Ni har väl sett Federico Fellinis burleska klassiker Amarcord?

En kollektiv ceremoni inleder filmen. Invånarna i den italienska småstaden har samlats på torget. Uppsluppen stämning råder. Bränsle dras fram till en väldig brasa. I toppen placeras dockan av en häxa, symbolen för den bistra vinterperioden. När lågorna slukar henne är äntligen den kärva årstiden besegrad. Våren, hoppet och den berusande glädjen regerar.

Det är Fellinis variant av Valborg. En tradition som inte minst lever starkt i Sverige och har gjort så ända sedan hedendomens vilda dagar. Symboliskt låter vi elden bränna allt det gamla och tråkiga. Askan ger plats för det nya; naturens och människans återfödelse.

Elden har även fått Borås att återfödas ett antal gånger. Fast knappast under några uppsluppna, Felliniliknande former. Sedan staden grundades 1621 har lågorna spridit nära nog total förödelse vid fyra tillfällen. Boråsarna har ställts inför valet att antingen lämna platsen. Eller att börja om från början och bygga nytt.

– Det finns inte många städer som varit med om så många stadsbränder som Borås, där varken våra gamla ärkefiender dansken eller ryssen varit inblandade. I Borås handlar det bara om olyckor, säger brandmannen Per Rosén.

När Per Rosén inte är ute och släcker bränder håller han i Borås brandkårsmuseum. Det ligger inrymt i Räddningstjänstens lokaler bakom högskolan. Ingen skylt skvallrar om dess existens. Hit måste man boka besök för att komma in.

– Det är förmodligen Sveriges äldsta brandmuseum och kom till när brandstationen byggdes 1940. Men det ligger ganska undanskymt. Boråsarna vet knappt att det finns. Museet är en del i all annan verksamhet som vi måste utföra och bygger helt på frivilligt intresse, säger Per Rosén.

Han guidar entusiastiskt bland de utställda föremålen som bevarats från 1600-talet och framåt. Här finns bland annat en unik brandspruta från 1778 som drogs av hästar och pumpades med handkraft. Vid ingången står två kanoner. De användes inte för att skjuta kulor med, utan för att signalera larm vid eldsvådor. Då var alla män mellan 18-60 år skyldiga att hjälpa till. Det dröjde länge innan någon mer formaliserad brandkår bildades. Men man var ändå tidigt ute med brandövervakning.

– På 1630-talet fick Borås stad sin första anställde. Det var en gatuväktare, som skulle se till att invånarna släckte i sina spisar. Han hade även andra uppgifter, som att hjälpa hem folk från krogen.

Gatuväktaren lyckades dock inte förebygga den första stadsbranden som ödelade Borås redan 1681. Följden av katastrofen blev även en kännbar maktpolitisk prestigeförlust för flera århundranden framåt.

– Landshövdingen residerade i Borås som då var länsstad. Men efter branden flyttade han till Vänersborg medan boråsarna byggde upp sin stad. Och där stannande han. Så det är klart att bränderna förändrat utvecklingen av Borås.

Efter denna chock kompletterades gatuväktaren med en väktare som spanade från Carolikyrkans torn. Väktarens hatt och stövlar hängde kvar i tornet ända till 1987, då de hittades i samband med ett BT-reportage (!). Idag kan de gamla persedlarna beskådas på museet, tillsammans med luren som tornväktaren skulle larma med.
Förstärkningen i Carolikyrkan var naturligtvis inte till mycket nytta om tornväktaren somnade. Och det gjorde han kvällen den 14 juli 1727. Alltså upptäckte han inte att den misstänksamma röken från norra delen av stan. Katastrofen var åter ett faktum.

– Efteråt fanns bara kyrkan, rådhuset och 15 hus kvar. Tankar fanns på att överge staden helt. Det var nog svårt att motivera folk att stanna och bygga upp allt igen. Förmodligen är det bara tur att Borås fortfarande finns, menar Per Rosén.

Sannolikt är det så. 1822 gick det mesta av Borås nämligen ånyo upp i rök. ”Det tätt sammanbyggda trähusen, endast åtskiljde genom smala gator, gjorde allt bemödande fruktlöst”, suckade landshövdingen borta i Vänerborg i sin rapport. Staten ställde upp med återuppbyggnadslån till boråsarnas fromma. Men vad hjälpte det?

Bara fem år senare, den 14 juli 1827, slukade elden nästan rubbet av stan igen. Till råga på allt hände det exakt hundra år efter den andra brandkatastrofen 1727. Det fyllde boråsarna med skrock och rädsla som höll i sig.

– Den 14 juli 1927 var alla inkallade på brandstationen för att invänta nästa stadsbrand, berättar Per Rosén.

Lyckligtvis kunde man andas ut. Någon femte ödeläggelse blev det inte. Men många som var med minns nog hotellbranden 1978 då tjugo människor försvann lågorna.

– Det var den största svenska branden i modern tid innan Göteborgsbranden på 90-talet. Hotellbranden blev grunden till mycket, som krishantering och anhörigstöd. Ingen sådan organisation fanns 1978. Man höll i stort sett bara en presskonferens.

Även 1800-talets tragedier fick boråsarna att dra bittert förvärvade slutsatser, som förde utvecklingen framåt. Vis av olyckorna förändrades stadsplaneringen med bredare gator. 1899 fick Borås en yrkesbrandkår med fast personal hela dygnet. Tekniken förbättrades. De gamla handsprutorna mönstrades ut. Istället införskaffades två ångdrivna brandsprutor med betydligt större kraft. En av dem finns på museet och fungerar ännu utmärkt. Brandmännen fick även rökdykarmasker som gjorde att de fick möjlighet att arbeta mer offensivt. Plötsligt kunde man gå in i husen och släcka.

– Det gamla sättet var att skydda – vattna – det som inte brinner. Övrigt fick brinna ner. Träden på Allégatan hade exempelvis från början en ren brandskyddsfunktion. De placerades för att rädda husen från sotflagor och gnistor. Sen gällde det förstås att skydda träden så att inte de tog eld…

En av brandmuseets främsta attraktioner står parkerad i Räddningstjänstens garage. Det är en ömsint renoverad, rödblänkande brandbil av märket Scania Vabis som köptes in 1920. Men inte heller dess historia är befriad från mörka inslag.

– Den byggdes i Malmö och besiktigades på plats. När man skulle köra hem den till Borås fick man övernatta i Halmstad. Dagen därpå råkade man köra på en sjuårig pojke i Varberg som omkom. Efter polisförhör fortsatte färden mot Borås. Det ville sig inte bättre än att bilen välte vid Guttasjön. Vice brandchefen och en brandmästare från Göteborg förolyckades. Resan från Malmö tog alltså tre liv, konstaterar Per Rosén.

Det nog ingen överdrift att brandkårsmuseet rymmer rejäla mått av dramatik. Efter en rundtur här är det inte svårt att hålla med BT-journalisten Ada Damm, som vid förra sekelskiftet skrev: ”Borås stads historia är i eld skriven”. Men trots all den sorg som bränderna medfört, finns i tragedierna ändå en djupt hoppfull lärdom inför framtiden. Likt en fågel Fenix har ju Borås ständigt rest sig ur askan och kommit igen. Invånarna vid Viskan måste vara av ett ovanligt slitstarkt släkte.

Onekligen något att tänka på när vi står där ikväll och betraktar lågorna från årets valborgsmässobrasa.

(Borås Tidning 2009-04-30)