt beloppet till blott 25 000 kronor med motiveringen att det blivit ”alltmer socialt accepterat att vara mycket öppen och utåtriktad avseende sina sexuella vanor”.

Bägge hovrättsdomar har mött massiv kritik och upprördhet. Det är förståeligt. Är detta goda exempel på skipad rättvisa? Vilka normerande signaler anser sig dessa rättsvårdande myndigheter sända till allmänheten?

Några landvinningar för varken kvinnosynen eller den mellanmänskliga respekten ger domsluten knappast. Snarare motsatsen. Unket.

Osmakligt och fördomsfullt, Beatrice Ask!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 22/10:Corren.

Riksdagsledamoten Marie Abrahamsson vädjade förgäves på M-stämman i Norrköping: ”Gör inte frågan till en kriminalpolitisk fråga. Det är snudd på osmakligt.” Men så blev det.

Justitieminister Beatrice Ask trumfade igenom beslutet att M ska överväga kriminalisering av tiggeri som är organiserat i syfte att dra vinning av andras misär.

Svepande talande hon om hur ligor iscensatt resor till Sverige, hur fattiga människor utnyttjas av samvetslösa skurkar som skor sig på tiggeriet. På vilken grund vädrade Ask dessa misstankar? Det är inte första gången heller.

Förra året, vid juletid av alla tillfällen, signalerade hon att det var dags för hårdare tag mot det ökande tiggeriet i svenska städer. ”Det finns tecken på att människor utnyttjas för tiggeri i en omfattning som är väldigt bekymmersam”, hävdade Ask då.

Hennes pressekreterare utvecklade resonemanget genom att peka på diskussionen i Frankrike och Norge som inspirationskällor (Expressen 17/12 2012). Näppeligen de mest förstående länderna när det gäller romer från EU:s öststater. Ty det är ju främst kring denna grupp som frågan handlar. Vi möter dem själva dagligen i Linköping.

Corren har i två reportageserier lodat utförligt i ämnet, både lokalt och på plats i Rumänien. Slutsatsen av vår undersökande journalistik kan sammanfattas till följande; det är verkligen den genuina fattigdomen som vi ser på våra gator.

Det är också något som bekräftas av Socialstyrelsen. Myndigheten har på regeringens uppdrag gjort en nationell kartläggning av tiggeriet och konstaterat att polisen inte kunnat belägga de misstankar om människohandel som Beatrice Ask offentligt torgför. Rapporten publicerades i våras och är rimligen inte okänd för justitiedepartementet.

Därtill är ju människohandel redan kriminaliserat, vilket gör Asks återkommande utspel om behovet att dra fram batongen mot tiggarna än märkligare. Vill Alliansens tongivande parti gå till botten med problemet på riktigt, saknar de inte möjligheter.

EU sitter på högar av pengar som är menade att lindra situationen för Europas fattigaste. Mycket av detta bistånd försvinner dock i korruption, möter svalt eller inget intresse av mottagarländerna (där inte sällan diskrimineringen av romer är utbredd), enskilda hjälporganisationer finner att EU-byråkratin gör det för trassligt att ansöka om medel, och så vidare.

Varför lägger inte Moderaterna sin energi på att reformera EU:s insatser och att öka pressen på syndare som Rumänien att ta större ansvar för sina egna medborgare?

Ask och hennes partikamrater har trots allt hela det svenska regeringsmaskineriet till sitt förfogande. Ändå väljer justitieministern att lägga krutet på en rent ut sagt fördomsfull linje.

Som Thomas Hammarberg, Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter 2006-2012, skrev på sin blogg i lördags: ”Hon kan knappast vara omedveten om vilka krafter hon därmed ger sitt stöd. Detta är verkligen trist.”

Hela svenska statens skamfläck

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 26/9:Corren.

”I dag saknas i många europeiska länder ledarskapet för att stå upp för det självklara, nämligen att även romers mänskliga rättigheter fullt ut ska respekteras.”

Ovanstående skrev integrationsminister Erik Ullenhag (FP) på DN Debatt den 10 april. Han hade då bjudit in till en internationell konferens i Stockholm för att diskutera hur den utbredda antiziganismen i Europa skulle bekämpas. Ett brännande ämne, absolut. I EU-stater som Ungern, Tjeckien och Italien pågår vad som måste kallas för en institutionaliserad diskriminering av romer.

Att mellan 10-12 miljoner europeiska människor som tillhör denna folkgrupp utsätts för trakasserier, förföljelser, misstänksamhet och fördomar från majoritetssamhällets sida är ett lika skrämmande som oacceptabelt faktum.

Rasismen är kontinuerlig och systematisk, konstaterade Europarådet förra året i diger rapport om romernas situation. Ta Norge. Där har det främlingsfientliga Fremskrittspartiet krävt att östeuropeiska romer ska deporteras och fått medhåll av Høyre, som nyligen blev regeringsbildare i vårt västra grannland.

”Även Sverige har en historia och en nutid att skämmas för när det gäller romer. Svenska myndigheter har under lång tid varit ansvariga för övergrepp mot romer”, skrev Erik Ullenhag vidare i nämnda DN-artikel. Nog är det så.

Den svenska statens kränkning av romernas mänskliga och medborgerliga rättigheter under 1900-talet var omfattande. Gå gärna in på Forum för levande historias hemsida och läs! Myndigheterna kontrollerade, övervakade och registrerade romer utifrån rena rasbiologiska motiv.

De ansågs hota svenskheten och befolkningens genetiska kvalitet. Inte sällan tillgreps tvångssteriliseringar. Till exempel. Först 1952 deklarerade socialminister Gunnar Sträng (S) att romerna skulle ha samma medborgerliga rättigheter som alla andra.

Men politiska deklarationer är en sak, verkligheten en annan. Vilket inte minst Ullenhag och dagens regering illustrerar. Trots sina konferenser och välvilliga strategiplaner i syfte att inkludera romerna i samhället, tycks lite tränga ut genom mötesrummens väggar.

Hur är det bara möjligt att svensk polis kan lägga upp etniska register över tusentals romer, där till och med småbarn tydligen räknas som potentiella brottslingar? Vad är det för kultur som egentligen frodas inom polisväsendet – att romer har en särskild fallenhet för kriminalitet som ligger i blodet?

Tanken går onekligen till hur många i Europa en gång (och tyvärr ännu) betraktade judarna. Giriga, förslagna, icke-lojala med staten, oroselement som måste ringas in.

Märk väl att det var tack vare DN:s undersökande journalist (och tidigare Correnmedarbetaren) Niklas Orrenius som polisens etniska registrerande kunde avslöjas och ansvar börja utkrävas. Varken några polischefer eller andra företrädare för vår omfångsrika statsmakt hade uppenbarligen förmågan att själva stävja och rensa upp i verksamheten.

I många europeiska länder saknas ledarskapet och även Sverige har en nutid att skämmas för, skrev alltså Erik Ullenhag den 10 april. Dessvärre hade ministern mer rätt än han antagligen anade.

Ut ur Linköping, gangsters!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 4/9:Corren.

I fredags stormade två unga män in på Correns redaktion. De krävde, aggressivt och hotfullt, att en av oss publicerad webbartikel om en knarkrazzia vid Gärstadverket i Linköping skulle tas bort för er läsare.

Vårt svar: inte en chans! Ingen utom Corren bestämmer över vad som ska publiceras och inte i denna tidning. Att vika ner sig för påtryckningar av detta slag är komplett väsensfrämmande för varje yrkesverksam journalist med integritet och självaktning.

Naturligtvis polisanmälde vi hotet och gav omedelbar offentlighet åt det. Gärningsmännen är sedan tidigare kända av polisen. De kan nog sägas kvala in under rubriceringen kriminella smågangsters.

I går kom ett nytt hot, denna gång via mejl. Kravet upprepades: den för dessa missdådare obekväma artikeln om knarkrazzian måste utgå. Vår reaktion är precis samma som tidigare. Busar kan inte tvinga Corren till undfallenhet.

Vi ingår å andra sidan i en stor mediekoncern. För mindre aktörer inom andra näringsverksamheter kan det vara svårare. Det är exempelvis inte obekant att Linköpings restaurangägare haft återkommande problem med hot, trakasserier och utpressning från kriminella nätverk.

I vilken omfattning är oklart. Gangstergängen försöker härska genom skrämsel och skapa ett tystnadens tyranni kring sina ljusskygga, oacceptabla aktiviteter. Den som utsätts kan känna sig mycket ensam, maktlös och rädd. Det är begripligt.

Men vi får aldrig låta Linköping bli en stad av fruktan, där samhällsväven trasas sönder av organiserade brottslingar.

Utan lag, ordning och tillit mellan människor finns ingen frihet. Varje hot måste anmälas så att polisen ges möjlighet att agera, kartlägga och oskadliggöra denna maffialiknande undervegetation.

Tillsammans är vi Linköpingsbor långt starkare än gängen. Låt dem veta att klockan klämtar för dem. De har inte i vår stad att göra.

Dimmorna kring Watergate

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 10/8:Corren.

Ännu ett tidens tecken: den berömda amerikanska tidningsfamiljen Graham säljer Washington Post. Ekonomiskt trångmål uppges som orsak och köparen är IT-miljardären Jeff Bezos, Amazons grundare.

Han tog 250 miljoner dollar ur sin privata plånbok och betalade på ett bräde. Nya pengar slår gamla, sådan är kapitalismen. Frågan är förstås om nya publicister även slår äldre anrika och lyckas hitta en fungerande affärsmodell för lönsam kvalitetsjournalistik på dagens ovisst föränderliga mediemarknad.

Låt oss hoppas. Washington Post har länge tillhört USA:s bästa dagstidningar med ett blytungt renommé. Juvelen i kronan är naturligtvis Watergate, som satte normen för all världens murvlar när det gäller grävande journalistik. Större skalp än att tvinga USA:s president att avgå finns inte.

Men var det verkligen Washington Posts förtjänst? Nja… Vad säger ni om att kolla deras legendariska story lite? Häng med!

Det hela började den 17 juni, 1972. Nyheten briserade om att fem mystiska män med avlyssningsrustning tagits på bar gärning under ett nattligt inbrott i Demokraternas nationella partihögkvarter (DNC). Det var beläget på sjätte våningen i Watergate, ett bostads- och kontorskomplex i huvudstaden Washington.

Politiskt spionage? Det var ju valår. Republikanen Richard Nixon sökte folkets mandat för en andra period som president. Fast varför skulle han ta risken att göra inbrott hos motståndaren? Nixons utmanare hette George McGovern, en vänsterliberal senator vars radikala agenda mötte föga genklang i väljarkåren.

Nixons chanser föreföll kassaskåpssäkra, på valdagen i november vann han också en förkrossande jordskredsseger. Watergate hade ingen inverkan, historien blev inledningsvis aldrig någon stor grej och den breda massan brydde sig inte. Då.

Men Washington Post hade två hungriga reportrar, Bob Woodward och Carl Bernstein, som enträget nystade vidare i härvan. De häktade Watergatemännen visade sig ha kopplingar till Vita huset, dock förnekade Nixon kategoriskt all inblandning. Trodde han sig sitta säker efter sin stora valvinst, trodde han väldigt fel. Faktauppgifterna som kom i dagen började bli allt mer besvärande.

Nixonadministrationen satte Washington Post under hårt tryck. Dementierna haglade. Tidningsägaren Katharine Graham (1917-2012) och chefredaktören Ben Bradlee stod föredömligt pall, precis som goda publicister ska göra. Inte ens ledaren för världens mäktigaste nation kunde få dem att ta handen från sina reportrar.

Woodward och Bernstein uppmuntrades tvärtom att grävare ännu djupare. Till hjälp hade de en hemlig källa, ”Deep Throat”, som berättade intrikata detaljer om Nixons skumraskaffärer (2005 visade sig källan vara en biträdande FBI-chef vid namn Mark Feldt).

Medarbetarna kring Nixon föll som käglor medan skandalen rullades upp. Insnärjd i lögner fick till slut även presidenten kasta in handduken. Triumfen för Washington Post var total när Nixon lämnade Vita huset den 9 augusti 1974.

Woodward och Bernstein solade sig i glansen. Men det var inte Washington Post som fick fram de avgörande bevisen mot Nixon. Utan domstolsväsendet och senatsförhören i kongressen, där Demokraterna efter valet behållit sin majoritet.

Från deras sida var Watergate främst en politisk vendetta för att vingklippa Nixon. Presidentens underhuggare kallades till edsvurna vittnesmål på löpande band och pressades till komprometterade erkännanden (som att Nixon spelat in sina konspiratoriska samtal i Ovala rummet, vilket blev dödsstöten när Högsta Domstolen krävde att banden lämnades ut till åklagarna).

Ändå kvarstår Watergate som en gåta. Washington Post kunde aldrig besvara de två väsentligaste frågorna. Märkligt nog nonchalerade både domstolarna och kongressen dem också. Nämligen: vem beordrade inbrottet och vad var motivet? Vi vet fortfarande inte.

DNC var i praktiken endast ett titulärt högkvarter, poänglöst att bugga för Republikanerna då det saknade egentlig betydelse i valkampanjen. Denna sköttes av staben kring McGovern som arbetade på annat håll. Nixon avfärdade först saken som att knäppskallar eller provokatörer varit i farten.

Upptäckten av inbrottsmännens kontakter med folk i Vita huset gjorde dock Nixon rädd att brottsutredningen kunde skada hans återval. Operation mörkläggning inleddes. Det var denna som fällde honom och som Watergateskandalen kom att handla om. Inte inbrottet i sig.

Mycket tyder på att presidenten även vilseleddes av sin advokat i Vita huset, John Dean. Det gör inte Nixons ansvar mindre, men kan förklara en del.

John Dean var ung och ärelysten, besatt av att bygga upp en egen politisk underrättelsetjänst inom den maktberusade Nixonadministrationens hägn. Dean har häftigt förnekat det, graverande indicier finns likväl som tyder på att han fått nys om en prostitutionsring i Washington, vilken försåg höga politiker från bägge partier med kvinnliga ”eskorter”.

Verksamheten sköttes delvis från DNC i Watergate. John Dean var nygift med en kvinna som tidigare varit inblandad i förmedlingen och blev orolig att detta hotade hans karriär. Vad göra?

Själv skaffa sig smaskig information om prostitutionsringen som kunde skydda honom mot eventuell utpressning, givetvis. Alltså skulle John Dean organiserat inbrottet och det utan att de inhyrda gärningsmännen fick reda på det egentliga syftet.

Därpå tog Dean det praktiska befälet över mörkläggningen som ironiskt också drog Nixon bakom ljuset. På bandinspelningarna förefaller faktiskt Nixon sakna riktigt koll när han sitter med Dean och konspirerar för att tystna ner skandalen.

Våren 1973, när dubbelspelet blivit för komplicerat och marken brände under fötterna, hoppade Dean av till Watergateåklagarna, som synnerligen förtjusta fick en historia serverad där skurkaktigheterna uteslutande skylldes på presidenten.

Som tack fick Dean ett milt straff och åtnjöt omedelbar stjärnstatus som ångerfull sanningssägare. Hans vittnesmål synades inte närmare i sömmarna. Faktum är dock att det är fullt av hål och motsägelser. Men när det begav sig var allt intresse fokuserat på att sätta dit Nixon.

Synd att inte Washington Post höll huvudet kallare den gången och även granskade John Dean tuffare. Kanske hade dimmorna kring Watergate klarnat.

Integritet i kläm

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 5/8:Corren.

I Sverige betraktar vi gärna staten som den gode herden, vilken ger oss trygghet, välfärd och omsorg. Därför betalar vi fortfarande höga skatter utan att knota nämnvärt, och låter våra liv ringas in av statens rika flora av myndighetsorgan. Storebror ser dig, men det är väl inget problem då Storebror i grunden är snäll och välvillig. Eller?

Även i en mogen demokrati som Sveriges finns skäl att vara på sin vakt. Trots att statens roll är att vara vår tjänare med allmänhetens bästa för ögonen, finns alltid risken att friheten och integriteten hamnar i kläm mellan de offentliga systemens dominanta kugghjul.

Ett signifikativt exempel är DN:s avslöjande att flera myndigheter bedriver omfattande försäljning av personuppgifter om oss till kommersiella aktörer. Detta är alltså information som inhämtas genom statens tvångsmakt och som sedan bjuds ut på marknaden.

Guld värt för företag som vill sälja sina produkter via riktad reklam. Och en fin intäktskälla för myndigheterna som sitter på dataregistren. Verksamheten är fullt laglig som konsekvens av offentlighetsprincipen.

Att byråkrater agerar grosshandlare i personliga uppgifter om medborgarna känns emellertid inte helt klockrent, för att uttrycka det milt. Tilliten till myndigheternas oväld riskerar att äventyras, särskilt som vetskapen i folkdjupet om denna vidlyftiga hantering är tämligen blygsam eller rent obefintlig.

Också politikerna i riksdagen verkar ha tagits på sängen. Från M, FP och S hörs nu krav på åtgärder för att strama upp informationsförsäljningen.

Ett tips: titta på Finland. Där är integritetsskyddet betydligt bättre. Vill myndigheterna kränga personuppgifter i kommersiellt syfte måste först uttryckligt godkännande inhämtas från människorna det berör. Den modellen borde även Sverige överväga.

Frikänd och nu…?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 1/8:Corren.

Sture Bergwall, alias Thomas Quick, är frikänd från det sista av de åtta mord han dömts för. Därmed ligger ett historiskt rättshaveri i öppen dager. Justitieminister Beatrice Ask (M) vill ha en oberoende utredning, i syfte att granska eventuella ”strukturella fel” i rättssystemet.

Okej, fint. Dock säger hon samtidigt att enskilda individers agerande är ”närmast omöjligt att pröva” då det gått så lång tid. Vilket betyder att det personliga ansvaret hos rättsstatens inblandade representanter, som tidigare åklagaren Christer van der Kwast och förre justitiekanslern Göran Lambertz, i praktiken skyfflas bort.

Preskriberat, shit happens, sorry. Kwast och hans gelikar får väl stå där med den moraliska skammen, om de har någon. Deras febriga tröst efter att finna och fälla en svensk seriemördare byggde på en självsuggererad fiktion, där en neddrogad och svårt psykiskt sjuk man förmåddes att erkänna sig vara något som närmast liknar en folkhemmets Hannibal Lecter.

När nu tillnyktringens timme är slagen kvarstår det värsta, det mest svåruthärdliga: åtta människor är fortfarande döda och flera mördare går ännu fria. Förmodligen kommer dessa mördare aldrig att kunna ställas till svars.

Glöm heller ej detta: den svenska rättsstaten korrigerade sig inte på eget bevåg. Det var journalisten Hannes Råstams idoga grävande i härvan som framtvingade korrigeringen från den offentliga maktapparatens sida. Ytterligare en aspekt att begrunda.