Valborg på Särö

Publicerad den maj 1, 2016 av christiandahlgren

Svara

Äntligen hemma! Kungsbacka är verkligen en förebild, tycker jag. Det är trevligt, städat, snyggt och man behöver inte bry sig om nått, om man inte vill. Och vill man ändå det, kan man i allmänhet upplevas som en lite störig person som borde lugna ner sig. Kan det bli bättre?

En mil utanför centrum ligger Särö, denna västkustens vackrast glimrande pärla. Ett annat, mer perfekt ställe att hälsa Valborg och våren välkommen på finns säkert. Men då får man nog leta. Länge.

Säröhus heter hotellet att rekommendera. Skål!

Carl XVI Gustaf i all ära, hurra för honom! Men för oss finns det naturligtvis bara ett sant och riktigt majestät; den store Mr G. Vad vore exempelvis vår stolta nation utan hans förträffliga sardiner?

Valborg närmar sig…

Publicerad den april 26, 2016 av christiandahlgren

Svara

Japp, snart är det dags att åka hem till Kungsbacka, göra som den väldige konungen Gustaf V och sparka in våren på Särö!

Gustaf V var en trogen Säröbesökare. Han tillbringade 35 somrar där hos familjen Keiller på Villa Gövik. Krocket, bad och tennis stod ofta och gärna på rekreationsschemat. Här tas han emot utanför stationen i Kungsbacka den 25 juli 1936.

För övrigt, vad utmärker en riktig Kungsbackabo – liksom varje person med anspråk på att tillhöra den bättre medelklassen? Det finns alltid en burk av V-Gurras sardiner i skafferiet!

Sverige som bäst: 70-talets Kungsbacka

Publicerad den december 22, 2015 av christiandahlgren

Svara

Jag tycker säsongens julkalender i SVT, 1000 år till julafton, är toppen. Men avsnitten om 70-talet har jag lite problem med. Numera är det ständigt dissat och hånat som ett sådant politikerförstört, partiuppviglande och ideologiskt grälsjukt decennium.

Jaha. För vem då? Sorry for you. Jag bodde i Kungsbacka.

Där var politik mest något avlägset konstigt, ingen pratade om det eller brydde sig nämnvärt, proggen existerade inte, vi lyssnade glatt på ABBA, Ted Gärdestad, Bee Gees, ELO och KISS, läste bekymmerslöst serietidningar, Tintin, Enid Blytons böcker om Femgänget och Richmal Cromptons om Bill, lekte med Märklinjärnvägar, hörde Tordyveln flyger i skymningen som radioföljetong, kollade på Beppe i TV, badade, spelade tennis, åkte skidor och allt var – på det hela taget – soft och okej.

Från min lilla oas i samhället framstår tiden runt 1977 som idealet. 2015 däremot är ju som nedsänkt i ett gyttjeklibbigt politiskt träsk, där det ständigt ska hållas på och bråkas med hederligt folk. Suck!

Vissa människor är tydligen oförmögna att växa upp. Kan inte dessa notoriskt störande ADHD-tjattertrattar, som på Alléskolan hemma, på ett vänligt men bestämt sätt omhändertas av någon motsvarighet till vår gamla tillsynslärare Börje Ståhl och placeras i OBS-klass så länge?

Jag lovar, det skulle göra underverk för civilsamhället och marknaden. Och inte minst: sinnesfriden för oss som vill ha trevligt, vara fria och njuta av livet.