Kategoriarkiv: Lag och rättsväsende

Oseriöst att bara skylla på Morgan Johansson

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 12/11:

Det är bombattentat och skottlossningar över hela landet. Räknat per capita är det bara det våldshärjade Afghanistan som kan uppvisa en liknande situation som Sveriges, menar analytikern Henrik Häggström på Försvarshögskolan.

Polisen har utlyst ett slags nationellt nödläge och inlett ”Operation Rimfrost” mot den grova gängkriminaliteten efter helgens skräckdrama i Malmö, där bland annat en 15-årig pojke sköts ihjäl på öppen gata.

SD har tagit denna senaste oerhörda händelse i den långa brutala våldsvågen till intäkt för att väcka misstroendevotum mot justitieminister Morgan Johansson (S). Kvickt instämde M och KD, vilket i det politiska spelet kan tolkas som att banden till SD knyts närmare.

Samtliga i Jimmie Åkessons hägrande ”konservativa block” gisslar regeringen hårt för att ha förlorat kontrollen över utvecklingen, inte utan skäl. Det alarmerande läget är talande. De som sitter vid makten bär oundvikligen ett tungt ansvar.

Men att skramla med misstroendevapnet är naturligtvis främst en demonstrationsuppvisning i syfte att stärka de egna partiaktierna hos en befogat orolig folkopinion, som dagligdags möter nya rubriker om skjutningar och sprängningar.

En riksdagsmajoritet för att avsätta Johansson har knappast den SD-ledda trion ens själva trott på att kunna uppbåda. Och nog kan man anklaga justitieministern för en hel del, fast någon 70-talsromantisk flummare i mjukisbyxor har han väl inte direkt gjort sig känd som.

På vilket avgörande sätt skiljer sig egentligen Socialdemokraternas kriminalpolitik från exempelvis Moderaternas när det kommer till kritan? Skicka in svaret om du klurar ut det.

Ska politisk skuld sökas till varför Sverige numera på fullt allvar kan jämföras med Afghanistan i eskalerande våldsnivå, är det åratal av försummelser under såväl S- som M-ledda regeringar man finner.

Det handlar inte bara om det uppenbara misslyckandet att få till stånd en effektivt fungerande polisorganisation med stark lokal förankring (lärdomar i mängd kan hämtas från New York-polisens framgångsrika arbete, men av mystiska anledningar har de inte gått att omsätta här).

Utan också om ovilligheten, eller oförmågan, att ta intryck av forskare som den internationellt ansedda kriminologen Per-Olof Wikström. På 90-talet varnade han och hans kollegor om den komplexa sociala problematiken i städernas utanförskapsområden, risken för framväxande parallellsamhällen och etablerandet av regelrätta gatugäng som inspirerades av kriminella MC-ligor med stort våldskapital. Insatserna blev klena och följden katastrofal.

Men erkännandet av den bistra sanningen är kanske inte lika kul att hojta om från riksdagens talarstol.

Sverige är nu i explosiv världsklass

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 5/11:

Vågen av hänsynslösa sprängattentat fortsätter och har nått en sådan omfattning att Sverige hamnat på världskartan. Den explosivt accelererande våldsspiralen som drabbar oss har ingen sett maken till bland jämförbara västerländska samhällen under fredstida förhållanden.

”Vi måste tyvärr söka oss till krigszoner eller länder med en lång historia av terrorism för att hitta en motsvarighet”, säger kriminologen Amir Rostami (DN 4/11). Antalet sprängningar, senast tre stycken ytterligare i Malmö den gångna helgen, har blivit så många att dåden fått karaktär av ett normaliserat inslag i den svenska nyhetsrapporteringen.

Det är en skrämmande utveckling. Med de två sprängningar som skakade Linköping i somras vet vi, direkt och konkret, vilken fasa varje ny svart rubrik innebär. Att smällande bomber kommit att tillhöra den svenska vardagsverkligheten betyder mer eller mindre att de kriminella gängen håller samhället som gisslan.

Hur vi hamnat i en sådan bisarr, oacceptabel och internationellt sett unik situation kan tyckas svårt att förstå. Det är ett gigantiskt misslyckande för rättsstaten, det är ett svidande underbetyg för den styrande politiska klassen.

Och det är vanliga medborgare som tvingas betala det tyngsta priset när våldsmonopolet rämnar. I dess ruiner har de kriminella gängen kunnat ägna sig åt en privat kapprustning. Medlemmarna har triggat varandra till en allt samvetslösare brutalitetsnivå i sina uppgörelser, som inte sällan rör kontrollen över den extremt lönsamma illegala knarkhandeln.

Vilka sanktioner har gänget mött? Få skjutningar och ännu färre sprängningar klaras upp. Gängmedlemmarna kan i det närmaste härja riskfritt från lagens långa förtvinade arm. Resultatet är att det grova våldet bitit sig fast, och blivit så utbrett, att man snart måste börja gradera det som systemhotande.

Det blir inte bättre av att politikerna panikartat sprutar ur sig ogenomtänkta förslag till åtgärder som antingen har klena effekter (hårdare straff) eller raserar rättssäkerheten (anonyma vittnen). Ska man knäcka de kriminella gängen behövs snarare vad vi saknar idag: ”en fungerande organisation av poliser, åklagare och andra myndighetsföreträdare”, menar kriminologen Leif GW Persson (Expressen 22/9).

Specialrekrytera några hundra personer i en styrka öronmärkt för uppdraget. Övervaka, spana, utred. Problemet kommer då att kunna halveras de närmaste åren. ”Inom ramen för gällande lagstiftning och till en kostnad av ett par hundra miljoner”, enligt GW. Men att få ordning på den notoriskt dysfunktionella polisen är förstås lättare sagt än gjort.

Varför stoppa brottslingar när man kan jaga plastpåsar?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 24/10:

Gubbar och kärringar, huk er i butikerna, för nu laddar regeringen om! Japp, här vilas det inte på hanen och siktet är inställt på alla er som står med en ICA-kasse i händerna. Snart kommer en skarp skattesalva att avlossas som fördyrar detaljhandelns plastpåsar, 3 spänn mer för de större och 30 röda öre mer för de mindre ska ni tvingas hosta upp.

Voffor då då? Voffor gör regeringa på dette viset? Motiveringen från finansmarknadsminister Per Bolund (MP) har snabbt blivit en minor classic i den symbolpolitiska argumentationskatalogen: ”Plastförorening och plastskräp är ett jätteproblem. Varje dag strandar det valar och delfiner som har magarna fulla med plastskräp” (Expressen 19/9).

Det är naturligtvis utmärkt att Per Bolund ömmar för valarna och delfinerna. Men hur skulle hans nya straffskatt hjälpa dem?

Den där plastkassen från ICA, Hemköp eller Coop som vi burit hem brukar ju sedan fyllas med hushållsavfall. Har vi alla blivit lurade som trott att sopbilen därefter kör till någon förbränningsanläggning som återvinner skräpets energiinnehåll till fjärrvärme? Ryk och ränn och far åt pipsvängen – att svenska sopor egentligen tippades direkt i världshaven, det hade jag ingen aaaning om!

Allvarligt talat. Precis som organisationen Svensk Handel konstaterat bygger regeringens fixering vid att blåsa upp plastpåsarna till en miljöskurk i vårt land knappast på fakta. Utan snarare på känslor och ideologisk nit.

Att plastpåseskatten beräknas ge 2,7 miljarder klirrande kronor ytterligare till statskassan är väl också en starkt frestande anledning för regeringen att fartblint driva igenom förslaget, sak samma om man hoppar i galentunnan.

Hur vore det om regeringen för en stund kunde vända blicken från plastpåsespöket och dra lika fort ur lagstiftningshölstret mot de reellt existerande skurkarna i den svenska handeln?

Även det har med miljö att göra. Arbetsmiljö visserligen, men ändå. Och det har med grundläggande säkerhet att göra. Och med rättsstatens förmåga att skydda vanligt hyggligt folk. Och med villkoren för att kunna driva näringsverksamhet i Sverige. Kan det händelsevis intressera?

Vågen av stölder, våld, hot och trakasserier håller på att bli ett riktigt svenskt jätteproblem i butikerna landet runt. Många handlare finner det tyvärr hopplöst att polisanmäla gärningsmännen, det biter sällan. Då samma kriminella figurer ofta återkommer och ställer till djävulskap önskar Svensk Handel åtminstone få möjlighet att porta dem.

Ett förslag om tillträdesförbud för notoriska bråkstakar och brottslingar ligger sedan en tid tillbaka på regeringens bord. Bord och bord, förresten. Det börjar likna en långbänk. Så kan man ju också prioritera i regeringsarbetet.

Utan ordning lever republiken farligt

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 9/10:

En lärdom från antiken som Skolverket famöst ville spola i historieundervisningen. Den romerska republiken blev med åren ganska stökig att leva i, vilket banade vägen för Caesars maktövertagande och kejsardömets inrättande under Augustus.

Den stora majoriteten av de romerska medborgarna tycks inte nämnvärt beklagat detta. Deras förlorade medbestämmande vägde lätt mot att Rom garanterades bättre ordning och ökad trygghet.

Ett liknande exempel kan vi hämta från vårt eget svenska 1700-tal, när frihetstidens lovande parlamentariska experiment med hatt- och mösspartierna vid rodret urartade i vanstyre, korruption och förlamande split.

Gustaf III:s statskupp 1772, som återinförde en modifierad variant av det kungliga enväldet, torde hälsats med allmän lättnad i landet. Hattarna och mössorna försvann som över en natt, saknade av ingen, och demokratins genombrott i Sverige fördröjdes längre än det egentligen borde.

Historieämnets styvmoderliga behandling i den moderna svenska skolan är beklaglig ur många aspekter, kanske främst därför att det förflutnas kollektiva erfarenheter är en sådan rik och omistlig källa till insikt om den mänskliga naturen.

Slutet för den romerska republiken, frihetstiden i Sverige, eller den mer närliggande tyska Weimarrepubliken, kan sägas illustrera samma nedslående fenomen som också idag är högst märkbar.

Se bara på de uppflammande auktoritära tendenserna i demokratier som USA, Italien, Polen, Ungern. Särskilt i orostider verkar människans dragning till ”starka män” och villigheten att acceptera hårdhäntare lösningar i ordningens namn vara konstant – också om det sker till priset av inskränkta medborgerliga friheter. Det är en historisk läxa som bärarna av det öppna, liberala samhället har all anledning att noga betänka.

En färsk varningssignal är Brottsförebyggande rådets senaste Nationella trygghetsundersökning, vilken visar att en ökande andel av svenska folket säger sig varit utsatt för brott (26,4 procent 2018 jämfört med 24,7 procent 2017). En annan är mätningen från DN/Ipsos (7/10) som pekar på att 6 av 10 väljare saknar tilltro till politikernas förmåga att stävja den förskräckande våldsvågen av skjutningar och sprängningar.

Konsekvensen av att den styrande eliten försummat statens kärnuppgift att skydda medborgarna mot inre och yttre hot riskerar att bli politiskt vådliga. SD exploaterar alarmistiskt känslorna av samhällskollaps och håller på att gå om S som största parti i opinionsbarometrarna.

Det är alltså en vulgärnationalistisk populiströrelse som helhjärtat avskyr liberalismen, grundad 1988 av nazister, fascister och andra råbarkat främlingsfientliga figurer. Vem kunde då tro att de någonsin i Sverige skulle skörda sådana framgångar och rita om det etablerade politiska landskapet?

Staten låter ändamålet helga medlen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 1/10:

Den katolska jesuitorden, grundad på 1500-talet av den spanske prästen Ignatius av Loyola, kan fortfarande framkalla obehagskänslor i vårt av protestantismen präglade land.

Det beror på historiska fördomar med rötter i reformationsstriderna och den gamla lutheranska statskyrkans propaganda mot de påstått lömska ”papisterna”.

Det är exempelvis inte sant att jesuitorden var en drivande kraft bakom inkvisitionen (i verkligheten befattade sig jesuiterna inte med den och var heller inga våldsförespråkare).

En annan seglivad vanföreställning som gett jesuiterna dåligt rykte är de skulle anammat det principlösa valspråket ”ändamålet helgar medlen”. Men det hindrar uppenbarligen inte att nutida svenska partipolitiker låter sig inspireras av denna förmenta jesuitmoral i sitt agerande mot den eskalerande våldsbrottsligheten.

De kriminella gängens brutala härjningar är ett djupt oroande gissel. Men att krafttag är nödvändiga betyder inte att statsmaktens företrädare bör tillåtas att tappa huvudet och själva göra våld på bärande pelare i den liberala demokratin – rättssäkerheten och värnet av medborgarnas integritet. Det är ett ofelbart recept att göra ont ännu värre.

Ta bara det inkvisitoriska förslaget, vilket regeringen hårresande nog tänker utreda, om att ge grönt ljus för anonyma vittnen i domstolsprocesser. Konsekvensen vore en allvarlig urholkning av rättsstaten. Dels skulle den åtalade fråntas rimliga chanser att försvara sig, dels skulle det faktiska bevisvärdet av sådana vittnesmål bli högst dubiösa.

Det gäller även det närliggande förslaget om införande av kronvittnen, där en misstänkt brottsling utlovas sänkt straff mot att denne anger andra misstänka kriminella. Vilken gyllene vädjan till det krassa egenintresset att sätta dit folk med falsk och vilseledande information!

Just denna dag råkar för övrigt vara dagen då riksdagens nya datalagringslag träder i kraft. Det är en av svenska politiker lätt modifierad version av den tidigare lagen som EU-domstolen stoppade 2016.

Datalagringens syfte att genom vidsträckt masstrålande efter känsliga uppgifter i IT-systemen bekämpa terrorism och grov brottslighet, ansågs inte stå i skälig proportion till övergreppet det innebar mot medborgarnas privata sfär.

Med korken ur integritetsflaskan visade sig också lagen – föga förvånade – missbrukas av staten. Exempelvis utnyttjade Skatteverket datalagringen till att jaga skattefuskare även i relativt banala taxeringsärenden.

Men nu är det alltså fritt fram för Storebror igen, såvida inte EU-domstolen ånyo griper in och förklarar för riksdagen att dess försök att gå i Ignatius av Loyolas fotspår bygger på ett fatalt missförstånd. Han var ju en kristligt civiliserad herre och förstod mycket väl att ändamålet aldrig kan helga medlen.

Den försvagade staten

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 3/9:

”Vi får de politiker vi förtjänar”, påstås det klichéartat ibland. Inte sällan är det någon dryg figur med fallenhet för förnumstigt köksfilosoferande som kläcker ur sig det också.

Icke desto mindre är det marigt att bara rakt av invända mot en sådan utsaga – givet att detta kollektiva ”vi” i påståendet är liktydigt med befolkningen i en demokratisk nation som Sverige.

Den offentliga makten utgår ju enligt grundlagen från folket, som med viss regelbundenhet anmodas att utse eller förkasta sina styrande politiska företrädare i allmänna, fria och hemliga val. Antag att de styrande företrädarna under en längre tid, och trots växlande konstellationer vid regeringsmaktens spakar, haft en del avgörande tillkortakommanden gemensamt.

Låt säga att det handlar om brister i prioriteringen av skattemedel och skötseln av statens fundamentala uppgift att skydda sina invånare mot inre och yttre hot. En ovacker dag anmäler sig verkligheten på ett sätt som omöjligen går att blunda för.

Exempelvis i form av en galopperande våldsbrottslighet av ett skrämmande råbarkat och svårhejdat slag. Eller i form av en stridslysten, internationell gangster till stormaktsgranne som tokrustar och inte är främmande för militära angrepp mot angränsande länder.

Ponera likt värsta dysterkvisten att bägge fenomen inträffar och att den egna statens beredskap att möta säkerhetshoten lämnar besvärande mycket övrigt att önska. Känns situationen bekant?

Demokratin bygger på att varje myndig, röstberättigad medborgare har ett ansvar att hålla sig någorlunda hyggligt informerad om samhälls- och omvärldsutvecklingen för att kunna göra upplysta val. Grattis, ur det perspektivet har vi fått de politiker vi förtjänar: politiker i både M- och S-ledda regeringar med identiskt allvarliga synder på meritlistan.

Forskare som sedan 90-talet varnat för den sociala problematikens explosiva följder i städernas utanförskapsområden har i stort sett ignorerats och det komplexa åtgärdsbatteri som tidigt behövts har uteblivit.

Rättsväsendet har handikappats av otillräckliga resurser och polisens dysfunktionella organisation har ingen ännu fått grepp om.

Det militära försvaret har i åratal ställts på svältkur trots övertydliga signaler om Rysslands vapenskrammel och aggressiva beteende.

I elfte timmen börjar anslagen motvilligt höjas, men det är från en patetiskt låg nivå som urholkat Sveriges försvarsförmåga till den sämsta i mannaminne. Dessutom låter regeringen meddela att de ökande försvarsanslagen (som först 2025 planeras motsvara 1,5 procent av BNP – vilket inte ens når upp till Natos minimirekommendation om 2 procent) delvis ska finansieras med en ny socialistdoftande bankskatt.

Räkna iskallt med att den pålagan blir bankkundernas lott – det vill säga du och jag – att betala. Den politiska klassen tar redan in 2111 miljarder kronor totalt i skatt från svenska folket (2018) och märkligt nog räcker pengarna aldrig!

Är det sådana styrande som vi förtjänar? Svaret kan även bli nekande. Ty de förtroendevalda har samtidigt ett ansvar att inte svika sina uppdragsgivare. Politiker måste kunna hushålla och prioritera väl med offentliga medel. Makten måste kunna förvaltas klokt och förutseende.

Missnöjd? Tillsammans får vi väl, väljare och valda, dela på skulden och i god demokratisk ordning bättra oss.

Någonting har gått sönder

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 29/8:

I valrörelsen 2014 turnerade Stefan Löfven riket runt och försökte sätta den ilande känslan av ett krackelerande Sverige. ”Någonting håller på att gå sönder” var den ständigt upprepande, ödesmättade anklagelsen mot Alliansregeringen. Nu har Löfven varit statsminister i fem år.

Hur skulle han själv idag, om han lägger örat mot marken, vilja uttrycka känslan av det samhällstillstånd som råder i landet han är den högste politiske ansvarige för?

En eskalerande, terrorliknande våg av skjutningar och sprängningar rullar genom nationen. Sverige tycks blivit ett drivhus för framväxten av en våldsbrottslighet som helt saknar spärrar. Hur kan någon vara funtad som låter en sprängladdning på uppåt 20 kilo detonera i centrala Linköping?

Det vill man gärna ha ett svar på, men den skyldige till bomben på Ådalagatan i början av juni är fortfarande inte gripen.

I måndags blev en mor med ett spädbarn i famnen ihjälskjuten på Ribersborg i Malmö. Vad är rör sig i skallen på någon som är kapabel till ett sådant bestialiskt dåd?

Hemskheter i nyhetsflödet råder det ingen brist på. Under natten till onsdagen dog en 18-årig kvinna i kulregnet från ett avlossat automatvapen i Stockholmsförorten Vällingby.

Inrikesminister Mikael Damberg lovar krafttag, men konstaterar också: ”Det grova våldet har bitit sig fast. Vi kommer inte kunna vända detta på ett par månader”. Snarare måste vi, enligt rikspolischefen Anders Thornberg, räkna med att den organiserade brottsligheten inte kommer att minska inom de närmsta tio åren (!) – trots att polisen arbetar för högtryck.

Det har redan gått för långt, rekryteringen till de kriminella gängen är svår att hejda. ”För varje ung man som skjuts, grips eller döms står det tio, femton bakom som är beredda att kliva in”, sa Thornberg i Aftonbladet den 4 juli.

Många som sugs in i nätverken är tydligen väldigt unga. SvD rapporterade i veckan att antalet barn under 15 år som misstänks för våldsbrott ökat med 40 procent sedan 2015.

Som ytterligare ett dystert tecken på den alltmer gränslösa kriminalitetens utbredning är att våldsbrottslingar från Sverige även börjat operera i våra grannländer Danmark, Norge och Finland.

En stats viktigaste uppgift är att skydda sina medborgare och garantera en trygg samhällsordning. Men ”någonting” håller uppenbarligen på att gå sönder. Eller vad säger du, Löfven?

Twice Upon a Time in Linköping

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 22/8:

”Jag har alltid känt att jag bor på en av de tryggaste platserna i Linköping, nära polishuset, men det här är ruskigt. Jag tycker det har gått alldeles för långt nu”.

Det säger 19-åriga Zsofia Szabo till Svenska Dagbladet (21/8). Hon var en av de 170-tal boende på Garnisonen som i måndags evakuerades från sina bostäder när Nationella bombskyddet försökte oskadliggöra sprängmedlet som polisen hittat i en stulen moped. Det slutade som bekant med en väldig explosion.

Lyckligtvis blev ingen skadad vid smällen på polisområdet. Men den kraftiga detonationen gav tusentals kringboende människor en mardrömslik natt.

Pensionären Centzyh Lindh, som även hon är granne med polisen, berättar skakad för Svenskans reporter att hon överväger att flytta från stan: ”Jag tycker det här känns oroligt när det är så nära inpå oss, man tror ju inte det ska kunna hända häruppe”.

Nej, och vem trodde heller i början av juni att vi skulle vakna upp till ett otäckt sprängdåd mitt i city som fick Ådalagatan att likna en krigszon? Det är andra gången denna sommar ett explosivt bombdrama i Linköping skapar svarta nationella rubriker. Den pågående stadsfesten kunde ju, milt uttryckt, fått en trevligare inledning.

Projektledaren Claes Lauritsen bedyrar dock att inga besökare ska vara rädda för att visats på våra gator och torg, säkerhetspådraget är omfattande. Festen, menar han, blir nu ”ett perfekt tillfälle att visa att det goda alltid segrar över det onda” (Corren 21/8).

Visst, men den bistra verkligheten är att ingen gärningsman ännu gripits för bombdådet i juni. Den skyldige till mopedbomben är också ett frågetecken. Kan det finnas en koppling? Vad är motiven? I bägge fall verkar polisen sakna avgörande spår och famla i blindo.

Samtidigt rapporteras att antalet sprängattentat fortsätter att öka i hela Sverige. I år fram till juli skedde 120 sprängningar, jämfört med 83 under samma period ifjol. Den samvetslösa våldsbrottsligheten trappar upp.

Åtskilliga i vårt land instämmer nog med Zsofia Szabo. Det här är ruskigt och det har gått alldeles för långt nu.

Lovande grepp av Borg

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 16/8:

Det borde finnas alla möjligheter att skapa sig ett hyggligt liv i Linköping, som är en av Sveriges mest välmående städer med en betydande utvecklingsdynamik. Ändå tycks det märkligt svårt att överbrygga den klyfta av utanförskap och segregation som också råder.

Vi som bor här, bor i icke ringa utsträckning i en delad stad. Det hedrar kommunstyrelsens ordförande Niklas Borg (M) att han söker nya vägar att ta sig an problematiken, bortom den gängse politikens inkörda hjulspår av välmenande men mindre lyckade ad hoc-projekt.

Borg har samlat ett särskilt råd omkring sig, enligt honom unikt i sitt slag, vars deltagare består av partipolitiskt fristående personer med skiftande bakgrunder och kompetensområden (se Corren 15/8). Det är ett innovativt, lovande grepp. Uppdraget är att utarbeta förslag till långsiktigt hållbara lösningar på den sociala orättvisan.

Välgörande vore om vi kom bort från den i Sverige alltför vanliga tendensen att betrakta vissa människor och grupper som per automatik ”svaga”, ömkansvärda offer för omständigheter och strukturer som ständigt ligger utanför deras kontroll att själva påverka.

Människor är i de flesta fall – oavsett klass, kön, etnicitet, etc – väsentligt starkare än vad man annars av debatten stundtals kan förledas att tro. Omhändertagandets förmyndaraktiga mentalitet är inte vad de behöver, det snarare förminskar människor än hjälper dem.

Vad social rättvisa i fundamental mening handlar om är att undanröja hinder som gör det svårare för individer i utsatta lägen att tillvara sina livschanser, nå sin fulla potential, få friheten att växa och forma sina egna villkor. Förekomsten av ett starkt, öppet och inkluderande civilsamhälle är av central betydelse i den processen.

Det mest väsentliga politiken kan bidra med borde egentligen inte vara rocket science och kan huvudsakligen kokas ned till två avgörande ansvarsområden.

1) Våldsmonopolet måste fungera och vara pålitligt effektivt i varje stadsdel. Trygghet, lag och ordning är frihetens förutsättning. Annars urholkas såväl emancipationens som välståndets grunder.

2) Utbildningsväsendet måste fungera och vara pålitligt effektivt i varje stadsdel. Skolan är det viktigaste, skarpaste jämlikhetsinstrument vi har. Kunskap och bildning är makt som bryter människans bojor, ger vingar och vidgar horisonter.

I övrigt ska det bli spännande att se vilka idéer rådet kring Niklas Borg kommer fram till.

Regeringen famlar vidare

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 15/8:

2012 lyckades Sverige – som första land i världen, någonsin – bli ett samhälle totalbefriat från knark. Missade ni den fantastiska nyheten? Jag klandrar er inte.

Det hände förstås aldrig. Men 2002 lovade faktiskt Morgan Johansson (S), då folkhälsominister i Göran Perssons regering, att Sverige skulle vara ett narkotikafritt samhälle inom tio år. Utspelet hade föregåtts av en längre tids successiv skärpning av narkotikapolitiken. Ett avgörande riksdagsbeslut fattades redan 1988 som inte bara kriminaliserade innehav, utan också personligt bruk av narkotika.

Målet om det narkotikafria samhället slogs fast i bred partipolitisk enighet och det praktiska förverkligandet skulle främst ske genom ökad statlig repression. Från 1993 blev maxstraffet för det egna bruket sex månaders fängelse, vilket gav polisen möjlighet att drogtesta alla misstänkta knarkpåverkade personer som ordningsmakten fick ögonen på.

Det var helt i linje med vad den inflytelserike psykiatrikern och marxistiske vänsterradikalen Nils Bejerot (1921-88) förespråkat. Det är hans idéer om nödvändigheten av hårdhänta tvångsmedel och kompromisslös nolltolerans som de senaste decenniernas politik huvudsakligen baserats på. Resultatet?

Enligt EU:s narkotikabyrå EMCDDA har Sverige den efter Estland högsta narkotikarelaterade dödligheten i unionen, femfaldigt värre än medlemsstaternas genomsnitt. Bland festande ungdomar – inte sällan hemmahörande i den välbeställda medelklassen – tenderar narkotika att bli en vanligare och mer acceptabel drog än alkohol.

Samtidigt möts vi nära nog dagligen av rapporter om den våldsamma gängkriminalitetens härjningar med skjutningar och sprängningar. Den extremt lönsamma illegala knarkhandeln är gängens primära drivkraft och det är dessa gäng som Morgan Johansson, numera justitieminister, i början av sommaren lovade att ”rycka upp med rötterna”.

Under onsdagen lanserade regeringen ännu en handlingsplan för nå det narkotikafria samhället. Det rörde mest fluff som nya undersökningar och utarbetandet av kampstrategier. Det enda konkreta förslaget var att ändra postlagen i syfte att effektivare komma åt misstänkta knarkförsändelser.

Narkotika är tveklöst ett eländigt gissel. Men om den Bejerotinspirerade politikens facit sedan 80-talet varken är en reducerad skadefrekvens, eller en minskad efterfrågan, eller ett stävjande av den knarkdrivna våldsbrottsligheten – då borde det vara hög tid att ändra kurs till något som fungerar bättre.