”Om vi inte ser upp har vi snart Författar-Idol-tävlingar i teve snarare än kultursidor och seriös kritik.”
Thomas Anderberg, kritiker i DN (8/1), ser mörkt på den ökande kommersialiseringen av svensk litteratur – med författaren Björn Ranelids självförgudande gyckelspel på marknadstorget som avskräckande exempel.
”Ring, klocka, ring i bistra nyårsnatten
mot rymdens norrskenssky och markens snö;
det gamla året lägger sig att dö…
Ring själaringning över land och vatten!”
Så har det låtit från Skansen i TV sedan 1977, då Georg Rydeberg deklamerade Lord Alfred Tennysons dikt. Rydebergs fallna mantel övertogs av Jarl Kulle, därefter Margareta Krook och sedan snart tio år tillbaka är det Jan Malmsjö som står där i nyårsnatten. Och han stortrivs uppenbarligen med uppdraget.
”Får jag själv välja så läser jag ‘Nyårsklockan’ tills jag dör”, säger Malmsjö till Expressen (30/12).
Fast det har knappast med någon kärlek till Tennyson att göra. Snarare är det själva egotrippen att glänsa i TV-rutan inför hela svenska folket.
Under min tid som kulturjournalist på Borås Tidning skrev en kulturkollega till mig ett reportage om lyrikens kraft. I artikeln fick ett antal svenska kulturpersonligheter resonera kring poesi. Bland dem som lade ut texten fanns Jan Malmsjö.
Kollegan satt bredvid mitt skrivbord och gjorde denna intervju per telefon. Lite sådär i förbigående ställdes frågan om Tennysons nyårsalster.
”Tycker du att det är en bra dikt?”
Jan Malmsjös svar var kort, rappt och mycket bestämt.
”Det vägrar jag att svara på!”
”Det är tjugo år sedan man i Iran utfäste en väldig belöning åt den som mördade en av vår tids främsta författare. Hur kunde människor reagera med sådant hat mot Salman Rushdie i länder där de i stället bort reagera mot att homosexuella torterades, otrogna stenades, kvinnor vägrades utbildning?
Fatwan mot Rushdie är fortfarande i kraft, det har bekräftats från Teheran. Det beror på att han behandlar Det heliga ordet som myt och inte som orubblig sanning, ett för alla giltigt facit. Humor och barmhärtighet är två egenskaper som trivs bra ihop, dock inte hos fundamentalistiska himmelstolkare.”
Per Wästberg, tal vid Svenska Akademins högtidssammankomst den 20/12.
Nästa vecka har Folkpartiet landsmöte i Växjö. Inför denna sammankomst har man utlyst ett samråd bland distrikten för att uppdatera och komplettera partiets kulturpolitiska program. Bland annat finns förslag om att införa en ”kulturkanon” efter dansk förebild. Sedan tidigare har Folkpartiet också tagit beslut om att införa en svensk litteraturkanon.
Att främja läsningen av längre texter av reflekterande karaktär är särskilt betydelsefullt idag med internets utbredning. Datorskärmarna ger bevisligen sämre läsförståelse än vad som är fallet på tryckt papper, och fragmentiseringen i informationsflödet medför även nedsatt koncentrationsförmåga.
Att vissa skolor – som friskolan Galären i Karlskrona – kastar ut läroböckerna till förmån för datorer är enbart dumt. Nu mer än någonsin bör istället skolan hålla fast vid boken.
Dock är tanken på en s.k. litteraturkanon en dålig idé. Att staten skulle adla vissa litterära verk som Stora Nödvändiga Klassiker är inte bara uttryck för motbjudande kulturkonserverande dirigism, utan också sannolikt direkt kontraproduktivt. Det vore som att dra gadden ur författare som Strindberg eller Söderberg.
Vladimir Majakovskijs öde förskräcker. Efter sitt tragiska självmord 1930 blev denne briljante och nyskapande ryske poet utsedd till statlig författarikon i Sovjetunionen. Gator och torg döptes efter honom, statens kulturpolitiker hyllande honom i alla möjliga sammanhang, i skolorna måste varenda elev tugga sig igenom Majakovskijs dikter.
Följden? Idag är Majakovskij så död man kan bli hemmavid, ingen ryss läser honom frivilligt. Det är utomlands han har sin publik numera, bland dem som sluppit utsättas för kanoniseringen!
Litteraturen får alltså inte bli behandlad som vore den någon slags kulturell kostcirkel, sanktionerad av Socialstyrelsen. Tvärtom måste levande litteratur få vara lite farlig och outsideraktig.
Folkpartiet har tagit striden för att höja lärarnas status och kompetens. Då borde partiet också med varm hand kunna ge dessa förtroendet att förmedla ingångarna till litteraturens värld utan statliga pekpinnar. En litteraturkanon är dessutom överflödig, eftersom en sådan redan existerar – fast på ett informellt och amöbaaktigt plan. Som sådan gör den sig också bäst.
Samma sak gäller idén om en kulturkanon. Danmarks modell är ingenting att eftersträva. Den danska regeringens initiativ tillkom i en kontext av nationell självtillräcklighet och speglade de tendenser av främlingsrädsla som uppstått i samhället. Varför ska Folkpartiet fiska i dessa grumliga vatten?
Sverige har redan institutioner för att värna kulturarvet och behålla trådarna bakåt. Men vad tror man sig uppnå genom att i en statlig katalogaria förklara Carl Larsson som Den Store Målaren? Eller Öyvind Fahlström som Den Store Avantgardisten? Eller peka ut Glimmingehus i Skåne som En Väldigt Viktig Historisk Byggnad?
En sådan kulturkanon blir lätt bara en utmaning av löjet, och snarast en återgång till hur Carl David af Wirsén och Fredrik Böök brukade se på saken i 1900-talets början.
Då är det bättre att staten intresserar sig för det svenska kulturarvet på riktigt. Som att anslå medel till underhåll av just Glimmingehus, vilken i likhet med många andra kulturhistoriska byggnadsverk snart riskerar att bli ruiner. Det fysiska förfallet har på otaliga håll nått närmast alarmerande proportioner.
Folkpartiet har många goda idéer på kulturpolitikens område, men när det gäller ”kanonerna” hoppas jag att man tänker om.
Antag att man har ett välutvecklat intresse för hårdrock och film. Och att man då i synnerhet – som jag – är en passionerad diggare av både Iron Maiden och Ingmar Bergman. En lite udda kombination kan tyckas.
Men visst blir det en läcker grej att ha på sin T-shirt?
(Trycket finns att beställa från cinefilevideo.com)
TV-journalisten Stina Lundberg Dabrowski hade för ett antal år sedan en serie uppmärksammade intervjuprogram med diverse celebriteter från när och fjärran. Hennes återkommande gimmick var att alla intervjuoffer skulle göra ett hopp i luften.
Kul, eller hur? Men gimmicken var ingalunda Stina Lundberg Dabrowskis idé. Hon plagierade hela grejen från Philippe Halsman (1906-1979). Han föddes i Riga och blev sedermera modefotograf i Paris, där han bland annat arbetade för tidskriften Vouge.
Men när nazisterna invaderade Frankrike 1940 fann Halsman (som var jude) det säkrast att fly över Atlanten till USA. Där tog karriären fart ordentligt. Ingen annan fotograf kom exempelvis att plåta fler omslag till anrika Life Magazine än han.
Det som skulle göra Philippe Halsman verkligt odödlig var dock ett infall han fick 1955. Han började då porträttera berömdheter genom att låta dem hoppa framför kameran.
I princip varenda en ställde villigt upp när Halsman frågade. Grace Kelly, Robert Oppenheimer, Brigitte Bardot, John Steinbeck, Albert Einstein, Pablo Picasso, Aldus Huxley… Tja, i stort sett rubbet av den tidens stora namn. 1959 samlade Halsman sina originella porträtt i Jumpbook, där han själv ses hoppa med Marilyn Monre på omslaget.
På skämtsamt allvar utvecklade Halsman även en egen teoribildning kring det mänskliga hoppandet, ”jumpology”. Vad denna innebar förklarade han med följande ord:
”I ett hopp upphäver personen i ett plötsligt energiutbrott tyngdlagen och kan inte samtidigt kontrollera sitt uttryck, ansikts- och kroppsmuskler. Masken faller. Det sanna jaget blir synligt.”
Kanske det. Begrunda bara det unika fotografi som Halsman tog av USA:s dåvarande vicepresident Richard Nixon. Denna lika fascinerande som motsägelsefulla politiker har mängder av levnadstecknare försökt bli klok på under årens lopp. Ingen har väl riktigt gått i land med uppgiften. Likt en komplex figur ur ett Shakespearedrama tycks Nixon ständigt gäcka oss.
Har då Halsman förmått fånga Richard Nixons sanna jag? Döm själva vad som psykologiskt går att utläsa från bilden nedan. Ser Nixon inte rent av lycklig ut…?
Den sanne Richard Nixon?
Skammen blev till En lektion i kärlek.
När kvarlåtenskapen efter Ingmar Bergman hotade att skingras för höstvindarna, ryckte en kapitalstark doldis från Norge ut för att rädda en unik del av vårt kulturarv.
Den skygge IT-mångmiljonären Hans Gude Gudesen har klivit ur kulisserna som köpare av Bergmans fastigheter på Fårö. Det var även han som via bulvaner ropade in större delen av demonregissörens prylar, vilka auktionerades ut på Bukowskis nyligen.
Tanken är nu att omvandla Fåröegendomen till en ideell stiftelse och ett konstnärscentrum. Bergmans dotter Linn Ullman, som samverkat med Gudesen i räddningsaktionen, säger i dagens DN:
”Jag tycker det är en underbar lösning för alla parter, och det är underbart att det finns människor som kan och vill göra det möjligt.”
Det är inte svårt att hålla med henne om det. Kärleken till konsten kan stundtals försätta berg. Förutsatt att det finns resurser… Tveklöst är detta en av årets mest överraskande som positiva kulturnyheter.
Dock är det ironiskt att skulle krävas privatkapital från Norge för att värna minnet av Sveriges främste dramatiker sedan Strindberg. I en kulturnation värd namnet kunde man annars tro att exempelvis den egna regeringen hade engagerat sig i frågan.
Men från det hållet uppvisades snarare en demonstrativ likgiltighet när Bergmans världsberömda Fåröegendom skulle gå under klubban. Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth (M) flydde undan frågan med krystade hänvisningar till att man från statligt håll ”av princip” inte ville ta hand om några egendomar av detta slag.
Nu trumpetar hon emellertid ut följande kommentar i ett färskt pressmeddelande:
”För regeringen är det viktigt att Ingmar Bergmans konstnärliga arv bevaras och görs tillgängligt.”
Jasså? Bullshit, för att tala klarspråk.
KD-ledaren Göran Hägglund stormar vidare i sin frälsningskampanj för ”verklighetens folk”.
Igår eldade han de egna trupperna på Kristdemokraternas personaldag med nya rallarsvingar mot – får man förmoda – overklighetens företrädare inom det svenska kulturetablissemanget.
Samtidigt klumpade han ihop liberaler och marxister som lika goda kålsupare i deras påstått andefattiga värld av krass materialism.
Suck…
Egentligen har jag inget emot Göran Hägglund. Som person. Det är en sympatisk, kul kille med bra musiksmak (favoritgruppen är Pink Floyd). Men hans vulgära kulturkorståg kommer nog knappast att lyfta KD till nya höjder. Billig populism av detta slag tenderar att genomskådas.
Hägglund ska dock ha en eloge för att han i alla fall försöker återuppväcka den numera slumrande ideologiska dimensionen i svensk partipolitik. Konservatismen – en åsiktsriktning som länge hotats av sotdöden – vill KD ånyo göra till en kraft att räkna med.
Det är lovvärt, trots allt. Illa vore nämligen om alla partier följde moderaternas recept och triangulerade sig in i mittendimman. Demokratin behöver ändå ett visst mått av spänning för att kunna bevara sin vitalitet.
Tidningarnas kultursidor måste diskutera dansband och TV-såpor som Sex and the City, menar KD:s Maria Larsson i SvD:s Korseld (8/10). Det är nämligen sånt som ”verklighetens folk” vill läsa om.
Då kan detta folk förslagsvis slå upp verklighetens nöjessidor, som redan skriver spaltmil om dylika ämnen. I dagens ekonomiskt blödande press råder dessutom en oroande trend av att smälta samman nöjets tingel-tangelavdelningar med kulturredaktionerna.
Resultatet håller på att bli en tydlig illustration av den gamla tesen om att det dåliga myntet driver ut det goda.
Schlagerpop, TV och kioskdeckare stjäl stadigt utrymme från den kvalificerade bevakningen av konst, teater och seriösare litteratur. Landsortspressens kulturjournalister – i mån de snart alls finns kvar – tvingas ägna allt mer arbetstid åt lättviktskändisar och dansbandsfestivaler.
Maria Larsson slår alltså in vidöppna dörrar. Varför utropar hon inte istället sin stora glädje och tillfredsställelse över att utvecklingen de facto går i den riktning som KD önskar?
Fast nog är det synd att även Kristdemokraterna sett sig nödsakade att beträda den billiga Bert Karlsson-populismens kungsväg: Ge fölk va’ fölk vill ha, liksom.
Desperata att undkomma fyraprocentsspärrens lieman tror sig partiet kunna överleva genom att locka väljare med vädjanden till dunkla, fördomsfulla känslor av antiintellektualism och kulturförakt.
Det är överhuvudtaget en ganska otäckt nedlåtande syn på medborgarnas breda lager som Göran Hägglund och vapendragaren Maria Larsson visar upp i deras korståg mot kulturetablissemanget.
Inskränkta och tjockskalliga biter sig radhusfolket fast vid köksbordets horisont, oförmögna att höja blicken bortom det egna livspusslandets enkla förstörelser av trädgårdsarbete, Svensktoppen och Liza Marklund. Kultursidorna i deras lokaltidning duger möjligen till att slå in fisk i.
Om detta är Kristdemokraternas uppfattning om ”verklighetens” människor är det sannerligen beklämmande.
Inte nog med att den svenska arbetarrörelsen låtit sin stolta bildningstradition falla i träda. Varför ska även borgerligheten gå ned sig i fördumningens träskmarker?
Förhandstipsen slog in. Själv hade jag visserligen hoppats på Tomas Tranströmer eller Amos Oz, men det blev alltså den hett omtalade Herta Müller som fick årets Nobelpris i litteratur.
Det är väl hon som är släkt med den diaboliske doktor Müller i Tintin? Hon har ju en sällsamt bländande förmåga att gestalta erfarenheten av förtryckets mekanismer.
Allvarligt talat, ett bra val av Svenska Akademin. Herta Müller står för ett angeläget budskap och har även förutsättningen att bli läst av breda skaror. Hjärtdjur (1994) är exempelvis en stor upplevelse.
Fast lite kul vore det med en riktig överraskning snart. Som att Bob Dylan fick äran. Han brukar visserligen räknas som en rejäl högoddsare i dessa sammanhang. Men borde inte alls vara omöjlig egentligen.
Snarare skulle valet av Dylan bli en vacker återknytning till traditionen. Ursprungligen var ändå litteraturen och lyriken bardernas gebit.
Dessutom vore Dylan som pristagare ett fint erkännande av den form av poesi som är överlägset mest konsumerad idag; nämligen sångtexter. Mycket sådant är förstås banalt skräp.
Dylan har dock visat att det även inom ramen för den musikaliska populärkulturen är möjligt med uttryck av högkvalitativ konstnärlig klass. Bara det kunde vara värt att uppmuntra.
Christian Dahlgrens Blogg 