Kategoriarkiv: Kulturhistoria

Tombstone Blues

Publicerad den av
Svara

Våren kommer tidigt till sydstaterna. Det märkte jag förra helgen, då jag tog en tripp ner till Malmö för att se Bob Dylan spela på den nya arena vid Hyllie.

I väntan på konserten spatserade jag omkring på stan, njöt av solen och den friska brisen som drog in från Öresund.

Av en händelse råkade jag förirra mig in bland den lummiga idyllen på Gamla kyrkogården mitt i centrum. Ögnade lite förstrött namnen på gravstenarna, som man ju brukar göra i såna sammanhang. Kunde inte låta bli ett smärre flin vid åsynen av en überpampig obelisk, vilken sannolikt bekostats av någon fåfäng typ som ville rida spärr mot glömskan och tidens flykt.

Thomas Frick stod det hugget på detta väldiga utropstecken i putsad granit. Någon form av köpman tydligen. Levde mellan 1787 och 1867.

Jaha. Hej på dig, du Thomas. Tänkte jag för mig själv och skulle precis vandra vidare. Men i steget fångades jag av en anspråkslös liten skylt nedanför monumentet. Där uppmanades den intresserade att sms:a ett nummer och få Thomas Fricks levnadshistoria i retur.

Fascinerande. Har aldrig stött på ett sådant försök till odödlighet förr.

Det visade sig att det fanns en hel del sådana sms-skyltar med ”ID-stories”på kyrkogården. Uppsatta av kommunen som ett sätt att levandegöra Malmös historia.

Sicken grej. Det här är naturligtvis framtidens melodi för den eviga vilan. Plötsligt drabbades även jag av fåfängans demon. Tänk att genom cyberrymdens försorg ständigt kunna påminna eftervärlden om sin tidigare existens och alla bravader man hittat på under vistelsen i jämmerdalen.

Som tidningsjournalist är det förstås extra angeläget eftersom hela ens livsverk består av artiklar som folk slår in fisk i redan dagen efter publicering.

Men nu finns det alltså bot även på detta bistra öde. Vid min egen framtida gravsten ska kommande generationer kunna knappa in ett mobilnummer och sen få tillgång till rubbet av mina greatest hits ur pressläggen.

Problemet är väl att ingen om 200-300 år känner igen någon eller något av det man skrivit om. Eller bryr sig ett skvatt. Och varför skulle de göra det? Med eller utan sms-skylt orkade jag själv inte uppbåda nått vidare intresse för den stackars krämaren Thomas Frick.

Vill man uppnå verklig odödlighet får man väl heta Bob Dylan, helt enkelt.

(Borås Tidning 2009-04-06)

Skärfva, ett sällsamt 1700-talsresidens

Publicerad den av
1

Sekelgamla ekar kantar min väg under vandringen genom det intagande herrgårdslandskapet. De nakna grenarna rör sig lätt i den kylslagna vinden från Danmarksfjärden. Följer man stigen mot havet syns på andra sidan en tydlig siluett av Karlskrona, örlogsstaden.

Det var där inne, på varvet, som Fredrik Henrik af Chapman för dryga 230 år sedan ledde arbetet på det som blev Sveriges sista stormaktsflotta. Och revolutionerade hela skeppsbyggnadskonsten på kuppen.

Denna förmiddag i slutet av mars befinner jag mig ute vid hans sommarviste, Skärfva. Även det en sällsam historia, som förbryllat och fascinerat besökare i alla tider. När jag hittat fram till grindstolparna möter blicken ett märkligt residens som ger intryck av att vara en blandning mellan slott och koja. På gården möter jag förvaltaren Thomas Skröder, gift med Cecilia Skröder från ätten Wachtmeister som ägt Skärfva sedan 1860-talet.

– Vi flyttade hit permanent för tjugo år sedan. Kunde inte sitta i Stockholm och sköta om det. Då såg vi väldiga möjligheter för stället och drog en parallell till hur man utvecklat Gunnebo utanför Göteborg, berättar han och låter mig stiga på i den chapmanska bostaden.

Under sommarsäsongen är det öppet för allmänheten. Nu sitter dock luckor för fönstren. Eftersom uppvärmning saknas är det ganska huttrigt även inomhus. I mitten av byggnaden finns en stor sal med ljuskupol i taket. Detta var en gång Chapmans arbetsstudio, idag använd som lokal för kammarkonserter.
Vi går runt i de elegant inredda rummen och talar en stund om Skärfvas skapare.

– Han var en Linné fast inom skeppsbyggnadskonsten, menar Thomas Skröder.

Det är nog ingen dum karaktäristik. Fredrik Henrik af Chapman var en Sveriges stora upplysningsmän, född 1721 i Göteborg som son till engelska invandrare. I ungdomen arbetade han på stadens varv, men irriterades över att fartygen byggdes med amatöraktiga metoder – det var mest traditionella husknep och fingertoppskänsla som gällde. Vore det inte bättre om man på vetenskapliga grunder försökte räkna ut hur fartygen borde se ut?

Chapman började plugga matematik i England och skaffade sig erfarenheter från utländska varv. Hemkommen inledde han ett paradigmskifte på fartygsområdet. Redan på skisstadiet angav han teoretiska formler för skeppens stabilitet, lastförmåga och seglingsegenskaper.

Karriären gick raskt framåt. I mitten av 1760-talet hade Chapman blivit överskeppsbyggnadsmästare i Stockholm och rörde sig i kändiseliten med vänner som konstnären Johan Tobias Sergel och amiralen/arkitektfilosofen Carl August Ehrensvärd. Men snart skulle hans talanger ställas inför ett avgörande prov.

Gustav III hade gjort sig till enväldig monark genom statskuppen 1772 och hyste offensiva maktpolitiska ambitioner på Östersjön. Ryssland måste hållas i schack och därför behövde Sverige en ny, toppmodern flotta.

– Chapman begav sig till Karlskrona 1780 på order av kungen för att förverkliga hans plan. Tio fregatter och tio linjeskepp skulle byggas på bara tre år! Folk skrattade när de hörde det, berättar Thomas Skröder.

Projektet föreföll ha en osannolik deadline. Arbetsnarkomanen Chapman ryggade inte tillbaka för utmaningen. Han införde en rationaliserad serieproduktion på örlogsvarvet. Högeffektiv planering och hårt driven standardisering var melodin. Då något helt unikt och banbrytande. Långt senare använde sig USA av samma teknik när man byggde de berömda Libertyfartygen under andra världskriget.

Som så ofta med innovatörer stötte Chapman på stark misstro från representanterna för den gamla hantverksmässiga ordningen. Men Chapman var en mycket envis herre som gick sina egna vägar.

– Det gick inte att stoppa honom. Han brydde sig inte ett smack om vad folk tyckte. Bara han hade kungens förtroende eftersom det var denne som hade pengarna, säger Thomas Skröder.

Gustav III fick också sin flotta på utsatt tid (resterna av den kan beskådas på Marinmuseet i Karlskrona, där några av linjeskeppens och fregatternas heroiska galjonsfigurer finns bevarande). Och sedan Gustav III:s upprustningsprogram var avklarat satte Chapman igång med sitt eget personliga projekt; Skärfva.

– 1783 hade han genomfört uppdraget åt kungen. Nu ska Chapman dra sig tillbaka som den kloke eremiten och tänka höga tankar. Han hittade ett lämpligt ställe 1784 där han fick tillstånd att bygga en enkel bondstuga. För detta fick han ta virke och använda manskap från varvet. Det var den tidens bonussystem, skrattar Thomas Skröder.

Fast någon ”enkel bondstuga” blev knappast Skärfva. Tillsammans med vännen Ehrensvärd, som varit på inspirationsresa i Italien, gör Chapman upp ritningarna till något helt annat.

De bägge kompanjonerna har fått den djärva idén att smälta samman den nordiska allemogestilen med antikens klassiska ideal. Med den blekingska ryggåsstugan som utgångspunkt skapas en herrgård som får formen av ett liggande ”H” med 24 rum. Samtliga i markplan – utom ett. Det är Chapmans arbetskammare en våning upp, byggd som en kajuta med lejdare och runda fönster. Vid skrivbordet står en fartygskikare där Chapman kunde se ut mot fjärden och varvet i Karlskrona.
Ehrensvärds bidrag till huset märks främst i den antika delen av arkitekturen, exempelvis huvudingången som är inramade av doriska kolonner.

– Portiken är en miniuppsättning av ett grekiskt tempel från Paestum i Neapelbukten. Och hela kupolsalen är en variant av Pantheon i Rom, förklarar Thomas Skröder medan vi vandrar vidare in det som kallas Kinesiska kabinettet.

– Det här är mitt favoritrum. Här på väggarna finns 98 målningar av kinesiska djonker från Kanton, hemförda av Chapmans bror. Det var till Kanton Ostindiska kompaniet seglade och gjorde affärer. Chapman byggde även fartyg åt dem.

I ena hörnet står en byst av Gustav III, gjord av Johan Tobias Sergel, som en påminnelse om vem som i slutänden betalade kalaset.

Hela denna märkvärdiga bostad ligger harmoniskt inbäddad i den omgivande naturen. Kring residenset anlades även engelsk park. Upphovsman var Chapmans barndomskamrat William Chambers (senare hovarkitekt i London). Till parken ritade Chambers även ett mycket speciellt klocktorn – faktiskt Sveriges första nygotiska byggnad.

Inte långt från klocktornet har Ehrensvärd varit framme igen med ett litet gult lusthus, utformat som ett Dianatempel. Om man följer den slingrande stigen mot vattnet finner man också en massiv gravkammare, där Chapman tänkt sig spendera den eviga vilan (han sålde dock Skärfva av privatekonomiska skäl två år innan sin död 1808 och ligger begravd på annan plats).

Men det var ingalunda några lata sommardagar som Fredrik Henrik af Chapman tillbringade här när stället stod klart 1786. Tvärtom. Forskningen stod alltid i centrum, oavsett om det var hållfasthetslära eller något annat.

– Från fyratiden på morgonen kunde han vara igång. Han jobbade ständigt. Skärfva var till för att arbeta med vetenskapen, säger Thomas Skröder och berättar bland annat att Chapman lät uppföra en släptank på gården, 25 meter lång och 5 meter bred, för hydrodynamiska experiment.

Provbassängen finns inte kvar, men åk till Chalmers tekniska högskola. Där håller man på med liknande experiment i en modernare variant.

När Chapman gick bort 86 år gammal var han ansedd som en av de främsta, om inte den främste, skeppskonstruktören i världen. Napoleon byggde exempelvis sin invasionsflotta mot England efter Chapmans teorier. Även Fredrik den Store av Preussen var en hängiven beundrare. Och så vidare.

Över detta enastående levnadsöde står alltså Skärfva som monument. Platsen är sedan tio år tillbaka upptaget på UNESCO:s världsarvslista som en del av den historiska örlogsmiljön i Karlskrona. Det är verkligen en upplevelse att besöka.

Men det är inte enbart vindarna från havet som blåser kylslaget runt Skärfvas knutar denna marsförmiddag. Även ekonomiska orosmoln har tornat upp sig. Liksom Chapman en gång har nu även ägarparet Skröder tvingats bjuda ut Skärfva till försäljning.

– Kostnaderna för renovering och underhåll är för stora för att vi som privatpersoner ska kunna bära det. Plus att turismen är underutvecklad i Karlskrona. För Skärfvas bästa är det dags att överlåta stället till någon som kan vårda det och föra det vidare in i framtiden, säger Thomas Skröder.

Varken staten, i form av Riksantikvarieämbetet, eller Karlskrona kommun har varit intresserade av att hjälpa till att bevara denna klenod åt kommande generationer. Förbluffande kan tyckas. Thomas Skröder andas också viss nedstämdhet:

– Vi känner oss ledsna och förvånande över att det offentliga inte har bättre förståelse för Skärfvas värde i världsarvet.

(Borås Tidning 2009-04-14)

När Sverige var ungt och modernt

Publicerad den av
Svara

Medan övriga Europa försökte resa sig ur andra världskrigets ruiner gick det förskonade Sverige på högvarv. Ekonomin blomstrade. Jobb fanns hur mycket som helst. Folkhemmet började byggas på allvar. Sverige tog silver i fotbolls-VM. Ingo knockade Floyd. Filmstjärnorna hette Marilyn Monroe och James Dean.

Och så fick vi vår första verkliga ungdomsgeneration, som diggade en ny sorts musik från USA – rock &roll.

Vandringsutställningen 50-talsliv, som nu visas på Rydals museum, vill ge en bild av hur det var att växa upp under detta omvälvande decennium. Främst är det dagens tonåringar som är målgruppen.

– Men det är också många vuxna som gärna ser tillbaka på den här tiden. Det var viktiga år i Sverige. Det rådde en positiv syn på framtiden, även om det också fanns en oro över kalla kriget och kärnvapnen. Ändå tycks optimismen ha dominerat, säger Ida Lagnander som är pedagog på regionens utställningsproducent Västarvet.

Hon har noterat att 50-talet blivit trendigt igen. H&M säljer femtiotalsinspirerade kläder, hippa designerns lånar gärna av decenniets mönster och linjer, Elvis och Johnny Cash har åter blivit heta namn.

Varför är 50-talet så populärt?

– Ungdomar som jag har talat med tycker att 50-talet verkade så lugnt och tryggt. Tillvaron var enklare och mer gripbar. Uppfattningen är även att föräldrarna var närmare sina barn.

Det finns en tydlig tendens av att forna familjeideal gått en renässans till mötes, menar Ida Lagnander:

– Äktenskapen ökar igen, fler gifter sig. Man tänker efter innan man skaffar familj och vill verkligen att det ska hålla. Många har varit med om skilsmässor och då känns idén om kärnfamiljen ganska tilltalande. Men på 50-talet såg nog ganska många unga kärnfamiljen nästan som ett fängelse.

Men Elvis och Cash? Hur kommer det sig att dessa gamlingar fortfarande vinner anhängare i skolorna?

– Många unga tycker dagens musikscen är jobbig att ta till sig. Det är för mycket annat störande omkring artisterna idag. 50-talsmusiken är också grunden för all populärmusik som kom sedan.

Det stora intresset för 50-talet har gjort att Ida Lagnander vill bredda förståelsen för vad som skedde med Sverige under denna epok.

– Dagens ungdomar har kanske inte sammanhangen klart för sig. Mycket som vi numera tar för självklart kom ju faktiskt då. Som enhetsskolan, bättre bostäder med toalett inomhus, utökad semester.

Efter krigsårens avskärmning var Sverige öppet för förändring, ivrigt att ta till sig allt som var nytt. Radion och TV:n förmedlade ett informationsflöde som dittills saknade motstycke.

Det ekonomiska välståndet finansierade ett batteri av socialpolitiska reformer som gjorde vardagslivet drägligare. På kort tid blev vi ett av världens modernaste länder.

– Det fanns en anda av ständiga förbättringar. Den känslan har vi nog tappat lite idag. Å andra sidan fanns det exempelvis inte mycket tankar kring miljön på 50-talet. Alla skulle ha en bra och billig bil, men man tänkte inte på vad bensinen orsakade.

(Borås Tidning 2008-11-13)

N.P. Möller, vanlig man med stort hjärta

Publicerad den av
Svara

Inget medium har så stark genomslagskraft som televisionen. Och det gäller i synnerhet för de generationer som – liksom min egen – växte upp i TV-apparatens blåa sken. Många program som vällde ut där i vardagsrummet blev helt enkelt en del av miljön i vilken man formades.

För mig är barndomens 70-tal intimt sammanlänkad med serier som Beppes godnattstund, Vilse i pannkakan, Snobbar som jobbar, Raskens, MASH och Kojak. Samtliga finns förstås idag att köpa på DVD. Efterfrågan på nostalgiskt TV-godis är stor och för branschen har återutgivningarna blivit en lukrativ affär.

Vårt behov av sådana DVD-utgåvor beror knappast enbart på programmens egna, inneboende kvaliteter. De gamla serierna fyller även funktionen att låta oss återknyta bekantskapen med oss själva i en yngre och oskuldsfullare version. Det är ungefär som att lyssna på hit-låtar från förr. Precis som musiken besitter televisionens artefakter en sällsam förmåga att levandegöra minnen, dofter, händelser som ligger gömda långt bak i hjärnans skrymslen.

En av dessa TV-produktioner som via DVD bidragit till att ånyo framkalla färgerna i mitt eget bleknande barndomslandskap är N.P. Möller, fastighetsskötare. Serien sändes i 31 avsnitt mellan 1972–80 och var en av epokens mest folkkära. Numera framstår tittarsiffrorna som smått osannolika. Uppåt fyra miljoner svenskar kunde bänka sig vid rutan när Möller och hans ständiga följeslagare hunden Calle var i farten.

Visserligen var detta på monopoltiden då utbudet begränsades till blott två kanaler, men ändå…

Skådespelaren Nisse Ahlroth blev i princip identisk med rollen som den godhjärtade och lågmälde fastighetsskötaren, som tog hand om både hyreshuset och dess invånare på Solgatan 16 i Malmös arbetarstadsdel Möllevången. Där fanns återkommande karaktärer som den näbbiga skvallertanten fru Skog (”Skogan”, spelad av Ulla Sonesson), ägare till den lokala kvartersbutiken. Och mest oförglömlig – den försupne för detta fotbollshjälten ”Danskdödaren” i Jan Malmsjös intensiva tolkning.

Regin sköttes av Håkan Ersgård, som senare kom att göra en annan brottarsuccé i TV: Hedebyborna. Manuset skrevs av Åke Wihlney, Frank Andersson och Jacques Werup.

N.P. Möllerserien skulle väl gälla för att vara en vardagskomedi. Dock är humorn påtagligt nedskruvad och tempot väldigt stillsamt. Men det som känns mest förvånande idag är graden av realism och social svärta.

Livet på Solgatan ter sig egentligen ganska mörkt. Få skulle väl avundas Möllers påvra tillvaro som ensam änkling i ett schabbigt hus med en hund som främsta sällskap. Och Malmsjös alkoholiserade ”Danskdödaren”, som ständigt skrävlar om forna idrottstriumfer, är direkt tragisk i sin obotliga livslögn.

Varför blev N.P. Möller en sådan framgång?

Jag ringer upp Jacques Werup och frågar.

– För att det handlar om en vanlig människa, den vanligaste man kan tänka sig. N.P. Möller är den lille, tafatte mannen med ett stort hjärta. Bakom den buttra ytan finns något annat – en vardagens hjälte, säger Werup från sin bostad i Ystad.

Han förklarar att sådana gestalter är ett klassiskt knep inom litteraturen. Men i dåtidens TV var inte typen ännu så klichéartad.

– Sen har han ju en hund också. En ensam man med en hund vädjar alltid till moderliga känslor. Serien hade även ett tempo som redan då var långsamt. Men som många människor kunde vila i. Ja, långsamheten… den är kanske härlig…

Hur kom ni på idén till Möller?

– Åke Wihlney och jag kände TV-regissören Håkan Ersgård. ”Ni får göra vad ni vill pojkar”, sa han till oss. Så gick det till på den tiden. Då gjorde vi Påhopp som var ett ironiskt satirprogram med korta filmade sketcher. Där var Nisse Ahlroth med som en bortkommen bonngubbe i stan. Och han var så jävla bra!

Nisse Ahlroth var sedan många år känd som Malmös buskiskung. Genom sin medverkan i Påhopp blev han plötsligt upptäckt även utanför Skånes gränser. Jacques Werup berättar att det ena ledde till det andra, och ur det kom Möllerserien.

Åke Wihlney var journalist och hade ett stort förråd av gamla historier att använda sig av. N.P. Möllers gestalt modellerades exempelvis utifrån olika gårdskarlar som Wihlney stött på som barn i Malmö. Wihlney tog även hjälp med idéer från kompisen Frank Andersson som kom från reklamvärlden.

– Sen fick en poet vara med på ett hörn, säger Jacques Werup blygsamt om sina egna bidrag till manusarbetet.

Men ”Danskdödaren” var din skapelse?

– Absolut. Ibland blir Jan Malmsjö intervjuad om sin livs roll. Då säger han ”Danskdödaren”. Det är lustigt. Det är inte Shakespeare, precis… ”Danskdödaren” är förresten hämtad ur fotbollshistorien. Det var en 50-talsspelare, jag minns inte vad han hette nu, men han har funnits.

För att vara lättare TV-underhållning är programmen förbluffande mörka?

– Så är det ju med allt jag gör. Jag försöker inte göra någon förljugen verklighetsbeskrivning. Grunden är verkligheten med alla sina repor och taggar. Det är det som gör skönheten och komiken så mycket bättre.

Tycker du att serien fortfarande håller?

– Asså… (tystnad). Det är jag fel person att svara på. Det är snart 40 år sedan jag ägnade N.P. Möller en tanke.

(Borås Tidning 2008-10-25)

Ett passande förfall?

Publicerad den av
Svara

Ruiner, ge oss mera ruiner!

Så kunde ropen skallat bland innefolket i 1800-talets viktorianska England. Byggnader i höggradigt förfall blev väldigt populära ett tag. Sånt tyckte viktorianerna gav en pittoresk lyster åt sina trädgårdar och lantegendomar.

Inte vilka ruckel som helst dög, förstås. Det skulle helst vara gamla tempel, rester av medeltida slott eller någon uråldrig kvarn.

Då inte tillgången på autentiska kulturhistoriska artefakter motsvarade efterfrågan lät man helt enkelt nytillverka moderiktiga spillror att skryta med. I dagens Sverige är det dock inga problem med att finna historiskt intressanta byggnader som närmar sig förödelse.

Nyligen larmade Riksantikvarieämbetet om att pengar saknas för att underhålla ett stort antal kulturella sevärdheter, som medeltidsborgen Glimmingehus i Skåne.

Men varför underhålla? När kronprinsessan Victoria bestiger tronen om X antal år blir ju vi svenskar faktiskt också viktorianer. Då är det väl enbart passande med att även vi ståtar med ett kulturarv i ruiner.

(Borås Tidning 2008-08-06)

Från medeltida borgar till flygande tefat

Publicerad den av
Svara

Nyligen åkte jag till det sommarfagra Blekinge och spatserade omkring i Karlskrona. Mitt i denna anrika örlogsstad ligger Stortorget, som onekligen gör skäl för namnet. Karlskroniterna påpekar gärna, inte utan stolthet, att detta minsann är norra Europas största torg.

I var sitt hörn tronar två anslående kyrkobyggnader, ritade under slutet av 1600-talet av barockens store arkitekt i Sverige – Nicodemus Tessin den yngre (mest känd som mannen bakom Stockholms slott).

Men vid detta vidsträckta torg var det främst ett annat byggnadsverk som fångade min blick. En medeltida borg! Omöjligt, förstås. Marinbasen Karlskrona grundlades ju först 1680. Innan dess fanns i stort sett ingenting här. Märkligt.

En närmare titt avslöjar genast mysteriet. Borgen är egentligen ett vattentorn, uppfört i nygotisk stil på 1860-talet. ”Det äldsta i sitt slag i Sverige”, förkunnar en informationsskylt på fasaden.

Då slår det mig att Borås faktiskt också stoltserar med ett vattentorn i samma Robin Hood-aktiga utförande. Fast vackrare, om karlskroniterna ursäktar… Ta en promenad till Kvarnberget på Lugnet och titta själva! Detta vårt eget medeltids-fejk stod klart år 1900 blankt. Arkitekten var Erik Josephson, som annars gärna ritade diverse bankpalats i Stockholm.

Varken Borås eller Karlskrona är unika i detta avseende. Vattentorn i skepnad av gamla rustika borgar uppfördes på många orter i vårt avlånga land kring förra sekelskiftet – bland annat i Göteborg (Slottsskogen), Landskrona och Helsingborg.

Vad låg bakom denna trend? Var det ändå inte lite långsökt att koppla ihop en modern innovation för vattenförsörjning i städer med fästningsarkitektur anno dazumal?

Jag ringer en herre som borde veta: Eber Ohlsson, VA-ingenjör i Malmö och sannolikt Sveriges främste vattentornsentusiast.

På snabbpratande skånska tecknar han inledningsvis den stilhistoriska bakgrunden av sekelskiftets nationalromantiska ideal, som exempelvis det pampiga Stockholms stadshus illustrerar.

– Min egen teori om just vattentornen är att man ville anspela på de gamla stadsstaterna i Italien och i Tyskland. Vattentornen som byggdes i slutet av 1800-talet var ett sätt att framhäva sin orts mäktighet och stabilitet. Det handlade också om att finna en stil som återspeglade stadens ambitioner, menar Eber Ohlsson.

Städernas ökande befolkningstillväxt och den ekonomiska utvecklingen pockade på nya lösningar för att tillfredsställa vattenbehovet. Att på sedvanligt vis hinka upp vatten ur brunnar dög inte längre.

Förutsättningen för industrialismen var ångmaskinen, som krävde massor av vatten för att kunna hållas igång. Likaså behövdes ett effektivt distributionssystem av vatten för att förbättra saniteten och förebygga sjukdomar bland alla människor som började trängas ihop i stadskvarteren.

Att snabbt kunna släcka hotande bränder var ett annat motiv.

Den praktiska nyttan med att dra vattenledningar förenades med de lokala makthavarnas vilja att manifestera modernitet och framstegstro. Vilket – pardoxalt nog – uttrycktes i moderiktig riddarvurmande elegans.

Kommunernas fullmäktigeförsamlingar närmast tävlade i att uppföra påkostade skrytbyggen till vattentorn som symboler för sin egen stads allmänna förträfflighet. Att Borås anlitade en prestigearkitekt som Erik Josephson var alltså knappast en slump.

En ny våg av vattentornsbyggande kom efter andra världskriget då urbaniseringen tilltog i racerfart.

Folkhemsingenjörerna massproducerade moderna bostäder med WC och tvättmaskiner, vilket krävde en kraftig expansion av det kommunala VA-nätet.

Nya avancerade torn sköt upp likt stora potenta utropstecken i stadsbilden. Gestaltningen gick i radikal modernistisk anda och signalerande en okuvlig utvecklingsoptimism. Brottet mot den tidigare medeltidsromantiken kunde knappast bli mer total. Nu var det snarare fråga om rena science fiction-arkitekturen. Trendsättare blev det 58 meter höga vattentornet Svampen i Örebro, ritad av Sune Lindström på 50-talet.

– Svampformen är tekniskt sett ideal för vattentorn. Den möjliggjordes av tekniken att gjuta betong med spännarmering. Samtidigt fick arkitekterna lite friare händer att göra spektakulära saker, berättar Eber Ohlsson.

I orter som Laxå, Halmstad och Kalmar var det som om invånarna plötsligt fått påhälsning av jättelika rymdskepp. Att göra vattentorn som liknade flygande tefat blev nämligen också populärt ett tag. Möjligen en påverkan från den rymdfebriga Apolloerans kapplöpning till månen?

En av Eber Ohlsson personliga favoriter är det grandiosa Hyllie vattentorn i södra Malmö. En 62 meter hög skapelse som projekterades 1965 och invigdes 1973.

– Det är ett smäckert torn i förhållande till volymen. Det rymmer 10.200 kubikmeter vilket är enorma mängder vatten, säger han med fascination i rösten.

Ja, visst är vattentorn ganska häftiga grejer!

Christian Dahlgren

(Borås Tidning 2008-07-19)

Ack, Paris…

Publicerad den av
Svara

Förr om åren, ni vet. Då var det ingen diskussion om saken. Var du radikal? Hade du konstnärliga ambitioner? Törstade du efter likasinnade? Sökte du kreativa miljöer? Och ville du frigjort leva loppan i största allmänhet?

Resmålet var givet. Paris!

Decennierna runt förra sekelskiftet var den franska huvudstaden ett populärt vattenhål för folk som Picasso, August Strindberg och Georg Pauli.

På tjugotalet kom ett nytt bohemiskt uppsving då parisarna fick trängas på gatorna med Ernest Hemingway, James Joyce, Isaac Grünewald och F Scott Fitzgerald.

Knappt hade sedan andra världskriget slutat och de tyska ockupanterna kastats ut innan Miles Davis, Slas, Lasse Forssell och Allen Ginsberg invaderade kaféborden kring Seine.

Numera brukar det dock suckas över att Paris förlorat dragningskraften för den unga generationen. Dynamiken har gått förlorad. Det är för mycket damm, museum och ålderstigen triumfbåge över stan. Ska man ha en fest för livet á la Hemingway är det istället Berlin som gäller. Eller New York. Möjligen Prag.

Senast det hände något riktigt ball i Paris var väl under majrevolten 1968. Fast den var endast en blek återspegling av kommunen 1871.

Å andra sidan var det mera ruter i februarirevolutionen 1848. Och 1789 ska vi bara inte tala om. Aldrig har det varit så kul som när Bastiljen stormades. Då skulle man minsann ha varit med. Typ.

Jag vet inte.

Jag vet bara att snacket börjar likna den där refrängen om att det spelades bättre boll på Gunnar Nordahls tid. Klagokören tycks ha missat att detta ju är själva poängen med att åka dit.

Ty som Pär Rådström konstaterade redan på det idag svårartat ikoniserade 50-talet:

– Paris är aldrig vad det har varit. Men det är det som är charmen.

(Borås Tidning 2008-07-18)

100 år i cykelfabriken

Publicerad den av
Svara

När cykeln hade premiär i Sverige 1867 kostade det nya fordonet bokstavligt talat skjortan. Hugade spekulanter avkrävdes en omfattande kapitalinvestering. Ännu vid förra sekelskiftet var normalpriset för en cykel runt 250 kronor, vilket för en vanlig knegare motsvarade en halv årslön.

Men det där skulle snart bondsonen Birger Svensson i Varberg ändra på. 1908 startade han en egen verkstad för att montera ihop cyklar som kunde säljas till mera humana priser. Sitt företag kallade han Svenska Cykeldepoten. 1917 bytte rörelsen namn till Monark, som vid Birger Svenssons död 1944 hade blivit Sveriges ledande cykeltillverkare med 2000 anställda.

Från att främst vara ett nöje för överklassen hade cykeln nu fått en stabil position som ett folkligt bruksfordon.

Framgångssagan Monark fyller hundra år i år, vilket Varbergs länsmuseum uppmärksammar med en utställning som handfast visar företagets utveckling genom tiderna.

Här kan besökarna beskåda en av Monarks tidigaste produkter – den rejäla damcykeln av modell ”Krünens” – jämte massor av andra spännande ting. Som exempelvis ett vidunder till militärmotorcykel som tillverkades för armén under andra världskriget, samt ett läckert gäng skotrar och mopeder.

Monark-koncernen har nämligen inte enbart producerat trampcyklar under årens lopp, utan även andra typer av fortskaffningsmedel. Bland annat båtar (!).

– Det vi visar här är bara ett axplock. Men det vi saknar i samlingarna är Limex-skidorna från 60-talet. De var gjorda av trä och många har därför blivit uppeldade. Är det någon som råkar ha Limex-skidor hemma så tag kontakt med oss direkt, säger länsmuseets Åsa Axberg.

I en monter kan man även studera modeller av trafikmärken och annat pedagogiskt material från 50-talet. Även detta är framtaget av Monark.

– Efter andra världskriget började det rulla massa bilar på vägarna och det talades om att förbjuda barncyklar eftersom dödligheten var så hög. Då sponsrade Monark en riksomfattande trafikskola där man byggde upp små gator som barnen fick cykla på i utbildningssyfte. En halv miljon barn beräknas ha gått i den trafikskolan, berättar Åsa Axberg.

Den som vill fördjupa sig ännu mer i cykelhistorien erbjuds boken Alla dessa monarkare, som speglar Monark från fabriksarbetarnas horisont.

– Vad vi ville göra var inte att skriva en bok som skildrar företagsledningens förträfflighet. Utan som istället tar fasta på människorna på golvet, säger författaren Gunnar Carlsson.

Han och medskribenten Gunder Karlsson har talat med närmare 200 arbetare som varit verksamma på den gamla cykelfabriken. Boken innehåller även mycket unik bildmaterial.

– Det många roliga berättelser i boken och även levnadsöden som är tämligen tragiska, säger Gunnar Carlsson.

Monark förlorade sin marknadsledande ställning när den utländska konkurrensen hårdnade på 70- och 80-talen. Företaget genomgick rader av rekonstruktioner innan Monark 1995 blev ett varumärke i gruppen Cycleurope.

Men huvudkontoret finns ännu kvar i Varberg, liksom fabriken som tillverkar över 100 000 cyklar om året.

– Det är imponerande med ett företag som fortfarande finns kvar efter hundra år. Jag tror att utställningen kan locka alla från dem som är lite intresserade till dem som är djupt nördiga, säger Åsa Axberg.

(Borås Tidning 2008-06-17)

Hatte – en pizzapionjär

Publicerad den av
Svara

En av våra mest populära maträtter firar 40 årsjubileum i år. Första gången pizza serverades på restaurang i Sverige var nämligen 1968, på stockholmskrogen Östergök.

Men äras den som äras bör. Redan tre år tidigare hade underhållaren och historikern Hatte Furuhagen introducerat pizzan för svenska folket i TV. Det hela skedde i ett uppesittarprogram kallat Medan andra pyntar, som sändes inför julen 1965.

– Ja, det stämmer. Men det var inga stora pizzor utan små portionspizzor, säger Hatte Furuhagen via en telefonlur från sin bostad i Danderyd.

– Jag bakade pizzorna i programmet tillsammans med Tage Danielsson medan vi sjöng en låt som handlar om Wiener Sängerknaben. Vi skrev sången 1953 till en studentrevy som hette Loppan.

Hur kom du på idén med pizza?

– Jag hade lärt mig göra pizza 1955 när jag studerade på Svenska arkeologiska institutet i Rom. Föreståndaren där hade en kokerska som gjorde underbara små pizzor med sardeller, tomatröra och oregano. De passade väldigt bra till en drink.

Vad blev det för respons efter programmet?

– Det var en del folk som hörde av sig och frågade hur man gjorde. Vi lade inte ut receptet i TV som man brukar göra idag.

Hur känns det att vara pizzapionjär i Sverige?

– Tja, det var väl inte så konstigt egentligen. Jag bakade pizza i TV även 1979 när jag gjorde några barnprogram om Pompeji. Jag bakade pizzan i en riktig stenugn i en by som låg i närheten. Gumman som ägde stället skrattade gott åt mina klumpiga försök.

Apropå Tage Danielsson. I dagarna utkom en ny biografi om honom, skriven av Klas Gustafson. Hur var din relation till Tage?

– Vi hängde ihop från studentåren ända till slutet. Han var en mycket renhjärtad person. Vi var väldigt nära vänner… jag kan inte svara mer än så på frågan.

Du gjorde en skojig roll i Hasse&Tages komedi Att angöra en brygga, som släpps på DVD i mars.

– Jag tyckte den var väldigt rolig en gång i tiden. Men herregud, den gjordes ju 1965. Idag vill jag inte se filmen. Den väcker många minnen – men samtidigt sorg och nostalgi eftersom många medverkande är borta nu.

(Borås Tidning 2008-02-08)

En Rob Roy med Pär Rådström

Publicerad den av
Svara

Borås, lördagkväll. Jag sitter vid en bardisk i stan tillsammans med en kvinna, vars utseende påminner om Lena Olin. Sånt händer inte jämt. Situationen är, tja, ni förstår – onekligen ganska angenäm.

Det här är en stund man gärna vill njuta av. Naturligtvis får jag inte det. Kvinnan med det långa mörka hårsvallet, som alltså liknar Lena Olin, blir strax upptagen av en uppdykande väninna. Och när två väninnor möts… Suck. Minuterna tickar förbi. Långsamt. Deras samtal varar i evighet.

Well, sånt är livet. Det gäller att kunna hantera sin besvikelse. Eller frustration. Så istället använder jag de eviga, solitära minuterna åt att bläddra i drinkmenyn. Jag beställer sällan drinkar. Spydde av för många Manhattan i tonåren. Men denna gång måste jag göra ett undantag. På det här stället kan nämligen bartendern blanda en Rob Roy.

Rob Roy. Bara namnet är coolt. Ger en sorts förnimmelse av en annan värld. En svunnen tid fångad i läckra, stilrena svartvita fotografer. En värld med Lucky Strikes, trenchcoats och Citroën DS19, där Dave Brubeck och Charlie Parker regerar.

Pär Rådström brukade dricka Rob Roy. 4 cl skotsk whisky. 2 cl söt Vermouth. Ett par stänk Angostura bitter. Rört med is, silat. Serverat i ett väl kylt cocktailglas, toppat med ett körsbär som garnering.

Det var länge sedan jag tänkte på Pär Rådström. Lite synd. Han var en av min sena ungdoms författarhjältar, som tog över när gymnasieårens obligatoriska Jack Kerouac-period bleknade bort. Jag har aldrig druckit Rob Roy förr. Nu gör jag det. Till minnet av Pär. Den stilistiske eleganten som levde fort, världsvant och intensivt. Lika hemma i Paris som i Stockholm. En jazzdiggare av rang. Vilket märks på språket, rytmen i meningarna, bokstävernas puls.

Minnet av Pär. Jag dricker Rob Roy och tänker på läsupplevelser som Ärans portar, Stjärnan under kavajslaget, Tiden väntar inte och Ballong till månen. Samtliga romaner som jag hänfört slukade en sommar. Sådana böcker skrivs inte mer.

Numera skriver svenska författare gäspiga prosaexperiment om relationer som involverar förfördelade minoriteter och innehåller skrikande referenser till Pierre Bourdieu. Eller så skriver svenska författare om trötta poliser som löser trötta brott i trötta miljöer. Annat var det på 50-talet.

Jag har en festlig bild hemma där Pär Rådström och kompanjonen Stig Claesson, Slas, sitter på ett vägräcke med var sin pilsnerflaska i handen. De bägge lirarna har tagit en paus under sin gemensamma vandring från Stockholm till Södertälje. Ett äventyr företaget enbart för att bevisa att de orkar gå så långt. Svenska författare promenerar inte till Södertälje längre. (Nog sagt i ämnet.)

Slas var ofta Pär Rådströms följeslagare på vägarna. Tillsammans reste de ut i efterkrigstidens Europa. Rapporterade till folkhemmets tidningar och radioapparter om sällsamma upplevelser. Som denna upptäckt av en märklig maträtt i Italien, vilken var: ”en egendomlig hybrid mellan pannkaka, omelett och bröd vilken täcks med olika ting och gratineras i ugn. Det är mycket gott, mycket mättande och kostar omkring en krona”.

Vad var det? Om inte pizza. Sedermera hyfsat populärt även i Sverige. Nog var 50-talet en annan värld alltid. Då till och med pommes frites, vitlök, baguette och rödvin var exotiska nyheter. Få drack Rob Roy. Men Pär Rådström gjorde det. Och kunde vid sitt stambord på Tore Wretmans krog Teatergrillen svänga ihop hejdlösa drifter med den pretentiösa akademiska litteraturkritiken i BLM.

En favorit är hans parodiskt dryga analys av Povel Ramels ”diktning” i crazyschlagern Far, jag kan inte få upp min kokosnöt. Pär Rådström. Give him a big hand och studera följande tolkning:

”Fader kan ej lösa problemet, ej heller dra sig undan. Han låter sonen försöka lösa det själv och står, sedan hela hans omvärld raserats, ensam med sitt barn och det ännu och olösta problemet. Det är egentligen en ganska fin karakteristik av den pacifistiska demokratiens skenbara vanmakt i en värld av våld. Ty den är skenbar denna vanmakt! Ramel låter samhället-huset gå under men låter människorna leva. Och ger dem som en mänsklighetens evige följeslagare den oöppningsbara kokosnöten. Hur långt har vi här kommit från Bertil Malmbergs Dikter vid gränsen, där det talas om ´tom vid vår sida hänger kalebassen´”.

Det är sånt jag sitter och tänker på över min Rob Roy. Faktiskt blir det en riktigt angenäm stund ändå. Så vänder sig Lena Olin mot mig. Ler. Säger något. Hennes väninna har försvunnit. Jag ler också, mumlar något tillbaka. Vi bryter upp. Går vidare i kvällen.

Ärligt talat finns det nog godare drinkar än Rob Roy. Men minnet av Pär. Det smakade bra.

(Borås Tidning 2008-01-23)