Kategoriarkiv: Kulturhistoria

När rocken slog i Sverige

Publicerad den av
Svara

Vad är rock’n’ roll? Den frågan ställer sig fler och fler föräldrar och myndiga personer här i landet. Många har börjat känna aningen av oro.

Dessa rader stod att läsa i tidningen Bildjournalen 1956. En ny musikform från USA hade till vuxenvärldens fasa invaderat Sverige.

Jazz och schlager trängdes ut i marginalen när tonerna av Elvis, Little Richard och Bill Haley nådde ungdomens öron.

Det dröjde inte länge innan folkhemmets tonåringar fick egna blågula idoler, som efter amerikansk förebild rockade loss på danshaken.

Dessa inhemska hjältar lystrade vanligen till namn som antingen började på ”rock” eller ”little”: Rock-Ragge, Little Gerhard, Rock-Rolf, Little Gert, Rockande samen, Rock-Boris och så vidare.

Denna musikhistoriska epok har nu blivit grundligt dokumenterad i ett maffigt illustrerat verk: Stora rock’n’ rollboken. Sveriges rockkungar 1955-1963 (Premium Publishing). Författaren heter Börje Lundberg, som bland annat har en bakgrund som Expressenkorre i Borås på 70-talet. Under senare år har han givit ut böcker om Beatles, Rolling Stones och Elvis.

Varför är den svenska 50-talsrocken viktig att skriva om?

– Det saknades en heltäckande skildring om de svenska rockkungarna som utgör rötterna till den svenska rockmusiken. Det har skrivits en del om 60-talet med Hep Stars, Tages och Shanes, medan 50-talets rockare blivit närmast förlöjligade, säger Börje Lundberg.

Vad beror den nedlåtande synen på?

– I ärlighetens namn var väl inte alla så bra. Artisterna kunde inte engelska eftersom de inte läst språket i skolan. Skivbolagen tog heller inte musiken på allvar, utan trodde att rocken bara var en övergående fluga.

– Men samtidigt var rockkungarna pionjärer i ett större sammanhang. Det fanns knappt några utländska artister som turnerade i Sverige. Rockkungarna blev ett slags substitut, menar Börje Lundberg och förklarar att det egentligen inte existerade någon ungdomsmusik innan rocken slog till.

– När det plötsligt dök upp skivor som riktade sig direkt till tonåringar föll de förstås pladask och fick chansen att leva ut. Flera rockkungar som Rock-Ragge och Boris blev jätteidoler. Little Gerhard blev lika stor som Carola, fast under kortare tid.

Själv håller Börje Lundberg också Little Gerhard som den bästa i gänget, om man bortser från Jerry Williams (denne dök upp senare än de andra, men har å andra sidan hållit längst).

Rockidolerna bestod till förkrossande majoritet av grabbar. Ändå lyckades en ung tjej från Gävle utmana den manliga dominansen och och bli en av de absolut populäraste artisterna: Birgit Magnusson, känd som Rock-Olga.

Idag bor hon i Hedared mellan Borås och Alingsås. Rock-Olga må ha uppnått pensionsåldern numera, men är still going strong på scenen. Att rocken drabbade 50-talets ungdom med en närmast revolutionär kraft finner Rock-Olga ganska förklarligt:

– Den musiken vände fullkomligt upp och ner på våra liv. Vi var vana med låtar som Gamla Nordsjön och Valpen i fönstret. Det var allt som fanns. Sen kom Rock Around the Clock med Bill Haley! Den förändrade allt. Totalt.

– Den känslan tror jag inte ungdomen kan uppleva idag. De har ju redan hört allt, säger Rock-Olga.

När det begav sig turnerade hon och tre kompmusiker landet runt mellan folkparker och dansställen i en blå Ford Customline 57:a med V8-motor. Basen surrades på taket, övriga instrument packades in i bilen tillsammans med musikerna. Publiken kom i drivor.

– Det var hysteri, fullt överallt. Om man lyssnar till rock ‘n’ roll blir man ju glad, vill stampa takten och sjunga med. Musiken är kul. Man blir inte arg som en viss typ av hårdrock…

Vilka idoler hade du själv?

– Elvis. Det finns bara en! Plus Fats Domino och Paul Anka. Jag tålde inte höra talas om Tommy Steele – då. Nu är han bra, bara han inte sjunger rock. Men som musikalartist är han skitbra.

Vad anser du om kritiker som säger att ni bara var taskiga kopior av de amerikanska rockarna?

– Man ska inte dra alla över en kam. Varken Boris, Ragge, Gerhard eller jag härmade någon. Vi gjorde dåtidens covers kan man säga. Men det var egna tolkningar och vi var artister i egen rätt.

– Andra kanske härmade oss. Rocken spred sig ju som en löpeld genom landet. Varenda liten håla hade sin rockkung. Men de kom ingenstans.

Birgit Magnusson arbetade som sjukvårdsbiträde i Uppsala innan hon upptäcktes på en talangtävling i stan 1958. Hon sjöng Paul Ankas hit What you´ve done to me, vilken kom att bli hennes signaturlåt genom åren.

Artistnamnet fick hon vid samma tillfälle av konferenciern som utropade att ”nu har Uppsala fått sin egen Rock-Olga” (det fanns redan en Rock-Olga i Stockholm, men hon försvann snart ur bilden). Sedan väntade huvudstadens främsta ungdomsställe Nalen, som drevs av den legendariske nöjesprofilen Gustaf ”Topsy” Lindblom.

– Efter talangjakten ringde min pappa till Nalen och sa till Topsy: Jag har en dotter som sjunger. Det är många döttrar som sjunger, sa Topsy. Min dotter sjunger rock’n’  roll, sa pappa. Svaret blev: kom direkt!

– Nalen var verkligen något stort. Jag engagerades för en månad på en gång. Varenda kväll sjöng jag tre, fyra låtar. Även Boris var med. Jag fick 25 spänn i gage per kväll. Hemska pengar. Otroligt att man fick så mycket.

I det populära radioprogrammet Timmen Tumba blev Rock-Olga senare utnämnd till regerande drottning i det blågula rockriket.

– Det var tjejer som utmanade mig i massa deltävlingar och sånt. Jag vann med låten Stupid Cupid och blev krönt till Sveriges rockdrottning. Det var Gerhard som krönte mig. ”Palä” sa han och gav mig en nalle. Jag vet inte vad ”palä” betyder och ingen annan heller, Gerhard var bara sån, han skulle väl vara rolig.

Little Gerhard medverkade även till att göra boråsaren Per-Olof Johnsson till den rockande monarken Rock-Olle.

Per-Olof Johnsson huserar numera i Hökerum, men växte upp på Brodal i Borås och berättar hur han som 16-åring frälstes av rock’n’ roll:

– Ursprungligen var jag jazzinfluerad, lyssnade på Miles Davis och Dizzy Gillespie. Så kom Elvis. Tror det var våren 1957. Jag hade köpt en EP med Elvis där han sjöng Tutti Frutti. Den tände jag på!

– På hösten anmälde min bror mig till en talangtävling i Folkets park. Det var Little Gerhard som åkte runt och korade rockkungar i varenda stad. Jag gick ut på scenen, stel som en pinne, och sjöng Tutti Frutti.

Rock-Olle minns att det kändes ”lite hispigt”. Han hade aldrig stått på scen förr. Ändå vann han tävlingen, gratulerades av Little Gerhard och utsågs till Borås rockkung.

Karusellen var igång. Rock-Olle fick ett kompband med Bo Zetterman (trummor), Janne Spångberg (gitarr) och Lennart Fagrell (bas). Repertoaren hämtades mestadels från Elvis Presleys skivinspelningar.

– Jag lyssnade på låtarna och så blev det som det blev. Lite swinglish. Det fanns ju inga texter att köpa som det gör idag. Men jag hade fina musiker, vår gitarrist var helt enorm. Det lät bra.

Rock-Olle och hans trio spelade företrädesvis i Boråstrakten och på Västkusten. Att leva enbart på musiken gick inte. Under vardagarna arbetade Rock-Olle på gummiväveriet Fox, som gjorde säkerhetsbälten till Volvo.

Men på helgerna var det rock som gällde.

– Vi spelade varje lördag-söndag på Cirkus vid Avenyn i Göteborg under ett helt år. Det var inte bara vi som uppträdde, utan även Little Gert, Rock-Benny och massor av andra som jag inte kommer ihåg.

Han gjorde även ett gästspel på Nalen.

– Det var helt underbart. Fantastiskt att lilla jag fick komma dit. Jag fick sjunga tre extralåtar också. Rock-Boris fanns i publiken och lyssnade. Jag låg på tionde plats i Timmen Tumbas omröstning om de populäraste rockkungarna i Sverige.

1958 fick Rock-Olle erbjudande att vara med i en tävling om Västsveriges rockkung på Kul-i-backen i Göteborg.

– Det var häftig stämning i publiken. Mycket flickor. Vi var väl en tio stycken som uppträdde, bland annat Rock-Benny och kanske Little Gert. Och jag vann. Det var härligt, en triumf.

Hur länge fortsatte du och ditt band att spela?

– Vi höll på i två år fram till 59-60. Grabbarna i trion gifte sig och jag stod allena. Sen kom jag med som sångare i bandet Woodpeckers. Det gick bra. Varit ute på helgerna i flera år under 60-talet. Brukade spela i foajén till Boråshallen när det var dans där.

Vad tyckte du om dina konkurrenter bland 50-talets svenska rockkungar?

-Jag hade inga favoriter bland dem. Det var Elvis som gällde!

Precis som i fallet Rock-Olga håller Per-Olof Johnsson ännu ångan uppe. Numera återfinns han i konstellationen Rock-Olle and The Old Tracks som lirat ihop till och från i över två decennier.

Och den 12 april nästa år blir det stor rockgala i Solnahallen, Stockholm. Då återsamlas bland andra Rock-Olle, Rock-Ragge, Little Gerhard, Rockande samen och Rock-Olga för att visa var skåpet skall stå.

– Det är jätteskoj att träffa grabbarna, även om de är lite svåra att komma in på livet. Men Rock-Ragge är häftig och öppen. Det är bara att gå upp på scenen och göra bra ifrån sig. Jag skall sjunga Elvislåten Burning Love, säger Rock-Olle om konserten.

Till sommaren finns det även långt framskridna planer på en folkparksturné med gänget. Om man skall tro Rock-Olga möter 50-talets rockartister fortfarande ett betydande publikintresse när de är ute och spelar.

– Det är fantastiskt, otroligt. Men jag är ändå inte förvånad. Det var länge sedan vår musik spelades i radio. När folk får se och höra de gamla stofilerna igen tar de förstås chansen, garvar hon.

(Borås Tidning 2007-11-25)

Per Wästberg om livets glödpunkter

Publicerad den av
Svara

Riddarfjärden glittrar i den sena augustisolen, lätta slöjmoln seglar långsamt över hustaken på Nedre Östermalm. Jag promenerar längs fashionabla Strandvägen i Stockholm, söker mig in på en lugnare tvärgata och stannar framför en vacker stenbyggnad från 1880-talet. Kontrollerar att portnumret stämmer, sedan några raska trappor upp och ett par knackningar på dörren.

Här bor författaren Per Wästberg i en smakfullt inredd våning som andas frihet, ljus och rymd. Hans ansikte är något fårat, rösten vänlig och tillmötesgående. Inte sällan bjuder han på en härligt torr, underskruvad humor i sina repliker. Men så är Per Wästberg också, akademiledamot och allt till trots, en hängiven beundrare av Richmal Cromptons evigt unga busfrö Bill Brown.

– Jag läser alltid om en Bill-bok varje sommar. Han är en fantasifull rebell mot allsköns engelsk villastadsordning, samtidigt som han vill så oerhört väl. Det är just genom Bills enorma välvilja som han ställer till sådant kaos och allting blir… hemskt.

– Jag har precis skrivit om mitt möte med Bills skapare. Blev så förtjust i henne. Besökte henne många gånger innan hon dog. En låghalt latinlärarinna med ett väldigt hjärtligt skratt. Hon borde ha spelat Miss Marple i Agatha Christies romaner. Richmal Crompton var barnlös, därför visste hon desto mer.

Detta möte finns – bland många, många andra – alltså skildrat i Per Wästbergs andra memoardel, Vägarna till Afrika, som ligger färsk på bokhandelsdiskarna. Den första kritikerrosade volymen De hemliga rummen utkom ifjol och behandlade uppväxtåren i Stockholm. Det var då han som 15-åring debuterade med den fina novellsamlingen Pojke med såpbubblor (1949).

Nu har turen kommit till den omvälvande perioden 1953-65. Liksom i föregående del är enbart personregistret imponerande, 17 sidor.

– Jag tycker också att det skall vara en social krönika över en ganska försvunnen värld, förklarar han.

Att skriva sina memoarer, vad är drivkraften? 

– Det är att få fatt på sitt liv, för att i efterhand urskilja vilka glödpunkterna var. Ser man ett mönster eller ser man bara en virvel av olika händelser och influenser? Jag tycker kanske att jag har sett väldigt mycket kontinuitet, en sorts målmedvetenhet. Men också att slumpen brutit den många gånger.

Måhända har Per Wästberg lättare att återkalla sitt förflutna än många andra av oss. Ända sedan elva års ålder har han nämligen flitigt fört dagbok.

– Mest är det för att rida spärr mot en flyende tid. Om jag inte skriver vad som hänt varje dag, har jag känslan av att den dagen på något sätt försvunnit ut i tomma rymden. Annars förstår jag fullständigt de som inte skriver dagbok. Jag kan själv inte riktigt förstå varför jag gör det. Är väl någon slags perversion.

Under memoarförfattandet har han valt att först skissa ner sina minnen i datorn och därefter konsulterat dagböckerna.

– I dagboken, som ofta skrivs samma kväll, lägger man gärna tyngdpunkten på saker som sedan kanske inte visar sig särskilt viktiga. Och tvärtom. Vissa möten som i efterhand blivit betydelsefulla är bara nämnda i förbigående. Fördelningen av dagbok som är nu-uppfattning, och minnet 40-50 år senare, den är verkligen intressant.

Vägarna till Afrika tar sitt avstamp på Harvarduniversitetet i kalla krigets USA, dit fadern Erik Wästberg skickat sin son för att denne skulle få en tillflyktsort undan det hotande Sovjetväldet i Europa.

Per Wästberg ägnar dock störst energi åt studier utanför kursplanen och insuper massor av lärdomar på kort tid. Bara lyckoruset att få botanisera fritt i det väldiga Wiednerbiblioteket och läsa Alexander von Humboldt, Mungo Park, Joseph Conrad, Karen Blixen.

– Jag har verkligen försökt skriva en lovsång till ett stort bibliotek, läsandets extas som jag kände där. Det var som Rönnells antikvariat i universalformat.

Du möter även många intressanta människor på Harvard, bland annat lunchar du med poeten TS Eliot. 

– Han satt där i stärkkrage och dubbelknäppta knappar. Han blottställde sig inte. Hade en sardonisk humor och påminde väldigt mycket om sina dikter på det sättet.

Du träffar också en av mina egna favoriter, Georges Simenon – mannen bakom Parisdetektiven Maigret. 

– En otroligt egocentrisk person, på en gång skrytsam och självklar. Fullständigt amoralisk med hur många älskarinnor som helst.

Själv älskar jag Maigret, annars läser jag knappast deckare. 

– Det gör inte jag heller. Men Simenon är ett bra namn. Och Agatha Christie. Jag gillar inte spännande böcker, jag blir för uppslukad av dem. Jag vill läsa för språkets skull. Men jag undantar de här två. De har förföljt mig en del för sina stämningar.

I slutet av höstterminen 1954 anländer ett sorgebesked per telegram från Sverige: ”Pappa död. Kom genast hem. Mamma”. Publicisten Erik Wästberg har gått ur tiden, endast 49 år gammal.

Det var han som gav dig självförtroende att bli författare, menar du. 

– Han stod mig så oerhört nära. Han lyckades hitta en passionerad balans mellan att vara en vuxen kamrat och kritiserande yrkesman i den profession som jag mycket tidigt ville ägna mig åt, författare eller journalist.

– Han har ett starkt grepp om mig fortfarande, i god mening. Jag drömmer, minst var tredje månad, att han lever och att jag går väldigt lugnt i dessa rum eftersom jag vet att han egentligen inte lever. Det gäller att inte störa honom för att hålla honom kvar.

Efter begravningen återvänder Per Wästberg till USA för den sista terminen våren 1955 och färdigställer sin stämningsfulla, närmast sagoaktiga stockholmsroman Halva kungariket. Boken blir en stor succé, både bland kritiker och läsare, när den senare samma år ges ut i Sverige.

– Halva kungariket är helt skriven i Harvard och kunde bara ha skrivits där. Jag hade Sverige på ett romantiskt, oändligt avstånd. På så sätt kunde jag inbilla mig ett Stockholm och Saltsjöbaden som en exotisk värld. Själva poängen med boken var att skriva den med etnografisk distans, huvudpersonen är en upptäckare som kommer till Stockholm.

Tiden efter hemkomsten från Amerika ägnar Per Wästberg bland annat åt att skriva en uppföljande roman, Arvtagaren (publicerad 1958). Boken handlar om en ung man från ett neutralt land i mötet med efterkrigstidens Europa. Även denna mottas välvilligt, men…

– Jag hade känslan av att jag skriver nog bara en roman, sedan är det slut. Jag tvivlade väldigt mycket på min förmåga att skriva kontinuerligt. Egentligen är jag ingen epiker, betraktar mig som prosapoet i grunden. Det gjorde att jag trots all den goda kritiken kände förväntningar som jag på den punkten inte kunde infria.

– Jag har alltid suttit mellan en massa stolar och skrivit i olika genrer. Före Arvtagaren skrev jag boken om stadsdelen Klara, en dokumentär med litterära medel. Det gav mersmak.

1950-talets Stockholm skimrar smått legendariskt. Kabarén förnyas, visan kommer tillbaka, Evert Taube hyllas efter att tidigare setts över axeln. Kring bordet på Teatergrillen samlas varje eftermiddag det unga gardet av ivrigt groggande och blossande kulturpersonligheter vilka lystrar till namn som Petter Bergman, Bengt Ekerot, Beppe Wolgers, Pär Rådström, Lars Forssell, Olle Adolphson.

Personligen är jag mycket förtjust i denna epok med Beppe & Co. Men du var något skeptisk till dessa gamänger? 

– Jag tyckte de var för självupptaget lekfulla och för mycket påverkade av Lars Forssells väldiga charm. Jag höll mig lite på avstånd för att jag såg en ljus demoni hos Forssell som attraherade dem så enormt. De härmade hans röst och skratt. Och ringde Petter Bergman eller Beppe visste jag inte om det var dem eller Lars Forssell.

Ditt eget förhållande till Forssell? 

– Ensamma hade vi en väldigt bra relation. Han fascinerade mig väldigt mycket. Inte hans person och röst, utan hans idéer om att skriva rolldikter och att vara en god hantverkare.

50-talet lider mot sitt slut, Per Wästberg berättar att han kämpar med några romanuppslag som kollapsar. Han är osäker om framtiden. Då griper slumpen in i form av ett Rotarystipendium till Rhodesia (Zimbabwe). Sedan unga år har han drömt och romantiserat om Afrika. Nu får han se en bister verklighet med rasförtryck och terror. De svarta betraktas närmast som boskap av de vita kolonialherrarna.

– Det var en chock. Men det väckte en vrede i mig som jag knappast trodde att jag ägde. Och jag fann en oerhörd lust och drift att skriva som det var, att förändra och väcka en opinion som absolut var sovande på den tiden.

Du hävdar att tystnaden kring kolonialismen är svår att fatta idag. 

– Det var ingen konspiration i vanlig mening, men ett totalt ointresse. Synen på Afrika då sammanfattas väl i titeln på prins Wilhelms stora skildring från Östafrika, Bland dvärgar och gorillor. Dvärgar var alltså pygméer.

Per Wästberg ger ut böcker, publicerar artiklar, håller hundratals föredrag runt om i Sverige om situationen på den afrikanska kontinenten. Inte minst blir han en förgrundsfigur i kampen mot apartheidregimen i Sydafrika.

– Jag gav upp det skönlitterära skrivandet under lång tid, frånsett små diktsamlingar. Jag ägnade mig nästan helt åt Afrika från det jag kom hem 1960 tills dess jag gav ut romanen Vattenslottet 1968 – och jag fortsatte med det hela vägen. Det händer ännu att jag pratar om Afrika och afrikansk litteratur, men inte så ofta numera.

En annan genomgripande erfarenhet som skildras i memoarerna äger rum på det djupt personliga planet. Äktenskapet med Anna-Lena (född Eldh), som varit med honom både i Harvard och Afrika, sätts på svåra prov när han häftigt förälskar sig i vännen Margareta Ekström. Det hela blir en lång, utdragen affär som slutar i skilsmässa och nytt giftemål.

Per Wästberg har aldrig skrivit om detta förr och medger att det har varit mycket svårt.

– Jag vet inte hur Anna-Lena och Margareta kommer att ta det. Men jag har försökt att ge en vacker bild av dem. Jag skriver inte ner dem på något sätt, trots att det var en smärtsam övergång. Jag har verkligen försökt ge min sanning, inifrån mig själv, som en klargörande bild av det som i mångas ögon måste te sig som ett konstigt beteende och i hög grad svekfullt.

Det verkar sannerligen som ett drama. 

– Ja, fortlöpande. Jag borde gjort ett mycket snabbare uppbrott. Men Anna-Lena och jag var så symbiotiskt fast i varandra i detta resande, barnlösa förhållande. Jag kunde inte föreställa mig hur det skulle gå för henne om jag gav mig av.

Idag är du åter omgift. Det har skvallrats en del i media om ditt nya förhållande… 

– Massor av larv och felaktigheter. Det är en stor och kraftfull upplevelse sedan två år tillbaka, vilket jag också antyder i den här boken. Det kastar ett sorts ljus över det som varit tidigare, som gör det lättare för mig att skriva om de starka känslorna den gången. Ändå är varje sådan upplevelse unik och olik den andra. Men nu känns den mer definitiv, kan man säga. 

(Borås Tidning 2007-09-07)

Gulf är tillbaka!

Publicerad den av
Svara

1983 var ett sorgens år.

Ebba Grön lade av, KISS slopade sminket, Björn Borg slog sin sista boll på ATP-touren – och Gulf upphörde när det klassiska bensinvarumärket köptes av dassiga Kuwait Petroleum (Q8).

Kort sagt, mycket av magin försvann ur tillvaron.

Särskilt det faktum att Gulf skattade åt förgängelsen var tungt att bära. Alla som sett stilikonen Steve McQueen köra Porsche 917 i filmen Le Mans från 1971 vet vad jag menar. Denna poetiska orgie i vrålande motorer kan fortfarande göra pojkar av män snabbare än kvickt.

Och vilken logga prydde McQueens muskelbil, samt hans vita racerjacka med blå och röda ränder? Gulf, naturligtvis.

Bara att som grabb pumpa cykeln vid Gulfmacken i sömniga Kungsbacka där jag växte upp, gav förnimmelsen av att plötsligt komma i kontakt med en coolare värld.

Ack, those were the days…

Men undrens tid är tydligen inte förbi. Innan jul kom nyheten att Gulf återuppstår. Det är företaget Nordic Oil som tänker skylta om sina 145 svenska bensinstationer med det svunna varumärket. Samtidigt planerar man att börja kränga Gulf-relaterade kläder och andra accessoarer.

För den som inte kan bärga sig, gå in på sajten http://www.grandprix-originals.com och shoppa loss. Sedan kan du leka Le Mans på R40 mot Göteborg i en lika fräck utstyrsel som McQueen.

Som han själv sade: ”Att köra racerbil, det är livet, allt som händer före och efter är enbart väntan”.

(Borås Tidning 2006-12-28)

Rymden i populärkulturen

Publicerad den av
Svara

Går det att välja ett fräckare yrke än att bli astronaut? SYO-konsultens svar borde vara givet. Kolla bara in Philip Kaufmans suveräna film Det rätta virket (1983), baserad på Tom Wolfes bok med samma namn om pionjärgänget som rattade USA:s raketer i början av 60-talet. John Glenn, Gus Grissom, Alan Shepard…

Supermanliga, tuffa, iskalla grabbar som tuggar sten och spottar grus på väg upp genom atmosfären. Någon som associerar dem med deras nutida kollega Christer Fuglesang? Knappast. Han framstår snarare som rymdens svar på Cliff Barnes, den evige losern i TV-serien Dallas.

I början av 90-talet utsågs Fuglesang till att bli Sveriges förste astronaut. Sedan dess har han tränat och tränat. Väntat och väntat. Ivrigt snackat om sina planerade färder, som bara ställts in och bokats av. Den ständigt dumpade Fuglesang har fått trösta sig med ännu en vända i simulatorn. Så har det hållit på 15 år. Grabben börjar likna ett skämt.

Men den 8 december skall det verkligen bli av, tro det eller ej. Då bär det i väg till den internationella rymdstationen ISS. Häftigare resa får man titta i månen efter.

Istället för att fnissa åt Fuglesang är han snarare värd vår beundran. Trots de trista åren på avbytarbänken har han envist fokuserat på sitt mål att erövra rymden och vägrat gett upp.

Som sådan blir han närmast en personifikation av människans uråldriga, aldrig falnande dröm om att upptäcka vad som finns bortom den kollektiva vagga vi kallar jorden. Fascinationen vid stjärnorna har funnits så länge människosläktet existerat. Avtrycken inom moderna populärkulturella fenomen som musik och film är minst sagt åtskilliga.

Knappt hade filmen fötts som medium innan publiken flockades utanför biograferna för att se den franske regissören George Melies’ magnifika Le voyage dans la lune (1902). Det var en för sin tid synnerligen avancerad och påkostad filmatisering av Jules Vernes roman Från jorden till månen. Melies var en innovatör som tidigt sprängde gränserna för vad som var möjligt att visa på vita duken.

Trots att oräkneliga rymdrelaterade rullar gjordes under decennierna som följde, dröjde det till 1968 innan någon på samma sätt lyckades ta andan ur biobesökarna. Kombinationen av revolutionerande specialeffekter, visuell storslagenhet och poetiskt berättande gör fortfarande Stanley Kubricks 2001 – ett rymdäventyr till den främst filmen i sitt slag.

Betraktaren får själv läsa in meningen, då traditionellt narrativ saknas. Ytligt sett kan handlingen beskrivas med att en mystisk monolit upptäcks på månen som sänder signaler till Jupiter. En forskningsexpedition med fem astronauter och den talande superdatorn HAL skickas i väg mot planeten. HAL, som utvecklat ett eget medvetande, börjar dock trilskas på ett tämligen otrevligt sätt…

När Kubricks epos kom var ännu rymdkapplöpningen mellan USA och Sovjetunionen feberaktigt het. Kubrick ställde in kameran på ett existentiellt perspektiv som med vida tolkningsramar utgör en slags meditation över evolutionen, vetenskapen och människans plats i universum. Av en händelse råkar rymdskeppet i filmen ha samma namn den rymdfärja Fuglesang skall åka med till ISS: Discovery.

Året efter att 2001 haft biopremiär vann USA rymdmatchen mot ryssarna genom Neil Armstrongs första steg på månen. Den epokgörande händelsen gav också David Bowie stjärnstatus. Under 60-talet hade han gjort rader av misslyckade försök att nå framgång i musikvärlden.

Men med singeln Space Oddity om astronauten Major Tom som försvinner i kosmos var timingen perfekt. Den blev Bowies första hit och var även inspirerad av Stanley Kubricks nämnda film. TV-bolaget BBC lär dessutom ha använt låten som bakgrundsmusik under sitt reportage om månlandningen!

David Bowie återvände sedan till rymden vid upprepade tillfällen. 1971 undrade han om det fanns Life on Mars (svaret kom när NASA:s Vikingsonder landade på vår grannplanet några år senare: stendött). 1972 fick Bowie in en konstnärlig fullträff med temaplattan The Rise and Fall of Ziggy Stardust and the Spiders From Mars – en av de bästa rockplattor som gjorts.

Där iklädde sig Bowie alter egot av en utomjording som med dystra konsekvenser försökte frälsa mänskligheten med rockmusik. 1976 spelade Bowie även rollen av en missanpassad alien på film i Nicolas Roegs The Man Who Fell To Earth. 1980 lät Bowie meddela vad som hänt med stackars Major Tom från 1969 i låten Ashes to Ashes: pank och flintskallig drev han omkring i sitt skepp som en socialt utslagen knarkare.

Om det gemensamma för Bowies rymdäventyrare är att det ständigt går illa för dem, är budskapet från hårdrockarna i Deep Purple desto mer uppmuntrande. I låten Space Truckin‘ (1972) för vi höra om glada astronauter som rockar runt i Vintergatan, har massor av tur på Venus och alltid festar på Mars.

Långt senare hann dock verkligheten upp gruppen när rymdfärjan Columbia kraschade 2003. En av de förolyckade astronauterna var en stor Purplefan som hade flera plattor av bandet med sig ombord (bland annat skivan Machine Head där Space Truckin’ ingår). När Deep Purple spelade in albumet Bananas samma år passade man på att hedra Columbias omkomna besättning med den instrumentala Contact Lost.

Den tjänar också som en påminnelse om att rymdresor alltid är högriskprojekt av ett mycket krävande slag. Därför bör vi nog enbart vara tacksamma för att Christer Fuglesang fått en sådan gedigen träning för uppgiften. På ISS skall han utföra en rad svåra uppdrag, men inte utan musik.

Med sig i ipoden har Fuglesang svenska tongångar av Bellman, Taube, ABBA och Magnus Uggla. Fast borde inte Thomas Di Levas samlingsplatta från 1999 platsa också? Titeln är ju sällsynt välfunnen i sammanhanget: För Sverige i rymden.

(Borås Tidning 2006-11-25)

Det svänger om Gösta Oswald

Publicerad den av
Svara

Han försvann i vågorna utanför Gotland sommaren 1950. En undervattensström blev för stark, simturen för det unga litterära geniet slutade i en tragisk drunkningsolycka. Gösta Oswald blev endast 24 år. 

Ändå lyckades han skriva in sig i den svenska litteraturens panteon med en handfull böcker av förbluffande hög klass.

Redan året efter sin studentexamen 1945 debuterade Oswald på Bonniers förlag med diktsamlingen den andaktsfulle visslaren. Ett radikalt formexperiment, vilket genast etablerade honom som ett brådmoget och extremt beläst stjärnskott på den svenska modernismens parnass.

Oswald blev kanske den mest tidstypiske i kretsen av de så kallade fyrtiotalisterna, vars banerförare lystrade till namn som Erik Lindegren och Karl Vennberg.

 Under sin korta levnad hann Oswald blott publicera ytterligare ett verk, det lyriska prosadramat En privatmans vedermödor (1949). Postumt utgavs sedan Christinalegender och den ofullbordade romanen Rondo.

Litteraturprofessorn Johan Svedjedal har liknat Oswalds virtuosa språkbehandling som ett flöde av improviserade toner ur ett modernt musikstycke. Därför borde det måhända inte förvåna att Gösta Oswald även var kompositör. En del verk är kända och framförda tidigare.

Men pianisten Mats Persson har nyligen funnit hittills ospelad musik av Oswald i Kungliga Bibliotekets skattgömmor. Dessa kompositioner för stråkar, piano och oboe kan för första gången avnjutas offentligt på Konstmuseet i Borås den 17 september.

Det är den lokala föreningen Ny Musik, i samverkan med Borås stad, som står för det exklusiva arrangemanget.

Poeten och akademiledamoten Lars Forssell, vilken var en av Gösta Oswalds unga kamrater på läroverket Norra Latin i Stockholm, skrev i sin minnesbok Vänner (1991): ”Som konstnär sysslade Oswald under skoltiden mest med musik. Jag har ofta undrat vart den tagit vägen”.

Nu behöver ingen ställa den frågan längre.

Det är inte enbart Gösta Oswalds musik som bjuds boråsarna. Även dramatenskådespelaren Björn Granath medverkar med recitation av Gösta Oswalds texter.

– Jag hade egentligen bara hört talas om honom tidigare. Även om han har ett formidabelt rykte om sig, är det ingen författare som jag själv har läst, säger Björn Granath.

Förfrågningen kom med anledning av att han turnerat med uppläsningar av senare modernister som Åke Hodell och Öyvind Fahlström. Björn Granath tycker sig se en föregångare till dem hos Oswald och har under instuderingen blivit fascinerad av honom.

– Det är alldeles obegripligt hur denne unge man hann med så mycket, trots att han gick bort bara 24 år gammal. Gösta Oswald lämnade verkligen ett stort hål efter sig.

I synnerhet uppskattar Björn Granath romanen Rondo.
– Den är fantastisk, gripande och rolig!

Just det humoristiska hos Oswald är också något som Granath flera gånger understryker.

– Det är en sak att läsa texterna på vanligt sätt, tyst för sig själv. Men texterna blir annorlunda när man hör dem. Då märks tydligare den språkliga uppfinningsrikedomen, musikaliteten, de drastiska formuleringarna och de tvära kasten. Oswald var oerhört beläst och hade en lätthet till språket som nog är en förklaring till att han rörde vid humorns strängar.

Kanske går Gösta Oswald en liten renässans till mötes?

– Ja, jag tror det, säger Björn Granath som berättar att han nyligen varit på ett antikvariat som hade sålt ”jättemycket” av Oswald på sista tiden. En ny generation tycks vara på väg att återupptäcka en spännande del av vårt litterära arv.

– När jag är ute och gör uppläsningar av Åke Hodell och andra modernister för yngre publik blir de ofta väldigt nyfikna. Inte minst de som sysslar med Poetry Slam. De hör plötsligt sig själva ingå i en tradition, som de tidigare inte varit medvetna om.

Själv ser Björn Granath med förväntan fram emot att komma till Konstmuseet på söndag.

– Det skall bli jättetrevligt! Sist jag besökte Borås var väl med någon fri teatergrupp på 70-talet. Hade ni förresten inte en gammal fin teater som revs där…?

(Borås Tidning 2006-09-13)

Krigets marknadsförarare

Publicerad den av
Svara

Bok: Sälja krig som margarin
Författare: Jan Myrdal
Förlag: Leopard

Innan filmen, radion och televisionen invaderade våra liv dominerades det offentliga rummet av affischen – under 1900-talets början det jämte tidningarna viktigaste medlet för att påverka allmänheten.

Särskilt Frankrike utmärktes av en framstående skara affischmålare. Inte sällan var det konstnärer som tog chansen att tjäna en hacka på att ställa sina talanger i kommersialismens tjänst. I Paris och andra franska städer tapetserades husväggarna med förföriska budskap i form och färg som saluförde fotogen, kakaopulver, parfym och cigarettpapper.

Den moderna reklamen hade gjort sitt intåg. Dess skapare skulle snart få helt andra uppdrag än att kränga billiga konsumtionsvaror till den breda massan.

Ty himlen mörknade över Europa och 1914 slog blixten ned som satte världen i brand. Medan stormakternas unga generation förblödde i skyttegravarnas leriga helvete, engagerades de främsta affischkonstnärerna för att vinna slaget om opinionen.

Dessa våldets marknadsförare kan studeras i Jan Myrdals högintressanta nya bok Att sälja krig som margarin. Titeln säger det mesta. Myrdal bjuder på en skräckresa genom en viktig del av europeisk historia, illustrerad av författarens unika samling av huvudsakligen franska propagandaaffischer från första och andra världskriget.

När det gällde att mobilisera samhället mot den tyska fienden åren 1914-18 utgjorde fransmännens och deras anglosaxiska allierades affischkonst ett mycket kraftfullt vapen. Bildspråket var obarmhärtigt. Tyskarna utmålades som barbariska hunner, fråntogs alla mänskliga drag, förvreds till blodtörstiga monster vilka måste krossas till varje pris.

Detta sätt att avhumanisera motståndaren och hålla igång krigsviljan genom att piska upp hatkänslor i det egna folkdjupet kom sedan att bilda skola med förödande konsekvenser. 1923 skrev en tysk frontveteran:

Jag kom redan tidigt underfund med att den rätta användningen av propagandan är verklig konst… Men först under kriget kunde man se, till vilka oerhörda resultat en rätt använd propaganda kan leda. Tyvärr måste man… här studera allting hos motparten… Ty vad som försummades av oss, tillvaratog motståndaren med oerhörd skicklighet och beräkning. Även jag har lärt oerhört mycket av denna fientliga krigspropaganda.

Författaren var Adolf Hitler som i boken Mein Kampf uttryckte lika mycket beundran för de allierades mördande opinionsbildning, som han spydde galla över det tyska kejsardömets taffliga försök i samma genre.

Hitler skulle inte upprepa Wilhelm II:s misstag därvidlag. Tredje rikets propagandaminister Joseph Goebbels utformade den nazistiska hetsen i ord och bild med de allierades agitation under första världskriget som direkt förebild.

När Hitlers välde brutits och hans hantlangare ställdes inför rätta i Nürnberg, förevisade de franska åklagarna nazistiska krigsaffischer i domstolen och menade att dessa utgjorde ett brott mot anden. Motiveringen för åtalspunkten löd:

Visst är propaganda tillåten, men den har sina gränser och måste göra halt inför den mänskliga personens värdighet, inför lagarna och inför moralen. I alla länder existerar garantier till den enskilda människans skydd, skydd mot förtal, skydd mot ärekränkning; dock översteg den tyska propagandan hämningslöst och obestraffat dessa gränser.

Ödet har ibland en fallenhet för särskilt bittra ironier.

(Borås Tidning 2005-11-06)

När dumburken fick färg

Publicerad den av
Svara

Älskade dumburk heter ett flamsigt program i SVT 1 som skall försöka informera oss om övergången till digital-TV. Andra delen sänds i kväll kl 20.30. Jag genomled den första delen förra veckan, utan att bli mycket klokare.

Däremot är det uppenbart att många ute i stugorna är upprörda över att staten tvingar dem att införskaffa en konstig digital-TV-mackapär om de vill fortsätta att se Arne Weise och Anders Lundin i rutan.

Å andra sidan gnälldes det också vid det förra stora teknikskiftet 1970, då regeringen påtvingade oss färg-TV. Kulturjournalisten Ludvig Rasmusson skrev ett upprop till TV-ledningen:

Det var en dumhet att införa färg-TV i Sverige. Men nu när dumheten är gjord tycker jag att ni ska införa föjande tre begränsningar i TV.
1. Sänd aldrig långfilmer i färg!
2. Sänd aldrig program där färgen har avgörande betydelse!
3. Och framför allt – sänd inga barnprogram i färg!

Men Olof Palme försvarade beslutet:

Den som vill skaffa sig en så pass dyr kapitalvara som en färg-TV-mottagare måste i allmänhet avstå från något annat. Jag tror att för de allra flesta kommer det att gälla en utlandssemester. Vi får alltså dessa pengar kvar i landet.

Vad skulle Palme sagt i dag? Köp en digitalmottagare av halvstatliga Boxer, så tillfaller åtminstone hälften av pengarna Pär Nuder. (Om det nu är någon tröst…)

Christian Dahlgren

(Borås Tidning 2005-08-25)

Och du Beppe! Jo, just Du, alltså…

Publicerad den av
Svara

Bok: Beppe – Biografin 
Författare: Klas Gustafson
Förlag: Albert Bonniers Förlag

Den där eländiga augustidagen 1986. Minnet skär fortfarande i mig. På väg hem till västkusten efter en loj sommar i Blekinge. Vi hade stannat bilen vid ett motell i Växjö för att äta lunch. Jag släntrande över parkeringsplatsen och möttes av en rak höger i maggropen.

BEPPE WOLGERS DÖD!

Löpsedlarnas svarta budskap var lika överrumplande som hänsynslöst. Marken gungade. Det var ju omöjligt. Beppe borta?

Trots att jag egentligen inte kände honom, var det som att ta emot beskedet om en nära anhörigs frånfälle. För så mycket betydde han faktiskt för mig, och säkert även för massor av andra ungar som växte upp framför TV:n under 70-talet.

Godnattstunden. Jullovsmornarna med Scooby Doo. Dunderklumpen. Långtradarchauffören på jakt efter Sagornas kungarike. Han var inte bara Pippis sjörövarpappa och farsan Baloos röst i Djungelboken. Beppe blev allas vår mysiga extrapappa, en underfundig allierad från vuxenvärlden med lekfullt glittrande ögon ovan det lurviga, trollgråa skägget.

Det är ingen överdrift att kalla Beppe för 70-talets barnkulturelle gigant i Sverige. Hans unika, intima förtrogenhet med barns tankar och behov manifesterades i TV-rutan och på bioduken, i skivor och böcker. Produktionerna kom i strid ström. Denne vänlige jätte i nattmössa var en lekkamrat vi aldrig fysiskt träffade, men som på ett självklart sätt ändå fanns ständigt närvarande.

Beppe var en av de ljusaste gläntorna i mitt barndomslandskap. Även när jag blev tonåring med huvudet upptaget av tjejer och skränig rockmusik, fanns det skäggiga mystrollets hand där någonstans i fjärran.

En sensommardag var den plötsligt försvunnen. Ännu i denna stund har jag svårt att förlåta det.

Beppe Wolgers som den store fixaren av barndomsminnen (för att travestera titeln på en av hans bästa barnböcker på 70-talet) – det är så min generation känner honom. Men Bertil John Wolgers, född 1928 i en burgen Stockholmsfamilj, hade även andra strängar på sin rikt utrustade konstnärslyra.

Hans breda uppenbarelse tog plats på många scener under den gyllene folkhemsepok som följde efter andra världskrigets slut. Hela karriären finns nu för första gången sammanfattad av frilansjournalisten Klas Gustafson i den utsökt skrivna och läckert illustrerade Beppe – Biografin (Albert Bonniers Förlag).

Tidigt mobbad i skolan flydde Beppe in i en egen värld fylld av amerikansk film, jazz och litteratur. Bröderna Marx, Benny Goodman, Fats Waller och Ernest Hemingway var några av idolerna som han ständigt återkom till i nostalgiska artiklar, radioprogram och böcker under senare år.

De idylliska somrarna på Dalarö i Stockholms skärgård var en annan viktig influens. Ungdomskolonin från storstaden seglar, hånglar och spisar jazzskivor medan världskriget rasar förbi ute i Europa. Beppe drömmer om att bli en ny Charlie Christian, men gitarrspelet vill sig aldrig riktigt. En sejour på Otto Skiölds målarskola slutar även det i fiasko.

Efter ett år på college i USA i slutet av 40-talet, kommer han hem som en cool man-about-town och satsar på poesin. Gerhard Bonnier refuserar honom vänligt sex gånger, men 1953 kommer lyrikdebuten Jag sjunger i skon. Den milt allvarsamma naivismen som genomsyrar diktsamlingen är omisskännligt ”wolgersk”. Humle-poeten har funnit sitt tonläge och det bär honom livet ut.

I samma veva etablerar sig Beppe som kåserande kulturjournalist i Stockholmspressen. Han hänger på krogarnas nöjestempel med konstnärer och intellektuella. Beppe blir en i det levnadsglada gänget ambitiösa uppkomlingar, vilka lystrar till namn som Lars Forssell, Pär Rådström, Slas, Sven-Bertil Taube och Olle Adolphson.

Motboken avskaffas äntligen 1955, liksom kabaréförbudet som omöjliggjort scenunderhållning på restaurang. Det innebär en rejäl injektion för utelivet. Danska nöjesdrottningen Lulu Ziegler tar över legendariska Hamburger Börs och låter det unga kulturgardet svara för underhållningen. Beppe Wolgers och Olle Adolphson blir för ett tag radarpar både på scenen och i radio med visor som Okända djur, Det gåtfulla folket och Mitt eget land.

Beppe bryter även ny mark genom att sätta svensk text till en lång rad amerikanska jazzlåtar. En av ungdomsårens favoriter i stenkakesamlingen är Walking my baby back home med Page Cavanaughs trio. Den kommer i Beppes svenska version att förlösa Monica Zetterlunds artistkarriär som Sakta vi gå genom stan. Hon sjöng även den kanske finaste schlager som tävlat i melodifestivalsammanhang, En gång i Stockholm. Beppes romantiska text är ren poesi, men vad hjälpte det när den framfördes för utländsk publik i Londonfinalen 1963? Låten kom sist!

Då, i 60-talets början, hade Beppe Wolgers dessutom lyckats bli en av de mest kontroversiella personerna i Sverige. Radion hade börjat konkurreras ut som dominerande underhållningsmedium av televisionen. Genomslagskraften i den enda existerande kanalen var enorm.

Beppe var inte sen att haka på med famösa konsekvenser. Tillsammans med Edvard Matz, Jan-Öjvind Swan, Lasse O’Månsson, Åke Söder-qvist och Yngve Gamlin orsakade Beppe folkstorm av orkanstyrka med en serie satirprogram som gått till historien under begreppet Skäggen.

De drev friskt och respektlöst med det lutheranska Sverige till den grad att Aftonbladets löpsedel krävde att TV-chefen måtte ”stoppa skäggens diktatur”. En upprörd insändarskribent i nämnda tidning menade: ”kan inte Wolgers, Gamlin & Co försörja sig på annat sätt än genom att förstöra bästa sändningstid i TV, så hänvisa dem till socialvården”.

Beppe växlade mellan revyer, schlager och TV under detta hans mest hektiska decennium. Han samarbetade med hela den dåvarande nöjeseliten, däribland Povel Ramel vars odödliga Ta av dig skorna Beppe levererade orden till.

Dock var kritiken stundtals hätsk på ett sätt som är svårt att fatta idag. Men Beppe tog en gruvlig revansch på sina belackare genom att låta en infernalisk Lars Ekborg skälla ut honom i revynumret Ridåöverhalningen. Det sammanfattade allt vad Beppe blivit beskylld för: publikförakt, pretentiös vardaglighet, löjliga humledikter, falsk djupsinnighet, plumpa skämt, etcetera.

Det är ett fullkomligt genialiskt stycke, som blivit en ständigt repriserad TV-klassiker. Klas Gustafson skriver: ”Genom att koncentrera kritiken och karikera både kritikerna och sig själv tar han (Beppe) udden av angreppen, gör sig osårbar”.

Dock tog de ständiga giftpilarna ändå hårt på den känslige Beppe, som sedan barndomen sett sig som den evige outsidern. Med familjen övergav han Stockholm 1969 och fann både ett nytt liv och en konstnärlig nytändning på Öhn utanför Strömsund i norra Jämtland.

Han återvände till poesin, tog upp måleriet igen och blev framförallt den av svenska barn omåttligt älskade kompisfarsan, som så uppenbart själv var en av oss i hjärtat av sin resliga gestalt.

Beppes sista bok Cabaret utgavs postumt hösten 1986. I ett post scriptum till omslagets baksidestext dedicerar han boken till alla vännerna från svunna tider med en strof av Gunnar Ekelöf.

Och du Beppe! Ja, just Du alltså. Jo, lyssna nu. Om denna artikel på något mystiskt sätt når dig uppe i dunderklumpslandet (jag vet att du är där), så vill jag tillägna dig just de raderna:

Du är försvunnen, Du försvann
nu, nyss
eller för tusen år sen
men själva Ditt försvinnande
är kvar.

(Borås Tidning 2003-10-23)

 

Ljus på Hirsch

Publicerad den av
Svara

Bok: Axel Hirsch. Folkbildare och filantrop
Författare: Per Wästberg
Förlag: Svenska Akademien/Norstedts

På mitt nattduksbord ligger det senaste verket i serien Svenska Akademins minnesteckningar; Per Wästbergs briljanta biografi över Axel Hirsch (1879 – 1967).

Få känner hans namn i dag, och även för samtiden var Axel Hirsch en föga bekant person. Hirsch skydde offentligheten, men bakom kulisserna var han en centralfigur i frivilligarbetet för att lindra den sociala nöden i Sverige decennierna kring förra sekelskiftet.

Det var modernismens genombrottstid, vårt land ömsade skinn från efterblivet bondesamhälle till högeffektiv industrination. Entreprenörsboomen födde storföretag som Ericsson, Atlas Copco, Nobel, SKF – ja, alla de industrier som möjliggjorde Sveriges makalösa välståndsutveckling under 1900-talet.

Samtidigt härskade skriande fattigdom och avgrundsdjupa klasskillnader. Misären bland de lägre samhällsskikten för tanken till dagens elände i tredje världen.

Ointresset för en socialpolitik värd namnet var monumental bland rikets styrande. Men vid sidan av den växande arbetarrörelsens eldfängda krav på en totalreformering under socialismens baner, fanns en omfattande filantropisk rörelse av socialt engagerade borgerliga aktivister.

En av dem var alltså Axel Hirsch, en judisk mångmiljonär som vigde sitt liv åt välgörenhet, fattigvård och folkbildning. Han var en eldsjäl i ideella organisationer som Centralförbundet för socialt arbete (CSA), bildat 1903, och verkande som undersökande journalist i dess organ Social Tidskrift.

Före Lubbe Nordström reste Hirsch landet runt, kartlade Lortsverige och fungerade som inofficiell socialinspektör på kommunala fattigvårdinrättningar. CSA var ett slags frivilligt socialdepartement, före regeringen beslöt inrätta ett officiellt sådant 1920.

Axel Hirschs skugga vilade även över ideella bostadsbolag, stiftelser, läsestugor, arbetarinstitut och mycket mera.

Per Wästberg lyfter fram ett fascinerande livsverk, som i det tysta bidrog till forma det moderna välfärdssamhället – det som socialdemokraterna sedermera gjort monopol på i sin historieskrivning. Denna bok är en välkommen motvikt.

(Borås Tidning 2003-07-15)