Tillbaka i tid: Äskhults by

Besöker i arla morgonstund Äskults by, som är belägen en kort bit från mitt nattläger i vindskyddet. Här är det som tiden stått stilla i flera hundra år.
Äskult är ett sedan 2004 ett kulturreservat, består av fyra gårdar (Bengts, Jönsas, Derras, Göttas) som åskådliggör hur livet på landet tedde sig i en typisk västsvensk by åren kring sent 1700- och tidigt 1800-tal.
Det ovanliga med Äskhult är att gårdarna aldrig splittrades och flyttades ut i samband med 1800-talets skiftesreformer. Istället höll gårdarnas ägare envist fast vid det gamla och fortsatte husera tillsammans kring det gemensamma bytorget.
En man kallad Derra-Gottfrid var den siste personen som bodde och verkade i byn med jordbruk, jakt och fiske. Han höll ut ända till 1963. Strongt gjort, tycker jag.
Genom insatser från Västkuststiftelsen och Kungsbacka kommun hålls numera Åskhults by åter igång på traditionellt vis med kålgårdar, allmogeåkrar, djur och hamlade träd (där löven blir till foder).
Den som är nyfiken på hur det svenska kulturlandskapet såg ut när Carl von Linné var i farten, rekommenderas varmt att göra en visit på denna plats.
Och med denna studie av en vaken och en sovande gris i morgonsolen tar jag farväl av Äskhult och avslutar min expedition i härliga Halland för denna gång.

Hallandsleden, dag 2

Tidig morgonpaus efter att vandrat genom terrängen upp för den tämligen krävande Klintåsen på sträckan från Iglatjärn, Hjälm och Stensjön.
Fjärås kyrka. Bakom den ståtar dagens stora attraktion.
Vi talar naturligtvis om Fjärås Bräcka, en mäktig lämning från senaste istiden och som reser sig 60 meter över den halländska kustslätten. Längst bort i väster skymtar havet i form av Kungsbackafjorden.
Denna trappa fanns inte på min tid när jag växte upp i Kungsbacka på 70- och 80-talet. Det visar sig vara en rekonstruktion av den trappa som fanns här 1917-21 då det låg en liten tågstation vid Bräckans fot.
Järnvägsresenärerna, med får man förmoda god kondition, kunde då promenera upp på Bräckan för vidare transport på andra sidan…
…där Hallands största insjö Lygnern ligger. I början av förra seklet fanns en ångbåt som gick över sjön till Sätila (där för övrigt den omåttligt populära TV-serien Raskens spelades in på 1970-talet).
Kungsbacka är bland annat känt för sitt synnerligen goda dricksvatten. Det hämtas från Lygnern och renas naturligt i dessa dammar vid Bräckans västra sida.
På anläggningen Naturum kan man informera sig rikligt om Bräckans unika landskap och dess historia. Annars är det ett förträffligt ställe för vandraren att fylla på vattenförrådet, ladda mobilens falnande batteri och få sig en välbehövlig kopp kaffe. Det serveras även utmärkt paj.
Li gravfält, som har kvar ett hundratal resta stenar från järnåldern. Förmodligen var stenarna mångdubbelt fler från början. Dessvärre har mindre hänsynsfulla kulturbevarande krafter förr om åren lyckats försnilla en hel del av dem.
Strax utanför vid landsvägen står vad som i folkmun kallas ”Kung Frodes sten”, som med sina 4,7 meter är den högsta i gravfältets suggestiva kollektion.
Pastoralt vid Bräckan. En passande inramning att läsa dikter av Gustav Philip Creutz.
Ett hus med utsikt över Lygnern måste sägas ha en boendekvalitet som tål konkurrens.
Cirka två kilometer från Bräckan finns Limmahögarna. Om du råkande vara en person med inflytande och status i trakten under bronsålderns epok, fick du sannolikt äran att begravs här. Limmahögarna var ursprungligen tre till antalet, dock har bara en av dem överlevt till vår tid i hyggligt skick (det är den som syns på bilden).
Även modernare påfund finns att studera närmare längs leden.
Det är inte värmen som tar sin tribut. Det är värkande apostlahästar. I Kungsbacka upptäckte jag nämligen att mina gamla trotjänare till vandringskängor hade gett upp. Alltså var jag tvungen att på Kungsmässan hastigt köpa nya skodon. Och att gå in dessa i skarpt läge jublade inte direkt fötterna åt.
Äntligen! Efter att vandrat närmare två mil från Iglatjärn i morse nådde jag framåt tidig kväll målet Äskhult med ömmande tånaglar, blåsor och en svullen vad. Men jag fixade det!
Sällan har det känts så skönt att vila ut i ett vindskydd som här.

Hallandsleden, dag 1

Hey ho! Let’s go! På torsdagen hade vädret slagit om till strålande sol.
Det blev en härlig vandringsdag genom det idylliska landskapet i norra Halland.
Framme vid Lilla Iglatjärn…
… och här var det hög tid för rast…
…innan vandringen fortsatte på stenig stig.
Dagens mål: Stora Iglatjärn, min käraste badsjö där jag under uppväxten i Kungsbacka gick i simskola som barn. Gissa om det nu var underbart med ett dopp! (OBS – officiellt på kartan heter sjön Iglatjärr, men vi har alltid och i alla tider sagt Iglatjärn och att kalla den något annat än så är blasfemi.)
Vid badplatsen hade det byggs ett nytt vindskydd, som jag tacksamt bjöd in mig i.
Här kommer natten… Kan man ha det bättre?

Camp Dahlgren på Tölöberg

Välkommen till Camp Dahlgren! Jag är hemma i Kungsbacka på väg till en liten utflykt på Hallandsleden och har slagit läger på Tölöberg, i den lilla skogen bakom det gamla vattentornet. Bilden är tagen under ett kort soligt uppehåll i ett hällande regnoväder.
Det var regn, rusk och åska i två dagar.
Men varför klaga? Jag hade det skönt, torrt och avkopplande i tältet som med den äran stod pall för vädrets makter.

Rekreation i Kungsbacka

Hemma några dagar i Kungsbacka. Naturligtvis är det givet att fika en stund på Tullen 8:2 Cafe & Bistro vid Norra Torggatan. Här låg förr mitt stamlokus Kristianssons Kafé, den ständiga mötesplatsen innan mobiltelefoner och sociala medier utarmade umgängeslivet.
Kristianssons skattade tyvärr åt förgängelsen när den Medinska fastigheten (”Gamla Gästis” i folkmun) förvandlades till aska i en storbrand hösten 2006.
Näckrosdammen i Kungsbackaskogen. Det må regna, men vad gör det?
Kontemplerar en stund under trädens rogivande grenar vid Bissmarkstenen (rest till minne av färgmästare F G Bissmark som tog initiativet till att plantera Kungsbackaskogen på 1860-talet – bara så att genrationer av skolbarn som i likhet med mig fick tillbringa ett oändligt antal gymnastiktimmar och friluftsdagar här vet vem de har att tacka).
Järnvägsgatan där jag växte upp på 70- och 80-talet. Mitt kära barndomshem är det gröna huset till vänster. Tvärs över bodde paret Georg och Vera Thomsen. Georg, allmänt kallad Jojje, var en härlig herre från Danmark som hade en antikaffär i sin källare. I vår egen källare hade det tidigare bedrivits ett skrädderi. Det stod gamla symaskiner och annat kvar när vi flyttade in i mitten av 70-talet. Då var huset tämligen risigt, men min genialiskt händiga pappa renoverade upp hela rasket i tipp-topp skick.
Vattentornet, anno 1897, på Tölöberg.
Det är många trappor upp hit, men helt klart värt mödan. Utsikten är anslående.
Nu är jag nere i innerstaden igen och promenerar längs Sjöallén. På andra sidan vattnet ligger Hamntorget, där det idag är parkeringsplats men på min tid brukade området vara fullt av uppdragna fritidsbåtar istället för bilar.
Alléskolan, där jag gick i låg- och mellanstadiet åren 1976-82. Numera är skolan sedan länge stängd och kommer troligen att rivas vad det lider efter att bland annat huserat en flyktingförläggning.
Stilla flyter Kungsbackaån.
Så skönt att vara i härliga Halland ett tag!
Man förstår att det är klass på stan när biblioteket ser det som självklart att ha The New Yorker i tidningshyllan.
Kärlek.
Fakta för vetgiriga: detta är Sveriges första Willys Cash-butik. Den ligger i Tölö och startades 1986 i vad som då var ett nedlagt Falconbryggeri. Mannen bakom verket hette Willy Schleeh (1932-2013) som tidigare drivit Kungsmässans Matmarknad med den äran.
Jajamen!

Nedslag i Kungsbacka

Nästa anhalt på utflykten var min tidigare hemstad Kungsbacka, där vi mellan fredag och lördag slog ett improviserat läger vid Tölö kyrka. En skönt meditativ plats.
På Tölö kyrkogård vilar Ludvig Waldehorn, min underbare vän och arbetskamrat från El-Be Hifi. Vi hade talat om att starta en egen ljudfirma tillsammans. Men han rycktes bort i en bilolycka sommaren 1988. Tänk, det är 35 år sedan nu. Minnet av honom förblir ändå lika ljust och levande.
Konsten att bli av med resdammet. Fiffiga Frida trollade fram en dusch!
Ska man spana in Kungsbacka är trapporna upp till det gamla vattentornet på Tölöberg ett bra tips.
Utsikt över stan.
Och här mellan träden skymtar mitt gamla kära hem.
Frida och Axel utanför huset på Järnvägsgatan 62 där jag växte upp under 70- och 80-talet. Det var en häftig, väldigt rolig känsla att få visa dem miljön i mitt barndoms Arkadien.
Kolla vad fin trädgården blivit, Axel! De nuvarande ägarna har verkligen tagit väl hand om fastigheten, det värmer i hjärtat.
Nedanför mitt forna pojkrum på andra våningen. Nostalgifeeling!
På lördagseftermiddagen var det dock spårbyte för min del. Jag återvände med tåg till Karlskrona eftersom jobb på Sydöstran väntade, medan semesterlediga Frida och Axel fortsatte trippen med sikte på Höga kusten, Jämtland och Norge. Om jag är avis? Gissa.

Ett lyxigt slott att bada i

Skrivit i Corren 30/11:

Snart är det dags för mig att återvända hem över helgen, till Kungsbacka och äta traditionellt julbord på Tjolöholm. Sedan tidiga barnsben har det varit mitt favoritslott alla kategorier.

Ni kanske känner igen det? Tjolöholms unika slottsmiljö har figurerat i många TV- och filmsammanhang, som Lars von Triers Melancholia (2011) och SVT:s julkalender 2005, En decemberdröm. Det är faktiskt något drömlikt över hela skapelsen – som ett engelskt Tudorpalats från den elisabetanska renässansepoken råkat stranda vid den nordhalländska kusten.

”Det var som att träda in i en sagovärld, så fullständigt olikt allt annat jag dittills skådat”, utbrast prästen Gustaf Ankar när han första gången besökte ägorna 1904. Då var slottet splitternytt, så det är inte särskilt gammalt egentligen.

Under slutet av 1800-talet beslöt ett förmöget köpmannapar i Göteborg, James Fredrik och Blanche Dickson, att uppföra denna märkliga byggnad som ett slags Sveriges svar på Downton Abbey (dräkterna från den ikoniska TV-serien råkar händelsevis vara utställda på Tjolöholm till årsskiftet, passa på!).

Makarna Dickson, med rötter i Storbritannien, anlitade arkitekten Lars Israel Wahlman att rita ett passande slott åt dem. James Fredrik hann aldrig se det förverkligat, han avled efter en glad festkväll 1898. Det föll då på Blanche att som ensam byggherre driva projektet i hamn och det gjorde hon med energisk beslutsamhet.

Wahlman blev instrumentet för hennes storslagna visioner, feminister borde vallfärda till Tjolöholm, det magnifika slottet är när allt kommer omkring en kvinnans verk. Sex år tog det att bygga. Kostnaden landade på en miljon kronor.

Varför skriver jag om detta, undrar ni säkert konfunderade nu. Jo, enligt Kungliga myntkabinettets räknetabell på nätet motsvarar prislappen anno 1904 för ett klappat och klart Tjolöholm 60 054 388 kronor i 2017 års penningvärde. Vad är priskalkylen på den nya simhall som den politiska majoriteten vill bygga i Linköping? Minst 760 miljoner kronor. Vi skulle alltså kunna få 12 stycken Tjolöholms slott för samma summa – och ändå ha pengar över!

Okej, det är förstås inte rättvist att jämföra rakt av med vad ett flott château i Turdorstil gick loss på vid förra sekelskiftet. Arbetskraften var ju mycket billigare, byråkratin minimal, etc. Själv har jag ingen aning om vad en realistisk byggkostnad för Tjolöholm vore idag. Den som är sugen på att kopiera Blanche Dicksons bedrift borde väl gissningsvis komma ganska långt med en halv miljard i plånboken, åtminstone.

Sett i det ljuset har onekligen kommunalrådet Sara Skyttedal (KD) en poäng i sin kritik mot det politiska simhallsäventyret som Linköpings skattebetalare får finansiera. ”Det här kommer att bli Sveriges dyraste simhall, det är ett extremt exempel på hur majoriteten prioriterar lyxkonsumtion”, dundrade hon i tisdagens fullmäktigedebatt.

Men eftersom detaljplanen för simhallen ändå klubbades, tycker jag att Linköping inte borde vara sämre än Kungsbacka i att kunna bjuda på överdådig klass och stil inom kommungränsen. ”Coelum versus” var släkten Dicksons valspråk, latin för ”mot himlen” och dit måste rimligen politikerna bakom en simhall för astronomiska 760 miljoner också sikta.

Hör därför mitt anspråkslösa förslag. Damma av Lars Israel Wahlmans Tjolöholmsritningar, modifiera dem så palatsväggarna rymmer en stor bassäng och sedan kan vi alla bada i ett Linköpings eget Downton Abbey.

Eller håll i pengarna och gör något vettigt.

Gatsbydagarnas Tjolöholm

Jag längtar ofta till Tjolöholm, Hallands juvel, i min uppväxtkommun. Efter att hittat dessa fotografer längtar jag ännu mer. Ingen som har en tidsmaskin att låna ut?

Den tidsmaskinen får förresten väldigt gärna drivas med ånga och gå på räls tillbaka genom decennierna. Tänk att kliva av i Kungsbacka och mötas av en stationsmiljö i detta klassiska skick. Hm! Undra om man inte skulle kunna utveckla det till en romanidé?

Tjolöholm innan Tjolöholm

Detta är Tjolöholms slott utanför Kungsbacka. Känns det inte igen?

Blir det hela tydligare? Jo, platsen är samma. Men så klart inte byggnaden.

Slottet betraktat från sjösidan före 1898. En i dagens ögon fascinerande kontrafaktisk syn.

1863 köpte ryttmästaren Werner Santesson egendomen Tjolöholm och fyra år senare lät han uppföra denna slottsliknande herrgård i italiensk renässansstil. Är det möjligen inte två unionsflaggor som vajar för Kungsbackafjordens vindar på taket?

Sonen Berndt Ehrenfried Santesson ärvde ägarskapet och här tycks slottet fortfarande i gott skick. Men sanningen är att fastigheten blev tämligen förfallen redan efter 30 år. 1892 köpte det förmögna köpmannaparet James Fredrik och Blanche Dickson från Göteborg hela klabbet. Och de hade planer som inte gick av för hackor. (Observera för övrigt att det i vykortens barndom var brukligt att skriva texten på framsidan!)

Makarna Dickson ville ha ett mer passande residens, utlyste 1897 en arkitekttävling och resultatet blev att Lars Israel Wahlman (1870-1952) fick förtroendet anlägga det sagoaktiga brittiskinfluerade Tudorpalats som står där idag. Den här bilden är mycket intressant. Uppenbarligen började man bygga det nya slottet 1898 medan det gamla ännu stod kvar.

Men nu har Santessons pampiga italienska herrgård definitivt skattat åt förgängelsen. Stolta arbetare visar upp sig framför nya slottet, som tog sex år att bygga och stod inflyttningsklart 1904.

Ytterligare en bild från byggtiden, året är 1902.

Mitt älsklingsslott från ovan i all sin prakt. Ett underbart ställe, Hallands pärla och unikt för Sverige. Att riva är inte dumt om man har smakfullare idéer i tankarna, eller hur? Tack Dickson!