













































































Snart är det dags för mig att återvända hem över helgen, till Kungsbacka och äta traditionellt julbord på Tjolöholm. Sedan tidiga barnsben har det varit mitt favoritslott alla kategorier.
Ni kanske känner igen det? Tjolöholms unika slottsmiljö har figurerat i många TV- och filmsammanhang, som Lars von Triers Melancholia (2011) och SVT:s julkalender 2005, En decemberdröm. Det är faktiskt något drömlikt över hela skapelsen – som ett engelskt Tudorpalats från den elisabetanska renässansepoken råkat stranda vid den nordhalländska kusten.
”Det var som att träda in i en sagovärld, så fullständigt olikt allt annat jag dittills skådat”, utbrast prästen Gustaf Ankar när han första gången besökte ägorna 1904. Då var slottet splitternytt, så det är inte särskilt gammalt egentligen.
Under slutet av 1800-talet beslöt ett förmöget köpmannapar i Göteborg, James Fredrik och Blanche Dickson, att uppföra denna märkliga byggnad som ett slags Sveriges svar på Downton Abbey (dräkterna från den ikoniska TV-serien råkar händelsevis vara utställda på Tjolöholm till årsskiftet, passa på!).
Makarna Dickson, med rötter i Storbritannien, anlitade arkitekten Lars Israel Wahlman att rita ett passande slott åt dem. James Fredrik hann aldrig se det förverkligat, han avled efter en glad festkväll 1898. Det föll då på Blanche att som ensam byggherre driva projektet i hamn och det gjorde hon med energisk beslutsamhet.
Wahlman blev instrumentet för hennes storslagna visioner, feminister borde vallfärda till Tjolöholm, det magnifika slottet är när allt kommer omkring en kvinnans verk. Sex år tog det att bygga. Kostnaden landade på en miljon kronor.
Varför skriver jag om detta, undrar ni säkert konfunderade nu. Jo, enligt Kungliga myntkabinettets räknetabell på nätet motsvarar prislappen anno 1904 för ett klappat och klart Tjolöholm 60 054 388 kronor i 2017 års penningvärde. Vad är priskalkylen på den nya simhall som den politiska majoriteten vill bygga i Linköping? Minst 760 miljoner kronor. Vi skulle alltså kunna få 12 stycken Tjolöholms slott för samma summa – och ändå ha pengar över!
Okej, det är förstås inte rättvist att jämföra rakt av med vad ett flott château i Turdorstil gick loss på vid förra sekelskiftet. Arbetskraften var ju mycket billigare, byråkratin minimal, etc. Själv har jag ingen aning om vad en realistisk byggkostnad för Tjolöholm vore idag. Den som är sugen på att kopiera Blanche Dicksons bedrift borde väl gissningsvis komma ganska långt med en halv miljard i plånboken, åtminstone.
Sett i det ljuset har onekligen kommunalrådet Sara Skyttedal (KD) en poäng i sin kritik mot det politiska simhallsäventyret som Linköpings skattebetalare får finansiera. ”Det här kommer att bli Sveriges dyraste simhall, det är ett extremt exempel på hur majoriteten prioriterar lyxkonsumtion”, dundrade hon i tisdagens fullmäktigedebatt.
Men eftersom detaljplanen för simhallen ändå klubbades, tycker jag att Linköping inte borde vara sämre än Kungsbacka i att kunna bjuda på överdådig klass och stil inom kommungränsen. ”Coelum versus” var släkten Dicksons valspråk, latin för ”mot himlen” och dit måste rimligen politikerna bakom en simhall för astronomiska 760 miljoner också sikta.
Hör därför mitt anspråkslösa förslag. Damma av Lars Israel Wahlmans Tjolöholmsritningar, modifiera dem så palatsväggarna rymmer en stor bassäng och sedan kan vi alla bada i ett Linköpings eget Downton Abbey.
Eller håll i pengarna och gör något vettigt.
Jag längtar ofta till Tjolöholm, Hallands juvel, i min uppväxtkommun. Efter att hittat dessa fotografer längtar jag ännu mer. Ingen som har en tidsmaskin att låna ut?
Den tidsmaskinen får förresten väldigt gärna drivas med ånga och gå på räls tillbaka genom decennierna. Tänk att kliva av i Kungsbacka och mötas av en stationsmiljö i detta klassiska skick. Hm! Undra om man inte skulle kunna utveckla det till en romanidé?
Detta är Tjolöholms slott utanför Kungsbacka. Känns det inte igen?
Blir det hela tydligare? Jo, platsen är samma. Men så klart inte byggnaden.
Slottet betraktat från sjösidan före 1898. En i dagens ögon fascinerande kontrafaktisk syn.
1863 köpte ryttmästaren Werner Santesson egendomen Tjolöholm och fyra år senare lät han uppföra denna slottsliknande herrgård i italiensk renässansstil. Är det möjligen inte två unionsflaggor som vajar för Kungsbackafjordens vindar på taket?
Sonen Berndt Ehrenfried Santesson ärvde ägarskapet och här tycks slottet fortfarande i gott skick. Men sanningen är att fastigheten blev tämligen förfallen redan efter 30 år. 1892 köpte det förmögna köpmannaparet James Fredrik och Blanche Dickson från Göteborg hela klabbet. Och de hade planer som inte gick av för hackor. (Observera för övrigt att det i vykortens barndom var brukligt att skriva texten på framsidan!)
Makarna Dickson ville ha ett mer passande residens, utlyste 1897 en arkitekttävling och resultatet blev att Lars Israel Wahlman (1870-1952) fick förtroendet anlägga det sagoaktiga brittiskinfluerade Tudorpalats som står där idag. Den här bilden är mycket intressant. Uppenbarligen började man bygga det nya slottet 1898 medan det gamla ännu stod kvar.
Men nu har Santessons pampiga italienska herrgård definitivt skattat åt förgängelsen. Stolta arbetare visar upp sig framför nya slottet, som tog sex år att bygga och stod inflyttningsklart 1904.
Ytterligare en bild från byggtiden, året är 1902.
Mitt älsklingsslott från ovan i all sin prakt. Ett underbart ställe, Hallands pärla och unikt för Sverige. Att riva är inte dumt om man har smakfullare idéer i tankarna, eller hur? Tack Dickson!